”Min älskade.”*
Höga visan 2:8
Detta var ett gyllene namn som den forntida församlingen, i hennes mest fröjdefulla stunder, brukade ge Herrens Smorde. När sångens tid hade kommit och turturduvans röst hördes i hennes land, var hennes kärlekstoner ändå ljuvligare än dem alla, när hon sjöng: ”Min älskade är min, och jag är hans, där han för sin hjord i bet bland liljor.” Över hela ”Sångernas sång” kallar hon honom vid detta ljuvliga namn: ”Min älskade”! Även under den långa vintern, när avgudadyrkan fått Herrens vingård att vissna, fann hennes profeter rum att lägga undan Herrens börda för en liten tid och, som Jesaja, säga: ”Nu vill jag sjunga om min älskade, min älskades sång om hans vingård.” Fastän de heliga aldrig hade sett hans ansikte, fastän han ännu inte hade blivit kött eller tagit sin boning bland oss, och ingen människa ännu hade sett hans härlighet, var han Israels tröst, alla de utvaldas hopp och glädje – den ”älskade” – för alla de som var fullkomliga inför den Högste.
Vi som befinner oss i den kristna församlingens sommartid, brukar också tala om Kristus som våra själars allra högst älskade, och känna att han är mycket dyrbar: ”ypperst bland tiotusen” och ”allt hos honom är ljuvlighet”. Så sant är det att församlingen älskar Jesus, och tar honom till sig som sin älskade, att aposteln vågar utmana hela universum att försöka skilja henne från Kristi kärlek. Han förklarar att varken förföljelse, ångest, lidande, fara eller svärd har lyckats. Nej, han fröjdas och jublar: ”I allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss.”
O om vi bara kände mer av dig, du, den evigt Dyrbare!
Din kärlek den är allt jag har,
från jordeliv till himlens dar.
Och inte jag då vill,
hur brinnande jag än kan be,
besvära dig om något mer.
Din kärlek räcker till.
*Hebr. dodî ’min älskade’ återges i denna översättning konsekvent, övers. anm.
