4 saker ett ”småstadshelgon” lärde mig om tjänande

4 saker ett ”småstadshelgon” lärde mig om tjänande

För några veckor sedan fördes en kär dam i min församling in i sin sista vila, efter att ha fört en kamp mot en svårartad cancer i över ett års tid.

På den fullsmockade minnesgudstjänsten hörde jag den ena efter den andra berätta om Vera – hennes vänskap och kärlek, hennes tjänande i det fördolda och hur ömt hon talade om sitt hopp i Kristus under sina sista månader. Plötsligt tycktes det som om alla kröp fram ur sina hålor för att dela med sig av sina minnen om denna lågmälda dams sätt att tjäna andra med en stabil, personlig kärlek, bakom kulisserna.

Även om det nu har gått flera veckor sedan Vera avled känner jag ännu starkt av mina egna tillkortakommanden i tjänandet. Jag har undrat: Hur kan jag växa, utifrån mina förutsättningar – jag, som är en kvinna i sena 20-årsåldern, som har ett litet barn att ta hand om och ytterligare ett på väg. Jag är glad bara jag lyckas få en god natts sömn, hinner läsa lite i Bibeln och ställa i ordning middagen? Hur kan jag börja komma in i vanan, att personligt interagera med andra så att jag kan lära känna, älska och tjäna dem på ett bra sätt?

Efter att ha begrundat Veras liv har jag kommit fram till några viktiga fingervisningar.

1. Personligt tjänande börjar bland de närmaste.

Veras döttrar vittnade om hennes omfattande, men i sak husliga, tjänst. Hon må ha känt och tjänat många utanför hemmets fyra väggar, men sex människor innanför de fyra väggarna fick ut den större andelen.

De kom alla ihåg hur Vera under hela livet hade offrat sin bekvämlighet för sina barns skull. Alla kom ihåg hur hon aldrig klagade över sina egna besvär, men var snabb med att delta i sina döttrars ansträngningar och utmattning. Alla berättade de om hur hon väglett dem genom komplicerade teologiska frågor, även de sista veckorna av hennes liv.

Poängen är att Vera förstod att detta var hennes första och främsta kallelse – att älska sin man och barn, och att vara huslig (se Tit 2:4-5).

2. Personligt tjänande kan inte ske per mekanik.

En till återkommande sak från Veras vänner, var hur hon alltid var aktivt närvarande. Hon visste vad som pågick i ditt liv, för hon frågade – och lyssnade faktiskt på vad du sa. Även om Vera inte var någon man skulle beskriva som ”utåtriktad”, verkade hon kunna få andra att känna sig väl till mods med sin naturliga omsorg för dem.

Detta fulla engagemang verkade leda Vera till att tjäna på många olika sätt som vi inte kunnat komma på själva. En kvinna berättade hur hon skrivit brev till en väns son som satt i fängelse, och inte fick brev från någon. En annan berättade om hur hon smugit in och städat hos en kvinna innan hon kom hem från sjukhuset, eftersom hon visste att kvinnans make bott där ensam i en vecka och stökat ner. En annan berättade om hennes underliga upptåg att försöka duscha en äldre dam i grannskapet, vilket slutade i att hon själv blev helt genomblöt.

Du kan inte möta människors behov och visa dem att du bryr dig om hela människan utan att vara fullt engagerad. Detta kräver vår Herre av oss – den här sortens kärlek som ber, bär andras bördor, tror, gläds, hoppas, består (Jak 5:16; Gal 6:2; 1 Kor 13:4-7). Det här kommer att kräva ditt hjärta, ditt förstånd, din kreativitet, din tid och dina bekvämligheter.

Denna typ av tjänande kan inte göras slentrianmässigt.

3. Personligt tjänande bör utvecklas småskaligt, i långsam takt.

Innan du börjar tro att Vera var övermänsklig eller bara blev höjd till skyarna på sin begravning, ska jag ta oss tillbaka till verkligheten. Vera var en liten, anspråkslös kvinna, med begränsad tid och begränsade förmågor. Hon gjorde inte allt detta och byggde alla dessa relationer på en dag, en vecka, eller ens ett år.

Vera kände frustration över hur litet hennes liv och gärning var. Hon behövde handskas med alla vardagsproblem som kommer med ett gammalt hus, en stor familj, en liten inkomst, ett långt äktenskap och en tätt sammanvävd församlingsgemenskap. Hon var ett helgon, men bara i den bemärkelsen som alla kristna är det.

Och Veras mål var blygsamma. Hon ville helt enkelt troget tjäna sin Herre – i varenda måltid, möte, samtal, relation och period i livet. Hon såg den enskilda människan, en efter en, fick kärlek till människan och kom så småningom närmare denne. När det sedan uppstod ett behov, öppnade hon sin kalender och mötte det.

När du vill få ditt tjänande att komma någon vart och växa, börja med ett litet och överkomligt mål: välj två människor du vanligtvis inte skulle dras till och gör det till ditt uppdrag att känna, be för och kontakta dem varje vecka. Eller så kanske du kan sätta upp ett mål för dig själv om att du ska utöva gästvänlighet två gånger i månaden. Bestäm dig för att skriva uppmuntrande meddelanden en gång i månaden, skriv upp dig på att hjälpa till med någonting som du inte känner dig van vid eller bjud under året in X antal människor som är främmande för församlingslivet.

Som allt annat i livet kräver tillväxt att man förändras gradvis.

4. ”Små” andliga gåvor är livsviktiga för församlingskroppens arbete.

Jag kan inte minnas att Vera ägnat sig mycket åt att undervisa. Jag minns inte att hon ordnat stora fester, som några andra damer i församlingen gjort, som varit begåvade i detta. Jag tror inte att jag skulle beskriva henne som ”den som leder”. Men hon gjorde vad hennes begåvningar lät henne göra, och hon gjorde det med glatt hjärta (Rom 12:6-8).

Vera tjänade i stor enkelhet, men när hennes vänner stannade upp i slutet av hennes liv och tittade på helheten, rådde det stor konsensus om att denna lem i kroppen gjort sin del och nu efterlämnade sig ett föredömligt exempel på tjänande. Aposteln påpekar: ”Kroppen består ju inte av en enda lem utan av många. … Men nu har Gud satt lemmarna i kroppen, var och en av dem som han har velat” (1 Kor 12:14, 18).

I sitt lilla hörn av Tennessee har Vera lämnat efter sig ett arv av personligt tjänande som välsignat hundratals, kanske tusentals, människor. Riket har gått framåt och Gud har blivit än mer ärad – allt av ett relativt anspråkslöst liv.

Och du kan tro att hon nu har fått sin lön.

Tilly Dillehay är fru till Justin, som är pastor i Grace Baptist Church i Hartsville, Tennessee. Hon är också mamma till Norah, och väntar ett till barn. Hon skriver blogg med sin man på While We Wait, och är redaktör för Wilson Living Magazine.

DelaShare on Facebook24Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page