Ett reformerat Evangelium

Ett reformerat Evangelium

av Paul David Washer

Evangeliet som förkunnas idag är sällan ett Evangelium alls. Det är en billig, urvattnad version som fungerar bra att bygga medlemslistor med, men som inte är mycket att ha till att bygga Guds rike. Vad det har att säga om människan är så försiktigt att de inte stöter sig med någon. Vad det har att säga om Gud är så begränsat att det inte stör någon. Vad det kräver är så blekt att det inte leder till mycket överbevisning, inte får någon att vända om från sin synd och inte fordrar något kostsamt lärjungaskap.

Om kristenheten i Amerika ska kunna återhämta sig från de sjukdomar som nu tvingar den att ligga för döden, måste den först återupptäcka Evangeliet, som det först predikades av Jesus och apostlarna. Den måste återupptäcka ett Evangelium som alltid är fritt, men aldrig billigt. Den måste lära sig om ett Evangelium som är mer än en människas beslut, utan själva Guds kraft. Den måste predika ett Evangelium som inte bara har makt att frälsa alla som omfamnar det, utan har kraften att förvandla alla som blir omfamnade av det.

I det andra numret av HeartCry Magazine år 1997 studerade vi Evangeliets grundläggande inslag: Människans ondska, Guds helighet, Lagens fördömelse över vår synd och Kristi död på korset som köpte Guds folk från evigt fördärv. I det tredje numret tittar vi på Evangeliets kallelse och bevisen på dess verk. Med andra ord, vad människor måste veta och göra för att bli frälsta.

Dagens evangelium

Dagens evangelium kan lätt reduceras ner till ett fåtal ”andliga lagar”. De är följande: (1) Gud älskar oss och har en underbar plan för våra liv. (2) Vi har syndat och vår synd separerar oss från Gud. (3) Kristus dog för våra synder. (4) Vi måste be trons bön och be Jesus komma in i våra hjärtan och frälsa oss. (5) Om vi ber i tro, kan vi vara försäkrade om att vi är frälsta. Om vi någonsin skulle tvivla på vår frälsning, är det bara att se tillbaka till den gången då vi bad trons bön och se frälsningen som ett säkert faktum.

Innan vi går vidare måste det sägas att denna metod för att ”dela” Evangeliet har använts för att göra Kristus känd för miljontals människor, och resulterat i att en del blivit frälsta. Vi måste också säga att den kristne som använder denna presentation är tusen gånger nyttigare för Gud än den som mycket väl känner till Evangeliet, men inte har någon passion att dela det. Men man måste ändå förstå att det inte är tack vare denna evangeliepresentation som människor har blivit frälsta, utan trots den. Vår moderna evangeliepresentation har stora brister och dessa måste korrigeras om Evangeliet ska kunna få tillbaka sin ära och makt.

Ett människocentrerat evangelium

Dagens evangelium börjar med människan och det är uppenbart att man anser att universum kretsar kring henne. Hon är den ovärderliga varelse som Gud skulle tömma alla himlens förråd för att kunna få. Men det här är stämmer ju bara inte. Universum kretsar kring Gud och bara han har oändligt värde i sig själv. Människan, å andra sidan, är fredlös i universum, en rebellisk gudshatare som förklarat krig mot sin Monark, en förrädare som vill ta tronen från sin Kung, en skapelse som vill ta äran från sin Skapare, ett verktyg skapat för lovprisning som önskar bli tillbedd i Guds ställe.

Det sanna Evangeliet börjar inte med människans värde eller Guds underbara plan för henne. Det sanna Evangeliet börjar med en kungörelse om Guds värdighet och Hans stora omsorg för Sin egen Ära. Det har sagts, och det med rätta, att Evangeliet inte börjar med orden ”Ty så älskade Gud världen”, utan med kungörelsen ”I begynnelsen var Ordet”.

Det som vi nu skrivit är inte ett försök att förringa Guds kärlek. Vi hävdar att Guds kärlek faktiskt är så oändlig att den går bortom alla mänskliga försök att definiera eller mäta den. Men vi vill börja i rätt ände. Vi hävdar att Gud inte finns till för människans skull, utan människan för Guds skull. Och det är inte människan som är universums stora skatt, utan Gud. Och Gud gör inte allting främst för människans skull, utan för Sig själv och Sin egen ära, och för den kärlek Han har till Sitt eget namn.

Idag menar många att det vore själviskt och rent av egoistiskt av Gud att göra allt Han gör främst för Sig själv och Sin egen ära. Men det här är en absurd tanke. Som bibeltroende kristna har vi ett ord för när en människa håller någonting för mer värdefullt än Gud, eller när man för ner Gud till andra plats i ens liv: avgudadyrkan. Anledningen till detta är ju att det finns en regel i Skriften, ja i skapelsens självaste väsen, som säger att Gud är över allting och att allting finns för Hans skull. Skriften har rätt när den säger:

Av honom, genom honom och till honom är allting. Honom tillhör äran i evigheter, amen. (Rom 11:36)

Gud gör rätt i att göra allt för Sin egen skull, till Sin ära och den kärlek Han har till Sitt eget Namn. Om det vore på något annat vis hade Gud Själv gjort Sig skyldig till avgudadyrkan, och universum skulle bli ett enda kaos. Utifrån detta skulle vi vilja ändra den ”första andliga lagen” enligt dagens evangelium från ”Gud älskar oss och har en underbar plan för våra liv” till ”Gud är universums Skapare och Herre och är oändligt angelägen om Sin egen Ära”.

Ett evangelium för de sjuka

Den andra av de ”andliga lagarna” i dagens evangelium är att vi har syndat och att vår synd separerar oss från Gud. Problemet med denna lag är inte att den är felaktig, utan att den inte går långt nog. Vi har inte bara syndat, utan vi är syndare. Vi gör inte bara saker som är fel, det är vi som är själva felet. Evangeliet är inte goda nyheter för de sjuka eller döende. Evangeliet är goda nyheter för de döda.

…ni som var döda genom era överträdelser och synder. (Ef 2:1)

Det predikas ofta att syndaren är lik en dödssjuk människa som inte kan göra mycket för att rädda sig själv, att Gud är läkaren och Evangeliet är medicinen. Gud står böjd över den döende människan med en sked medicin och längtar efter att rädda henne, men människan måste ta första steget. Hon måste besvara Guds villighet att rädda henne genom att öppna munnen och ta emot medicinen. Detta är absurt. Skriften säger inte att människan är syndsjuk, utan synddöd. En död människa kan inte gensvara på några uppmaningar, hur ömma eller allvarliga de än är, och den syndiga människan kan inte, och vill inte ta det första steget så att Gud kan ta honom resten av vägen. Frälsningen är inte människans beslut att ta emot Guds hjälp, utan Guds kraft varigenom syndaren levandegörs och får nåd att omvända sig från sina synder och tro till frälsning.

I Evangeliet vi predikar får vi inte endast tala om att människan har syndat, utan också att hon är en syndare, död från det andliga livet, i avsaknad av den goda vilja som behövs för att lyda Gud, och helt utblottad på något hopp förutom Guds barmhärtighet. Vi måste undervisa att, om inte Gud träder in å människans vägnar, kommer hon att dö i sina synder och genomgå evigheten under Guds vedergällning. Vi måste tala om människans stora behov av Gud och enträget uppmana henne att ropa ut till barmhärtighetens Gud, att han ska göra för henne vad hon själv inte klarar av.

Utifrån detta skulle vi vilja ändra den ”andra andliga lagen” från ”Vi har syndat och vår synd separerar oss från Gud” till ”Vi är syndare, fördärvade i vår natur och gärning, andligt döda, under Guds rättfärdiga fördömelse och fullständigt beroende av Hans barmhärtighet”.

Ett oförklarat evangelium

Den tredje av de ”andliga lagarna” i dagens evangelium är att Kristus dog för våra synder. Den här är ju, liksom den förra, inte alls fel. Men ofta lämnar man den avkortad och utan förklaring. När vi delar eller predikar Evangeliet måste vi också undervisa. Kristi död betyder inte mycket för syndaren om det inte också kommer en tillräcklig förklaring av varför och hur Kristus dog. Den förlorade människan behöver mer än ett fåtal kristna klichéer, hon behöver veta någonting om Gud. Idag får vi höra mycket från sekulära lärare och sociologer om kunskapsbristen som råder, men det verkar som att samma problem också har drabbat kyrkan. Vi har blivit övertygade om att teologi och doktriner inte har någon plats i det kristna livet och att det bara hindrar vårt vittnesbörd om vi lär doktriner eller talar om teologi. Vi har bytt ut evangeliebudskapets stora sanningar mot små historier, underhållande illustrationer och våra egna personliga vittnesbörd. Missförstå inte, jag är inte emot något som kan hjälpa till att förmedla Evangeliet till människor, men när medlet blir budskapet och budskapet förblir osagt så har någonting gått hemskt fel. Vad Gud har gjort i mitt liv är inte viktigt. Det som är av yttersta vikt är däremot vad Gud har gjort i Kristus genom Hans liv och död. Vi måste meddela till andra som ”det allra viktigaste”, att Kristus inte bara dog för oss, utan att Han levde ett fullkomligt liv för oss; att Han bar vår synd på korset och blev gjord till synd i vårt ställe; att Han led Guds förbannelse för alla Guds lagar som vi brutit; att Han dog i vårt ställe, avskuren från gemenskapen med Gud och krossad under vikten av Guds vrede; att Hans död betalade vår syndaskuld inför Gud och försåg Hans folk med frälsningen. Att Hans perfekta liv försåg oss med en rättfärdighetens gåva, genom vilken vi kan stå inför Gud i sanning som Guds rättfärdighet i Kristus.

Ett annat problem som knyter an till vår ytliga lära om korset är att det inte ligger tillräcklig betoning på uppståndelsen. Vi måste förstå att ett evangelium som inte ger uppståndelsen den uppmärksamhet den ska ha inte är något evangelium alls. Om Kristus inte uppstått är vi ännu döda i våra överträdelser och synder. Vilken människa som helst kan dö på ett trä, men endast Gud kan återuppstå. Det är uppståndelsen som gör korsets berättelse till ett Evangelium (goda nyheter) och hindrar det från att evigt förbli en tragedi om en vanlig hjälte som ville väl och dog för ingenting. Det är tron på uppståndelsen som skiljer den trogne från den otrogne. När vi predikar Evangeliet måste vi förkunna med stor glädje och övertygelse att Han som köpte vår förlåtelse genom Sin död har uppstått från graven och lever för evigt. Hans historia slutade inte på korset, och vår historia kommer inte heller sluta i graven. Vi lever eftersom Han lever, vi kan dö med hopp eftersom Han dog för oss. Vi kommer att uppstå igen eftersom Han har uppstått! Detta är Evangeliet!

En obiblisk kallelse

Den fjärde av de ”andliga lagarna” i dagens evangelium är att man säger att syndaren, efter att ha hört Evangeliet, måste be trons bön och be Jesus komma in i hans hjärta och frälsa honom. Om han ber i tro, kan han bli försäkrad om att han är frälst. Problemet med denna andliga lag är att den helt enkelt inte är biblisk. Jag vill inte vara respektlös och jag vill givetvis inte visa min begränsade bibelkunskap, men står det någonstans i Bibeln att någon leder någon annan i en bön att ta emot Jesus? Man använder ofta Romarbrevet 10:9-10 för att försvara denna väg till frälsning: ”Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst.” Men den här texten handlar inte om att leda någon i en frälsningsbön, utan helt enkelt om att sätta tilltro till Jesus. Ibland används även Upp 3:20 som försvar för detta sätt att bjuda in Kristus i sitt hjärta: ”Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.” Men det här handlar inte på långa vägar om att Kristus står vid dörren till syndarens hjärta och väntar på att bli inbjuden. Det handlar om att Kristus står vid dörren till den församling som har förvisat honom på grund av dess stolthet, självtillräcklighet och självständighet.

Vad ska vi säga till en förlorad människa som vi delat Evangeliet med? Vi bör helt enkelt göra som Jesus och profeterna gjorde före Honom, och som apostlarna efter Honom. Vi ska kärleksfullt berätta för honom, ja, vädja till honom att omvända sig från sina synder och tro Evangeliet. Skriften är full av sådana inbjudningar:

Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium! (Mark 1:15)

Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda. (Apg 17:30-31)

och jag har uppmanat både judar och greker att de skall omvända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus. (Apg 20:21)

Jag har predikat först i Damaskus och i Jerusalem och hela Judeen och sedan ute bland hedningarna, att de skall ångra sig och omvända sig till Gud och göra sådana gärningar som hör till omvändelsen. (Apg 26:20)

Man ser tydligt att det är två vanliga teman som går genom Bibelns evangelieinbjudningar – omvändelse och tro. Vi ska inte kalla människor till att be en bön där de bara ber Jesus komma in i deras hjärtan, vi ska kalla människor att omvända sig från sina synder och tro Evangeliet.

I de flesta evangeliska kyrkor idag säger man till förlorade män och kvinnor, pojkar och flickor, att be bönen om de vill komma till himlen, när de i själva verket måste höra att de ska omvända sig från sina synder och förtrösta på Kristus som herre och Frälsare. Det är inte bönen som frälser, utan innerlig omvändelse och uppriktig tro. Hur många idag är det inte som leds i frälsningsbönen och förklaras som frälsta så fort de sagt ”amen”, fastän de inte har omvänt sig eller trott, och fastän deras liv aldrig förändras? De får inte bara en falsk försäkran, denna falska försäkran får dem också ofta att bli förhärdade mot Evangeliets sanna krav. De håller fast vid sin bön som om den innehöll de magiska orden som ger dem inträde i Guds rike, och de stänger sina öron för sann evangelieförkunnelse.

Skriften är ganska tydlig med att de två kraven på frälsning är omvändelse och tro, men vad betyder de? I Skriften handlar omvändelse både om känslorna och viljan. Omvändelsen handlar om känslorna i den meningen att den är en sorg över synden som får oss att vända om från den. Detta ser vi i Paulus’ ord till församlingen i Korint:

Men nu gläder jag mig, inte därför att ni blev sorgsna utan därför att er sorg ledde till att ni ångrade er. … Ty en sorg efter Guds vilja för med sig en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning. (2 Kor 7:9-10)

Sann omvändelse som leder till frälsning har att göra med känslorna, i den meningen att där finns en sorg i syndarens hjärta när han inser att han har brutit mot gudomlig Lag, förtörnat Gud och är i fara att drabbas av evig vrede. Denna sorg är så äkta, så djup att den rör syndarens vilja och driver honom att gå från otro till tro, från apati till intresse, från hat mot Gud till kärlek till Gud, från avgudadyrkan till lovprisning, från uppror till villig underordning, från olydnad till lydnad.

Omvändelse är någonting starkt som går bortom människans förmågor. Faktum är, omvändelse skapar en så stark förändring i syndaren att det endast kan tillskrivas Guds nådefulla verk i omvändelsen. I Hesekiel 36:26-27 beskrev Gud omvändelsen på följande sätt:

Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem.

Finns det några tvivel, efter att ha läst denna text, om att omvändelsen som leder till frälsning innebär en radikal förändring som från början till slut är ett Guds verk, och att det, utan sådan omvändelse inte finns någon frälsning?

Sann omvändelse är ett verk av Gud och det åtföljs alltid av tro på Guds löften. I frälsningen är det alltså inte bara så att människan omvänder sig, utan att hon också tror. Sann tro är inte så komplicerad som vi ibland vill få den till. Det handlar helt enkelt om att tro på att någonting är på ett visst sätt, därför att Gud har talat och sagt att det är så. Det här är innebörden i Hebr 11:1:

Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.

Den som trott och blivit frälst är en människa som hoppas på frälsning och är förvissad om den även om hon inte kan se det. Eller, som exemplet Abraham i Rom 4, är tron att vara fullt övertygad om att Gud har makt att ge den frälsning Han har utlovat genom Sin enfödde Son (v. 21).

Min käre kristne vän, många har blivit frälsta när de bett frälsningsbönen, men inte på grund av orden eller bönen, utan på grund av en gudagiven omvändelse och en gudagiven tro som skapats i deras hjärtan som ett resultat av omvändelsen. Samtidigt har många blivit inledda i en falsk försäkran om frälsning eftersom de sagt alla de rätta orden, men omvändelsen, så väl som ångern och tron som kommer ur den, fanns inte där. Utifrån detta skulle vi vilja ändra den fjärde ”andliga lagen” så att man, istället för att bjuda in syndaren att be frälsningsbönen, kallar syndaren att ångra sina synder och vända om till Gud genom tro på Kristus.

En falsk säkerhet

Den femte och sista av de ”andliga lagarna” i dagens evangelium berör det som ofta kallas för ”evig säkerhet”.  Den lyder ungefär såhär: Om den som har bett frälsningsbönen skulle betvivla sin frälsning, måste han helt enkelt se tillbaka till den gång då han bad frälsningsbönen och hålla sin frälsning för sann. Ibland får den nyomvände höra att han borde skriva ner datumet då han blev omvänd längst bak i sin bibel så att han, om tvivlen skulle angripa hans hjärta, kan försäkra sitt hjärta genom att slå upp Bibeln och se på datumet då hans frälsning fastställdes. Som sagt, det här är absurt och obibliskt. Faktum är att det är en farlig villolära som lett många nedför vägen till fördärvet. Frälsningsvisshet kommer inte av att se tillbaka på den dag då man har bett en bön, utan av att man ordentligt undersöker sitt eget liv i Skriftens ljus för att se om där finns några bibliska bevis på att man är frälst. När Paulus tog itu med dem bland korinthierna som möjligen inte var sant troende, sa han inte åt dem att se tillbaka till den dag då de bad en bön, eller titta på ett datum längst bak i sina biblar. Han sa åt dem att titta på sina liv, i detta nu:

Pröva er själva om ni lever i tron, pröva er själva! Eller vet ni inte med er att Jesus Kristus är i er? Gör ni inte det, består ni inte provet. (2 Kor 13:5)

För att få frälsningsvisshet ska vi inte titta på ett datum i det förflutna, utan titta på våra egna liv, just nu. Vi måste ifrågasätta oss själva och vår bekännelse. Gör vi som Johannes döparen säger, och bär den frukt som hör till omvändelsen (Matt 3:8)? Gör vi som aposteln Paulus säger, och bevisar vår omvändelse med våra gärningar (Apg 26:20)? Eller är det som Jakob säger, att vår tro är död eftersom den inte åtföljs av handling (Jak 2:17)? Blir vår kunskap om Gud, som Petrus säger, overksam och utan frukt (2 Petr 1:8)? Är det så, som Paulus säger, att vi försäkrar att vi känner Gud, men förnekar Honom med våra gärningar (Tit 1:16)?

Utifrån detta skulle vi vilja ändra den femte ”andliga lagen” så att man inte säger till de som tvivlar på sin frälsning att se tillbaka på den dag då de bad en bön, utan säger till dem att se på hur deras liv just nu är utifrån Skriften. Om det inte har skett någon förändring, om deras liv inte följer Skriften, om det inte finns någon äkta iver eller kärlek till Gud, kan de inte vara säkra på att de är frälsta.

Reformation av fem andliga lagarna

Som avslutning på denna korta artikel om Evangeliet och hur man delar det med de förlorade, presenterar vi här de fem andliga lagarna som de ofta delas och hur vi har reformerat dem:

(1) Gud älskar oss och har en underbar plan för våra liv.

Gud är universums Skapare och Herre och är oändligt angelägen om Sin egen ära.

(2) Vi har syndat och vår synd separerar oss från Gud.

Alla människor är syndare, fördärvade i sin natur och gärning, andligt döda, under Guds rättfärdiga fördömelse och fullständigt beroende av Hans barmhärtighet.

(3) Kristus dog för våra synder.

Kristus levde ett fullkomligt liv för oss; att Han bar vår synd på korset och blev gjord till synd i vårt ställe; att Han led Guds förbannelse för alla Guds lagar som vi brutit; att Han dog i vårt ställe, avskuren från gemenskapen med Gud och krossad under vikten av Guds vrede; att Hans död betalade vår syndaskuld inför Gud och försåg Hans folk med frälsningen. Att Hans perfekta liv försåg oss med rättfärdighetens gåva, genom vilken vi kan stå inför Gud i sanning som Guds rättfärdighet i Kristus.

(4) En människa måste be trons bön och be Jesus komma in i hennes hjärta och frälsa henne. Om man ber i tro, kan man vara förvissad om att man är frälst.

Man måste omvända sig och tro Evangeliet. Omvändelse är en genuin sorg över synden och rädsla för domen som resulterar i att man vänder sig bort från synden och vänder sig till Gud. Tron är att helt enkelt ha förtroende för att Gud har makten och välviljan att ge den frälsning Han utlovat genom Sin enfödde Son.

(5) Om man tvivlar på att man är frälst är det bara att se tillbaka till den stund man bad frälsningsbönen och konstatera att man är frälst.

Om man tvivlar på att man är frälst ska man granska sitt liv utifrån Skriften. Om det inte har skett någon förändring, om ens liv inte anpassats till Skriften, om man inte har någon äkta iver eller kärlek till Gud, kan man inte vara säker på att man är frälst.

d29zx6g_1fzwgfng9_b[1]Paul Washer tjänade som missionär i Peru under tio års tid, då han också grundade HeartCry Missionary Society för att stödja Peruanska församlingsplanterare. Paul tjänar nu som en av arbetarna i HeartCry Missionary Society. Han och hans fru, Charo, har tre barn: Ian, Evan och Rowan.

DelaShare on Facebook59Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page