Evangeliet i Italien

Hemland åt pizzan, batteriet, pianot, espressomaskinen, barometern, skrivmaskinen, violinen och mp3-formatet. Italien är fullt med intressant kulturhistoria.

rsz_location_of_italy_350_1751Denna enorma halvö mitt i Medelhavet, blev en nationalstat 1861 (när man upprättade monarkin) som varade ända till Benito Mussolinis fascistiska diktatur under andra världskriget. Sedan 1946 har Italien varit en demokratisk republik och idag stoltserar landet med att ha den fjärde största ekonomin i Europa.

Italien är nästan dubbelt så stort till ytan som den amerikanska delstaten Georgia och lite större än Arizona, och har en befolkning på 62 miljoner – inte mycket mindre än Frankrike och Storbritannien. Två självständiga stater finns i själva Italien, om man räknar med Vatikanstaten. Därför är det inte så konstigt att uppemot 80 procent av befolkningen är bekännande katoliker medan en knapp procent bekänner sig som evangeliska kristna.

I vår fortsatta serie som belyser hur evangeliet verkar i olika länder, kontaktade jag Leonardo de Chirico, pastor i församlingen Breccia di Roma i Rom och docent i historisk teologi vid Istituto di Formazione Evangelica e Documentazione (IFED). Chirico följer med intresse utvecklingen inom den romersk-katolska kyrkan och diskuterar kyrkans tillstånd i Italien idag, hur det är att vara evangelisk kristen i Rom, intriger inom Vatikanstaten, m.m.

Beskriv kyrkans tillstånd i Italien med högst hundra ord!

leonardo_de_chirico_250_334_901Protestantismen kvävdes på 1500-talet av den mäktiga katolska kyrkan, och evangeliska kristna i Italien har alltid varit en förföljd minoritet fram till andra halvan av 1900-talet. Församlingarna har lärt sig att överleva och består av gedigna troende, fastän de tenderar att vara inåtriktade och misstänksamma mot andra. Dessa svåra förhållanden har dock inte hindrat evangeliet från att spridas, särskilt i de södra delarna. Evangeliska kristna utgör ungefär 1 procent av Italiens 62 miljoner, så vi har ett massivt arbete framför oss.

Vad är mest glädjande med den evangeliska kyrkan i ditt land?

Hur tidigare generationer varit trogna vittnen för evangeliet under svåra omständigheter är mycket inspirerande. Hur gemensamma satsningar också gradvis vuxit fram – t.ex. att man stått upp för religionsfrihet eller arbetat för välgörenhet – är också glädjande. Allt fler gedigna böcker blir översatta till italienska (av författare som Don Carson, Tim Keller, John Piper, John MacArthur, Mark Dever, m. fl.) och konferenser och undervisning finns nu tillgängliga för italienarna. Nyligen har Dictionary of Evangelical Theology, ett band på 900 sidor och över 600 uppslagsord givits ut av italienska teologer. Man behövde faktiskt trycka ut ännu fler exemplar – vilket hade varit otänkbart för bara några år sedan. 120 studenter följer en femårig distanskurs i reformert teologi vid Istituto di Formazione Evangelica e Documentazione (IFED); detta är också glädjande.

Genom historien har italienska teologer varit betydande för evangeliets sak över världen: Jag tänker på ”Petrus Martyren” Vermigli (1499-1562), en kollega till Jean Calvin och Heinrich Bullinger, vars verk Loci Communes Theologici (”gemensamma teologiska grunder”)* var standardverket för protestantiska pastorer i flera generationer. Jag tänker även på Francesco Turrettini (1623-1687), vars verk Institutio Theologiae Elencticae är en fulländning av renlärig reformert teologi och användes som lärobok i teologi vid det gamla Princetonseminariet. Så även om mycket fortfarande återstår att översätta är jag övertygad om att italienarna själva också behöver utveckla material som lämpar sig för just vår kontext.

Man börjar också alltmer vilja gå ifrån den förflutna överlevnadsmentaliteten till en mer missionerande inställning, för Guds ära och landets goda. Vi ska inte underskatta våra svårigheter, men vi känner att evangeliet snart kan börja ta fart. Satsningar utifrån för att hjälpa den italienska kyrkan har gärna tenderat att antingen förbigå inhemska italienska församlingsledare eller stödja självstyrande individer. Jag tror vi börjar bli mer trovärdiga att samarbeta med i att främja evangeliet i vårt land.

Vad har den evangeliska kyrkan i Italien för utmaningar framför sig?

Som min överordnade kollega vid IFED, Pietro Bolognesi, hävdar har vi tre huvudutmaningar: (1) identitet, (2) enhet och (3) utbildning. Som stigmatiserad minoritet definieras vår kristna identitet inte med vilka vi är, utan vilka vi inte är (t.ex. inte religiösa katoliker, inte teologiska liberaler, inte kulturellt sekulära). Uppfattningen överlag har varit att evangeliska kristna är sektmedlemmar. Vi behöver därför förstå vår evangeliska identitet bättre utifrån evangeliets grundprinciper och inte subkulturella drag.

Sedan har vi enhet. Distinktioner av sekundär betydelse har orsakat alltför mycket splittring. Vi behöver göra det bibliskt möjliga tillsammans, med vetskapen att de flesta av utmaningarna vi står inför (t.ex. vittnesbördet utåt, församlingsplantering, kvalitetsutbildning) inte kan bemötas endast på lokal nivå.

Till sist har vi då utbildningen. I små och anfäktade församlingar har bildning inte setts som en prioritet. De flesta ledare är självlärda. Kontakten med omvärlden är ofta ytlig. Situationen blir inte bättre om det inte kommer ledare som är bättre utrustade för tjänsten och om vi inte har kristna som är bättre förberedda för att vara trogna och missionsinriktade i sina yrken.

För några år sedan publicerade TGC två artiklar av italienska pastorer. Den ene uttryckte sin sorg över hur få andliga ledare det fanns, den andre beklagade bristen på italienska exegeter. På sätt och vis ville de ha samma sak: trogna, kvalificerade och dugliga tjänare till Guds Ord. Håller du med dem? Skulle du vilja tillägga någonting?

De uttrycker verkligen ett stort behov. Guds församling existerar där Guds Ord troget förkunnas. Vi behöver förkunnare som inte bara är exegeter utan som även är Ordets män och som kan höja den kristna verksamhetsprofilen i landet. Vi behöver även församlingar som är beredda på att gå ifrån sin extrema självständighet och utveckla förmågan att arbeta i nätverk. Vi behöver även fostra en vision för att evangeliet ska påverka hela landet och inte bara bibehålla våra egna små klaner. Vår dröm bör vara att se Gud ge oss en tid av biblisk reformation som frimodigt konfronterar landets avgudadyrkan.

Under många år har du haft en blogg, Vatican Files där du skriver om Vatikanen och katolska frågor utifrån ett evangeliskt perspektiv. Hur började detta? Och vad har du fått för respons genom åren?

Som teolog bosatt i Rom tänkte jag att ett sätt att tjäna och bidra till den globala församlingen skulle vara att förse med återkommande rapporter och kommentarer om romersk-katolska kyrkan. Roms lockelse och rop efter enhet är mer tilldragande än någonsin. Men man behöver förstå att romersk-katolska kyrkans system styrs av djupt rotade, oäkta principer; såsom en optimistisk antropologi, synergistisk frälsning, abnorm ecklesiologi och en tvetydig kyrkostatsidentitet. Vatican Files förser med verktyg som är utformade för att hjälpa en förstå det teologiska system som binder samman hela katolicismen – och försöker gå bortom förenklade och ytliga förståelser av den. Jag har fått mycket uppmuntrande feedback från hela världen om till vilken nytta Vatican Files har varit för dem.  Det bidrag som italiensk teologi kan ge till den världsvida evangeliska familjen idag kanske är just utarbetandet av en bibliskt robust utvärdering av katolicismen. Detta ligger i högre prioritet än någonsin för den evangeliska agendan över världen.

Flera olika rapporter indikerar att ett konservativt missnöje har börjat koka i katolska kyrkans hierarki sedan påven Franciskus, i strid mot katolska kyrkans lära, beviljat frånskilda och omgifta katoliker inträde både till kyrkan och till nattvarden. Som evangelisk kristen i Rom, vad säger du?

Påve Franciskus arbetar hårt på att ändra den katolska trons huvuddrag, och vill visa en bild av barmhärtighet och öppenhet istället för tradition och regler. Han ställer ”bokstaven” i motsats till ”anden” inom katolicismen, och ger den senare mer utrymme än den förra. Detta förklarar varför vissa traditionella grupper blir bekymrade över hans tvetydiga språkbruk, som även finns i slutdokumentet från synoden om familjen.

Påve Franciskus vill besegra den kanoniska rättens bokstav med en barmhärtig ande som välkomnar alla utan att utmana någon. Därför är han så omtyckt av sekulära människor. Alla känner sig bejakade och ingen känner sig ifrågasatt av det han säger. Men Bibelns goda nyheter är att Jesus har kommit för att betala för våra synder och kallar alla människor att omvända sig och tro. Om du missar en del av evangeliet, missar du allt. Påven använder ett språk som påminner om evangeliet, men ordens innebörd är långt fjärran ifrån det.

Hur kan vi be för den evangeliska kyrkan i Italien?

Be gärna för:

  • att vi mer och mer ska förstå vilken central plats evangeliet verkligen ska ha i allt det vi är och gör;
  • en starkare känsla av att vara del av Jesu Kristi historiska och globala församling;
  • en djupare känsla av enhet med sin grund i evangeliets sanning;
  • en ny entusiasm för församlingsplantering och evangelisation, särskilt i tätorterna;
  • stöd för undervisningssatsningar som är bibliskt sunda och kulturellt relevanta;
  • samarbete på lika villkor mellan den italienska kyrkan och globala kyrkan som vill hjälpa oss; och
  • ett förnyat evangeliecentrerat engagemang i samhället som påtalar tomheten i både religiösa och sekulära vanföreställningar med hopp om att Gud ska verka mäktigt i landet.

 

Ivan Mesa tjänar som redaktör för The Gospel Coalition. Han och hans fru Sarah bor i Louisville, Kentucky. Du kan följa honom på Twitter.

*1575, ej att förväxla med Philipp Melanchtons Loci communes 1521, övers. anm.

DelaShare on Facebook34Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page