Älskar Gud alla lika mycket?

Älskar Gud alla lika mycket?

En av de vanligaste teologiska frågor jag får som pastor och professor lyder ungefär så här: Älskar Gud alla på samma sätt? Med andra ord, älskade han Nero till samma grad som Billy Graham? Älskar han de som förkastar honom på samma sätt som han älskar sina återlösta barn? Är det verkligen så att Gud hatar synden, men älskar syndaren?

Jag har hört alltför många förenklade svar på denna komplexa fråga. Historiskt sett har ett teologiskt läger svarat med ett tveklöst ja, medan det från annat håll kommit ett tveklöst nej. Men det är de små detaljerna som gör det. Vad betyder ”världen”? Är Johannes 3:15 tolkningsglasögonen för alla andra verser?

Det mest noggranna, nyanserade och robust bibliska svar jag sett finns att läsa i Don Carsons bok Guds kärlek – en liten bok om en svår lära. Carson identifierar fem olika sätt som Skriften talar om Guds kärlek.

  1. Guds intratrinitariska kärlek mellan Fadern och Sonen

Guds intratrinitariska kärlek utmärker inte bara kristen monoteism från alla andra monoteistiska trossystem, utan hänger på överraskande sätt ihop med uppenbarelsen och återlösningen. Johannesevangeliet är särskilt rikt på detta tema (t. ex. Joh 3:35; 5:20). Denna intratrinitariska kärlek uttrycks i ett förhållande av fullkomlighet mellan Fadern och Sonen, som från båda håll är obefläckat av synd. Men hur mycket denna intratrinitariska kärlek än tjänar som modell för den kärlek som ska utväxlas mellan Jesus och hans efterföljare, finns det ingen bemärkelse i vilken Faderns kärlek friköper Sonen, eller där Sonens kärlek uttrycks i ett förhållande av utdelad och mottagen förlåtelse.

Detta uttryck för Guds kärlek är mycket värdefullt, men ett exklusivt fokus här tar alltför lite i beräkningen om hur Gud uppenbarar sig gentemot sina upproriska avbilder i vrede, kärlek och på korset.

  1. Gods försynskärlek över sin skapelse

Även om Bibeln för det mesta avstår från att använda ordet ”kärlek” i samband med detta, är temat inte svårt att finna. Gud skapar allting, och innan minsta tillstymmelse av synd förklarar han allt han gjort för ”gott” (1 Mos 1). Det här är produkten av en kärleksfull Skapare. Jesus målar upp en värld där Gud kläder gräset på ängen med vilda blommors härlighet, som visserligen ingen människa kanske har sett, men Gud.

Lejonet ryter och tar sitt byte, men Gud föder det. Himlens fåglar finner föda och inte en sparv faller till marken utan den Allsmäktiges tillstånd (Matt 6). Om det här inte var en välvillig försyn, en kärleksfull försyn, då är sensmoralen som Jesus vill poängtera – att denne Gud kan förtröstas på om att försörja sitt folk – oklar.

  1. Guds återlösande hållning gentemot sin fallna värld

Gud älskade världen så att han gav sin Son (Joh 3:16). En del försöker få kosmos (”världen”) här till att betyda de utvalda, men det duger inte. Alla förekomster av ordet i Johannesevangeliet tyder på motsatsen. ”Världen” i Johannes handlar mer om ondska än storlek. Ordet står framförallt för den moraliska ordningen i frivilligt och lastbart uppror mot Gud. I Johannes 3:16 ska Guds sändande kärlek beundras, inte för att den hålls fram mot en så stor sak som världen, utan en så ond sak; inte så här många människor, utan så här onda människor.

Men så kan Johannes ändå tala om ”hela världen” på andra ställen (1 Joh 2:2), och så sammanföra storlek och ondska. Viktigast av allt är att lärjungarna själva en gång hörde till världen men togs ur den (t. ex. Joh 15:19). Guds kärlek till världen är inte en underkategori av hans kärlek till de utvalda.

  1. Guds särskilda, verkningsfulla, utväljande kärlek till sitt utvalda folk

De utvalda kan vara hela Israels folk eller församlingen som kollektiv eller individer. I varje fall fäster Gud sin kärlek på sina utvalda på ett sätt han inte fäster sin kärlek på andra.

Det slående med passager som Femte Moseboken 7:7-8 är hur Israel jämförs med andra folk. Särdraget har inget med personlig eller nationell förtjänst att göra; det enda som gör skillnad är Guds kärlek. Guds kärlek är riktad mot Israel på ett sätt som det inte riktas mot andra folk.

Det fjärde sättet att tala om guds kärlek är olikt de tre föregående. Och detta särbehandlande drag i Guds kärlek dyker ofta upp. ”Jakob älskade jag, men Esau hatade jag”, förklarar Gud i Malaki 1:2-3.  Även om du ger fritt svängrum åt denna kontrasts semitiska natur och noterar att den absoluta formen kan vara ett sätt att uttrycka absolut företräde, kvarstår det faktum att Guds kärlek riktas egendomligt mot de utvalda i sådana här bibeltexter.

Likadant läser vi i Nya testamentet att Kristus ”älskade församlingen” (Ef 5:25). Upprepade gånger berättar Nya testamentet att Guds kärlek riktas mot de som utgör församlingen.

  1. Guds kärlek till sitt folk – med lydnad som villkor

Lydnad är en del av vad det innebär att känna Gud; det har inte att göra med hur vi lär känna honom, utan med vårt förhållande med honom när vi väl känner honom. Juda uppmanar sina läsare ”Håll er kvar i Guds kärlek” (Jud 21), vilket ger oss det omisskännliga intrycket att någon kanske inte kommer hålla sig kvar i Guds kärlek.

Herren Jesus befaller sina lärjungar att bli kvar i hans kärlek (Joh 15:9), och tillägger: ”Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek” (Joh 15:10).

”För att använda en lite klen analogi”, skriver Carson: ”även om min kärlek till mina barn på ett sätt är oföränderlig, Gud hjälpe mig, oavsett vad de gör, så är de på ett annat sätt väl medvetna om att de måste bli kvar i min kärlek. Om mina tonåringar av någon anledning inte kommer hem den tid jag bestämt, är det minsta de kommer få en kraftig utskällning, och de kan få en del repressalier. Det tjänar ingenting till att påminna dem om att jag gör detta för att jag älskar dem. Det är sant, men jag visar min kärlek ganska annorlunda när jag ger dem utegångsförbud mot när jag bjuder dem på mat, kommer på en av deras konserter, tar med min son och fiskar eller min dotter på en utflykt. Bara de senare kommer kännas mer som att vara kvar i min kärlek än att falla under min vrede.”

Tre livsviktiga varningar

Carson erbjuder tre pastorala varningar om hur vi ger oss i kast med Guds kärlek:

  • Vi måste undvika att göra ett av Bibelns uttryck för Guds kärlek till det allenarådande. Att endast betona Guds utväljande kärlek kan leda till en kallsinnig hyperkalvinism. Om Guds försynskärlek för sin skapelse får enda betoningen, skulle det leda till panteism eller en annan form av monism.
  • Vi får inte isolera dessa sätt att uttrycka Guds kärlek. Vi får inte se det som att Gud mekaniskt växlar mellan olika aspekter av sin kärlek. Han är alltid kärleksfull mot sina utvalda och sin skapelse.
  • Vi måste granska gamla utslitna evangeliska klichéer i Skriftens ljus. Skriftens hela lära om Guds kärlek kastar ett välbehövligt ljus på aforismer som ”Gud älskar alla på samma sätt” eller ”Gud älskar oss villkorslöst”. På många ställen skildrar Skriften Guds kärlek som något man får på villkoret att man lyder, påpekar Carson. Å andra sidan är Guds kärlek till sitt folk villkorslöst – tack vare Kristi verk.

”Vi behöver allt vad Skriften säger i detta ämne”, skriver Carson, ”annars blir de läromässiga och pastorala följderna katastrofala.”

Orsak till glädje

Guds kärlek till syndare bör alltid göra oss förundrade och ödmjuka. Den får aldrig förringas och bara bli ett akademiskt ämne. Med rätta undrade psalmisten ”vad är då en människa eftersom du tänker på henne, en människoson eftersom du tar dig an honom?” (Ps 8:5).

Gud älskar sitt folk, sin skapelse och detta fallna kosmos, och denna ofattbara sanning bör leda oss att tillbe honom med glöd och ropa ut med den framträdande aposteln:  ”Av honom, genom honom och till honom är allting. Honom tillhör äran i evigheter, amen” (Rom 11:36).

jeff_tgc_100_1001Jeff Robinson (Fil. Dr. vid Southern Baptist Theological Seminary) är redaktör för The Gospel Coalition. Han tjänar som förste forskningsassistent för Andrew Fuller Center for Baptist Studies och adjungerad professor i kyrkohistoria vid Southern Seminary. Innan han gick in i tjänsten tillbringade han nästan 20 år som tidningsjournalist i Georgia, North Carolina och Kentucky, och bevakade allt från politik till Major League Baseball och SEC football. Han har tillsammans med Michael Haykin skrivit boken To the Ends of the Earth: Calvin’s Mission Vision and Legacy. Jeff och hans fru Lisa har fyra barn. De bor i Louisville. Du kan följa honom på Twitter.

DelaShare on Facebook27Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page