Att studera Skriften och finna Jesus (Albert Mohler, svensk text)

Att studera Skriften och finna Jesus (Albert Mohler, svensk text)

Se Albert Mohler predika Jesus och evangeliet utifrån Joh 5:31-47 på The Gospel Coalitions konferens 2011 i Chicago.

 

 

Wow. Vilken förmån att få höra, och sjunga, sådana saker.
Låt oss be.
Fader, vi tackar Dig för att Du fört oss till denna plats.
Vi tackar Dig för all Din omsorg som omsluter oss på alla sidor.
Fader, vi tackar Dig för visionen som fört oss hit, och vi ber att de ord-
-som vi just har sjungit, kommer bli våra hjärtans enda passion:
Att se jorden uppfylld av Din härlighet.
Vi ber i vår Herres, Jesu Kristi, namn, Amen.
Alright, nu kan vi med rätta erkänna att vi är glada att vara här.
En sak med en konferens som denna är att man ser fram emot den länge…
…och så är den plötsligt här, i detta rum. Jag tackar Gud att vara med er.
Jag vill uttrycka min uppskattning för Don Carson och Tim Keller för deras-
-vision med The Gospel Coalition – inte bara mötet utan hela rörelsen.
Det är en ära att få vara med i rådet med så evangeliecentrerade kollegor.
Jag är särskilt förtjust över denna konferens och dess tema:
”Att predika Jesus och Evangeliet från Gamla testamentet”.
Detta bör göra oss stormförtjusta av ett antal orsaker.
En lite småelak orsak är att få många människor som kanske för första-
-gången ser nåt sånt, skaka på huvudet och undra vad det är frågan om.
Så är vi hemsökta av det faktum att många av våra församlingsmedlemmar-
-kanske också börjar undra vad vi talar om.
Så får vi en känsla av brådska och hopp.
Vi vet i och med att vi möts, att någonting har gått snett.
I boken ”Generation Ex-Christian” skriver Drew Dyck om ”lämnarna”.
Detta är ungdomarna som lämnat evangeliska församlingar.
Han ger en typologi: Dels de postmoderna som anser budskapet vara för smalt.
”Undanryggarna” som haft någon dålig upplevelse och så avfärdat kyrkan.
”Modernisterna” som köpt en anti-övernaturlig världsbild och inte-
-vill ha någonting att göra med biblisk sanning.
Nyhedniska grupper som lattjar runt med olika spirituella grejer.
De andliga rebellerna som insisterar på sin egen autonomi, och så-
-”lösdrivarna”, som drivit bort från kyrkan.
De har alltid funnits i kyrkan, de har bara försvunnit ifrån oss-
-men intressant nog ser vi som evangeliska idag att skrämmande många-
-ungdomar lämnar! Så vi måste fråga oss varför.
Christian Smiths team har gett ut böckerna Soul Searching och-
-Souls in Transition där de beskrivit unga amerikaners andlighet i stort-
-men även på evangeliska ungdomar och unga vuxna…
Denna massiva forskning om vad ungdomarna tror på drog slutsatsen-
-att deras tro kan sammanfattas med tre ord som vi bör märka:
Moralistisk terapeutisk deism. Dessa ungdomars tro går ut på att gud-
-helt enkelt vill att hans skapade varelser uppför sig.
Han vill att de ska vara nöjda med sig själva, och han existerar-
-men han vill inte blanda sig in i individers liv.
Kenda Creasy Dean forskar vidare från detta projekt i Almost Christian-
-och hävdar att dessa ungdomar inte alls är kristna-
-bibliskt och teologiskt definierat. De är ”kristen-aktiga”.
Detta är ju en svår anklagelse om man tänker sig att kristen-aktig-
-beskriver mer av denna generation. Men hur kunde vi låta detta ske?
Ser man på vad dessa ungdomar tror på, ser vi att de bevisligen-
-aldrig överhuvudtaget fått lära sig Evangeliet om Jesus Kristus.
Frånvaron av biblisk, evangelieförkunnelse har resulterat i att många-
-har blivit till moraliserande, terapeutiska, praktiska deister.
Inte undra på att de lämnar, vad ska hålla kvar dem?
Samtidigt ser vi att vi möts även för att vi gläds åt en hel del.
Det faktum att detta rum är fullt med så många människor-
-från, inte bara en, utan 2-3 generationer av de som är överlåtna åt-
-Evangeliet, särskilt en ung generation med en bekännelse och övertygelse-
-och energi för att plantera evangeliska församlingar, reformera-
-och återerövra församlingar. En missionsinriktad generation-
-driven av en missiologisk övertygelse. Det här är en riktig-
-äkta orsak till att vara uppmuntrad. Ni anar inte hur uppmuntrande det är-
-att stå här och titta ut över er.
Detta är ett mirakel, ett verkligt skäl att hoppas.
Vi har några verkliga utmaningar, i detta nu, i början av 2000-talet.
Protestantisk liberalism har funnits i 200 år och återkommer ständigt.
Man förnekar öppet Bibelns felfrihet och väsentliga läror.
Nu när även Evangeliets bakgrundshistoria avvisas till förmån för en-
-ny sorts kristendom, som inte börjar med skapelsen, går vidare till fallet-
-och så till återlösning, fullbordan och den nya skapelsen.
Man har en historia som är mer fast i grekisk-romersk filosofi än Bibeln.
Men för att ändra bakgrundshistorien måste man förneka mycket i Skriften.
Därav relevansen och brådskan för denna konferens’ tema.
Vänd er till Johannes 5, med början i vers 31.
Medan vi läser denna text tillsammans förstår vi genast varför den valts-
-till att inleda denna konferens med detta tema.
Johannes kapitel 5, med början i vers 31.
Om jag vittnar om mig själv är mitt vittnesbörd inte giltigt.
En annan vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant.
Ni har skickat bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen.
Jag tar inte emot en människas vittnesbörd, men jag säger det här-
-för att ni ska bli frälsta.
Han var en lampa som brann och lyste, och ett tag gladdes ni i ljuset.
Själv har jag ett vittnesbörd som är större än det Johannes gav.
De verk som Fadern gett mig, som jag utför, vittnar om att Fadern sänt mig.
Fadern som sänt mig har vittnat om mig.
Ni har varken hört hans röst eller sett hans gestalt och-
-hans ord lever inte kvar i er; ni tror ju inte på den som han har sänt.
Ni forskar i Skrifterna, för ni tror att ni har evigt liv i dem.
De vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv.
Jag tar inte ära från människor. Jag vet att ni inte har Guds kärlek i er.
Jag har kommit i min Fars namn, och ni tar inte emot mig.
Men kommer det någon annan i sitt eget namn tar ni emot honom.
Hur ska ni kunna tro, när ni tar emot ära av varandra och inte-
-söker den ära som kommer från den ende Guden?
Men tro inte att jag kommer att anklaga er inför Fadern.
Den som anklagar er är Mose, han som ni har satt ert hopp till.
Hade ni trott Mose skulle ni tro på mig, för det var om mig han skrev.
Men om ni inte tror hans skrifter, hur ska ni då kunna tro mina ord?
Tack till Gud för Hans Ord. Tack till Gud för denna text.
Tack till Gud för detta tillfälle att begrunda och titta in i det.
Bakgrunden till denna text i Joh 5 är uppenbarelsen om Kristus-
-som redan börjat ske. Mannen som blir botad vid Betesda får först frågan:
”Vill du bli botad?” Så befaller Han: ”Res dig, ta din bädd och gå.”
Genast blev mannen botad. Då visar Jesus Sin myndighet i vers 19 när Han-
-efter att redan demonstrerat det genom Sin gärning, säger:
Jag säger er sanningen: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara-
-det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen.
Fadern älskar Sonen och visar honom allt han gör, och större gärningar än-
-dessa ska han visa honom så att ni blir förundrade.
För liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv-
-så ger också Sonen liv åt vilka han vill.
Och Fadern dömer ingen, utan han har överlämnat hela domen till Sonen-
-för att alla ska ära Sonen så som de ärar Fadern.
Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern som har sänt honom.?
Jag säger er sanningen: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt-
-mig, han har evigt liv.
Han drabbas inte av domen utan har gått över från döden till livet.
Jag säger er sanningen: Det kommer en tid, och den är redan här-
-när de döda ska höra Guds Sons röst, och de som hör den ska få liv.
För liksom Fadern har liv i sig själv, har han också låtit Sonen ha liv i-
-sig själv. Och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är-
-Människosonen. Var inte förvånade över detta. Det kommer en tid när alla-
-som ligger i gravarna ska höra hans röst och komma ut. De som har gjort-
-gott ska uppstå till liv, och de som har gjort ont ska uppstå till dom.
I denna text har Jesus ett rakt löfte: Den som hör mitt ord och tror på-
-honom som har sänt mig, han har evigt liv.
Den livsviktiga frågan om att höra och att tro är central i textstycket.
Han talar om de som vägrar att höra, och att de som hör ska få leva.
Att det ska komma en dag då t.o.m. de döda ska höra Guds Sons röst.
Att höra och att tro leder till evigt liv.
I vår text, från vers 31, talar Jesus först om hur Hans gärning bekräftas.
Han bejakar först det faktum att vittnen är ett krav.
Gamla testamentet talar om vittnen och att det måste bekräftas.
Profetens ord måste prövas. Det måste finnas vittnen.
Nu sätter Jesus efter de som sett Hans gärningar och hört Hans ord-
-men som förkastat och vägrat tro och ta emot Honom.
Han håller fram dessa vittnen, likt en advokat driver sin fråga.
Han tar fram dessa fyra vittnen för att göra det tydligt-
-att de har tillräckligt med vittnen. Ja, mer än tillräckligt.
Men de vägrar helt enkelt att se vad som står framför dem.
De vägrar höra Faderns egna vittnen.
Först nämner Han Johannes döparen, ”en lampa som brann och lyste”.
I Joh 5 talar Han om Johannes döparen på ett mycket positivt sätt.
De hade skickat bud till honom, de hade inte bara hört honom.
De hade skickat bud och ville lyssna på honom. Han vittnade om sanningen.
I vers 34 förtydligar Jesus att Han inte fick sin identitet från Johannes-
-utan vad han representerade: Faderns gåva så att folket skulle få veta-
-vem Sonen är.
Johannes, en lampa som brann och lyste. I början av Johannesevangeliet-
-kan vi läsa: Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset-
-för att alla skulle komma till tro genom honom.
Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset.
Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla, skulle nu komma in i världen.
Bakgrunden till detta är sannolikt Ps 132:13-17:
Ja, Herren har utvalt Sion, där vill han ha sin boning:
”Detta är min viloplats till evig tid. Här ska jag bo, hit längtar jag.
Sions förråd ska jag rikligt välsigna, dess fattiga ska jag mätta med bröd.
Dess präster ska jag klä i frälsning, dess trogna ska jubla högt. Där ska-
-jag växa ett horn åt David, jag har berett en lampa åt min smorde.
Jesus säger att Fadern beredde lampan. Ni såg lampan och sökte honom.
Ni gladdes åt den för en stund, men ni tog inte emot vittnesbördet.
Ni vägrade att förstå det som Skriften sagt, ni borde ha förväntat er-
-honom som inte var ljuset, men som pekade på ljuset-
-och även det sanna Ljuset som frälser.
Jesus pekar på Johannes döparen, det brinnande, skinande ljuset:
”Han brann!” Som om Fadern tänt eld på honom för att pålysa Sonens ankomst.
Men ni ville inte se det!
Man måste förstå Gamla testamentets bakgrund för Johannes’ vittnesbörd.
Men just de som borde ha förstått att Johannes var lampan som Gud-
-berett för Den Smorde kände inte igen Honom, och vad värre är…
Jesus gjorde det tydligt att hans vittnesbörd var för folkets goda.
Poängen är att vittnet vittnade och de ville inte ta emot hans vittnesbörd.
Och inte bara Johannes döparen. För det andra säger Jesus att Hans egna-
-gärningar vittnar om Honom. Miraklen, tecknen, det som skedde-
-mitt framför ögonen på de som bad om att få ett tecken.
De vägrade se dem för vad de var. Dessa gärningar och tecken var där för-
-att bekräfta Hans budskap, men de ville inte höra.
De vittnade om att Jesus är Messias, Guds Son, Davids kung, den Smorde.
Lägg märke till att i nästa kapitel, kapitel 6, finner vi ett av de första-
-undren vi någonsin hört om, då Han matade 5 000.
Vad Jesus talar om i kapitel 5 illustreras direkt i kapitlet efter.
Efter att ha matat 5 000, kommer de över sjön och frågar Honom:
Vad gör du för tecken så att vi tror?
Detta är dagen efter undret där Han matat 5 000.
De vägrade se det och frågade Jesus vilket tecken Han skulle ge dem.
Som om ingenting hänt, som om ingen blivit botad vid Betesda-
-någonting de klagade på eftersom det gjorts på sabbaten.
Jesus sa att mina gärningar är vittnen, men de är inte slutgiltiga vittnen.
För det tredje bär Fadern själv vittnesbörd.
Fadern som sänt mig har vittnat om mig. Ni har varken hört hans röst-
-eller sett hans gestalt, och hans ord lever inte kvar i er.
Passagen vi läst innehåller många olika näsbrännor, men-
-här är en av de mest tydliga och raka. De har inte Guds Ord i sig.
De har egentligen aldrig hört. Jämför detta med 5 Mos 4 där Mose talar-
-till Israels barn och påminner dem om att de inte sett utan hört Gud.
Guds folk identifieras som de som faktiskt har hört. Har något annat folk-
-faktiskt hört Gud tala ur elden och överlevt?
Nu säger Jesus till dem att de aldrig hört överhuvudtaget!
De ville inte ens höra när Jesus talade och när Han döptes:
Detta är Min älskade Son som Jag har Mitt behag i.
Minns ni de tre nästkommande orden? —Lyssna till Honom.
Texten hänvisar även till Faderns inre vittnesbörd.
Ordet som bor kvar i den troende, läser vi om i nästa vers.
Det första vittnet är alltså Johannes döparen, lampan som brann och lyste.
Det andra vittnet är Jesu egna gärningar. Det tredje Faderns vittnesbörd.
Det fjärde, höjdpunkten i Jesu argument, är Skrifterna. Moses.
Texten är hemsökande tydlig. Ni forskar i Skrifterna , för ni tror att ni-
-har evigt liv i dem.
Det är just de som vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv.
Det är just de som vittnar om mig…
Ni forskar i Skrifterna—vilket ju är bra…
Jesus ger verkligen inte rådet att sluta forska i Skrifterna.
Att forska i Skrifterna är vårt jobb. Det är det vi lär oss att göra.
Men skrämmande nog i denna text, den ödmjukande insikten vi bör få, är den-
-att det är fullständigt möjligt, och i denna text förverkligat-
-att man kan forska Skrifterna hela sitt liv men missa poängen.
Och inte bli frälst.
Ni forskar i Skrifterna—vilket är bra—men de vittnar ju om Mig!
Han talar om hela Gamla testamentet—de vittnar om Mig!
Ni kan inte läsa dessa ord utan att läsa om Mig!
Ni kan inte läsa Lagen utan att läsa Mig! Ni kan inte läsa de historiska-
-utan att läsa om Mig! Ni kan inte läsa Psaltaren utan att läsa om Mig!
Ni kan inte läsa profeterna utan att läsa om Mig!
Det är just de som vittnar om mig.
Detta slutgiltiga, avgörande vittne, är Skriften.
Det är just de som vittnar om mig. Ett folk som lärt sig Skriften-
-borde ha varit redo för Kristus, och längtat efter Honom.
De borde ha drivits av Skrifterna, att leta, vänta och göra sig redo.
Inte bara vara redo för Kristus utan söka och längta efter Honom!
Vi bör också läsa Gamla testamentet och se ett ständigt växande-
-vittnesbörd om Kristus.
Vi tittar inte bara i Gamla testamentet för att få bakgrunden till Hans liv.
Eller ens referenser eller förväntningar. Nej, vi måste finna Kristus där.
Inte här och där, utan överallt!
Kristus värdesätter studerande och forskande i Skrifterna-
-men vi får varningen att även den mest noga forskning kan missa poängen!
Jesus talar nu inte till några som analfabeter i fråga om Skriften-
-eller till några som saknar allvar. Han talar inte till dem som inte-
-överlåter sig åt forskning, eller till de som tar lätt på Bibeln.
Han talar till de som verkligen läser och forskar men missar poängen.
Jesus säger inte att det är ett intellektuellt problem.
Det är inte någon kunskapsbrist. Han säger emot de som vägrar att inse.
Hans näsbränna visar att problemet inte är intellektuellt, utan moraliskt.
Det är teologiskt, andligt. Det speglar en vägran att inse.
I vers 40 talar Han om de som vägrar att komma.
I vers 43 säger Han: Ni tar inte emot Mig. Och i vers 44 säger Han att de-
-inte söker den ära som kommer från den ende Guden.
Det är en anklagelse och Kristus åberopar Mose och säger att Mose-
-kommer att anklaga dem, just han som de ser som sin auktoritet.
Han som skrev Torah. Det är han som blir deras åklagare.
Mose, som ni har satt ert hopp till.
Här säger Jesus även att Mose har satt sitt hopp till Kristus.
Om ni inte tror hans—Moses—skrifter, hur ska ni då kunna tro mina ord?
Jesus anklagar dem alltså för att vägra höra vad Mose säger.
Han anklagar dem för deras vägran att höra och tro på vad Skriften sagt dem.
Lärt dem: att vara redo att se och tro.
När Jesus talar om dessa fyra vittnen menar Han inte-
-att dessa vittnen var bristfälliga, dolda, nej de var rakt framför dem!
Vittnena kom och vittnade men de ville inte se, höra och tro.
I Joh 9, efter att Jesus helat mannen som varit blind sedan födseln-
-och fariséerna anklagar Honom, och Han är där för det andra förhöret-
-i verserna 28-29 säger fariséerna till mannen som blivit botad:
Du är Hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud har talat-
-till Mose, men den här mannen vet vi inte var Han kommer ifrån.
De bekräftar vad Jesus sagt om dem i kapitel 5:
Ni tror att ni hoppas på Mose, men Mose hoppades på Mig!
”Mose skrev om Mig, ni hävdar att ni är Moses söner”-
-”men ni avslöjar att ni inte är det.”
När de sedan frågar denne man varifrån Jesus kommer så avslöjas inte-
-en okunskap, utan en medveten förkastelse, blindhet och dövhet.
Vi hör ofta om nytestamentlig kristendom och förstår vad det gäller-
-men vi måste vara tydliga med att vi kallas till en biblisk kristendom.
Kristus förkunnar själv att det finns en gammaltestamentlig kristendom.
Evangeliet finns med i Gamla testamentet och Han är närvarande där.
Inte bara i t.ex. 5 Mos 18:18 utan i allt som Mose och profeterna skrev.
I alla Skrifterna. De påstår sig inte heller bara vara Moses söner-
-utan också Abrahams barn. I Joh 8:53-58 får Jesus frågan:
Är du större än vår far Abraham? Han dog, och profeterna är döda.
Vem tror du att du är? Jesus svarade: ”Om jag ärar mig själv är min ära”-
”-ingenting värd. Det är min Far som ärar mig, han som ni kallar er Gud.”
”Ni känner honom inte.” Samma sak säger Han i kapitel 5: Ni har inte hört-
-Hans röst. Hans ord bor inte i er. Här säger Han: Ni känner Honom inte-
-men jag känner honom. Om jag sa att jag inte kände honom skulle jag vara-
-en lögnare som ni. Men jag känner honom och bevarar hans ord.
Abraham, er far, jublade över att få se min dag.
”Han såg den och gladde sig.” Judarna sade: ”Du är inte femtio år än”-
-”och Abraham har du sett!” Jesus svarade: ”Ja, innan Abraham fanns, Jag Är”.
Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus drog sig undan och-
-lämnade tempelplatsen.
Jag Är innan Abraham fanns.
Genom hela Johannesevangeliet förmanar Jesus de som borde veta och förstå-
-höra, tro, men inte vill. Särskilt dessa ord från Joh 5 förmanar de som-
-inte vill höra Skrifterna, tro och bli frälsta.
Men, helt ärligt, utgör detta även en förmaning till vår tids kyrka.
Vi har försummat och missbrukat Gamla testamentet, och på vårt eget sätt-
-förolämpat Kristus och Skrifterna.
Många ser GT som ett problem. Det är inget nytt sätt att beskriva det på.
Genom kyrkans historia har många haft svårt att förhålla sig till GT.
En del orsaker till problemen har varit ideologiska och teologiska.
Det första ser vi i det att man kallar GT för de ”hebreiska skrifterna”.
Det är politiskt och akademiskt korrekt att kalla dem ”hebreiska skrifter”-
-men kristna får inte godta detta!
Det antyder ju att GT tillhör någon annan och inte församlingen.
Det andra är den markionska impulsen att säga att GT:s Gud är en annan gud.
Det är skrämmande att se hur många evangeliska barn och ungdomar-
-snappar upp detta på ett eller annat sätt och blir små markioniter.
Du undrar varför, och talar med föräldrarna. Kyrkan är full av markioniter!
Även predikstolarna. Men många är helt ovetande. De är det i praktiken-
-om än inte öppna markioniter.
De ger uttryck för ett teologiskt-ideologiskt förkastande av GT.
För det tredje möter vi de som hävdar att GT bör läsas på dess egna villkor.
De som hävdar, inom kyrkor och t.o.m. evangeliska fakulteter-
-hävdar att vi bör läsa GT på dess egna villkor, utan hänvisning till NT.
Det är lite som att kristna skulle ha synagogläsningar i fråga om GT.
Fyra. Klassisk dispensationalism hade rätt i att se utvecklingen-
-men de gjorde fel i att förneka kontinuiteten.
Fem: Det moraliska argumentet mot GT. En sorts uppdatering av Markion.
Inte någonting helt nytt, men med ett nytt fokus på 19-2000-talen.
Harry Emerson Fosdicks bok med titeln ”The Modern Use Of The Bible”-
-talade om GT i allmänhet och om att predika dem-
-som ”intellektuellt förödande och moraliskt försvagande”.
Moderna människor ryggar undan från GT:s texter, och det med rätta.
Det vore en förolämpning mot modern moral att ens predika dem-
-eller att försöka rädda dem på något sätt och försöka harmonisera dem.
Bara avskriv dem som ett nomadfolks grubblerier och gå vidare.
Nyligen har Kenton Sparks i sin förnekelse av Bibelns felfrihet sagt om GT:
”Bibeltexter som slår oss som rakt av lömska och ondskefulla.”
Brian McLaren beskrev nyss berättelsen om Noa som ”Djupt störande”-
-”och exempel på delar i GT som inte uppnår mänskliga värderingar.”
Dessa ideologiska och teologiska avvisanden av GT är inte huvudproblemet.
I våra cirklar, predikstolar, söndagsskolor och bibelstudiegrupper.
Det största problemet är okunskapen och försummelsen av GT.
Vi måste medge att många evangeliska predikanter och bibellärare-
-har helt enkelt ingen aning om hur de ska förhålla sig till GT.
L. P. Hartley i romanen ”Gudarnas budbärare” som ingen minns, förutom-
-första raden: Det förflutna är ett främmande land-
-där saker görs på ett annorlunda sätt.
För många kristna, pastorer och predikanter är GT en främmande bok.
Saker görs på ett annorlunda sätt där. Och ja, så är det ju.
Brinnande buskar och stavar som blir ormar. Arkar och djur som flyter ihop.
Döda djur, tjurar, baggar i snår, slaveri i Egypten, kopparormar…
Eldpelare, rök och invecklade historier om erövringar och kungar.
Intriger, äktenskapsbrott, mord, incest och en fixering vid kroppsvätskor.
Björnar som äter barn, pojkar som dödar jättar.
Profeter som provocerar, får utbrott och sitter och gråter i porten.
Poesi som låter som lovsång och poesi som låter som existentiell filosofi.
Persisk skrift på väggen, kungar som strövar runt som vilddjur-
-och en prostituerad som gömmer spioner. Spioner som tappar modet-
-kvinnor som samlar mod, åsnor som talar och en hjälte som tar självmord.
Stammande ledare, nakna patriarker och majestätiska lovprisningar.
Förutsägelser, klagovisor, lagar, stadgar och ordningar i all deras prakt!
Och allt detta uppenbarar Kristus! Varenda del.
Allt detta förväntar och ser fram emot Kristus.
Allt får oss att längta efter Kristus!
Det bör få oss alla att erkänna Kristus. ”Dessa vittnar om Mig” sa Han.
Ändå är detta vad många predikanter inte gör utan försöker undvika det.
Jag har hört vissa predikanter ha en princip att de predikar från NT-
-eftersom detta är den kristna boken.
De är praktiska markioniter, och de berövar folket kunskapen om Kristus.
Hur fattig är inte denna förkunnelse och undernärda dessa församlingar!
Enligt Fosdick är det omöjligt att få predikanter att predika GT igen.
För det andra vill en del evangeliska kristna predika från en text i GT.
De läser och säger några få ord om den, men för det mesta som bakgrund.
Det är en annan historia innan vi kommer till vår historia, den riktiga.
Man måste veta den eftersom den är bakgrunden till vår historia.
Vad Kristus säger i Johannes 5 och hela NT är inte att GT endast är-
-”det vi måste veta” innan vi kommer till den verkliga historien.
Det är en och samma historia. Evangeliet är överallt i den.
Det tredje är att man brukar moralisera. Vi vet att vi inte borde göra det.
Det är dåligt att moralisera…
Men det ligger i ryggmärgen. Gud skapade oss moraliska.
Vi moraliserar när vi inte ska moralisera, vi moraliserar om att moralisera.
Förresten är det enda alternativet till en moralist en sociopat…
…om det inte vore för Evangeliet om Jesus Kristus!
Det börjar tidigt, vi växer upp med att moralisera utifrån Bibeln.
Titta i barnbiblarna, det finns, tack och lov, undantag, men tittar man på-
-många, eller de flesta barnbiblar så är de fulla av moralkakor.
Det är som om GT är en judekristen variant av Aisopos’ fabler.
Gör si och gör inte så!
Det börjar med föräldrarna, bekräftas i söndagsskolan och bibellägret-
-och alla församlingens barnverksamheter och flanellografer.
Oavsett vilket, är det moraliserande!
Så kommer vi till tonårsperioden, de som Christian Smith studerade-
-när de upptäckte att trossystemet är moralistisk terapeutisk deism.
Detta fick de ifrån oss! Inte bara genom predikan från GT utan all predikan.
Det var moralism! Och om det finns någon tid i livet som tenderar mot-
-moralism på ett extremt sätt är det tonåren. Och det är vad de flesta-
-ungdomsverksamheter gör. Kyrkorna uppdaterar och lägger fler ämnen-
-till moralismen.
Men det är inte allt texten handlar om. Mer specifikt-
-det är inte det frälsande syftet med texten.
Det finns moraliska läxor att lära sig och det är fel att inte se dem.
Även i Nya testamentet citeras Gamla testamentets moraliska lärdomar.
Det är inte fel! Men det är fel att tro att det är huvudpoängen.
Det blir en tragedi om man bara stannar där.
Jesu motståndare skulle hålla med om alla moraliska poänger som gjorts-
-av kristna predikanter och mycket som vi inte ens själva tänkt oss.
Det är inte fel att se David som en pojke som visar mod och tro på Gud.
Han dödar en jätte medan andra fegat ur. Men man får inte missa den större-
-poängen, frälsningshistorien, att David är Guds smorde, vars dynasti-
-aldrig ska ta slut, vilket pekar direkt på Jesus, sittandes på Davids tron.
Han som är profet, präst och kung.
Moralism är predikantens grundinställning, den kommer naturligt för oss.
Dessvärre blir församlingen felinformerad och förvanskar Evangeliet.
Det säger nämligen till dem vad de innerst inne vill höra:
Att de kan behaga Gud genom att förbättra sin moral.
Det görs till en fråga om beteende därför att vi känner oss säkra på detta område.
Givetvis kan moralism inte frälsa. Vi måste bli mycket bättre-
-om vi ska klara oss undan Kristi tillrättavisning.
Hade ni trott Mose skulle ni tro på mig.
I kyrkohistorien har Gamla testamentet varit en ständig utmaning.
Inte bara på sistone utan hela vägen tillbaka till kyrkofäderna.
De handskades med Gamla testamentet som en sorts reflexiv allegori.
En form av litterär och fantasirik moralism. De lade till en hel del.
De flesta av oss skulle se det som både föråldrat och främmande för texten.
De förstod att någonting måste göras med GT och det finns bra exempel-
-på de bland fäderna som handskades frälsningshistoriskt med det.
Men det framgår tydligt att kyrkan brottades med vad man skulle göra.
Fram till Reformationen, där Martin Luther mellan GT och NT såg en-
-stark motsättning av Lag och Evangelium, men ändå insåg Luther, att-
-även om Lagen inte kan frälsa, att det finns nåd i Lagen!
Men Luther är inte så säker vad han ska göra, han är inkonsekvent i frågan.
I sitt personliga liv är han själv inte konsekvent med det.
Tidigt säger Luther ”Vad du än gör, predika inte Lagen!”
Men så får han barn, och vad börjar hans katekes med? Guds Lag!
Det finns nåd i det också.
Jean Calvin är en riktig hälsosam källa i allt detta.
Hans Institutio, kristendomsundervisning, lägger fram detta med bravur.
Det är svårt i vår kultur att tänka oss någonting bättre än vad han lär.
Titeln på andra boken är Kunskapen om Gud, Återlösaren i Kristus-
-som uppenbarades för fäderna i Lagen och för oss i Evangeliet.
Kan man säga det bättre än så? Kunskapen om Gud, Återlösaren i Kristus-
-denne Gud som vi känner som Återlösaren i Kristus, och som först-
-uppenbarades för fäderna under Lagen, inte någon annan gud-
-inte Gud som inte ännu är uppenbarad som Återlösaren, utan den Gud som är-
-vår Återlösare i Kristus, som först uppenbarades för Fäderna under Lagen-
-och sedan till oss i Evangeliet. Kapitel 7 i bok 2 har titeln:
Lagen gavs, inte för att tygla det Gamla förbundets folk under sig-
-utan för att främja hopp om frälsningen i Kristus till Hans ankomst.
Syftet med Lagen var att främja ett hopp.
Kapitel 9: Kristus var känd för judarna under Lagen-
-men uppenbarades tydligt i Evangeliet.
Det är inte som att vi inte behöver Evangeliet. Vi blir frälsta genom det.
Men vi bör veta vårt behov av Evangeliet och dess löfte om Kristus-
-genom att läsa Lagen. Som Paulus skriver i Rom 7:
Om det inte vore för Lagen hade han inte förstått att han var begärisk.
Och innan denna kunskap visste han inte sitt behov av en Frälsare.
Det finns nåd i kunskapen om synden och i kunskapen om Frälsaren.
Det finns nåd i det faktum att Frälsaren även utlovades under Lagen.
När han talar om hur vi ska lära oss läsa det Gamla testamentet genom Nya-
-hänvisar Calvin till 1 Petr 1:10-12:
Om denna frälsning var det profeterna, som profeterade om Guds nåd-
-sökte förstå vilken tid Kristi Ande i dem syftade på-
-när han förutsade Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa.
Vers 12 är mycket viktig: Och det uppenbarades för dem-
-att det inte var sig själva utan er som de tjänade.
I det som nu förkunnats för er genom dem som gav er evangeliet–
-ett budskap som änglar längtar att få blicka in i.
Vad utsvultna vi vore om vi inte haft vittnen som Geerhardus Vos-
-Richard Gaffin och Edmund Clowney. De som lärt flera generationer-
-om vikten av att se en frälsningshistorisk hermeneutik-
-och tillämpa den på hela Bibeln.
Senaste åren har det kommit en frisk renässans-
-för att predika Bibeln som en helhet. Att förstå bakgrundshistorien-
-och finna en stor glädje i att predika det och en än större glädje i att-
-få människor att förstå det. Jag är tacksam för de som gett oss-
-nya perspektiv, som Graham Goldsworthy och Bryan Chapell.
Vi måste låta Nya testamentet lära oss, precis som Calvin, utifrån 1 Petr.
Nya testamentet måste lära oss läsa Gamla testamentet.
Vad är bättre än Hebreerbrevet som börjar med I forna tider talade Gud-
-till fäderna genom profeterna-
-men nu i den sista tiden har han talat till oss genom sin Son.
Ett pågående mönster av gudomlig uppenbarelse, som i sin helhet handlar-
-om frälsningen och Kristus. Han har nu talat till oss genom Sin Son.
Mose då? Det var Mose de hade satt sitt hopp till, som Jesus säger i Joh 5.
Hebr 3:5 säger att Mose var betrodd i hela Guds hus, som en tjänare.
Mose är värd sin respekt. Han är central i det Gamla förbundet-
-och han spelar en mycket viktig roll i frälsningshistorien.
Men han är en tjänare i Guds hus. Mose var betrodd i hela Guds hus-
-som en tjänare, för att vittna om det som sedan skulle förkunnas.
Men Kristus är betrodd som Son att råda över Guds hus.
Distinktionen är mellan tjänaren och Sonen.
Hur är det då med Josua? Eller med sabbaten!?
Hebr 4:8-10: För om Josua hade fört dem in i vilan-
-skulle Gud inte senare ha talat om en annan dag. Alltså kvarstår en-
-sabbatsvila för Guds folk. Den som går in i hans vila får vila sig från-
-sina gärningar, liksom Gud vilade från sina.
Vad ska vi lära oss av sabbaten som förordning och bud?
Det är att vi ska ha en evig sabbatsvila där vi inte bara vilar från-
-våra jordiska arbeten utan även våra självrättfärdiga försök.
Våra försök att visa oss själva rättfärdiga inför vår helige Gud.
Abraham då? Kapitel 6, från v. 13:
När Gud gav löftet till Abraham svor han vid sig själv.
Han sade: Jag ska rikligt välsigna dig och rikligt föröka dig.
Så fick Abraham efter tålmodig väntan vad Gud hade lovat.
Människor svär vid den som är större än de själva, och eden blir en-
-bekräftelse som gör slut på alla invändningar.
När Gud ännu klarare ville visa för löftets arvingar hur orubbligt hans-
-beslut är, bekräftade han det med en ed, så att vi genom två uttalanden-
-där Gud omöjligt kan ljuga, har en uppmuntran att hålla fast-
-vid det hopp vi har framför oss. Detta har vi som ett tryggt och-
-säkert själens ankare som når innanför förhänget.
Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för-
-evigt, på samma sätt som Melkisedek.
Jag kan knappt bärga mig att höra Don Carson tala om Melkisedek.
Vad bör vi ha sett när vi får höra om Melkisedek?
Hebreerbrevet säger, att om Abraham gav en offergåva till Melkisedek-
-så finns det någonting större som Melkisedek pekar på.
Så blir vi pekade dit. Hebr 7:26: Det var en sådan överstepräst vi behövde-
-en som är helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare och upphöjd över-
-himlarna. Han måste inte bära fram offer varje dag-
-först för sina egna synder och sedan för folkets.
Det gjorde han en gång för alla när han offrade sig själv.
Lagen insätter svaga människor som överstepräster, men edens ord-
-som kom efter lagen insätter Sonen, som är fullkomlig för evigt.
Vi borde ha tittat efter Sonen.
Kapitel 8:1-7: Här är huvudpunkten i det vi säger: Vi har en sådan-
-överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen-
-och som tjänar i helgedomen, det sanna tabernaklet som Herren rest.
En överstepräst blir insatt för att frambära gåvor och offer, och därför-
-måste också Kristus ha något att bära fram.
På jorden skulle han inte alls vara präst; det finns ju redan andra.
De gör tjänst i en helgedom som är en kopia och skuggbild av det himmelska.
Mose fick höra när han skulle bygga tabernaklet:
Se till att du gör allt efter den mönsterbild som du har fått se på berget.
Men nu har Kristus ett högre prästämbete, liksom han också är medlare för-
-ett bättre förbund som är grundat på bättre löften.
För om det första förbundet hade varit utan brist-
-skulle det inte behövas ett andra.
Vi borde ha kunnat se till tabernaklet och sett det allraheligaste.
Vi borde även ha kunnat se vad som pågick i tabernaklet och senare-
-i templet och säga att det måste finnas någonting som kan ta bort förlåten.
Någon måste göra någonting för att skipa fred med Gud.
Och det är förstås Gud som måste göra detta, vilket Han gjorde i Kristus.
9:11: Nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda.
I det större tabernakel som inte tillhör skapelsen gick Han en gång-
-för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan-
-med sitt eget blod, och vann en evig återlösning.
Om nu redan blod av bockar och tjurar och askan från en kviga-
-stänkt på de orena, helgar till yttre renhet, hur mycket mer skall då inte-
-Kristi blod rena våra samveten från döda gärningar, så att vi tjänar den-
-levande Guden.
Kristus har kommit som överstepräst för det goda som vi äger.
Han gick in i det tabernakel som inte är gjort med händer. En gång för alla.
Men andra ord, i detta gamla offersystem borde vi ha sett prästföljden.
Vi borde ha sett generation efter generation, offra och offra… och inse-
-att detta inte leder till evigt liv. Ingen evig återlösning.
Kristus är vår överstepräst som åstadkommer det genom det Nya förbundet.
När jag var pelagian, som de flesta tonåringar är-
-hade jag svårt att sova då jag tänkte på syndabekännelse.
För jag hade, genom Guds nåd, en större insikt om min synd än någonsin-
-och jag hade blivit lärd Bibeln på ett sådant sätt att jag-
-hade kunskap om min synd och alltid såg den, och jag bad en bekännelsebön.
Men tänk om jag dör nu? Innan jag hinner bekänna igen?
Jag kommer gå miste om Guds ära innan jag ens rest mig!
Jag är dödens! Vad kommer hända om prästerna inte får komma in i templet?
Vad händer om templet inte längre finns?
Allt detta pekar på en uppfyllelse som endast Gud kan göra i Kristus.
Vi borde ha sett detta. Även prydnaderna och tabernaklet pekar på Kristus.
I Luk 24, när Jesus går på vägen till Emmaus med männen-
-tillrättavisar Han dem, i vers 25 säger Han:
Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har-
-sagt. Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?
Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem-
-vad som var sagt om honom i alla Skrifterna. När de närmade sig byn dit de-
-var på väg, verkade det som han ville gå vidare. Men de bad honom ivrigt:
Stanna kvar hos oss! Det blir snart kväll och dagen går mot sitt slut.
Då gick han in och stannade hos dem. Och när han låg till bords med dem-
-tog han brödet, tackade Gud, bröt det och räckte åt dem. Då öppnades deras-
-ögon, och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn.
Och de sade till varandra: Brann inte våra hjärtan när han talade med oss-
-på vägen och öppnade Skrifterna för oss?
Först tillrättavisningen: Så oförståndiga ni är och tröga-
-till att tro på allt som profeterna har sagt.
Sedan botemedlet: han började med Mose och alla profeterna och förklarade-
-vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.
Och välsignelsen: Brann inte våra hjärtan när han talade med oss-
-på vägen och öppnade Skrifterna för oss?
Vi predikar Kristus från hela Skriften och finner Honom och Evangeliet-
-i Gamla testamentet, såväl som det nya.
Vi låter Nya testamentet undervisa oss hur vi ska läsa det gamla.
Och vi ger de troende hela Bibeln med Kristus och Evangeliet i centrum.
Vi ber att få se vad Lukas skriver om, vi ber att få se det om igen.
Predikanter, vi ber att få se detta varje gång Ordet predikas!
Herrens församling, vi bör be att detta sker närhelst vi öppnar Ordet.
Att se Kristi folk fråga: ”Brann inte våra hjärtan inombords?”
Allt som krävs är att vi öppnar upp Boken. Låt oss be.
Vi hör och tar emot Ditt ord i tacksamhet, Herre.
Med ivriga ögon ber vi att få se den heliga sidan.
Med hungriga öron hör vi om vår Herre Jesus i varje text.
Må Ditt folks hjärtan brinna när Kristi ära uppenbaras på varje sida.
I Jesu Kristi, vår Herres, namn, ber vi. Må våra hjärtan brinna. Amen.

DelaShare on Facebook31Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page