Älska församlingen mer än dess hälsa

Älska församlingen mer än dess hälsa

Detta är till teologikillarna. Ni med alla era ecklesiologiska åsikter. Pastorerna och äldstebröderna som anser att Bibeln talar om vad församlingen ska göra och hur den ska struktureras.

Vänta lite, jag talar ju om mig själv, och kanske om dig också. Jag tackar Gud för er och gläder mig över att få vara med er och arbeta för Kristi rike.

Men det finns en frestelse där som du och jag lätt kan falla för: vi kan riskera att älska vår vision av vad en församling ska vara mer än själva människorna som utgör den. Vi kan vara som den ogifte mannen som älskar idén om en fru, men som gifter sig med en verklig kvinna och finner det svårare att älska henne mer än idén han haft om henne. Eller som modern som älskar sin dröm om den perfekta dottern mer än dottern själv.

Detta är en säker fara för alla oss som lärt oss mycket om ”sunda församlingar” från gudagivna böcker, konferenser och institut. Vi börjar älska idén om en sund församling mer än församlingen som Gud har satt oss i.

Jag minns när jag råkade höra en församlingsäldste beklaga sig över en familj som lät sina odöpta barn ta emot Herrens nattvard när fatet med nattvardskex skickades ner för deras bänkrad. Vad som slog mig var äldstebroderns ton. Han lät frustrerad och nästan lite föraktfull, ungefär som: ”Hur kunde de?! Vilka dårar!” Men dessa människor var olärda får. Givetvis visste de inte bättre. Och Gud hade gett dem denna äldste, inte för att beklaga sig över dem, utan för att älska dem och leda dem till bättre insikt. Där och då kände jag det som att äldsten älskade sin vision av den bibliska församlingen mer än dessa individer.

Vad lätt det är att reagera som denne äldste.

Vad jag inte menar

Jag menar inte att vi bör älska människor och glömma allt om biblisk hälsa, som om de två är åtskiljbara. Nej, det skulle vara som att spela ut Guds kärlek och Guds Ord mot varandra. Att älska någon är att önska sig hans eller hennes goda, och endast Gud definierar ”det goda”. Att älska din församling innebär delvis att vilja att den växer till i allt det som Gud definierar som gott. Det innebär att man vill att ens församling växer åt ett bibliskt håll.

I enkelhet, om du älskar dina barn, vill du att de är friska och sunda.

Så vad menar jag med att säga att vi bör älska församlingen mer än dess hälsa?

Tillbaka till Evangeliet

När Kristus dog för församlingen gjorde han den till sin egen. Han identifierade sig med den och satte sitt namn på den. Därför är det samma sak att förfölja Kristus som att förfölja församlingen (Apg 9:5), och varför man syndar mot Kristus när man syndar mot en enskild kristen (1 Kor 8:12; jfr 6:15). Vi representerar honom, både som individer och kollektivt.

Tänk på vad det här betyder. Det betyder att Kristus har satt sitt namn på omogna kristna, kristna som pratar för mycket på medlemsmöten, kristna som ger sina odöpta barn nattvard och kristna som älskar ytliga lovsånger. Kristus har identifierat sig med kristna vars teologi är underutvecklad och ofullkomlig. Angående de kristna som felaktigt motsätter sig bibliska ledarskapsstrukturer och att man utövar församlingsdisciplin säger Jesus: ”De representerar mig. Syndar du mot dem, syndar du mot mig!”

Hur vid, lång, hög och djup Kristi kärlek är! Den täcker över en mängd synder och omfamnar syndare. Den omfamnar faktiskt inte bara syndaren. Den lägger vikten av hela Kristi identitet och ära på syndaren – ”mitt namn ska vila på dem och min ära ska bli deras.”

Vi bör ju alltid komma tillbaka till evangeliet, inte sant?

Ge dig själv, pastor, inte av dig själv

En teolog hjälpte mig förstå en viktig aspekt av evangelisk kärlek genom att göra åtskillnad mellan att ge av sig själv och att ge sig själv. När jag ger av mig själv till dig, ger jag någonting som jag äger – som min vishet, min glädje, mina ägodelar eller mina styrkor i allmänhet. Givetvis riskerar jag egentligen inte att förlora någonting i detta, för jag får beröm av sådant givande. Ja, jag kan ge allt jag har, även min kropp till elden, men sakna kärlek. Men när jag ger mig själv är det så att jag då inte bara ger någonting som jag har utan jag ger hela mitt jag. Jag identifierar mitt jag med ditt jag. Jag börjar ge min uppmärksamhet åt själva ditt namn och rykte eftersom jag ser dem som förknippade med mitt eget. All ära jag nu kan ha blir din och all den ära du har är den ära som jag mest av allt är glad över. Den är min också!

Det är såhär vi bör älska varandra i en församling, för detta är hur Kristus har älskat oss. Vi inte bara omfamnar varandra; vi identifierar oss helt med varandra. Vi delar varandras glädje och sorg. ”Om en kroppsdel lider, så lider alla de andra delarna med den. Och om en kroppsdel blir ärad, gläder sig alla de andra delarna med den.” (1 Kor 12:26). Vi ser varandra som viktigare än oss själva, på samma sätt som Kristus har gjort med oss (Fil 2:1–11). Ja, vi har tagit på oss samma familjenamn så att vi nu är bröder och systrar (Matt 12:05; Ef 2:19; osv.). Om du förolämpar min broder, förolämpar du mig. Om du svindlar min syster, svindlar du mig. Ingenting sker rent affärsmässigt i församlingen utan allt är personligt. Evangeliet är ju personligt. Han som dog för dig som är kristen, dog ju även för mig, för att vi alla ska representera och likna honom. (Ja, han är fortfarande huvudfokus för vår kärlek till varandra, precis som också hans kärlek till oss gavs för att vi skulle älska Fadern, som är slutmålet med hans kärlek.) Om alla kristna bör älska på detta sätt, hur mycket mer bör inte vi som är pastorer och äldste också göra det?

Att älska församlingen mer än dess hälsa betyder att vi bör älska människor därför att de tillhör Jesus och inte för att de hållit lagen i en sund församling, även om denna lag mycket väl är god och biblisk. Det betyder att vi bör älska dem på grund av vad Kristus har gjort och utropat, inte på grund av vad de gör.

Om du älskar dina barn vill du att de är friska. Men om du älskar dina barn älskar du dem oavsett om de är friska eller ej.

Visst kan du glädjas när en broder eller syster växer i sin teologiska förståelse. Du gläds i den större enhet i sanningen som ni nu delar (se 2 Joh 1). Men din evangeliska kärlek – din “Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare”-kärlek – bör sträcka sig lika mycket till den broder som är teologiskt, ecklesiologiskt och t.o.m. moraliskt omogen, eftersom en sådan kärlek är baserad på Kristi perfektion och sanning, inte broderns.

Om du är pastor i en församling full med svaga troende bör du ändå identifiera dig själv med dem som om de var starka. Kanske känner du dig mer ”likasinnad” med den mogne brodern, som delar din teologi. Bra. Men om denne teologisinnade broder ber dig dela hans förakt för en mindre teologisk eller mindre mogen broder, säg till honom: ”Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi fira och glädja oss, för din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen” (Luk 15:31-32).

Du som är äldste ska älska din hjord som söner och döttrar. Sätt dig på läktaren till deras liv och heja på dem när de gör sina frikast och när de springer ner för planen och snubblar. Dela deras skratt och farhågor som vore de dina egna. Stå ut med deras dårskap. Känn dig inte hotad när de talar föraktfullt mot dig. Besvara förbannelsen med en välsignelse. Kom ihåg att det är en långsam process att frigöra hjärtat från synd och de kan inte alltid hjälpa det. Var tålmodig, liksom Han har varit tålmodig mot dig.

En annan biblisk metafor: Du ska älska församlingen ”i nöd och lust, i glädje och sorg” även om det inte är ”tills döden skiljer oss åt”. Eller hur? Borde du inte vara så överlåten till din församling som du är till din egen kropp, eftersom det är så Kristus älskade dig och mig?

Det var så Paulus älskade

Det var så Paulus älskade församlingarna. Han gav sig själv, inte bara av sig själv. Han sa till filipperna att de var hans ”glädje och krona” (Fil 4:1). Samma sak sa han till tessalonikerna (1 Tess 2:19–20).

Ser du som pastor de motspänstiga och teologiskt naiva kristna i församlingen som din glädje och krona? Identifierar du dig själv med dem så mycket? Paulus kallar församlingarna för sin ”stolthet” (2 Kor 1:14; jfr 2 Thess 1:4). Gör du?

Paulus sa till korinthierna att de var hans ”barn” och att han var deras fader genom evangeliet (1 Kor 4:14–15). Samma känslor hade han för galaterna, Timoteus och Titus (Gal 4:19; 1 Tim 1:2; Tit 1:4).

Käre äldstebroder, har du fått ditt namn och rykte så förknippat med din församling som en far med sin son?

Vi får ofta höra Paulus uttrycka kärlek och längtan! Han öppnar sitt hjärta på vid gavel och trånar efter att församlingarna ska göra detsamma (2 Kor 6:12–13). Han längtar efter att se dem och vara hos dem (Rom 1:11; Fil 4:1; 1 Tess 3:6; 2 Tim 1:4). Han längtar efter dem med Kristi ömhet (Fil 1:8). Och han vet att när han blir trängd är det för församlingens tröst och frälsning, och att han blir tröstad för att de ska få tröst (2 Kor 1:6). Paulus gav inte av sig själv till församlingarna och behöll lite grann för sig själv, som Ananias och Safira gjorde. Han gav sig själv.

Och Paulus älskade inte bara de mogna kristna på detta sätt. Läser du hans brev minns du snart hur osunda många av dessa församlingar var!

Må Guds Ande öka vår kärlek så att vi kan ta efter Paulus, som Paulus tar efter Kristus.

Jonathan Leeman är äldste i Capitol Hill Baptist Church i Washington, D.C., redaktionschef på 9Marks och författare till flera böcker, bl.a. Political Church: The Local Assembly as Embassy of Christ’s Rule (IVP Academic, 2016). Du kan följa honom på Twitter.

DelaShare on Facebook24Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page