Att glatt hjälpa andra till glädje i Gud (utdrag ur ”Kasta inte bort ditt liv”)

Att glatt hjälpa andra till glädje i Gud (utdrag ur ”Kasta inte bort ditt liv”)

Följande är ett utdrag ur boken Kasta inte bort ditt liv av John Piper. Hela boken kan köpas på Reformedias webbutik.

Kapitel 6

Livsmålet – att glatt hjälpa andra till glädje i Gud

Det blir omöjligt för dig att riskera ditt liv för att andra ska finna sin glädje i Gud, om du är en oförlåtande person. Om du är funtad så att du ser andras fel, misstag och överträdelser, och behandlar dem ovänligt, kommer du inte ta några risker för att göra dem lyckliga. Denna tendens – som finns i alla människor – måste plockas ner. Vi kommer inte att med glädje ta risker för att andra ska finna sin glädje i Gud om vi hatar, hyser agg mot dem eller känner avsmak för deras fel och brister. Vi behöver bli ett förlåtande folk.

Kom nu inte med invändningar om hur svårt detta kan vara i vissa fall. Jag talar om en inställning, inte en lista på kriterier för när vi ska göra det ena eller den andra. Jag talar inte heller om en mesig snällhet som aldrig kan säga ifrån, tillrättavisa eller ta en fight. Frågan är om vi lutar åt det barmhärtiga hållet? Är vi i grunden beredda att ge nåd? Har vi en förlåtande ande? Om vi inte har detta kommer vi dra oss undan de behövande och kasta bort våra liv.

Förlåtelse är bra eftersom den ger oss Gud

Det bibliska motivet till att vara en förlåtande person går djupare än att bara själv ha blivit förlåten. Det är sant när man säger: motivet till att vara förlåtande är att Gud förlät oss när vi inte förtjänade det. ”Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, så som Gud i Kristus har förlåtit er” (Ef 4:32). Men den yttersta basen för detta motiv är inte Guds förlåtelse, utan vad Guds förlåtelse ger. Den ger oss Gud.

Varför uppskattar vi att vara förlåtna av Gud? Det finns svar på den frågan som skulle vanära honom, eftersom förlåtelsen kan ge fördelar man älskar utan att älska Gud. Kanske säger vi: ”Jag gillar Guds förlåtelse eftersom jag hatar att ha dåligt samvete.” Eller: ”…för att jag hatar tanken på lidande i helvetet.” Eller ”…för att jag vill komma till himlen, träffa mina nära och kära och få en ny, frisk kropp.” Var finns Gud i dessa skäl till att uppskatta förlåtelsen? I bästa fall finns han fördold, som livets verkliga skatt, i var och en av dem.

Om så är fallet, är dessa glädjeämnen i själva verket olika sätt att uppskatta Gud på. När vi får ett gott och rent samvete, kan vi se mer av Gud och bli fria att glädjas över honom. När vi inser att vi undkommit helvetet, till priset av Jesu blod, förstår vi bättre Guds beslutsamhet att vara barmhärtig i sin helighet och hans längtan efter vår lycka. När vi tänker på gåvan att få återse nära och kära, bekräftar det för oss att våra kärleksfulla relationer är under som Gud har gjort. Och när vi en dag får en ny kropp, kommer det fördjupa vår likhet med den förhärligade Kristus. Men om vi inte tänker att Gud är en del av gåvan – och jag fruktar att det är så för många bekännande kristna – då vet vi inte vad förlåtelse är.

Förlåtelse är i grund och botten Guds sätt att ta bort det stora hindret för vår gemenskap med honom. Genom att stryka vår synd och betala för den med sin egen Sons död, öppnar Gud vägen för oss så att vi kan se och känna, åtnjuta och fröjdas över honom för evigt. Målet med förlåtelsen är att vi ska kunna se och njuta av honom. Målet med korset är att vi ska få en gemenskap med vår Far som tillfredsställer själen. Om vi bara älskar att vara förlåtna av andra skäl, så är vi inte förlåtna och kommer att kasta bort våra liv.

Vad är då själva motivet till att vara förlåtande? ”Förlåt varandra, så som Gud i Kristus har förlåtit er.” Vi ska alltså förlåta ”så som Gud […] förlåtit [oss]”. Sättet Gud förlät oss på var att ge oss en oändlig glädje i relationen till honom. Gud är målet, grunden och medlet för förlåtelsen. Den kommer från honom, åstadkoms genom hans Son och leder människor tillbaka till honom för att deras synder har kastats i det djupaste hav. Alltså: glädjen över att fritt och lyckligt ha kommit hem till Gud är motivet till att bli en förlåtande person. Det kostade honom ett högt pris när han gav oss det vi, över allt annat, behövde: sig själv – att njuta av för evigt. Det finns ett enda skäl till att vi behöver Guds förlåtelse, och det är att den ger oss Gud !

Vad vill den förlåtne ge andra?

Det som driver oss att vara förlåtande är glädjen vi har i en Gud som förlåter. Inte bara i att vara förlåtna, utan i att ha fått vår glädje i Gud genom att vara förlåtna. Om vi inte inser och får uppleva detta, kommer vi antagligen vända motiv som borde kretsa kring Gud till en sorts välvilja som försöker göra gott mot andra utan att egentligen veta vad det högsta goda är: ett fullständigt tillfredställande välbehag i Gud. Men om vi upplever att förlåtelsen innebär att vi fått vår glädje i Gud, som en fri och oförtjänt gåva, då blir vi burna av denna glädje till att möta en värld av synd och lidande med kärlek. Där blir vårt mål att andra, genom Jesus Kristus, ska finna förlåtelse och evig glädje tillsammans med Gud.

Vår glädje i Gud flödar över i en gladlynt barmhärtighet mot andra, eftersom glädjen i den barmhärtige Guden inte kan låta bli att vara barmhärtig. Du kan inte förakta att själv bli det som du älskar hos Gud. Glädjen i den Gud som inte skonade sin egen Son utan utgav honom för oförtjänta syndare kan inte löna ont med ont. I din glädje kommer du också älska att vara barmhärtig (Mika 6:8). Glädjen i den Gud som är sen till vrede kan inte existera tillsammans med snarstuckenhet. Den kommer kämpa tills det som den beundrar hos Gud har segrat. Glädjen i den Gud som kommer ägna evigheten åt att visa ”sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss” (Ef 2:7), kommer att leda till generositet och en vilja att finna sätt att ge.

De vill inte ge. Är de inte kristna?

Robert Murray M’Cheyne, en skotsk pastor som dog 29 år gammal 1843, talade om de kristnas barmhärtighet och generositet som beviset på att de faktiskt var kristna. Han älskade de fattiga i sin församling och oroade sig för de som inte sökte efter sätt att visa dem barmhärtighet.

Jag har bekymmer för de fattigas skull, men ännu mer för er. Jag vet inte vad Kristus kommer säga till er på den stora dagen. […] Jag fruktar att det finns många som hör mig nu som mycket väl vet att de inte är kristna, eftersom de inte älskar att ge. Att ge stort och frikostigt, utan att knorra det minsta, kräver ett nytt hjärta; ett gammalt hjärta skulle hellre mista sitt eget blod än sina pengar. O mina vänner! Finn glädje i era pengar; se till att de växer; ge inte bort något; passa på att njuta av dem ty jag säger er, att genom hela evigheten kommer ni att vara tiggare.

Dilemmat vi inte längre står inför

Hur ser ett gladlynt, kristet givande ut – och vad är dess mål? Det är en ansträngning att – med så mycket kreativitet och uppoffring som krävs – ge andra en evig och evigt växande glädje – en glädje i Gud. Om Gud blir som mest förhärligad i oss när vi är som mest till freds i honom, som jag hävdade i kapitel 2, då måste ett liv till Guds ära innebära att vi lever för att med glädje göra andra glada i Gud. Vår glädje och vårt sökande efter deras glädje ärar Gud. Och eftersom den största och mest varaktiga glädjen är glädjen i Gud, är det också kärlek att sträva efter den. Eftersom samma glädje i Gud både tillfredsställer människan och ärar Gud, behöver vi aldrig välja mellan att älska människor eller att ära Gud. Genom att med glädje söka andras glädje i Gud – till och med på bekostnad av våra liv – älskar vi dem och ärar Gud . Detta är motsatsen till ett bortkastat liv.

Vi kan inte ge någon glädje i Gud

Hur hjälper vi då andra att finna sin glädje i Gud? Detta kommer de följande kapitlen handla om, och här vill jag bara göra två förtydliganden. Det första förtydligandet är att vi givetvis inte kan göra någon glad i Gud. Glädjen i Gud är en av den helige Andes frukter (Gal 5:22). Den kallas ”den glädje som den helige Ande ger” (1 Tess 1:6). Den är Guds verk: ”Må nu hoppets Gud fylla er med all glädje och frid” (Rom 15:13). Den är resultatet av Guds nåd: ”Vi vill berätta för er, bröder, vilken nåd Gud har gett församlingarna i Makedonien. Trots deras många hårda prövningar har ändå deras översvallande glädje och deras djupa fattigdom gjort dem överflödande rika på uppriktig hängivenhet” (2 Kor 8:1-2). Glädjen i Gud väcks i hjärtat när Gud nådefullt öppnar våra ögon så att vi ser Kristi härlighet i Evangeliet (2 Kor 4:4).

Men även om glädjen i Gud ytterst sett är en gåva från Gud, använder han medel för att föra människor in i dess fullhet. Paulus beskrev hela sitt uppdrag med att han arbetade för andras glädje. ”Inte så att vi skulle vara herrar över er tro, men vi är medarbetare till er glädje” (2 Kor 1:24). Han sa till församlingen i Filippi att Gud lät honom leva för att ”hjälpa er till framsteg och glädje i tron” (Fil 1:25). Jesus sa att hans egna ord var det medel Gud använde för att ge glädje åt lärjungarna: ”Detta har jag sagt er för att min glädje ska vara i er och för att er glädje ska bli fullkomlig” (Joh 15:11). Han sa även att bön var ett medel till glädje: ”Hittills har ni inte bett om något i mitt namn. Be och ni ska få, så att er glädje blir fullkomlig” (Joh 16:24). Listan på olika medel kan göras lång. Men poängen här är helt enkelt att visa att det finns saker vi kan göra för att människor ska få sin glädje i Gud, förutsatt att Gud välsignar våra ansträngningar med sin helt nödvändiga nåd.

Enormt att finna glädjen i Gud

Det andra förtydligandet jag vill göra är att glädjen i Gud inte är någon perifer religiös upplevelse. När jag talar om att människor finner sin glädje i Gud, tänker jag på hela frälsningsverket som Gud har gjort från början till slut. Jag säger inte att glädje är allt vi har fått i frälsningen. Men jag säger att glädje i Gud är målet för varje del av frälsningsverket, och den erfarenhetsmässiga essensen i att vara frälst. Utan denna glädje skulle det inte finnas någon frälsning.

Så när jag talar om att leda någon till glädjen i Gud, inkluderar jag Guds beslut och nåd ”som han har gett oss i Kristus Jesus från evighet” (2 Tim 1:9). Jag inkluderar Kristi fullt tillräckliga frälsningsverk i hans död och uppståndelse (Rom 3:24–26). Jag inkluderar den nya födelsens gudomliga verk som ger oss en ny natur (Joh 3:3-7; 1 Petr 1:3, 23). Jag inkluderar den gudagivna sinnesändring vi kallar omvändelse som vänder oss bort från synden och till Gud och hans hjälp (2 Tim 2:25; Apg 3:19; 26:20). Jag inkluderar den tro på Jesus Kristus som omfamnar honom som Frälsare, Herre och livets överlägset största Skatt (Fil 3:7-9). Jag inkluderar den gradvisa förvandlingen till Kristus-likhet som vi kallar helgelse (Rom 6:22, 8:29). Jag inkluderar hela livet i kärlek som ser det som saligare att ge än att få (Apg 20:35). Och jag inkluderar den fullständiga förnyelsen av kropp, sinne, hjärta, relationer och samhälle som äger rum till en del i denna tidsålder genom att Guds rike bryter in, men fullständigt först när Guds löften infrias i den kommande tidsåldern (Apg 3:21; Rom 8:23).

När jag talar om glädje i Gud syftar jag alltså på en glädje som har sina rötter i Guds eviga beslut, som köptes med Kristi blod, skjuter skott i det pånyttfödda hjärtat tack vare Guds Ande, vaknar till liv i omvändelse och tro, utgör helgelsens och Kristus-likhetens kärna och ger upphov till ett liv i kärlek och en passion för att återupprätta världen efter Guds plan. Glädjen i Gud är en enorm verklighet som har förberetts, förvärvats och framställts av Gud i hans utvaldas liv till hans namns ära.

Så vad ska vi göra?

Med dessa båda förtydliganden frågar jag igen: vad ska vi göra för att människor ska finna sin glädje i Gud? Vilka risker bör vi ta och vilka uppoffringar bör vi göra – utifrån vår passion för Guds överhöghet i allt – och i vår iver att upphöja Kristus och i vår hängivenhet att bara ha vår stolthet i korset? Detta är vad de följande kapitlen handlar om.

DelaShare on Facebook6Tweet about this on TwitterShare on Google+1Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page