Flickan på bilden

Emily_Thomes

Nyligen råkade jag se bilden till vänster och fick titta igen. Jag fattade först inte vad jag såg. Flickan på bilden, med den tomma blicken och det hopplösa hjärtat, har inte längre någon likhet med mig. Hon var död i sina synder (Ef 2:1). (Jag vill dock vara tydlig med att inte alla som ser ut som flickan till vänster är död i sina synder, eller att alla som ser ut som flickan till höger inte är det. Andlig verklighet går långt djupare än så.)

Jag var alltid den som ville tänja på gränserna. Inte ens som liten höll jag en lagom takt. Jag ville alltid pröva allting en gång, men för det mesta blev det två gånger, för att jag var så nyfiken. Jag växte upp i en småstad där det inte fanns mycket att göra, och jag ställde ofta till med rackartyg. I gymnasiet fick jag den uppmärksamhet jag ville genom att alltid ”gå mot strömmen”, men på ett sätt som bibehöll min popularitet. Jag festade, låg runt och vid 15 kom jag ut som lesbisk inför några vänner.

När jag var en ung vuxen hade jag helt anammat HBT-stämpeln. Jag hade kort hår, pojkkläder och använde herrarnas toaletter och omklädningsrum. Jag njöt av spänningen som det gav mig att göra och vara det som gick utanför normen – jag testade tyngre droger, utforskade än mer tabubelagda sexuella handlingar och skaffade ett par tatueringar som jag ångrar.

Vid 22 hade jag lugnat ner mig lite. Jag gillade fortfarande att chockera, men det hade lägre prioritet. Jag rökte fortfarande gräs och hade sex med kvinnor, men hade en yttre moralisk fasad. Jag såg mig själv som en god människa; arbetade på heltid, älskade mina vänner och hade koll på min ekonomi. Familjerelationerna blev allt bättre och jag försökte till sist leva ett relativt respektabelt liv.

Överraskad av attribut

I mars 2014 började några arbetskamrater en bibelstudiegrupp och bjöd in mig. Eftersom min faster var med i gruppen gick jag med på att delta. Jag såg faktiskt mig själv som kristen vid den punkten, även om jag inte hade någon längtan efter att läsa Guds Ord, och, förstås, än mindre att anpassa mitt liv till hans vilja. Jag sa åt mig själv att lämna bibelstudiet så fort de nämnde min ”livsstil” och jag kände mig ganska säker på att de skulle göra det.

Boken vi studerade handlade om Guds attribut. För första gången fick jag möta sådana koncept som Guds rättfärdighet, helighet och suveränitet. Ju mer jag läste och förstod, desto större blev Gud och desto mindre förstod jag att jag själv var. Jag visste vad Bibeln sa om homosexualitet m.m., men jag hade inte brytt mig om det. Jag hade ju inte förstått så mycket om den Gud jag syndade emot.

Detta studium fick mig långsamt att byta perspektiv. Jag kunde komma på mig själv med att, precis innan jag somnade, ifrågasätta vem jag var och varför jag gjorde dessa val. Jag frågade mig själv Är jag säker på att homosexuellt beteende är en lika stor del av min identitet som mitt kön eller min härkomst? Men när jag vaknade kunde jag skratta och säga: Självklart kan du omfamna din homosexualitet – det är den du är! Det kändes som om jag nästan övertygade mig själv om att det var okej att fortsätta på den vägen.

Två veckor senare stod en vän (också lesbisk) och väntade vid min lägenhet efter jobbet för att röka marijuana och hänga, som vanligt. När vi hade rökt färdigt frågade jag henne: ”Tänk om de har rätt?” Hon visste att jag gick på bibelstudiet och förstod genast vad jag menade och sa: ”Jag vill inte prata om det.” Men jag fortsatte ändå: ”Vi måste. Om detta är sant måste vi prata nu och inte senare.” Hon gick iväg strax efter det, så jag tog upp min bok och läste.

Den kvällen läste jag ett kapitel som beskrev ”salladsbar-religion”, där man väljer och vrakar mellan delar ur olika religioner, kombinerar dem till ett, och kallar detta för sitt trossystem. Boken gjorde det tydligt att en sådan approach inte alls är att följa Jesus. Man följer sig själv och kallar det någonting annat. Jag insåg att jag gjorde just detta. Jag trodde på de delar av Bibeln som passade mig, men valde bort de delar som inte passade. Hans Ord var inte min ledsagare eller ett ljus på min stig; jag trodde att jag tillhörde kristendomen bara för att jag vuxit upp i södern och bad ibland.

”Sådana var en del av er”

Denna insikt slog ner i mig som en blixt. Jag letade efter verser om homosexualitet och fann 1 Kor 6:9-10. Jag hade förstås läst dessa, och andra liknande, verser innan och argumenterat emot dem för de som konfronterade mig, men plötsligt kunde jag inte längre argumentera. Det var tydligt. Jag stod i raden som ”inte ska ärva Guds rike”. Jag var förlorad, usel och öppet upprorisk mot honom. Men nästa vers sa: ”Sådana var en del av er” (1 Kor 6:11). Det stod klart att Herren kunde frälsa mig. Han hade räckt fram sin hand till mig, den värsta bland syndare (1 Tim 1:15). Jag grep tag om hans hand genom tron och kände mig både hemskt gräslig och tacksam. Fastän jag hade ignorerat honom och levt dåraktigt visade han mig barmhärtighet när jag inte förtjänat annat än att bli rättvist fördömd.

Hela mitt liv ändrades den dagen. Utlevd homosexualitet och drogbruk var mina mest uppenbara synder, men det blev ännu mer som avslöjades – och fortsätter avslöjas – för mig. Jag kämpar fortfarande emot homosexuella böjelser, högmod, ilska och en uppsjö andra synder, men jag litar på att han kommer fullborda det verk han påbörjat (Fil 1:6). Han har även låtit mig bli en fru, och en dag, om Herren vill, en mor. Den 9 april 2016 – två år efter att jag blev omvänd – gifte jag mig med den mest kristuslike man jag någonsin känt.

Herren har varit så nådig mot mig. Jag är tacksam för att han öppnade mina ögon och frälste mig från mina synders tillfälliga och eviga konsekvenser. Han tar de värsta bland de värsta och återlöser dem till sin ära.

Halleluja! Vilken Frälsare!

Emily Thomes är hustru, talare, ivrig Facebook-användare och medlem i Christ Community Church of Texarkana, Texas. Hon har ambitioner om att bli en hemskolande mamma och bloggare. Du kan följa henne på Facebook eller Twitter.

DelaShare on Facebook41Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page