Att tala med våra barn om homosexualitet

Att tala med våra barn om homosexualitet

Jag var på biblioteket och tittade snabbt igenom de böcker mina barn ville titta på när jag såg den: My Uncle’s Wedding.

Hej lille bok, dig kommer jag ihåg.

Min äldsta dotter, som nu är 10, hade tagit ut denna färgglada barnbok från bibliotekets hyllor när hon bara var fyra. För sex år sedan introducerade My Uncle’s Wedding mina barn till idén med samkönade äktenskap.

Fast egentligen inte. För jag tänkte snabbt och pekade ut genom fönstret: ”Vad är det där?” Och när de fyra huvudena vände sig om för att se, begravde jag My Uncle’s Wedding i högarna.

Sluta byta ämne

My Uncle’s Wedding kanske jag undvek lätt, men ämnet samkönade äktenskap har inte varit så lätt att undvika. Min familj bor i ett område som stoltserar med att vara det mest progressiva området i den mest progressiva staden i det ganska konservativa mellanvästra USA. HBTQ+-bejakande skyltar i gräsmattorna i vårt kvarter till det lesbiska paret som bor på gatan har vi haft dagliga tillfällen att tillämpa ett bibliskt ramverk på den stora frågan om sexualetik.

Fast det gjorde jag inte, på flera år.

Jag fortsatte använda mig av ”distrahera och byt ämne” som huvudstrategi när det gällde att tala med mina barn om samkönade äktenskap (det hade ju fungerat så bra på biblioteket).

Ironiskt nog var det Eugene Peterson, efter en intervju där han tycktes ha bejakat homoäktenskap, som gav mig ord för att börja samtala med mina barn om samkönade äktenskap, könsidentitet och sexualetik.

I sina uppföljande kommentarer, där han tog tillbaka sina förvirrande uttalanden, sa Peterson: ”Jag bejakar den bibliska synen på äktenskap: en man med en kvinna. Jag bejakar Bibelns syn på allt.”

Trafikstockning

Av alla dagens ämnen får föräldrar lättast tunghäfta när de ska svara på sina barns frågor om sexualitet. Vi är rädda att de ska bli förvirrade om vi har dessa samtal. Med största sannolikhet blir de dock bara mer förvirrade om vi inte har dem.

Som kristna behöver vi inte ha tunghäfta. Vi bejakar den bibliska synen på äktenskap. Vi bejakar den bibliska synen på kön. Vi söker bejaka den bibliska synen på allt.

Förra veckan på väg till badet körde vi förbi en kyrka med en stor väggmålning där det stod ”Gay Pride”. Trafiken stod stilla och där satt vi, alla fyra par små ögon tog in de färgglada bilderna på lyckliga samkönade par. Jag räknade ner: 3-2-1, och så kom det: ”Vad är gay pride?” var första frågan från publiken där bak.

Den här sortens fråga behöver inte göra kristna föräldrar upprörda. Vi tror att Gud har gett oss sitt Ord för att hjälpa oss förstå hans plan för våra liv. Det finns inget ämne som behöver undvikas när vi har Bibeln som ledstjärna.

Jag behöver inte vara rädd för att diskutera ordet ”gay” mer än ordet ”pride”. Mina barn kan personligen relatera till frestelsen att härbärgera högmod [pride, övers. anm.] i sina hjärtan. Och de förstår att många människor, även i församlingarna, brottas med högmod. Att låta våra hjärtan ge sig hän högmodet är inte Guds bästa plan för våra liv. Inte heller är det att välja en romantisk relation till någon av samma kön.

Varje gång vi väljer en väg som inte är Guds plan, vare sig det är högmodets väg eller de homosexuella beteendenas väg, går vi miste om de välsignelser Gud har för oss.

Men grannarna, då?

Att diskutera en väggmålning som hyllar ett obibliskt perspektiv är en sak, men hur ska en kristen förälder göra när det är fråga om verkliga människor? Mer och mer börjar grannar, tränare, vänner och pastorer, som valt att bejaka och praktisera samkönade äktenskap och relationer, korsa vår väg.

Hur bygger vi, som någon uttryckte det, nådens broar som kan hålla för sanningens vikt? Hur hjälper vi våra barn navigera relationer med människor som har valt en annan väg än den som är Guds bästa för dem?

Idén om att människor själva kan välja vad som är rätt och fel för dem, utan någon absolut moral och därmed ingen synd, går rakt emot det kristna evangeliet. Bibeln lär att var och en av oss är fallen och behöver frälsning genom Kristus. Paulus varnar i Galaterbrevet 1:8 för dem som predikar ett annat evangelium än nåden allena genom Kristus allena, och förklarar dem vara under Guds förbannelse. Det enda hoppet för någon är Jesus.

Så om vi bara frågar: ”Hur bör jag behandla min homosexuelle granne?” ställer vi fel fråga. Hur ska en kristen behandla varje icke-troende granne? Vi öppnar våra hjärtan och ofta våra dörrar.

Bygga broar

När vi var nya i grannskapet var ett lesbiskt par bland de första grannarna vi mötte.

Förr kanske jag hyste vissa förhoppningar om att barnen inte skulle lägga märke till dessa kvinnor, att de var mer än bara rumskamrater. Men allteftersom vi blivit mer bekväma med att dyka ner och tala om dessa frågor som familj, känner jag mig inte längre nervös för att bygga relationer med HBT-vänner, eller att det ska förvirra våra barn.

Vi kan inte undvika frågan om olika sexuella böjelser med våra barn, men lyckligtvis kan vi ta upp den med samma bibliska ramverk som vi använder till allting annat. Vi gladde oss åt möjligheten att få göra detta, med vetskapen om att våra barn kommer att möta trevliga och vänliga personer som lever obibliska livsstilar. Istället för att rygga undan från dessa möten har vi därför lärt oss välkomna dem.

Våra liv har inte bara blivit rikare tack vare våra icke-troende vänner, vi har dessutom kunnat bearbeta allt detta med våra barn i vårt eget hem, istället för att behöva låta dem reda ut det någon annanstans. Som Rosaria Butterfield betonar när hon talar om gästvänlighet, kan vi acceptera våra HBT-grannar som goda vänner utan att godkänna deras val av livsstil.

Kan vi verkligen acceptera våra grannar utan att godkänna deras val? Jodå. Vi hälsar våra icke-troende grannar välkomna – oavsett vilken sexualitet eller identitet de utger sig för att ha – för det gjorde vår Frälsare (Luk 15:2; 1 Petr 2:21).

Vilket bättre sammanhang kan det finnas för våra barn att lära sig att kärleken till de förlorade och till Guds bud går hand i hand, än i deras egna, kristna hem?

Lucy Olson är klinisk psykolog i Minneapolis, Minnesota, där hon bor med sin man och fyra barn. Hon är medförfattare till Oh, the Treasures You’ll Know! Du kan följa henne i hennes grå minibuss – den med silvertejp på dörren.