Ett tjänande som har stor betydelse

Ett tjänande som har stor betydelse

Det är fjärde måndagen i månaden och jag försöker undvika ett möte. Dessa måndagar träffas nämligen vårt omsorgsteam för kvinnor. Det handlar emellertid inte om att diskutera vilka evenemang vi ska planera, inte heller har vi någon maktkamp eller frustration över vem som ska undervisa på vilket bibelstudie. Istället kommer vi samman för att be. Vi kämpar inte mot varandra eller samhället i stort, utan vi kämpar tillsammans i bön för kvinnorna i församlingen. Även om de flesta ser vikten av bön missar vi ofta vilken välsignelse denna verksamhet är för församlingens liv.

Strukturen är att vi ber för kvinnor i församlingen på främst två sätt. Vårt team består av omkring 15 kvinnor som utsetts av de äldste i församlingen för att bistå dem i den andliga omsorgen om kvinnorna. Varje år tilldelas varje kvinna i vår församling någon av kvinnorna i vårt team. Under året mailar varje kvinna i teamet sin lista en gång och låter dem veta att vi ber för dem, var och en, på det kommande mötet (oftast ber vi för två kvinnolistor varje månad). Detta gör det möjligt för oss att be för varje kvinna i vår församling personligen åtminstone en gång under årets lopp.

När vi har visat vår omtanke för kvinnorna på detta sätt har vi kunnat finna de som mår dåligt, men som ingen har lagt märke till i bänkraderna. En av dessa kvinnor bar på en enorm känslomässig och fysisk börda som hon inte berättat om för någon utanför sin familj. Men hon kände att hon kunde öppna sig, tack vare en i vårt omsorgsteam, som helt enkelt frågade hur hon kunde be för henne. När väl vårt team blev varse om allt som pågick blev diakonerna och de äldste engagerade i att hjälpa familjen på sätt som välsignade dem och befriade dem från att bära denna börda på egen hand. Kanske är frågan till dem vi har ibland oss: ”Hur kan jag be för dig?” istället för ”Hur mår du?” en enkel ändring som kan styrka våra församlingar och omsluta de som mår dåligt i den kärleksfulla gemenskapen.

Vädja, gråt, håll fast

Det första sättet vi visar vår omsorg om kvinnor på är strukturerat och kräver organisation i fronten, men det andra sättet är att vi helt enkelt träffas varje månad och låter kvinnor komma till bön. När en kvinna kommer till bön, börjar hon med att ägna lite tid åt att dela med sig av sina önskemål. Vi ställer följdfrågor, och sedan samlas vi i ring och lägger våra händer på vår syster och ber. Vi kan inte själva lösa problemen, men vi kan vandra med henne till Guds tronsal och böna om hjälp. Vi vädjar. Vi gråter. Vi håller fast vid hans löften. Kvinnor kommer med sina tunga bördor och genom bönen bär vi dessa bördor (Gal 6:2) tillsammans som en gemenskap.

Vi ber för en rik mångfald av kvinnor. Missionärer som kommit hem för en kort ledighet berättar om sina behov. Kvinnor kommer som påbörjar nya verksamheter, brottas med frestelser, mår dåligt av ensamhet, lider under andras synd, hoppas få barn, försöker ta hand om åldrande föräldrar, upplever sorg och går igenom olika sorters prövningar.

Vissa kvällar visar kvinnornas många skilda behov och böneämnen. En kväll var det en kvinna som bad oss att be för hennes ofruktsamhet. Samma kväll kom en annan kvinna och bad oss be för hennes förlossningsdepression. En annan kväll kom en kvinna som starkt längtade efter en man, medan kvinnan som talade efter henne delade med sig av svårigheterna hon hade i sitt äktenskap. Oavsett var vi befinner oss i livet, dyker svårigheter upp som ovälkommet ogräs i trädgården. Det Eden vi hoppades på gick förlorat för länge sedan och blir inte återställt förrän Jesus återvänder.

Tack vare bönemötena behöver vi inte vara omedvetna. När jag ser omkring mig i möteslokalen på söndagarna ser jag all sorg, alla svek och förluster. Ibland är det överväldigande och jag vill bara ta på mig skygglapparna igen och tro på lögnen, att bakom varje leende jag ser på söndagen finns det perfekta liv och solsken. Mer och mer förstår jag varför Paulus bland sina lidanden listade att han kände daglig omsorg för församlingen (2 Kor 11:23-29). Därför är mitt hjärta tungt månadens fjärde måndag.

Fortsätt gå

Trots min motvilja, fortsätter jag gå. Jag har funnit att vandringen i dalarna med andra kvinnor och att gråta när de gråter är just det som öppnar mitt hjärta för nya sätt att glädjas när de gläds. När jag vandrar i skuggorna och sätter mig in i mina systrars problem upplever jag också den djupa glädjen som kommer av att få se Gud verka mitt ibland våra kvinnor. Han svarar inte bara på hennes bön utan också på min. Lidandet tillsammans gör att vi också kan glädjas tillsammans.

Gång på gång, både i givandet och i väntandet, bevisar Gud att han är allt vi behöver. Han håller kvinnan som saknar livsfrukt i sin famn. Han är trofast mot kvinnan som brottas med trolöshet. Vi ser honom ge uthållighet till de trötta, hopp till de som sörjer och gemenskap till de ensamma. För bara några veckor sedan kom en kvinna för förbön om att hennes man skulle komma till tro. Två år innan hade vi bett just för att denna kvinna skulle komma till tro genom ett av våra utåtriktade bibelstudier. Vi bad för hans själ samtidigt som vi också fröjdades över att hon hade hittat hem.

Våra måndagskvällars bönemöten må bestå av gråt men en delad glädje stiger också upp i våra hjärtan på morgonen. Men detta hopp blir vi uppmuntrade: ”Var uthålliga i bönen, vaka och be under tacksägelse” (Kol 4:2). Medan jag likt Jona helst vill springa ifrån detta ansvar, finns det ingen större förmån än att troget komma samman i bön.

Melissa Kruger tjänar som koordinator för kvinnoverksamheten i Uptown Church (PCA) i Charlotte, North Carolina, och är författare till The Envy of Eve: Finding Contentment in a Covetous World (Christian Focus, 2012) och Walking with God in the Season of Motherhood (Waterbrook/Multnomah, 2015). Hennes man, Mike, är föreståndare för Reformed Theological Seminary, och de har tre barn. Hon skriver på melissabkruger.com. Du kan följa henne på Twitter.

DelaShare on Facebook10Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page