Evangeliets uppehållande kraft (C. J. Mahaney, svensk text)

Evangeliets uppehållande kraft (C. J. Mahaney, svensk text)

Predikan från Together For The Gospels konferens år 2012

 

 

EVANGELIETS UPPEHÅLLANDE KRAFT
Slå upp 2 Korinthierbrevet 4. Predikan heter När en pastor tappar modet.
Denna konferens vill hjälpa pastorer, så vi väljer ämnena med omsorg.
Vi väljer våra bibeltexter noga för att hjälpa er som är pastorer.
Detta är texten jag valt, godkänd av ”kapten” Mark Dever.
Jag hoppas detta blir till nytta för er. Jag vet ingen bättre lämpad text-
-för pastorer än 2 Korinthierbrevet. Det viktigaste brevet för pastorer.
Brevet skrevs av alla pastorers förebild.
Murray Harris skriver i sin kommentar om Andra Korinthierbrevet:
Paulus’ brev till Timoteus och Titus brukar kallas ”pastoralbreven”.
Men Andra Korinthierbrevet kan kallas pastoralbrevet nummer ett.
Här omsätts nämligen mycket av det pastorala i praktiken.
Pastorn Paulus har här skrivit en enastående självbiografi.
I detta brev får vi lära känna honom personligen och pastoralt.
Låt oss därför titta på ett stycke ur detta viktiga brev.
Vi ska se hur relevant det är för vårt pastorala arbete.
Kapitel 4, jag börjar läsa från vers 1.
Då vi genom Guds barmhärtighet har denna tjänst, så tappar vi inte modet.
Vi har avsagt oss allt hemligt och skamligt och använder inga knep.
Vi förfalskar inte Guds ord utan lägger öppet fram sanningen och-
-anbefaller oss själva inför Gud åt varje människas samvete.
Är vårt evangelium dolt, så är det dolt för dem som går förlorade.
Ty den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen-
-så att de inte ser ljuset från Kristi härlighet – han som är Guds avbild.
Vi predikar inte oss själva, utan Jesus Kristus som Herren-
-och oss som era tjänare för Jesu skull.
Ty Gud som sade: ”Ljus skall lysa fram ur mörkret har”-
-lyst våra hjärtan för att sprida ljuset från kunskapen om Guds ära-
-i Kristi ansikte. Men denna skatt har vi i lerkärl-
-för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss.
Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa-
-förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna.
Vi bär Jesu död i vår kropp, för att Jesu liv skall synas i vår kropp.
Ty vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också-
-Jesu liv skall uppenbaras i vår dödliga kropp.
Så verkar döden i oss, och livet i er.
Men då vi har samma trons ande som i skriftordet:
Jag tror, därför talar jag, så tror också vi, och därför talar vi.
Ty vi vet att han som uppväckte Herren Jesus skall uppväcka oss-
-och låta oss träda fram tillsammans med er.
Allt sker för er skull för att nåden genom att komma allt fler till del-
-skall få tacksägelsen att flöda över till Guds ära.
Därför tappar vi inte modet.
Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag.
Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss-
-en härlighet, som väger tungt och varar i evighet.
Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga.
Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.
Låt oss be. Fader, jag ber verkligen för alla här.
Dra Dig nära var och en genom Ditt Ords förkunnelse.
Välsigna, trösta, styrk, uppmuntra, utmana, överraska, häpna oss alla-
-med Din nåd!
Jag vet att Du vill detta för att Du är full av nåd och generositet!
Se också i behag till dessa män som talar på konferensen.
Förbarma Dig på alla dessa sätt. Jag tackar Dig. I Jesu namn, amen.
I 2 Kor 4 finns någonting unikt för pastorn att hämta.
I kapitlet får vi se olika frestelser som pastorer ofta möter.
Särskilt en frestelse: att tappa modet när man tjänar som pastor.
Det står i vers 1 och återkommer i vers 16.
Paulus var väl bekant med frestelsen att tappa modet.
Han mötte mycket utmaningar och motstånd när han predikade Evangeliet-
-planterade och hade omsorg om församlingar.
Listan av prövningar och svårigheter i kapitel 11-
-avslutas med den dagliga omsorgen om alla församlingarna.
Han frestades att tappa modet, även med avseende på korinthierna.
Vi ser inte bara frestelsen att tappa modet här-
-utan Paulus’ beslutsamhet att inte tappa modet.
Detta ramar in kapitlet. Vers 1: så tappar vi inte modet.
Vers 16: Därför tappar vi inte modet.
Fantastiska påståenden, sett till hans lidanden, ansvar och motgångar.
Fastän han frestas, är han besluten att, genom Guds nåd, inte tappa modet.
Vad var det som inspirerade denna beslutsamhet, och hur kan vi inspireras?
Frestelsen att tappa modet är vanlig för alla pastorer.
Vem känner inte igen sig i denna frestelse att tappa modet?
Vi kan förutse att alla pastorer kommer att genomgå denna frestelse.
På måndagen är vi särskilt medvetna om denna frestelse-
-eftersom då utvärderar vi söndagens gudstjänst och predikan.
Vi är lätt överkritiska mot oss själva och även andra kan bli överkritiska.
Vi får samtal och mail från medlemmar som också har kritik.
Vi vet alltså om denna frestelse att tappa modet. Även den bäste.
Jag var med en av de främsta bibelutläggarna i vår tid.
Detta var för några månader sedan innan han skulle tala på en konferens.
Vi åt, och jag ville lära mig så mycket jag kunde om honom.
Jag bad honom nämna tre saker jag kunde be för honom om.
Han sa: ”Be för att mina predikningar ska sluta floppa så ofta.”
Jag svarade: ”Var inte löjlig! Du floppar aldrig! Säg något annat böneämne.”
Den kvällen höll han en av de finaste, mest felfria predikningar jag hört.
Sedan sa jag till honom: ”Du floppade inte!”
Men på väg ut till bilen beklagade han hur han floppat än en gång.
Jag försökte uppmuntra honom, hans exeges, illustrationer och tillämpning.
”Du måste väl ha märkt hur hela församlingen lyssnade noga.”
”Ingen hostade ens! Du talade om pingstens kraft och ingen hostade!”
Han verkade ändå inte lyssna. Det enda jag kunde var att skälla ut honom.
”Du är en idiot!” För det var han, och det var allt jag kunde komma på.
Han betedde sig som en idiot!
Då funderade jag och såg att det verkligen är lätt att tappa modet.
Frestelsen att tappa modet är vanlig för pastorer, även de bästa.
Och hur många här och nu känner inte denna frestelse?
Kanske har du på sistone börjat tappa modet i pastorstjänsten.
Du har varit trogen, skicklig och fruktsam, men har tappat glädjen.
Långsamt och obemärkt har du börjat tappa modet.
Nu är du här, och jag tror att denna konferens är en gåva till dig.
Gud vill vårda om dig. Jag ber att Han kommer dig nära i detta nu.
Om du ser att du tappar modet, är denna konferens Guds gåva till dig.
Du ska få nytt mod och ett nytt perspektiv, och sändas tillbaka-
-till din familj och församling som en ny människa.
Konferensen är Guds gåva till alla pastorer och övriga närvarande.
Jag vill att ni är förberedda på allt som ska hända.
Den här konferensen får inte gå till spillo. Den är en Guds gåva.
Gå in för att verkligen lyssna noga på varje predikan här.
Lyssna ödmjukt och inte kritiskt till budskapen.
Använd måltiderna och tänk igenom allt du hört som varit till nytta.
Se efter tecken på hur Gud gett dig nåd genom predikningarna.
Tala med de andra om hur du funnit predikningarna vara till nytta.
Lyssna noga och ödmjukt på varje predikan.
Vi har samlats som nödlidande människor, inte för att imponera på varandra.
Vi är inte här för att lyssna och ge kritik.
Nej, vi är frestade att tappa modet, och en del kanske redan har det.
Vi behöver nåd, och detta ger Gud rikligt genom förkunnelsen av Hans Ord.
Lyssna noga och förväntansfullt, och svara ödmjukt.
Släpp också andra inpå livet. Om det inte är väl med din själ, tala om det.
Om någon frågar hur det står till med din själ, erkänn om det inte är väl.
För somliga är nåden endast en ödmjuk bekännelse bort.
Men vi kommer alla frestas att gå omkring med en slipad fasad här.
Följ inte denna arroganta impuls, utan lyssna noga och ödmjukt-
-och släpp andra inpå livet så att vi kan få hjälp.
Jag har låtit många konferenser gå till spillo genom att vara arrogant.
Det vill jag inte här. Jag vill vara försiktig med denna Guds gåva-
-till behövande pastorer som frestas att tappa modet.
Det är ju en svår utmaning att tjäna som pastor.
Vad gör då en pastor när han börjar tappa modet?
I kapitel 4 skriver Paulus om sitt beslut, och också vi kan, genom Guds nåd-
-besluta oss att inte tappa modet.
Det är tre sanningar som skyddar och styrker den pastor som tappar modet.
Den första är kallelsen till kristen tjänst, verserna 1-6.
Att förstå sin kallelse styrkte och skyddade Paulus från att tappa modet.
Han börjar i vers 1 med att skriva: då vi … har denna tjänst…
Sedan beskriver han ”denna tjänst” i vers 2: öppet lägga fram sanningen.
Vers 3: vårt Evangelium; vers 4: Evangeliet om Kristi härlighet.
Vers 5: Vi predikar inte oss själva utan Kristus som Herren.
Tjänsten är en kallelse att predika Kristus och Honom korsfäst.
Paulus’ tjänst var att förkunna Evangeliet.
Han beskriver tjänsten, dess härlighet och hur överlägset det var-
-det Gamla förbundets tjänst, som han säger i kapitel 3:7-11.
Denna tjänst gör att Paulus inte tappar modet.
Det var detta som hjälpte Paulus när han kom till Korinth.
Evangeliet fick motstånd och han frestades att tappa modet.
Då visade Sig Herren för Paulus och sa: Var inte rädd, tala och tig inte!
Jag är med dig, ingen kan skada dig, ty jag har mycket folk här i staden.
Paulus tappade inte modet, utan stannade i Korinth och predikade-
-så att de som Gud utvalt skulle komma till tro och församlingen bildades.
I Korinth fick Paulus se kapitel 4:4-6 i verkligheten.
Korinthierna blev levande exempel på de verserna.
Det är härligheten och kraften i denna tjänst-
-som håller Paulus vid gott mod.
Hans kallelse var förstås unik, men vi är också kallade till denna tjänst.
Vi är kallade att predika Evangeliet om Jesus Kristus till Guds ära.
Vi är kallade att predika för de som inte tycks ha något hopp i vers 4.
För de som blivit förblindade av den här tidsålderns gud.
Samme Gud som lät ljuset skingra mörkret kommer lysa upp syndares hjärtan.
Blinda kommer att få syn och de kommer att få se ljuset av Guds härlighet-
-i Jesu Kristi ansikte. När vi förkunnar ger Gud dem syn!
Vi pastorer kan så lätt tappa modet att det är sorgligt!
Vi tappar lätt modet när vi möter motstånd, förhärdelse och blindhet.
Pastorstjänsten är en kallelse till självuppoffring med unika utmaningar.
Vi är kallade att ta Evangeliet till de förhärdade och förblindade.
Vi är kallade att predika för de pånyttfödda, som har fått syn-
-eftersom de lätt irrar bort. Även vi själva.
Vi konfronterar ständigt den här tidsålderns gud, blindhet, förhärdelse-
-och kvarvarande synd. Men vi tappar inte modet, för vi har denna tjänst.
Vi har detta budskap som ger ljus, uppenbarar ära och förvandlar liv!
Och vi predikar detta budskap med integritet, som beskrivs i vers 2.
Vi måste akta oss för att mixtra med budskapet. Då underskattar man det.
Vi är inte innovatörer, vi är förkunnare. Och vi predikar inte oss själva.
Vi vill inte uppmärksamma oss själva, utan Honom.
Den som blivit gripen av ljuset av Guds ära, vill inte predika sig själv!
Du som kallats till denna tjänst kommer vilja predika och behaga Honom.
Du vet att din kallelse endast är ett uttryck av Guds barmhärtighet.
Guds barmhärtighet i kallelsen ser vi Paulus skriva om i vers 1.
…då vi genom Guds barmhärtighet har denna tjänst…
Paulus’ beslut att inte tappa modet grundades i Guds barmhärtighet-
-i hans egen omvändelse och kallelse. Paulus slutade aldrig att förundras.
30 år efter sin omvändelse skriver han till Timoteus:
Jag var en hädare och våldsman, men jag fick barmhärtighet…
Han kom aldrig över detta! Hur är det med dig?
Har du kommit över det, vant dig vid det?
Förundras du att du blivit kallad till denna tjänst?
Du vet väl att din kallelse beror på Guds barmhärtighet?
Med tanke på min synd och Guds helighet, är det enda skälet att jag har-
-denna kallelse och tjänst, att predika, Guds barmhärtighet.
Varje dag pågår hemska syndiga saker i mitt hjärta. Varje dag.
Jag är inte värdig denna uppgift. Men på grund av Guds barmhärtighet-
-har jag anförtrotts detta Evangelium.
På grund av Guds barmhärtighet när jag predikar Evangeliet-
-skingrar Gud mörkret som fångar hjärtan genom synden och Satan.
Gud ger de blinda syn när jag predikar, så att syndare kan se Ansiktet!
De ser det blodiga offret och ropen från Golgata!
De ser att Hans offer var för dem!
De ser Honom som deras syndbärande, vredesuppslukande ställföreträdare!
De ser Honom som uppväckt av Fadern, tillfreds med Hans fullkomliga liv-
-och ställföreträdande offer.
De ser Lammet som slaktats och sitter på tronen.
De ser allt detta, omvänder sig från sin synd och förtröstar på Frälsaren.
De får syndernas förlåtelse och deras liv förvandlas av denna tjänst-
-och detta budskap som vi har förmånen att förkunna!
I vers 4 ser det hopplöst ut, men i vers 6 gör Gud Sitt verk.
Så ser vi vers 5, och det är här du är som pastor.
Denna hopplösa individ upplever Guds skapande verk genom Evangeliet.
Har du denna tjänst i åtanke, tappar du inte modet.
Och 2 Kor 4 hjälper dig att hålla den i åtanke.
Ha 2 Kor 4 i åtanke, och även din församling.
Pastorer kan bli upptagna med människornas anfäktande synder.
Vi vill ge dem all vishet och själavård de behöver.
Men det är lätt att se deras synder och glömma deras omvändelse.
Man missar denna händelse där Gud verkade och de omvände sig till Frälsaren.
Vi måste alltså ha deras omvändelse i åtanke.
För två veckor sedan sände Gud någon som hjälpte mig ha detta i åtanke.
Det var en som ville träffa mig och tacka för att jag predikat Evangeliet.
Han skriver till mig varje år det datum då han kom till tro.
Han ville träffa mig och tacka mig igen. Och där var jag, fullt upptagen-
-med allt jag stod i som pastor. Och personen beskrev sin upplevelse-
-från vers 4-6. ”Jag vill tacka dig för att du predikat Evangeliet.”
Sedan gick jag tillbaka till arbetet med nytt mod.
Det är detta det handlar om och jag ska hålla dessa människor i åtanke.
Detta är vår kallelse.
Låt oss aldrig sluta förundras över vår pastorstjänst.
Låt oss inte sluta förundras över resultatet av förkunnelsen.
Paulus beslutar sig att inte tappa modet, för han har-
-genom Guds barmhärtighet blivit kallad till tjänsten.
Det andra som håller oss från att tappa modet är arbetsvillkoren.
Det står i verserna 7-15 och allt kan inte täckas just nu.
Men Paulus inbillade sig inte att hans arbetsvillkor var lätta.
Han beslutade sig att inte tappa modet då han såg vad det gällde.
Pastorn är inte enbart kallad till att förkunna, utan även till att lida.
Förkunnelsen sker under personlig svaghet, och en fallen världs motstånd.
I vers 7 skriver han om personlig svaghet och sedan den fallna världen-
-i vers 8-9. Trängsel, villrådighet, förföljelse, att vara nerslagen.
Det här var verkliga saker som Paulus upplevt.
Att förkunna Evangeliet i en fallen värld innebär motgångar.
Paulus’ kallelse var unik, men dessa saker gäller även oss.
Ni unga pastorer har detta att se fram emot…
Många, när de påbörjar pastorstjänsten, är medvetna om Guds barmhärtighet.
De har förtroende i Evangeliet, men är inte beredda på vers 7-12.
Ni måste först ha denna lidandets teologi så att ni inte blir överrumplade.
Denna tjänst innebär inte enbart förkunnelse utan även lidande.
Om du är en vis, ung pastor, bör du ställa en äldre pastor dessa frågor.
Vad har du upplevt för svårigheter, förföljelser och nedslagenhet?
Var medveten om detta så att du kan lära dig av den som är äldre.
Alla pastorer känner till dessa lidanden.
Det kan vara sjukdom eller ekonomiska svårigheter i regionen.
Vad har du upplevt för lidanden?
Alla vet vad det är att vara rådvill eller förvirrad.
En gudfruktig trebarnsfar dör i en bilolycka vid 29 års ålder…
Du ser din ogudaktige granne, i hög ålder och framgångsrik.
Den gudfruktige mannen togs bort. Du är pastor. Alla undrar varför.
Du går till sjukhuset för att fira ett barns födelse.
Helgen därpå förrättar du begravningen för samma barn.
På några dagar går du från glädje till sorg.
Du står inför denna familj som samlats, och du är rådvill.
Du har tre barn. Två blir omvända, men en blir det inte.
Du har predikat samma Evangelium, uppfostrat och tjänat dem likadant.
Du blir rådvill. Jag är glad att Paulus också var rådvill!
Jag är glad att Paulus visste hur det var att ibland inte ha svaren.
Jag är glad hur denna vers ger balsam åt min själ.
Är ni bekanta med förföljelse? Säkerligen, till någon grad.
Kanske kommer en artikel i tidningen som förtalar dig eller församlingen.
Kanske förbjuds församlingar att använda skollokaler.
Det vi kanske är mest bekanta med är ”nerslagna”.
Man kan tro att Paulus syftar på när han blev stenad i Lystra-
-men man kan bli nerslagen på olika sätt.
En vän som hjälpt dig starta församlingen och tjänat i den, en gammal vän-
-lämnar plötsligt församlingen och förtalar dig. Du blir nerslagen.
En annan anställd i församlingen lämnar och börjar också förtala dig.
Du blir nerslagen.
Den vanligaste nedslagenheten för pastorer är nog depression.
Alla pastorer bör läsa Lecture To My Students av Spurgeon.
Spring till bokhandeln efter detta pass och skaffa denna bok.
Bläddra sedan till ”The Minister’s Fainting Fits”.
Charles Spurgeon, som var van vid nedslagenhet, skriver följande:
Precis som David blev trött i striden, blir alla Herrens tjänare.
Depressioner kommer över de flesta av oss. Ibland måste vi slås ner.
Han talar om fysiska sjukdomar, mentala sjukdomar.
Han frågar sig: Finns det någon som är helt frisk?
Är vi inte alla lite labila?
En del sinnen verkar vara dystra som en del av deras personlighet.
Jag känner många sådana och har redan tillräckligt med dysterhet själv!
Jag behöver inte vara med andra som har ett tungt sinne.
Spurgeon menar att en del är mer benägna att bli nerslagna.
Hans lärdom är: Bli inte bestört av själsliga besvär.
Det är inget konstigt utan en del av vardagen i pastorstjänsten.
Om depressionen verkar över det normala, tro inte att din nytta är över.
Tappa inte tron, för det kommer att kompenseras.
Om din fiende är på dig, kan du ändå resa dig och omkullkasta honom.
Kasta alla synder och bekymmer på Herren, som inte överger de Sina.
Lev dag för dag, nöj dig med att vara intet för det är du.
Blir du medveten om din tomhet, klandra dig själv för att-
-du drömt om att vara fylld av annat än Herren.
Var tacksam för det du får här, men se till glädjen i nästa liv.
Mellan nuet och himlen kan det hända värre saker.
Åh nej, det låter inte bra…
Men vårt förbunds Huvud förser med allt.
Predikstolen är vårt vakttorn, tjänsten vår krigföring.
Om vi inte ser Guds ansikte, förtrösta under Hans vingars skugga.
Ser du inte Hans hand, lär dig lita på Hans hjärta!
I pastorstjänsten får du möta allt detta.
Du kommer nog uppleva allt samtidigt, men i olika grad.
Du kan bli trängd, rådvill, förföljd, nerslagen, allt på samma gång.
Men allt detta är planerat av Gud. De är inga olyckor.
All svaghet och lidande är tillfälle för Gud att visa upp Sin nåd-
-och ära Sig själv i våra liv. Detta ser vi i vers 7.
Den väldiga kraften tillhör Gud och kommer inte från oss själva.
Det visas som mest i all vår svaghet, när allt detta möter oss.
Mitt i trängseln, rådvillheten, förföljelsen och nedslagenheten upptäcker-
-vi att Gud verkar på ett underbart sätt!
Och även församlingen märker att Gud verkar på ett underbart sätt i oss!
Församlingen studerar inte bara dina predikningar, utan också ditt liv.
Om du aldrig lidit kan de inte heller se Guds kraft i ditt liv.
De studerar dig, särskilt när du lider.
De vill se om Evangeliet gör någon skillnad i ditt liv.
De vill se om du litar på Gud, om du fortfarande är mild och glad.
De vill se om du härdar ut och inte tappar modet!
Lägg märke till att betoningen i vers 8-9 inte är på svårigheterna-
-utan på Guds nåd! Det ligger i frasen ”men inte … men inte”.
På allt sätt trängda – men inte – utan utväg, rådvilla men inte rådlösa.
Förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna.
Betoningen ligger på ”men inte”…
Paulus förnekar inte de tuffa svårigheterna, vi ska vara beredda på dem-
-men han betonar det som bevarar oss när vi möter svårigheterna.
Det är Guds nåd som håller oss uppe mitt i alla svårigheter.
Detta bör komma med vederkvickelse åt våra själar.
Jag är trängd men inte utan utväg, rådvill men inte rådlös.
Förföljd men inte övergiven, nerslagen men inte utslagen.
Det handlar i slutändan inte om Paulus’ beslut, utan Guds kraft och nåd.
Paulus var inte stark i sig själv, utan det handlade om Guds nåd och kraft.
Utlämnad till mig själv hade jag blivit krossad och rådlös.
Jag hade blivit övergiven och utslagen! ”Men inte”!
Varje pastor har ”men inte” skrivet över sina liv.
Detta blir också till hjälp för era fruar.
Carolyn, som många gånger försökt ge mig tröst från Bibeln, vet-
-att det bara är att försöka, och sedan lämna mig i fred.
Snart kommer ett ”men inte”-moment.
Hon gör sitt bästa, och om det inte hjälper lämnar hon det till Herren.
Snart kommer det. Det kan ta timmar eller dagar. Men ”men inte” kommer!
Guds nåd verkar ju i hans liv. När du går igenom alla dessa svårigheter-
-upptäcker du att det finns en skatt där.
I verserna 10-12 beskriver Paulus sedan det motsägelsefulla i tjänsten.
Vi är ständigt döende, men inte livlösa.
Dessa verser är inte mina favoriter!
Mark Twain sa ”Många blir besvärade av bibelställen de inte förstår.”
”Men de som besvärar mig mest är de jag förstår!”
Dessa verser besvärar mig. De säger att tjänsten både är att predika-
-och även Evangeliets helgande verk: förföljelse, prövningar och lidande.
Vers 12: Så verkar döden i oss. Kära nån!
Så verkar döden i oss. En del av vårt döende verkar alldagligt.
Exempelvis veckans predikoförberedelse. En lördagskväll vill du hellre-
-se turneringen. Eller så går alla ut i det fina vädret, men du kan inte.
Du måste stanna inne och studera. Du ”dör”.
Ni fruar dör genom att era män är borta och förbereder predikan.
Ni offrar tiden med honom för Evangeliets skull. Döden verkar i er.
En del döende är mer påtagligt som att börja tjäna på en svår plats.
Eller när du är stödpastorn snarare än huvudpastorn.
Allt handlar om svaga pastorer som dör till sig själva i tjänsten.
Men se på det ljuvliga resultatet!
Så verkar döden i oss, och livet i er.
Livet, i form av omvändelse, tillväxt i gudfruktighet, kyrkans uppbyggelse.
Livet i form av Evangeliets utbredande och övergång till nästa generation.
Döden verkar i oss – livet i er!
Bakom en äkta, fruktsam församling, står döende pastorer!
Detta är villkoren och sammanhanget. Så förstår Paulus dem, och detta-
-styrkte hans beslutsamhet. I dessa svåra förhållanden såg han ”men inte”.
Guds nåd uppehöll honom.
Till sist: han fattade mod genom hoppet i den kristna tjänsten. Vers 16-18.
Han tappar inte modet, för han har ett evighetsperspektiv.
Dessa verser är fantastiska. Evighetsperspektivet ger uthållighet.
Saknar man evighetsperspektiv riskerar man att tappa modet.
Paulus tappar inte modet, för han vet att förkunnelsen av Evangeliet-
-och lidandet i denna tjänst bereder en evig vikt av härlighet.
Här hade jag velat att John Piper kom upp och avslutade med denna fras.
Paulus hade detta evighetsperspektiv… han hade blicken mot det osynliga.
Han såg ett förnyande verk inom sig som förebådade en framtida uppståndelse.
Men han var också medveten om att han bröts ner.
Även om vår yttre människa bryts ner…
Alla som är över 50 har insett att de bryts ner.
Paulus bröts ner genom lidande och stening. Jag bryts bara ner…
Mina vänner bryts ner. Vi talar alltid något om hur vi bryts ner varje gång.
Vi bryts ner mer än någonsin och Paulus såg också hur han bröts ner.
Men evighetsperspektivet ger ett hopp.
Paulus jämför sin nöd i nuet, med den framtida härligheten.
Han säger att det inte går att jämföra. För han upplever svårt-
-lidande i nuet och bryts ner när han försöker främja Evangeliet.
Men han blickar framåt, mot det osynliga, och ser att det inte går-
-att jämföra lidandet i nuet, med den framtida härligheten.
Om man jämför, ser man att det inte går att jämföra!
Det går inte att jämföra stengropen hemma med Grand Canyon!
Det är för stor skillnad för att jämföra!
Men jag har inte lätt för att tänka såhär.
Jag jämför normalt med annat när jag försöker hjälpa folk.
Jag säger: ”Det kunde ju ha varit värre…!”
”Jag vet att du har det dåligt, men jag vet en annan som har det sämre!”
Så hoppas jag att den jämförelsen blir till tröst. Så gjorde inte Paulus.
Jämförelsen han gjorde förändrade allt!
Han säger att hans nöd varar ett ögonblick!
Tänk att vara med honom. Inget gnäll skulle vara tillåtet!
Du har inget som kan överträffa det han varit med om!
Han säger nerslagen, och du ser ärren på hans kropp.
Du blev nerslagen för att någon sagt någonting ovänligt om dig!
Om det han upplevt varar ett ögonblick och väger lätt, vad har du?
Var fick han detta perspektiv ifrån? Han säger detta tydligt i vers 18.
Han ”riktar blicken”. Han utstår lidande i denna synliga värld-
-då han ser fram emot härligheten i den osynliga världen.
Han ser den inre förnyelsen och får nytt perspektiv när han blickar fram.
Ju äldre du blir desto mer måste du lära dig se fram emot det osynliga.
Jag tittar alltför mycket på det synliga, det som är här och nu.
Jag måste lära mig se mer till det osynliga, i framtiden.
Då ser vi den inre förnyelsen. Betoningen ligger på Guds nåd.
Ser du att det du nu genomgår inte kan jämföras med den härlighet som Gud-
-har berett åt dig, blir din beslutsamhet starkare.
Du är än en gång redo att predika, leda, ge själavård.
Och tjäna och härda ut i trängsel, rådvillhet, förföljelse och nedslagenhet.
Du får nytt hopp och tappar inte modet!
Tiden är slut. Låt oss be!
För de som kom hit och kände att de höll på att tappa modet…
…som ödmjukt erkänner sin nöd, ber jag att denna konferens-
-ska ge dem nytt mod.
Herre, jag ber att de ska uppmuntras när de ser Din nåd verka i dem.
Att allt detta svåra som sker i detta liv, och som kommer att ske-
-är del av Din plan. Du verkar. Evangeliets överträffande härlighet-
-och Guds nåd visas upp och en evig vikt av härlighet väntar dem.
Herre, låt oss under denna konferens lära oss blicka fram mot det osynliga-
-så att vi får detta evighetsperspektiv igen, och vi förvandlas.
Låt oss komma hem ödmjukade över att vi kallats genom Guds barmhärtighet.
Medvetna om villkoren och evighetsperspektivet som gör all skillnad.
Vi har förmånen att tjäna dig som pastorer och förkunna Evangeliet.
I Jesu namn, amen.

DelaShare on Facebook3Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page