Fyra skäl till att en del predikanter blir bättre, och andra inte

Fyra skäl till att en del predikanter blir bättre, och andra inte

Som professor i förkunnelse får jag svara på de märkligaste frågor. ”Tror du att förkunnelse kan läras ut?” Då vill jag alltid svara: ”Nej, jag gör det bara för att tjäna pengar.” Jag har förstås aldrig svarat så, inte bara för att det är bäst att inte säga alla de knivskarpa kommentarer jag ofta tänker, utan för att jag vet vad de menar. Det är faktiskt inte en helt oberättigad fråga.

Ingen förnekar att en kurs i förkunnelse och lite träning hjälper vem som helst att bli bättre. Vad vi undrar är om det är möjligt att någon som saknar naturlig begåvning eller förmåga kan lära sig tillräckligt väl så att han kan bli riktigt bra.

De senaste 16 åren har jag suttit i ett klassrum och lyssnat på elever predika nästan på daglig basis, och jag har hört alla sorters predikningar och predikanter på varje nivå. Jag har sett en del så nervösa att de behövt avbryta för att kräkas under predikan, och jag har blivit så berörd av en elevs predikan att jag känt det som om jag blivit tagen inför den uppståndne Kristus. Jag har sett killar som inte var bättre den femte gången de predikade än de var den första gången. Men jag har också sett dem, som höll en beklämmande vedervärdig predikan den första gången, för att sedan vända så radikalt vid slutet av terminen att jag knappast kunde känna igen att de var samme predikant.

Första dagen på terminen, eller första gången jag hör en elev predika, har jag ingen aning om han har vad som krävs eller är villig att göra vad han måste för att bli den predikant han måste bli. Men jag kan vanligtvis avgöra det när jag hör honom för andra gången, eftersom det är då han måste göra som jag sagt till honom efter hans första predikan.

Vad är skillnaden?

1. Kallelse

Den mest frustrerade predikanten är den som har en känsla för plikt, men inte en brinnande kallelse.

Att predika är inte ett hjälparbete, en kristen version av politik eller fredskåren. Kallelsen att predika är en personlig befallning från den helige Ande som tänder en eld i din märg som inte kan utsläckas ens om du är hårdhjärtad, styvnackad eller trög till att höra.

En predikant som har blivit kallad måste predika vad Gud har talat helt enkelt för att Gud har talat. Framgång i predikotjänsten beror på hur stark kallelsen är. Viljan att arbeta på sin förkunnelse står i proportion till hans övertygelse om att Gud har kallat honom att predika och att vara ett så lämpligt kärl som möjligt för att bli använd av Gud.

Den helige Ande måste befästa allt, från förberedelse till framförande, och detta sker inte utan att han blivit kallad.

2. Mottaglighet

Att vara professor i förkunnelse är som att få betalt för att säga till en mamma att hennes barn inte är så vackert. Det må vara sanningen, men det är inte en sanning någon vill höra.

De flesta jag undervisat fruktar mina kommentarer och kryper ihop när jag säger att de missat poängen i texten eller verkade oförberedda. De tröttnar på att höra mig säga att de saknade energi eller inte lyckades få kontakt med åhörarna.

Men då och då, ler någon tacksamt när jag ger dem korrigeringar och förslag.

Någon kan även säga ”Jag vill att du är riktigt sträng mot mig. Säg allt jag gör fel, för jag vill verkligen göra detta väl.” Den här killen kommer klara sig finfint, eftersom han har en mottaglig ande, och han är villig att lida lite obekvämligheter för att bli bättre. Han förstår att han är ett kärl som tjänar texten, och att hans känslor inte är det viktigaste.

3. Passion

Nästan alla mina elever har en passion för Kristus, för att nå de förlorade och för Guds Ord. Men även om de känner en passion, visar de inte alltid passion. Om jag inte visar denna passion när jag predikar Ordet kommer mina åhörare inte heller röras till samma passion. Alla profeterna var passionerade. Apostlarna var passionerade. Jesus var passionerad. Varför skulle annars bönder, fiskare och hemmafruar komma och stå i den galileiska solen i timmar bara för att höra honom?

En gång hörde jag en missionär predika på sydstatsbaptisternas pastorskonferens. Han var rena dynamiten. Han höll en fantastisk utläggande predikan med otrolig energi och hela åhörarskaran blev berörd av hur han behandlade Ordet och hur han vittnade om att ha döpt tio tusentals människor i Afrika. Hänförd av hans fantastiska predikan, gick jag fram till honom och höll fram handen för att hälsa.

”Hershael”, sa han och jag blev förvånad att han visste vad jag hette. ”Vi gick på teologiutbildningen tillsammans.” Generat fick jag erkänna att jag inte kände igen honom. ”Det hade du inte heller anledning att göra”, förklarade han. ”Jag var mycket tyst, talade aldrig i klassen och tog aldrig någon omväg för att möta någon.” Jag bad honom förklara vad som hade hänt.

”När jag kom ut på missionsfältet ville ingen höra mig predika evangeliet. Jag sövde ner dem. När jag kom till staterna igen och predikade i församlingarna blev de så uttråkade att de började gråta. Till sist insåg jag att det enda sättet att bli effektiv var att predika Ordet på det sätt det förtjänade att predikas, så jag beslöt mig för att gå bortom min naturliga personlighet och bekvämlighetszon och låta Gud göra mig mer effektiv. Jag bad att Ordet så skulle gripa tag i mig i predikstolen att jag aldrig skulle vara tråkig igen.”

Hans mottaglighet ledde honom att visa en passion som inte var naturlig för hans inåtvända personlighet. Den var övernaturlig.

4. Våldsam hängivenhet

Den generation elever jag nu undervisar har vuxit upp med det skrivna ordet – på skärmar, smartphones, bloggar, läsplattor och surfplattor. Genom tv-spel har de kört racing, byggt civilisationer, vunnit krig, förintat zombier och dödat hundratals. De kommunicerar muntligt mycket mindre än någon tidigare generation, och när de gör det, sker det typiskt med mindre passion. Ändå använder Gud Ordets förkunnelse – en muntlig framställning – för att bygga upp församlingen, uppmuntra de heliga och ta sig an de förlorade.

För att predika Ordet måste en ung man alltså vara villig att gå helt ur sin bekvämlighetsbubbla, som han byggt med sin personlighet och sina vanor, och ge sig våldsamt hän åt att riskera att bli en dåre för Kristus.

Jag säger till mina studenter: ”Den där lilla rösten i ditt huvud som säger ’Det är bara inte den jag är’ är inte din vän. Helgelse är den process varigenom den helige Ande övervinner ’den jag är’ och formar mig till den han vill att jag är. Så om jag behöver predika med en våldsam hängivenhet som är främmande för min natur, får jag be den helige Ande hjälpa mig göra det för Kristus.”

Betala priset

Få av mina elever misslyckas med att förstå textens innebörd. De uppvisar ofta en exegetisk och hermeneutisk finess som gör mig mycket förvånad. De tar Ordet på allvar.

Men de begår misstaget att tro, att om de bara känner sig på det där sättet, och om de bara säger de där orden, kommer predikan gå automatiskt. Och om de fortsätter tänka så, om de insisterar på ”faktaredogörelse”-predikningar som endast koncentrerar på innehållet men inte på framförandet, finns det inte mycket jag kan göra för dem. De kommer vara den typ av förkunnare de vill vara.

Men om någon har en brinnande kallelse, mottaglig ande, ett passionerat hjärta och en våldsam hängivenhet för att betala kostnaden för att predika väl, då kommer inte ens begränsningarna han har från sin bakgrund, personlighet eller naturliga talanger kunna hålla honom från att predika Guds Ord med kraft.

 

Hershael York är Victor and Louise Lester-professor i kristen förkunnelse vid The Southern Baptist Theological Seminary och pastor i Buck Run Baptist Church i Frankfort, Kentucky.

DelaShare on Facebook12Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page