5 lärdomar i mentorskapet från Beverlee

oldhands02_325_244_90[1]Det var över fyra år sedan jag sist mötte Beverlee i hennes vardagsrum på en kopp rykande Lady Grey-te och pratade om livet, tjänsten och relationer. Hon lade ner tid på mig, som knappt varit gift i ett år, som var nyutexaminerad från seminariet och skulle börja själavårda och tjäna som anställd i en församlingsplantering. Hon var en äldre kvinna med årtionden av erfarenhet i tjänsten, inklusive utlandsmission och heltidstjänst bland universitetsstudenter. Hon var inte stark under dessa två år då vi möttes varje vecka. Jag visste inte om det, men hon kanske gjorde det: Det var de två sista åren i hennes liv och hon led av komplikationer från diabetes som hade berövat henne sömn och tvingat henne stanna i hemmet.

Ändå lärde hon mig mer om mentorskap, lärjungaskap och evangeliecentrerad vänskap, ja, mer än nästan någon annan i mitt vuxna liv, hittills. Hennes arv, i form av generös, osjälvisk kärlek och omsorg för andra – ja, även under hennes egna lidanden, lever vidare medan hon lever i härligheten. Jag hoppas få föra vidare detta arv genom att dela en del av de saker hon lärt mig.

  1. Evangeliskt mentorskap flödar utifrån svaghet, inte styrka. Oftast då vi träffades var hon svag till kroppen. Hon kunde lätt ha klagat och uppmärksammat sin egen smärta och krämpor och be mig om tröst och förbön. Jo, jag bad verkligen för denna kära kvinna och försökte trösta henne, men det var inte för att hon klagade. Man såg smärtan i hennes ansikte, ändå frågade hon ständigt mig hur jag mådde; vad hon kunde be för; och satte sig in i mina (jämförelsevis) futtiga problem.
  2. Erbjud vad du har. Hon kunde inte lämna huset, men hon sträckte sina händer till mig genom telefonsamtal, genom att hon bjöd in mig varje vecka på te, samtal och bön, och genom att hon spårade upp mig i mitt upptagna, brötiga, överengagerade liv. När jag först började agera mentor och lärjungaträna yngre kvinnor var jag collegestudent med mer fritid än jag förstod. Jag mötte en liten grupp yngre kvinnor varje vecka för att studera Bibeln och be i en eller två timmar, för att sedan försöka mötas individuellt med var och en varje vecka förutom detta. Efter att ha gått ur college arbetade jag frivilligt inom en studentverksamhet, där lärjungaträning och mentorskap fungerade ungefär likadant. Spola fram 10 år. Nu tillåter inte mitt liv som pastorsfru, mamma till tvillingbarn i förskoleåldern samt deltidssjälavårdare mig att ägna samma tid åt mentorskapet. Ändå är det befriande att tänka på att mentorskapet innebär att jag erbjuder vad jag har, och det jag har är mycket mindre än innan – men jag har fortfarande någonting att komma med. Numera möts jag på kvällar, när barnen tar tupplurar eller på helger. Ibland måste jag mötas någonstans där mina barn kan leka. Om jag så bara träffar en yngre kvinna en gång i månaden är detta ”regelbundet” under denna period i mitt liv.
  3. Mentorskapet börjar med bön. Hon bad för mig när jag inte var med henne, och vi bad tillsammans när vi möttes varje vecka. Hon följde upp det hon bad för. Det var ingen hemlighet att kraften som hon var beroende av för att få styrka kom genom bönen. Endast Jesus höll henne vid liv under hennes mest plågsamma dagar och nätter.
  4. Mentorskapet handlar i grund och botten om att målmedvetet bry sig om den andra. Hon var den som initierade bekantskapen när jag först blev anställd på församlingsplanteringen som hon hjälpt till att starta och hon ”tog mig”, medvetet, ”under sina vingar.” Hon brukade ringa mig om vi inte hade setts på ett tag och hon bjöd in mig för att träffas regelbundet för att få detta välbehövliga andrum för själen.
  5. Ömsinta utmaningar som lindats in i kärlek är en väsentlig del av mentorskapet. När jag hade något mindre klagomål angående äktenskapet utmanade hon mig ömsint att älska. Hon gav exempel på kärlek från sitt eget liv, som att tänka på din äkta hälft ofta under dagen, och sedan berätta för honom om saker som fick henne att tänka på honom. Hon delade allt med sin älskade Collier, som han gjorde med henne. Och hon uppmuntrade mig att göra det samma – och talade ord av förmaning in i mitt liv vid behov.

Följer jag Beverlees exempel perfekt? Långt ifrån. Och om hon var här nu skulle hon själv vara först med att påminna mig, om att hon inte var perfekt själv. Men kallet till att följa Jesus i mentorstjänsten är ett kall till att ge sitt liv för den andra. Det är ett kall att finna nåden och styrkan jag behöver, mitt i mina svagheter, i korset, inte mina falska uppfattningar om självtillräcklighet. Det är att offra det liv jag funnit i Kristus till någon annan och uppmuntra henne att söka liv från denna källa tillsammans. Fram till den dag, då vi istället för att se i ett dunkel, skådar, som Beverlee nu gör, den Härlighet vi vittnar om, ansikte mot ansikte.

Heather Nelson tjänar som själavårdare i Trinity Presbyterian Church i Norfolk, Virginia. Hon har en masterexamen i biblisk själavård från Westminster Theological Seminary. Hon bloggar på Hidden Glory.

DelaShare on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page