”Allt hos honom är ljuvlighet.”
Höga visan 5:16
Jesu strålande skönhet är attraherande för alla; men den ska älskas ännu mer än den ska beundras. Han är mer än behaglig och skön, han är ljuvlig. Guds folk kan med all rätt använda sig av detta gyllene ord, för han är föremålet för deras varmaste kärlek, en kärlek som har sin grund i hans persons inneboende excellens, den kompletta fullkomligheten i hans förtjusande skönhet.
Alla Jesu lärjungar, se på er Mästares läppar, och säg ”Är de inte övermåttan ljuvliga?” Får inte hans ord era hjärtan att brinna inombords när han talar med er längs vägen? Ni som tillber Immanuel, lyft era blickar och se hans huvud av mycket fint guld, och säg mig, är inte hans tankar dyrbara för er? Blir inte er beundran sötad av kärlek då ni ödmjukt böjer er inför det ansikte som är likt Libanon, utmärkt som dess cedrar? Finns det inte charm i alla hans anletsdrag, och är inte hans hela person rik av doften från hans goda oljor, så att jungfrurna därför älskar honom? Finns det någon kroppsdel på hans ärorika kropp som inte är attraktiv? – en del av hans person som inte är en magnet för våra själar? – en tjänst som inte är ett starkt förband om vårt hjärta?
Vår kärlek är inte som ett sigill som bara sätts på hans hjärta; den fästs även på hans mäktiga arm; och det finns inte heller en enda del på honom som den inte fäster sig vid. Vi smörjer hela hans person med vår brinnande kärleks söta nardusolja.
Hela hans liv vill vi efterlikna; hela hans karaktär vill vi skriva av med våra livs bokstäver. Hos alla andra varelser ser vi någon brist – i honom är idel fullkomlighet. Även de bästa bland hans yppersta heliga har någon gång fått fläckar på sina kläder och rynkor i sina pannor; men han är ingenting annat än ljuvlighet. Varje jordisk sol har sina fläckar: den vackra världen har själv sin vildmark; vi kan inte älska allt hos den mest älskvärda sak: men Kristus är oblandat guld – ljus utan mörker – ära utan moln – ”Ja, allt hos honom är ljuvlighet.”
