Det finns inga genvägar i livet som missionär

Det finns inga genvägar i livet som missionär

Vad skulle du säga till en spirande missionärskandidat? Jag har en nära vän som både varit pastor, missionär och som nu leder omsorgsarbetet bland missionärer i stan där jag bor. Han säger att en uppsjö unga vuxna på senare år har hamnat på fältet, entusiastiska över att frälsa stan och bringa rättvisa åt de förtryckta. Men de stannar inte längre än två år på grund av utmattning och motstånd – och det har även hänt att en del tappat tron. Omsorgsarbetarna kallar detta för ”radikal-effekten” – unga vuxna, med blödande hjärtan, som vill ha något radikalt att göra för Jesus och världen, men som inte slutför det de fick en impuls att påbörja. Ofta tycker de att formell teologiutbildning innan de ger sig ut på fältet låter onödigt och omotiverat.

I ljuset av denna utmaning, och av min egen erfarenhet, tänkte jag nyligen på dessa två råd som jag skulle ge till alla som vill bli missionärer.

  1. Läran har betydelse

Jag hade aldrig kunnat ana att en del av de största striderna för Bibelns sanning inte bara skulle vara med muslimer, ateister och buddhister, utan med andra som påstod sig tjäna Kristus tillsammans med mig. Efter många år utomlands har jag varit med om strider i frågor som Skriftens felfrihet och tillräcklighet, utsträckningen och avsikten i Guds särskilda uppenbarelse, församlingens natur och uppdrag, evangelieförkunnelsens budskap och medel, de bibliska kvalifikationerna för äldste, Guds suveränitet och Kristi herravälde, och det opånyttfödda och pånyttföda hjärtats natur. Jag började se en outtalad teologilös etik i missionsvärlden; ja, i många fall härskar den teologiska minimalismen. Satsningar där man försökt rekrytera och skicka ut blivande missionärer fokuserar ofta på de spännande kulturerna, idealistiska passioner, omedelbara behov och utrymme för att vara kreativ. Vanligtvis enas hela missionsteam kring sådana betoningar.

Ofta är det pragmatismen man väljer som teologi: ”Om det funkar, måste det vara sant”. Om man har någon utpräglad lära, är den oftast den minsta gemensamma nämnaren. Med vår iver kommer också mycket otålighet med det långsamma arbetet att plantera frön och det ännu långsammare arbetet att träna upp bibliskt kvalificerade, inhemska äldstebröder. Metoderna som måste ha snabba resultat gör ofta genvägar i det slitsamma arbetet med att träna lokala pastorer att bli mäktiga i Skriften. Men vår missionsmetodik avslöjar alltid vår teologi, och vår brist på densamma. En defekt syn på Skriften, till exempel, gör att Bibeln inte används, eller missbrukas, i evangelisationen och lärjungaträningen. Defekta uppfattningar om människans fördärvade natur och pånyttfödelsen använder metoder för att ”nå” människor som inte befaller omvändelse och underkastelse under Kristi kungadöme. Felaktig ecklesiologi leder till att man lär hoppfulla nyomvända att de varken behöver lämna de religiösa system de fötts in i eller överge sina religioners skrifter.

I boken Paul the Missionary: Realities, Strategies, and Methods (InterVarsity, 2008) förklarar författaren Eckhard Schnabel saken på ett mycket bra sätt:

Missionärer, evangelister och lärare som har förstått både korsets anstöt och hur oersättlig och grundläggande betydelsen av nyheterna om Jesus den korsfäste och uppståndne Messias och Frälsaren, kommer inte att förlita sig på strategier, modeller, metoder eller tekniker. De förlitar sig på Guds närvaro när de förkunnar Jesus Kristus, och på den helige Andes verksamma kraft. Detta beroende av Gud istället för metoder frigör dem från att följa varje ny trend, från att bara använda en viss metod, från att alltid använda samma tekniker, och från att kopiera metoder och tekniker från andra vars verksamhet bedöms som framgångsrik.

Vi måste hörsamma kallelsen att ”fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga” (Jud 3). Ett av fiendens äldsta tricks är att lura oss att släppa garden eller ta evangeliet för givet. När de hårda kanterna i evangeliets lära bara tas för givna, blir de snabbt bortglömda. Resultatet blir att man upphör med mission.

  1. Smärta ingår i planen

Jag växte upp med ett hälsotillstånd som skulle ha hindrat mig från att någonsin gå i college, få ett jobb eller leva ett långt, normalt liv. Innan Gud förbarmade sig över mig och gav mig befrielse från det, bar han mig nådefullt igenom det. Många dagar och nätter låg jag i mitt mörka rum, i mycket smärta och illamående, och bad i tystnaden att Gud, i sin nåd, skulle bevara mig så att jag kunde predika evangeliet för folken. Jag började min teologiska utbildning när jag var 5 och Gud gav mig min visaste och mest inflytelserika lärare: lidandet. Gud lärde mig, genom sin kärleksfulla tuktan, om hans suveräna godhet och outrannsakliga vishet.

Då jag vuxit upp med mycket lidande, och fått lära mig mycket om lidandets teologi under en suverän Gud, var jag fortfarande naiv och såg inte hur obevekliga och obeskrivliga alla missionärslivets prövningar är. Om det inte vore för läran om Guds visa suveränitet i lidandet, hade jag aldrig klarat det. När man är ute en lång tid som missionär får man visserligen mycket spänning och äventyr; men man kommer inte undan det faktum att man även får motstånd och ofruktsamhet. Det är också här man får bli tom på sig själv och lära sig skratta åt sig själv; lära sig tänka, känna, drömma och resonera på ett främmande språk; lära sig glädjas åt den adopterade kristna familjen långt borta från relationerna där hemma; lära sig vara tyst inför stram kritik från de som en gång stöttat dig; lära sig äta Guds Ord som daglig föda; lära sig be för ens fru och barn för att deras liv bokstavligen hänger på det; och lära sig navigera självförnekelsens värld i en global kultur som badar i omåttlig själviskhet, självhävdande och självbevarelse.

Jag vill allvarligt förmana alla missionärskandidater. Missionsfältet är inte det romantiska och radikala äventyret; det är även fullt av sorg, förlust och självförnekelse. Men där finner vi Guds gränslösa kärlek och visa omsorg. C. S. Lewis skrev i sin dikt As the Ruin Falls: ”Smärtorna Du ger mig är mer dyrbara än all annan vinning.” Kanske säger D. A. Carson det bäst i sin utmärkta bok om lidande How Long, O Lord?: Reflections on Suffering and Evil:

Ju mer ledarna får utstå svaghet, lidande, rådlöshet och förföljelse, desto mer uppenbart blir det att deras livskraft inte är någonting annat än Jesu liv. Detta har enormt positiva andliga effekter för övriga församlingen. Ledarnas död innebär församlingens liv. Det är därför det mest lämpade kristna ledarskapet inte bara kan utnämnas. Det är Gud själv som smider det i lidandets eldar, lär det i tårarnas skola. Det finns inga genvägar.

Gud älskar sina tjänare så mycket att han låter dem lida, så att hans nåd håller dem uppe och hans ära blir känd. Vår svaghet är det instrument som Gud har utsett och som den helige Ande använder för att fylla oss med Kristi kraft.

Evan Burns och hans fru, Kristie, har tjänat under lång tid som missionärer i Mellanöstern, Ostasien och nu i Sydostasien. Han tjänar också som forskarassistent i andlighet och missiologi, och leder den nätbaserade distansutbildningen vid Asia Biblical Theological Seminary i Thailand.

DelaShare on Facebook12Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page