Aldrig kannibal igen – 50 år senare

Aldrig kannibal igen – 50 år senare

Sawifolket var huvudjägare och kannibaler när Don och Carol Richardson kom till deras indonesiska by med sin sju månader gamla pojke, Steve, och med ett budskap som skulle förändra stammen för alltid. Året var 1962, och Steve och hans syskon skulle komma att växa upp bland sawifolket, lära sig språket och ta del av kulturen på sätt som skulle prägla resten av deras liv. Familjen Richardsons berättelse förevigades i Dons bästsäljande bok Fredsbarnet och en långfilm med den engelska titeln: Peace Child: An Unforgettable Story of Primitive Jungle Treachery in the 20th Century. Detta inspirerade en ny generation att ta evangeliet till alla de stammar på jorden som fortfarande lever isolerat från omvärlden.

Femtio år senare, åker Steve med sin far och sina bröder för att besöka byn där de vuxit upp. Finns det någon evangelieförsamling kvar? Lever deras barndomskamrater? Kommer någon ihåg deras familj? Tack vare denna kortfilm producerad av Pioneers kan vi resa med familjen Richardson till träskmarkerna där sawifolket lever och utforska evangeliets påverkan på ett folk som tidigare hade varit onått.

(Filmen är översatt och textad av evangeliecentrerat.)

50 ÅR EFTER “FREDSBARNET”
Det är 50 år sedan som min mor och far påbörjade en oförglömlig resa.
Jag var bara 7 månader när de flyttade djupt in i Papuas djungler.
Vi slog oss ner hos ett stamfolk som kallades Sawi.
Pappa lärde sig språket, mamma behandlade sjuka.
Allt för att få berätta om Jesus för dem.
Men folket gensvarade inte.
De var huvudjägare och kannibaler och krigade ständigt.
Med tiden tappade vi hoppet om att evangeliet skulle slå rot.
Pappa sa till dem att vi inte kunde stanna om de fortsatte kriga.
Men de behövde oss så de beslöt sig för att sluta fred.
För att göra detta gav varje by bort en pojke till fienden—”fredsbarnet.”
Genom detta oväntade utbyte kunde mina föräldrar dela evangeliet med dem.
Hur Gud gav Sitt “fredsbarn” Jesus för att sluta fred med oss.
Detta hände för 50 år sen och nu vill vi se hur det har gått för dem.
Det är ganska tidigt, den 23 Juni. Alla sover fortfarande.
Idag åker jag. Jag var uppe sent inatt för att packa ner allt.
Jag hoppas att jag inte har glömt något. Jag har några presenter till dem.
Jag är nog beredd att åka.
Jag var där för 25 år sedan…
…och jag vet inte hur mycket saker och ting förändrats.
Många kanske inte lever, men jag hoppas få återse några gamla vänner.
Jag möter mina bröder Shannon och Paul. Pappa fyllde just 77.
Det är första gången han återvänder på många år.
Så detta är vårt livs resa.
Dessa kommer från en stam som bor uppströms.
Det var de som paddlade vår familj över denna flod.
Tre av killarna här paddlade oss faktiskt då.
De är stolta, för de överlämnade mamma och pappa till sawifolket.
De var fiendestammar.
Hennes far paddlade, men han dog så hon tar hans plats.
Dessa är döttrar till de som tog dit mamma och pappa.
De har vapen i kanoterna för att återskapa hur det var då–
–för att de var på väg in på fiendens område.
Så det finns symbolik med alla som är här.
De tar oss till exakt samma plats.
Vanligtvis hör man inte att folk blir glada över att se så många gamla.
De brukade ju dö tidigt av sjukdomar och krig.
Men nu ser vi mängder av människor här, med grått hår.
Tillräckligt gamla för att ha svårt att gå på stigen.
Det är en speciell glädje.
De har nått ut och bjudit in fem andra stammar.
Någonting viktigt har alltså hänt med dem.
De har förstått att de inte bara ska sitta inne själva med Kristus, utan–
–nå ut till andra. Och vi får se detta.
Han kommer från en avlägsen by och han fick en bibelöversättning.
Han har tagit ett kristet namn—Isak.
De rullade verkligen ut röda mattan. Fem olika stammar kom hit.
Jag blev överväldigad.
Det mest slående var hur många som hälsade på mig, kramade mig–
–med tårar i ögonen, och sa att vi varit barndomsvänner.
Många gamla levde fortfarande, som hade sett när mina föräldrar kom.
Det är fantastiskt att se vad Guds nåd gjort genom mina föräldrars lydnad.
Det finns ingen el här, bara en liten generator.
Ingen e-post eller SMS. Bara…
…bara tyst och skönt. Det är ett band mellan människorna.
Att vakna på morgonen och höra djungelns ljud.
Jag har inte sovit så gott på länge, på ett golv här i byn.
Det är speciellt. Jag har bott på så många ställen och rest omkring mycket.
Jag har aldrig haft ett hem, men detta är nog det närmaste.
Det var här jag växte upp, så det är speciellt för mig.
Detta är larver. De är fulla av fett inuti.
Huvudena är verkligen…
…det är konstigt när man tänker på det.
Men man lär sig gilla det.
När vi kom för första gången var stammarna fiender.
Nu får man se att de nästan inte skiljer sig alls.
De behandlar varandra som syskon. De älskar varandra!
De leder församlingarna tillsammans och gifter sig med varandra.
Så murarna har tydligt brutits ner av evangeliets kraft.
Vi skulle hjälpa till att döpa 50 nya troende.
De gick ner i två grupper om ca 25 vardera, så trodde jag det var slut.
Men de fortsatte komma på led ner i vattnet, 25 åt gången.
Till slut hade jag döpt 15 av dessa 25 grupper.
Så om vi antar att det var 15 åt gången, blir det 325.
Några missionärer från övriga landet hjälpte till att undervisa–
–och förstärka arbetet med föräldrarna.
De är alla inspirerade av “Fredsbarnet”.
Det är fantastiska ungdomar som kommit och bygger på grunden vi lade.
Detta var vår gård och pappa har byggt bron som jag står på.
Det var säkert för 45 år sedan!
Det här var hela min värld och jag simmade i floden.
Detta är Moses. Vi brukade gilla att hoppa från trädet ner i vattnet.
Han sa att då mina föräldrar kom så levde de fortfarande i mörker.
Guds Ord och evangeliet har fått fäste. Det är fredligt och säkert här nu.
Vi är välsignade. Jag vill tacka Gud…
…för att evangeliet kom hit.
När ni åker ska vi fortsätta vara trogna evangeliet. Det är vårt allt.
Hej då och Gud välsigne er!
Den yngre generationen trivs. De har många utmaningar som de tar tag i.
Deras vilja att fortsätta och påverka är imponerande!
Det är uppmuntrande att dessa fiendestammar nu står varandra så nära.
De gamla barriärerna som fanns där som barn är nu helt borta.
De ser sig själva som ett enda folk.
De känner en identitet tack vare deras historia.
Resan påminner mig om vilken förmån det är att gå med Gud till folken.
Jag undrar, hur många fler folk på jorden–
–väntar på att få uppleva samma sak som sawifolket har upplevt?

DelaShare on Facebook51Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page