Grunddokument

För att vara tydliga med vår teologiska grund har vi använt ”The Gospel Coalitions” dokument för tro och vision, som vi anser återspeglar Bibelns undervisning och ger en sund inriktning på församlingens arbete.

Inledning

The Gospel Coalition är en gemenskap av evangeliska församlingar inom den reformerta/reformerade traditionen som är fast beslutna och överlåtna åt att förnya vår tro på evangeliet om Kristus och reformera sättet vi är församling på så att det fullt ut överensstämmer med Bibeln. Vi ser med stor oro på hur vissa strömningar inom den traditionella evangeliska rörelsen försvagar församlingens liv och leder oss bort från övertygelser och praxis som funnits i vår historia. Å ena sidan är vi oroade över den avgudadyrkan som den personliga konsumismen och politiseringen av tron innebär; å andra sidan är vi bedrövade över hur teologisk och moralisk relativism accepteras okritiskt. Dessa strömningar har lett till att både bibliska sanningar och den förvandlade livsstil, som vår historiska tro lagt grunden för, har övergetts utan eftertanke. Vi inte bara hör om dessa strömningar utan ser också deras konsekvenser. Vi har överlåtit oss till att stärka och levandegöra församlingar genom att på nytt ge dem hopp och en glädje som bär, genom de löften vi tar emot – av nåd allena genom tro allena i Kristus allena.

Vi tror att det finns en djup och bred samstämmighet kring evangeliets sanningar i många evangeliska församlingar. Ändå ser vi hur vår förening med Kristus allt oftare inte ges första plats, utan ersätts av antingen de urgamla lockelserna till makt och överflöd, eller monastiska reträtter till ritualer, liturgier och sakrament. Det som ersätter evangeliet kommer aldrig att främja en sanningsförankrad tro, med hjärtat i missionsbefallningen, som praktiskt levs ut i frimodigt lärjungaskap och iver att anta kallelsen och uppoffringarna för Guds rike. Vår längtan är att fortsätta längs Jesu kungsväg, och sträva efter att försvara, undervisa och levandegöra Evangeliet så att denna och nästa generations församlingsledare står bättre rustade och låter sin tjänst drivas av praktiker och principer som ärar Frälsaren och gör gott för dem som han utgöt sitt blod för.

Vi vill ge upphov till en enad ansträngning bland alla folk, karaktäriserad av ivern att ära Kristus och öka antalet lärjungar till honom, och gå samman i en verklig koalition för Jesus. Bara sådana bibliskt grundade och enade ansträngningar garanterar församlingens fortbestånd och framtid. Denna verklighet driver oss att stå tillsammans med andra som är gripna av övertygelsen att Guds barmhärtighet i Jesus Kristus är vårt enda hopp om evig frälsning. Vi önskar kämpa för detta evangelium med tydlighet, medkänsla, mod och glädje – och villigt kroka arm (och hjärta) med trossyskon oberoende av samfund, etnisk eller social tillhörighet.

Vår längtan är att tjäna den kyrka vi älskar genom att bjuda in alla våra bröder och systrar att förenas med oss i en ansträngning att förnya den samtida församlingen genom det urgamla evangeliet om Kristus, så att vi i sanning talar och lever för honom, på ett sätt som kommunicerar tydligt med vår tid. Som pastorer avser vi att göra detta i våra församlingar genom de vanliga nådemedlen: bön, Ordets tjänst, dop och Herrens Nattvard samt de heligas gemenskap. Vi längtar efter att arbeta med alla som, förutom att omfamna den bekännelse och vision vi presenterar här, söker Kristi herravälde över livet i alla dess delar med ett oblygt hopp om att den helige Ande med sin kraft kan förvandla individer, samhällen och kulturer.

Här nedanför följer både ”Vad vi tror” och ”Vår teologiska vision för församlingen” – en vision rotad i Skriften och centrerad kring evangeliet.

”Vad vi tror”

För ytterliga förtydliganden om vad vi tror, se vår serie av 14 små böcker som är framtagna av ”The Gospel Coalitions” råd och redigerade av grundarna D. A. Carson och Timothy Keller.

  1. Den Treenige Guden Vi tror på en Gud, som evigt existerar i tre jämlikt gudomliga personer: Fadern, Sonen och den helige Ande, som känner, älskar och ärar varandra. Den ende sanne och levande Guden är oändligt fullkomlig både i sin kärlek och i sin helighet. Han är Skaparen av allting, både synligt och osynligt, och därför värdig att ta emot all ära och beundran. Då han är odödlig och evig har han från begynnelsen fullkomlig och fullständig kunskap om slutet, uppehåller och härskar enväldigt över allting, och utför genom sin försyn sin evigt goda plan att friköpa ett folk åt sig själv och återupprätta sin fallna skapelse, för att hans härliga nåd ska prisas.

  2. Uppenbarelsen Gud har nådefullt gjort sin existens och makt känd genom den skapade ordningen, och har på det främsta sättet uppenbarat sig själv för fallna människor genom sin Son, det inkarnerade Ordet. Denne Gud är dessutom en Gud som talar och har genom sin Ande nådefullt gjort sig känd i mänskliga ord: vi tror att Gud har inspirerat de ord som finns bevarade i Skrifterna, de 66 böckerna i Gamla och Nya Testamentet, som både är uppteckningen av och medel för hans frälsande verk i världen. Endast dessa skrifter utgör Guds verbalt inspirerade Ord, som fullt ut är auktoritativt och utan fel i originalskrifterna, fullständigt i uppenbarelsen av hans vilja avseende frälsningen, tillräckligt för allt som Gud kräver att vi ska tro och göra, och yttersta auktoritet inom varje kunskapsområde det yttrar sig i. Vi bekänner att både vår ändlighet och syndfullhet utesluter möjligheten att ha uttömmande kunskap om Guds sanning, men vi bejakar att vi, upplysta av Guds Ande, kan ha verklig kunskap om Guds uppenbarade sanning. Bibeln ska tros och tas emot som Guds undervisning i allt den lär; åtlydas som Guds befallning i allt den kräver; och betros som Guds attest i allt den utlovar. Genom att höra, tro och handla utifrån Ordet, blir Guds folk utrustade som Kristi efterföljare och vittnen för evangeliet.

  3. Människans skapelse Vi tror att Gud skapade människan, man och kvinna, till sin egen avbild. Adam och Eva hörde till den skapade ordning som Gud själv förklarade vara mycket god. De tjänade som Guds representanter för att bruka, bevara och råda över skapelsen, och levde i helig och överlåten gemenskap med sin Skapare. Män och kvinnor är lika mycket skapade till Guds avbild, åtnjuter samma tillgång till Gud genom tron på Kristus Jesus och kallas båda att röra sig bortom passiv självupptagenhet till betydelsefulla, privata och offentliga, uppgifter inom familj, församling och samhälle. Adam och Eva formades för att komplettera varandra i en förening till ”ett kött”, och detta ligger till grund för det enda normgivande mönstret för sexuella relationer för män och kvinnor, på ett sådant sätt att äktenskapet ytterst tjänar som en bild av föreningen mellan Kristus och hans församling. I enlighet med Guds visa plan kan män och kvinnor helt enkelt inte ersätta varandra, utan kompletterar istället varandra på ett ömsesidigt berikande sätt. Gud förordnar att de har distinkta roller som återspeglar den kärleksfulla relationen mellan Kristus och församlingen, så att mannen utövar sitt ledarskap på ett sätt som synliggör Kristi omsorgsfulla och uppoffrande kärlek, och hustrun underordnar sig sin man på ett sätt som avbildar församlingens kärlek till sin Herre. I församlingens verksamhet uppmuntras både män och kvinnor att tjäna Kristus och utvecklas till sin fulla potential i de många tjänster som Guds folk utför. Den särskilda ledarskapsrollen inom församlingen som ges åt kvalificerade män, har sin grund i skapelsen, syndafallet och återlösningen och får inte sättas ur spel genom att åberopa förändringar i kulturen.

  4. Syndafallet Vi tror att Adam, som var skapad till Guds avbild, förvanskade denna avbild och förverkade sin ursprungliga salighet – för sig själv och alla sina efterkommande – på grund av fallet i synd genom Satans frestelse. Detta har resulterat i att alla människor är skilda från Gud, fördärvade i alla aspekter av sin varelse (t.ex. fysiskt, psykiskt, viljemässigt, känslomässigt, andligt) och slutgiltigt och oåterkalleligt har blivit dömda till döden – om det inte vore för Guds egna nådefulla ingripande. Varje människas främsta behov är att bli försonad med Gud under vars rättvisa och heliga vrede vi står; det enda hoppet för alla människor är den oförtjänta kärleken från denne samme Gud, som ensam kan rädda oss och återföra oss till sig själv.

  5. Guds plan Vi tror att Gud från all evighet i nåd beslutade att rädda en stor skara fördömda syndare från alla stammar, språk, folk och folkslag, samt för detta syfte i förväg har känt och utvalt dem. Vi tror att Gud rättfärdiggör och helgar dem som genom nåd har satt tro till Jesus och att han en dag ska förhärliga dem – allt för att hans härliga nåd ska prisas. I kärlek befaller och manar Gud alla människor att omvända sig och tro, då han riktat sin frälsande kärlek till dem som han utvalt och förordnat Kristus som deras Förlossare.

  6. Evangeliet Vi tror att evangeliet är de goda nyheterna om Jesus Kristus – Guds egen visdom. Som ren dårskap för världen, men som Guds kraft för dem som blir räddade, är dessa nyheter kristologiska, med korset och uppståndelsen som centrum: evangeliet förkunnas inte om Kristus inte förkunnas, och den verklige Kristus har inte förkunnats om hans död och uppståndelse inte är i fokus – budskapet är ”Kristus dog för våra synder . . . [och] uppväcktes”. Dessa goda nyheter är bibliska (hans död och uppståndelse är i enlighet med Skrifterna), teologiska och frälsande (Kristus dog för våra synder för att försona oss med Gud), historiska (om de frälsande händelserna inte ägt rum, är vår tro värdelös, vi är kvar i våra synder och vi är mer ömkansvärda än de andra), apostoliska (budskapet anförtroddes åt och fördes vidare av apostlarna som var vittnen till de frälsande händelserna) och personliga (där de tas emot, blir trodda och hålls fast vid, blir individer frälsta).

  7. Återlösning genom Kristus Vi tror att den evige Sonen, motiverad av kärlek och i lydnad till sin Fader, blev människa: Ordet blev kött, sann Gud och sann människa, en person i två naturer. Människan Jesus, Israels utlovade Messias, avlades genom den helige Andes mirakulösa verk och föddes av jungfru Maria. Han lydde sin himmelske Fader fullkomligt, levde ett syndfritt liv, utförde mirakulösa tecken, korsfästes under Pontius Pilatus, uppstod kroppsligen från de döda på tredje dagen och steg upp till himlen. Som medlande Konung, sitter han på Gud Faderns högra sida, utövar all Guds suveränitet i himlen och på jorden, och är vår Överstepräst och rättfärdiga Företrädare. Vi tror att Jesus i inkarnationen, livet, döden, uppståndelsen och himmelsfärden agerade som vår representant och ställföreträdare. Han gjorde detta så att vi i honom skulle kunna bli Guds rättfärdighet: på korset upphävde han synden, blidkade Gud och, genom att ta det fulla straffet för våra synder, försonade han alla de som tror med Gud. Genom uppståndelsen förklarades Jesus som oskyldig och verket som giltigt av Fadern; dödens makt bröts; Satan, som en gång hade makten över döden, besegrades; och Jesus gav evigt liv åt allt sitt folk. Genom sin himmelsfärd har han för evigt blivit upphöjd som Herre, och har berett plats åt oss så att vi ska få vara tillsammans med honom. Vi tror att frälsning inte finns hos någon annan, då det inte finns något annat namn under himlen genom vilket vi blir frälsta. Eftersom Gud utvalt det som för denna värld var oansenligt, föraktat, det som inte var till, för att omintetgöra det som var till, kan ingen människa någonsin berömma sig inför honom – Kristus Jesus har för oss blivit Guds vishet, det vill säga vår rättfärdighet, helighet och återlösning.

  8. Rättfärdiggörelse av syndare Vi tror att Kristus, genom sin lydnad och död, helt och fullt betalade av skulden för alla dem som blir rättfärdiggjorda. Genom sitt offer tog han i vårt ställe det straff vi förtjänade på grund av våra synder, och åstadkom en tillbörlig, verklig och fullkomlig tillfredsställelse för Guds rättvisa å våra vägnar. Genom sin fullkomliga lydnad uppfyllde han Guds rättvisa krav å våra vägnar, eftersom det är genom tron allena som denna fullkomliga lydnad tillräknas alla som förtröstar på Kristus allena för att bli mottagna av Gud. Då Kristus utgavs av Fadern för vår skull, och hans lydnad och dom godtogs som ställföreträdande för oss – av egen vilja och inte i gensvar till något i oss – sker denna rättfärdiggörelse endast fritt och av nåd, för att såväl Guds stränga rättvisa som Guds rika nåd ska bli ärade när syndare förklaras rättfärdiga. Vi tror att en iver efter personlig lydnad i det synliga flödar från denna fritt givna rättfärdiggörelse.

  9. Den Helige Andes kraft Vi tror att denna frälsning, som hela Skriften vittnar om och som Jesus Kristus har tryggat, tillägnas hans folk genom den helige Ande. Den helige Ande är utsänd av Fadern och Sonen, ärar Herren Jesus Kristus och är – som den andre Hjälparen1 – närvarande hos och i de troende. Han överbevisar världen om synd, rättfärdighet och dom, och genom sitt mäktiga och hemlighetsfulla verk pånyttföder han andligt döda syndare, väcker dem till omvändelse och tro, och genom honom döps de in i förening med Herren Jesus, så att de rättfärdigas inför Gud av nåd allena genom tron allena i Jesus Kristus allena. Genom Andens agerande blir de troende förnyade, helgade och adopterade in i Guds familj; de får del av gudomlig natur (2 Petr 1:4) och får de gåvor han ensam delar ut. Den helige Ande är själv handpenningen på det utlovade arvet och i denna tidsålder bor han i, leder, undervisar, utrustar, förnyar och ger kraft åt de troende så att de kan leva och tjäna likt Kristus.

  10. Guds rike Vi tror att de som har blivit frälsta av Guds nåd – genom föreningen med Kristus i tro och genom den helige Andes pånyttfödelse – träder in i Guds rike och får del av det nya förbundets välsignelser: syndernas förlåtelse, den inre förvandling som väcker en längtan att ära, tro och lyda Gud, och hoppet om den härlighet som ännu inte har uppenbarats. Goda gärningar utgör nödvändiga bevis på frälsande nåd. Då de är salt i en värld i sönderfall och ljus i en värld i mörker, bör troende varken dra sig undan i avskildhet från världen eller bli omöjliga att särskilja från den: tvärtom ska vi göra gott mot vår stad, eftersom allt dyrbart och härligt som folken äger ska föras fram till den levande Guden. Då vi förstår vems skapade ordning detta är, och då vi är medborgare i Guds rike, ska vi älska vår nästa som oss själva och göra gott mot alla; framför allt mot dem som tillhör Guds hushåll. Guds rike, redan närvarande men ännu inte helt förverkligat, består i Guds utövande av sin suveränitet i världen för att hela skapelsen till slut ska bli återlöst. Guds rike är en makt som invaderar och plundrar Satans mörka välde, och som – genom omvändelse och tro – pånyttföder och förvandlar de individers liv som räddats från det väldet. Därför upprättar det oundvikligen en ny gemenskap av människor som lever tillsammans under Gud.

  11. Guds nya folk Vi tror att Guds nya förbundsfolk redan har kommit till det himmelska Jerusalem; de är satta med Kristus i den himmelska världen. Denna universella församling blir synlig i lokala församlingar där Kristus är det enda Huvudet; så är då varje ”lokal församling” i själva verket församlingen, Guds hushåll, den levande Gudens folksamling, och sanningens pelare och grundval. Församlingen är Kristi kropp, hans ögonsten, upptecknad på hans händer och han har trolovat sig med henne för evigt. Församlingen går att särskilja genom hennes budskap – evangeliet, hennes heliga förordningar, församlingens disciplin, hennes stora missionsuppdrag och framför allt hennes kärlek till Gud samt medlemmarnas kärlek till varandra och världen. Vi kan inte bortse från att detta dyrbara evangelium har inverkan på både personen och gruppen, och det är inte rätt att någon av dessa förbises. Jesus Kristus är vår fred: han har inte bara gett oss fred med Gud utan också fred mellan åtskilda nationaliteter. Hans plan var att i sin person skapa en enda människa, och så stifta fred, och att i en enda kropp försona både jude och grek med Gud på korset, genom vilket han också dödade fiendskapen. Församlingen tjänar som ett tecken på Guds framtida nya värld när dess medlemmar lever för att tjäna varandra och sin nästa, istället för att ha fokus på sig själv. Församlingen är Guds Andes boning i en gemenskap, och det ständiga vittnet om Gud i världen.

  12. Dop och Herrens nattvard Vi tror att dopet och Herrens nattvard är instiftade av Herren Jesus själv. Det förra har med inträdet i det nya förbundets gemenskap att göra; det senare med en fortgående förnyelse av förbundet. Båda är – på en och samma gång – Guds trohetslöfte till oss, gudomligt instiftade nådemedel, våra offentliga löften om underordnande, den en gång korsfäste och nu uppståndne Kristus, och vår förkunnade förväntan om hans återkomst och alltings fullbordan.

  13. Alltings upprättelse Vi tror på vår Herre Jesu Kristi personliga, härliga och kroppsliga återkomst med sina heliga änglar, då han ska utöva sin roll som den yttersta Domaren och hans rike kommer att nå sin fullbordan. Vi tror att både de rättfärdiga och orättfärdiga kommer att uppstå kroppsligen – de orättfärdiga till dom och evig bestraffning i medvetet tillstånd i helvetet, som vår Herre själv lärde, och de rättfärdiga till evig salighet i hans närvaro som sitter på tronen och Lammet, i den nya himlen och nya jorden, där rättfärdighet bor. På den dagen kommer församlingen ställas fram felfri inför Gud genom Kristi lydnad, lidande och triumf, all synd vara bortrensad och dess eländiga effekter för evigt bannlysta. Gud kommer bli allt i alla och hans folk kommer att bli slagna av häpnad över närheten till hans ofattbara helighet, och allting kommer att ske hans härliga nåd till pris.

”Teologisk vision för församlingen”

Detta är inte en översikt över vår tro (se ”Vad vi tror”), utan en redogörelse för på vilket sätt vi avser att fullgöra kristen tjänst och interagera med vår kultur i trohet till Bibeln och teologin.

I. Hur bör vi bemöta sanningskrisen i kulturen? (Den epistemologiska frågan)

Under flera hundra år, sedan Upplysningens framväxt, var det allmänt vedertaget att sanning – uttryckt med ord som substantiellt motsvarar verkligheten – faktiskt existerar och går att lära känna. Man menade att det mänskliga förnuftet, objektivt och utan hjälp utifrån, kunde komma fram till sanning. På senare tid har postmodernismen kritiserat detta antagande, och hävdat att vi inte alls är objektiva i vårt sökande efter kunskap, utan snarare tolkar informationen genom våra personliga erfarenheter, intressen, känslor, kulturella fördomar, språkliga begränsningar och de sammanhang vi tillhör. Postmodernismen hävdar att anspråket på objektivitet är arrogant och oundvikligen leder till konflikter mellan grupper och samhällen med olika uppfattning om vad som är sant. Denna arrogans sägs också förklara, åtminstone delvis, många av den moderna tidens orättvisor och krig. Men postmodernismens svar är farligt på ett annat sätt: dess mest högljudda röster insisterar på att objektiva sanningsanspråk måste ersättas med en subjektiv pluralism som är mer ödmjukt ”tolerant”, inkluderande och mångfaldig. Denna slags pluralism sitter ofta fast i ett gungfly som inte kan acceptera någon fast grund för ”den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga”. En sådan ståndpunkt har inte rum för en sanning som korresponderar med verkligheten, utan bara för en uppsättning av subjektivt skapade sanningar. Hur ska vi bemöta denna kulturella kris kring sanningen?

1. Vi bejakar att ”sanning” är det som korresponderar [överensstämmer] med verkligheten. Vi tror att samme helige Ande som inspirerade apostlarnas och profeternas ord bor i oss, så att vi som har skapats till Guds avbild kan ta emot och förstå de ord som Gud uppenbarat i Skriften, och då också kan uppfatta att Skriftens sanningar korresponderar med verkligheten. Skriftens påståenden är sanna just därför att de är Guds påståenden, och de överensstämmer med verkligheten även om vår kunskap om dessa sanningar – och till och med vår förmåga att verifiera dem för andra – alltid kommer att vara ofullständig. Upplysningens tro på en fullständigt objektiv kunskap formade en avgud av det självständiga mänskliga förnuftet. Men att förneka möjligheten till en rent objektiv kunskap, innebär inte att vi upphör att se sanningen som det som korresponderar med en objektiv verklighet, även om vi aldrig kan känna en sådan sanning utan ett inslag av subjektivitet. Se punkt 2 i ”Vad vi tror”.

2. Vi bejakar att Skriften förmedlar sanning. Vi tror att Skriften genomgående är propositionell [överför kunskap i form av påståenden], och att alla Skriftens påståenden är fullständigt sanna och auktoritativa. Men Bibelns sanning kan inte fullt ut förstås genom en serie påståenden, utan återfinns också i olika genrer – narrativa berättelser, metaforer och poesi – som inte fullt ut går att sammanfatta i doktrinära påståenden, och ändå förmedlar de Guds vilja och tankar för oss för att förvandla oss till hans likhet.

3. Vi bejakar att sanning har med livet att göra för Gud. Sanningen är inte bara ett teoretiskt utbyte, utan är också ett förbund, en relation. Den bibliska uppenbarelsen ska inte bara göras känd, utan också levas (5 Mos 29:29). Syftet med Bibeln är att skapa vishet i oss; ett liv helt underställt Guds verklighet. Sanning är således överensstämmelsen mellan hela vårt liv och Guds hjärta, ord och agerande, med Ordet och Anden som förmedlare. Om vi förnekar att Bibelns sanningar ges till oss genom påståenden blir vår förmåga att bevara, försvara och förklara evangeliet allvarligt försvagad. Men om vi begränsar sanningen till enbart påståenden försvagas vår uppskattning av den inkarnerade Sonen som Vägen, Sanningen och Livet; narrativa berättelsers kommunikativa kraft; och vikten av att sanning – det är att verkligen leva i överensstämmelse med Gud.

4. Hur detta synsätt på sanningen formar oss:

1. Vi bejakar en ”beskuren” korrespondensteori för sanningen som inte har en lika överlägsen attityd som vissa tidigare haft i den evangeliska rörelsen. Men vi förkastar också en syn på sanningen som inte ser sanningen som någonting mer än ett internt begripligt språkbruk hos en särskild trosgemenskap. Så vidhåller vi då, i vad vi hoppas är en balanserad ödmjukhet, principen om Skriften allena.

2. Även om sanningen kommer genom påståenden, är den inte bara någonting man ska tro utan också något att ta emot i tillbedjan och leva ut i vishet. Denna balans formar vår förståelse av lärjungaskap och förkunnelse. Vi vill väcka en passion för sunda doktriner, men vi vet att kristen tillväxt inte bara är att överföra information till förståndet. Att växa som kristen är bara något som sker när hela livet formas av kristna vanor och praxis i gemenskap med andra – såsom bön, dop, Herrens nattvard, gemenskap och Ordets offentliga tjänst.

3. Även när den är rätt och riktig, är vår teoretiska kunskap om Guds sanning ofullständig, men vi kan ändå vara säkra på att vad Ordet säger oss är sant (Luk 1:4). Det är genom den helige Andes kraft som vi tar emot evangeliets ord med full visshet och överbevisning (1 Thess 1:5).

II. Hur bör vi läsa Bibeln? (Den hermeneutiska frågan)

1. Genom att läsa ”längs med” hela Bibeln. Att läsa längs med hela Bibeln innebär att man kan urskilja såväl Bibelns huvudhandling – Guds frälsningshistoria (t.ex. Luk 24:44) – som Bibelns teman (t.ex. förbund, kungavärdighet, tempel) som löper genom varje steg i historien och varje del av de kanoniska böckerna, och som når sin höjdpunkt i Jesus Kristus. Utifrån detta perspektiv framträder evangeliet som skapelse, fall, återlösning och upprättelse. Det lyfter fram syftet med frälsningen, nämligen en förnyad skapelse. Som vi bekänner i punkt 1 i ”Vad vi tror” utför [Gud] ”genom sin försyn sin evigt goda plan att friköpa ett folk åt sig själv och återupprätta sin fallna skapelse, hans härliga nåd till ära och pris”.

2. Genom att läsa ”tvärs över” hela Bibeln. Att läsa tvärs över hela Bibeln innebär att man samlar dess förklaringar, uppmaningar, löften och sanningar i kategorier (t.ex. teologi, kristologi, eskatologi) och kommer fram till en sammanhängande förståelse av vad den lär (t.ex. Luk 24:46-47). Utifrån detta perspektiv ser vi att evangeliet handlar om Gud, synden, Kristus och tro. Det lyfter fram frälsningens medel, nämligen Kristi ställföreträdande verk och vårt ansvar att ta emot det i tro. Som vi bekänner i punkt 7 i ”Vad vi tror” handlade [Jesus] ”som vår representant och ställföreträdare. Han gjorde detta så att vi i honom skulle kunna bli Guds rättfärdighet”.

3. Hur detta sätt att läsa Bibeln formar oss:

1. Många i dag (men inte alla) som specialiserar sig på det första sättet att läsa Bibeln – dvs. att läsa längs med Bibeln – dröjer kvar vid de mer kollektiva aspekterna av synden och frälsningen. Korset ses främst som ett exempel på uppoffrande tjänande och en seger över världsliga makter snarare än som ställföreträdande och sonande för våra synder. Ironiskt nog kan detta synsätt bli väldigt lagisk. Istället för att kalla människor till personlig omvändelse genom ett budskap om nåd, kallas människor att gå med i den kristna gemenskapen och gudsrikets program för att förverkliga Guds befrielse av världen. Betoningen ligger på kristendomen som en livsstil på bekostnad av en, med blod köpt, ställning i Kristus som man tar emot genom personlig tro. Genom denna obalans försvinner betoningen på brinnande evangelisation och apologetik, på utläggande predikan och på omvändelsen/den nya födelsens kännetecken och betydelse.

2. Å andra sidan tenderade den äldre evangeliska rörelsen (men inte hela) att bara läsa tvärs över Bibeln. Detta resulterade i att den blev mer individualistisk och nästan uteslutande fokuserade på personlig omvändelse och hur man säkert kommer till himlen. Dessutom var dess förkunnelse, även om den var textutläggande, ibland moralistisk och lyfte inte fram hur alla bibliska teman når sin höjdpunkt i Kristus och hans verk. Genom denna obalans finns inte mycket, eller ens någon, betoning på vikten av att arbeta för rättvisa och barmhärtighet för de fattiga och förtryckta, på kulturell verksamhet som ärar Gud genom konst, företagande, osv.

3. I dag är det många som vill skapa motsättningar mellan dessa sätt att läsa Bibeln, men vi tror inte att det behöver finnas några motsättningar alls, det gäller bara att man gör det på rätt sätt. Vi tror tvärtom att båda två, när de kommer till sin rätt, är väsentliga för att förstå innebörden av det bibliska evangeliet. Evangeliet är kungörelsen att genom Jesu Kristi död och uppståndelse har Gud kommit för att försona individer genom sin nåd och förnya hela världen genom och till sin ära.

III. Hur bör vi relatera till kulturen omkring oss? (Kontextualiseringsfrågan)

1. Genom att vara en motkultur. Vi vill vara en församling som inte bara ger stöd åt enskilda kristna i deras personliga vandring med Gud, utan en som också formar dem till det alternativa samhälle Gud skapar genom sitt Ord och sin Ande. (Se nedan, punkt 5:3.)

2. För det allmänna bästa. Det räcker inte att församlingen går emot värderingar i den dominerande kulturen. Vi måste vara en motkultur för det allmänna bästa. Vi vill vara radikalt annorlunda från kulturen omkring oss, och ändå – utifrån denna distinkta identitet – bör vi självuppoffrande tjäna vår nästa och till och med våra fiender, och arbeta för att människor ska få blomma ut både här och nu och i evigheten. Därför ser vi inte gudstjänsterna i församlingen som de främsta mötesplatserna där vi knyter kontakt med dem utanför församlingen. Istället förväntar vi oss att möta vår nästa när vi arbetar för deras fred, säkerhet och välmående, och när vi älskar dem i ord och handling. Om vi gör detta är vi ”salt” och ”ljus” i världen (understödjer och förbättrar livsvillkor, och visar världen Guds ära genom vårt sätt att leva; Matt 5:13–16). Som judarna i fångenskap kallades att älska och arbeta för ”shalom” i Babylon (Jer 29:7), är också kristna Guds folk ”i exil” (1 Petr 1:1; Jak 1:1). Medborgarna i Guds stad bör vara de bästa tänkbara medborgarna i sin jordiska stad (Jer 29:4–7). Vi är varken överdrivet optimistiska eller pessimistiska angående det inflytande vi kan ha på kulturen, för vi vet att när vi går i fotspåren efter Honom som gav sitt liv för sina motståndare, kommer vi att möta förföljelse samtidigt som vi påverkar samhället (1 Petr 2:12).

3. Hur denna relation till kulturen formar oss:

1. Vi tror att alla uttryck av kristen tro nödvändigtvis och med rätta kontextualiseras, i viss mån, till en given mänsklig kultur; det finns inte något sådant som ett universellt, historielöst uttryck för kristen tro. Men vi vill aldrig bli så påverkade av vår kultur att vi kompromissar bort evangeliets sanningar. Så hur finner vi balansen?

2. Svaret är att vi inte kan ”kontextualisera” evangeliet i det abstrakta, som ett tankeexperiment. Om en församling söker att bli en motkultur för människors bästa för tid och evighet, kommer den akta sig för både den lagiskhet som kan följa när man på ett obefogat sätt drar sig undan från kulturen, och den kompromiss som följer när man överanpassar sig. Om vi söker att tjäna istället för att härska, kan vi få en betydande inverkan på kulturen. Men om vi söker direkt makt och kontroll över samhället kommer vi, ironiskt nog, att upptas i just den avgudadyrkan av rikedom, status och makt som vi söker förändra.

3. Evangeliet självt har nyckeln till rätt kontextualisering. Om vi kontextualiserar för mycket, antyder det att vi alltför mycket är ute efter bekräftelse från den kultur vi riktar oss till. Detta avslöjar att vi saknar förtroende för evangeliet. Om vi däremot kontextualiserar för lite, antyder det att vi vill ha kvar alltför mycket av formerna i vår egen subkultur. Detta avslöjar att vi saknar evangeliets ödmjukhet och lider brist på kärlek till vår nästa.

IV. På vilka sätt är evangeliet unikt?

Evangeliet fyller kristna med ödmjukhet och hopp, mildhet och frimodighet, på ett unikt sätt. Det bibliska evangeliet skiljer sig markant från såväl traditionella religioner som från sekularism. Religioner fungerar efter principen: ”Jag lyder, därför blir jag accepterad”, men evangeliets princip är: ”Jag är accepterad genom Kristus, därför lyder jag.” Så evangeliet skiljer sig från både religionslöshet och religion. En del försöker bli sin egen ”herre och frälsare” genom att bryta Guds lag, medan andra försöker bli det genom att hålla lagen för att förtjäna sin frälsning.

Religionslöshet och sekularism tenderar att blåsa upp en självupplyftande, okritisk ”självkänsla”, medan religion och moralism krossar människor under skulden från etiska normer som är omöjliga att leva upp till. Evangeliet däremot ödmjukar och bekräftar oss på samma gång, eftersom vi alla i Kristus är rättfärdiga och syndare på samma gång. Vi är mer bristfälliga och syndiga än vi någonsin vågat tro, samtidigt som vi är mer älskade och accepterade än vi någonsin vågat hoppas.

Sekularism tenderar att göra människor själviska och individualistiska. Religion och moralism tenderar ofta att göra människor sekteristiska och självrättfärdiga gentemot andra grupper (eftersom de tror att de förtjänat sin frälsning genom egna bedrifter). Men nådens evangelium – med centrum kring en man som dog för oss medan vi var hans fiender – tar bort självrättfärdigheten och själviskheten och förvandlar dess medlemmar till att tjäna andra, både för alla människors (särskilt de utstöttas) välmående här i tiden och för att de ska bli frälsta. Det motiverar oss att tjäna andra oavsett vad de förtjänat, på samma sätt som Kristus tjänade oss (Mark 10:45).

Sekularism och religion anpassar människor till normer för hur man ska bete sig genom rädsla (för konsekvenser) och stolthet (ett begär efter självupphöjelse). Evangeliet motiverar människor till helighet och tjänande utifrån tacksamhet och glädje över nåden och utifrån kärlek till Gud för den han är.

V. Vad är evangeliecentrerad verksamhet?

Den kännetecknas av:

1. Gudstjänst som ger styrka
Evangeliet förändrar vår relation med Gud, så att den inte längre är fientlig eller slaviskt undergiven, utan blir intim och glädjefull. Den innersta drivkraften i evangeliecentrerad verksamhet är därför tillbedjan och ihärdig bön. När Guds folk samlas till gudstjänst och tillbedjan får de en livsförvandlande inblick i Guds värdighet och skönhet, och ger sedan respons tillbaka till Gud som passar den värdigheten. Hjärtat av församlingens gudstjänst och tillbedjan är Ordets tjänst. Förkunnelsen är utläggande (Bibelns text förklaras) och Kristus-centrerad (alla bibliska teman läggs ut med sin givna höjdpunkt i Kristus och hans frälsningsverk). Dess slutmål är dock inte bara att lära, utan att leda åhörarna till tillbedjan – både personligt och i församlingen – som ger styrka åt deras inre så att de gör Guds vilja.

2. Verkningsfull evangelisation
Eftersom evangeliet (till skillnad från religiös moralism) formar människor som inte föraktar den som inte håller med dem, bör en sant evangeliecentrerad församling vara full av medlemmar som på ett positivt sätt bemöter människors förhoppningar och strävanden med Kristus och hans frälsande verk. Vår vision är en församling som ser rika och fattiga, akademiker och arbetare, män och kvinnor, gamla och unga, gifta och singlar, och alla nationaliteter, omvända sig. Vi hoppas att vi kan dra sekulariserade och postmoderna människor till oss, men även mer religiösa och traditionella grupper. På grund av attraktionskraften i gemenskapen och folkets lyhördhet, bör en evangeliecentrerad församling återfinna människor i sin mitt som utforskar och försöker förstå den kristna tron. Den måste välkomna dem på hundra olika sätt. Den kommer inte göra så mycket för att göra budskapet ”bekvämt” för dem, men desto mer för att göra det begripligt. Dessutom kommer evangeliecentrerade församlingar ha en förkärlek till församlingsplantering som ett av de allra mest verkningsfulla medlen för evangelisation.

3. En motrörelse i samhället
Eftersom evangeliet både tar bort rädsla och högmod bör människor, som aldrig hade kunnat komma överens utanför församlingen, komma väl överens innanför. Eftersom evangeliet leder oss till en man som dog för sina fiender, skapar evangeliet inte själviska utan tjänande relationer. Eftersom evangeliet kallar oss till helighet, lever Guds folk i kärleksfulla relationer med ömsesidig ansvarighet och förmaning. På detta sätt skapar evangeliet en gemenskap av människor som är radikalt annorlunda än något annat samhälle runt omkring. När det gäller sexualitet bör församlingen undvika både det sekulära samhällets avgudadyrkan av sexualiteten och det traditionella samhällets rädsla för den. Den är en gemenskap som älskar och bryr sig praktiskt om sina medlemmar på ett sådant sätt att biblisk kyskhet blir attraktiv. Den lär sina medlemmar att rätta sitt fysiska liv efter evangeliets budskap – avhållsamhet utanför det heterosexuella äktenskapet och trohet och glädje innanför. När det gäller familjen, bör församlingen bejaka det goda i äktenskapet mellan en man och en kvinna, och kalla dem att tjäna Gud genom att återspegla hans förbundskärlek i livslång trohet och genom att undervisa sina barn i Herrens vägar. Men den bejakar också det goda i att tjäna Kristus som singel, oavsett om det är för en tid eller hela livet. Församlingen bör omsluta alla människor som lider av vår mänskliga sexualitets brustenhet med en medkännande gemenskap och familj. När det gäller pengar och ekonomi bör församlingens medlemmar dela med sig till varandra på ett radikalt sätt – så att ”ingen av dem lider nöd” (Apg 4:34). Att man delar med sig på detta sätt främjar även ett radikalt och generöst engagemang i fråga om tid, pengar, relationer och utrymme för social rättvisa samt behoven hos den fattige, den förtryckte, invandraren och den som är ekonomiskt eller fysiskt svag. När det gäller makt är den på ett synbart sätt engagerad i att fördela makt och bygga relationer mellan nationaliteter, klasser och generationer som marginaliseras utanför Kristi Kropp. Det påtagliga beviset på detta är att våra lokala församlingar i ökad utsträckning välkomnar och tar emot människor från alla olika nationaliteter och kulturer. Varje församling bör söka att återspegla mångfalden i sitt lokala geografiska samhälle, både i församlingen i stort och i sitt ledarskap.

4. Trons integration i arbetet
De goda nyheterna i Bibeln rör inte bara individens frälsning, utan hela skapelsens förnyelse. Gud satte mänskligheten i lustgården för att kultivera den skapade världen, till hans ära och för att naturen och det mänskliga samhället skulle blomstra. Guds Ande inte bara omvänder människor (t.ex. Joh 16:8) utan förnyar också och kultiverar jordens ansikte (t.ex. 1 Mos 1:2; Psalm 104:30). Därför ger kristna inte bara Gud ära genom Ordets tjänst, utan också genom sina kallelser inom jordbruk, konst, affärer, regering och utbildning – allt till Guds ära och för att det allmänna goda ska främjas. Alltför många kristna har lärt sig att stänga ute sina trosuppfattningar från hur de arbetar i sin yrkeskallelse. Evangeliet ses som ett medel för att finna personlig frid och inte som grunden för en världsbild – en begriplig tolkning av verkligheten som påverkar allt vi gör. Men vi har en vision för en församling som utrustar sitt folk att tänka ut vad evangeliet har för påverkan på hur vi arbetar med snickeri, rörmokeri, datorprogrammering, omvårdnad, konst, affärer, politik, journalism, nöje och vetenskap. En sådan församling kommer inte bara stötta kristnas engagemang i kulturen, utan också hjälpa dem att arbeta med trovärdighet, kunnighet och ansvarskänsla i sina branscher och yrken. Att utveckla mänskliga och samtidigt framstående affärsmiljöer utifrån vår förståelse av evangeliet är en del av den uppgift vi har, att komma med helande till Guds skapelse i Andens kraft. Att föra den kristna trons glädje, hopp och sanning till förkroppsligande i konst och kultur är också en del av detta arbete. Vi gör allt detta för att Guds evangelium leder oss till det, samtidigt som vi förstår att alltings slutgiltiga upprättelse dröjer till vår Herre Jesu Kristi personliga och kroppsliga återkomst. Se punkt 13 i ”Vad vi tror”.

5. Förverkligandet av rättvisa och barmhärtighet
Gud skapade både själ och kropp, och Jesu uppståndelse visar att han kommer att återlösa både det andliga och det materiella. Därför bryr sig Gud inte bara om själars frälsning utan också om att motverka fattigdom, svält och orättvisa. Evangeliet öppnar upp våra ögon för det faktum att allt vårt välstånd (även det vi arbetat hårt för) till syvende och sist är en oförtjänt gåva från Gud. Den människa som inte generöst ger bort sin rikedom till andra saknar därför inte bara medkänsla, utan är också orättvis. Kristus vinner vår frälsning genom att förlora, får makt genom svaghet och tjänande, och vinner välstånd genom att ge bort allting. De som tar emot hans frälsning är inte de starka och framgångsrika utan de som erkänner att de är svaga och förlorade. Vi kan inte se på de fattiga och förtryckta, och känslokallt säga åt dem att ta sig ur sina svårigheter själva. Jesus behandlade inte oss på det sättet. Evangeliet ersätter överlägsenhet gentemot de fattiga med barmhärtighet och medlidande. Kristna församlingar måste verka för rättvisa och fred i sina områden genom tjänande, samtidigt som de kallar människor till omvändelse och pånyttfödelse. Vi måste arbeta för det eviga och allmänna goda och visa våra grannar att vi älskar dem självuppoffrande oavsett om de tror som vi gör eller ej. Om vi är likgiltiga mot de fattiga och missgynnade, innebär det att vi egentligen inte förstått att vår frälsning var av ren nåd.

Slutsats
Sättet att vara kyrka som vi skissat på här är ganska sällsynt. Det finns många sökarvänliga församlingar som hjälper många att finna Kristus. Det finns många församlingar som försöker engagera sig i kulturen genom politisk aktivism. Det finns en snabbt växande karismatisk rörelse som betonar härlig, passionerad och gemensam tillbedjan. Det finns många församlingar som är ytterst angelägna om läromässig noggrannhet och renhet, och som arbetar hårt på att hålla sig skilda från världen. Det finns många församlingar med ett radikalt engagemang för de fattiga och marginaliserade.

Däremot ser vi inte tillräckligt många församlingar som balanserat förkroppsligar allt det som finns i evangeliet och som vi skissat på här. Och även om vi, av Guds nåd, ser ett uppmuntrande antal sådana ljuspunkter i kristenheten, ser vi ännu inte någon bred rörelse med denna evangeliecentrerade inriktning. Vi tror att en sådan balanserad helhet kommer att föda fram församlingar som har en positiv förkunnelse med teologisk substans, dynamisk evangelisation och apologetik – och som planterar församlingar och växer. De kommer att betona omvändelse, personlig förnyelse och heligt leverne. Samtidigt, och i samma församlingar, kommer det att finnas ett engagemang i vanliga människors sociala nätverk, och samhälleligt engagemang i kultur, företagande och politik. Det kommer växa fram radikala kristna gemenskaper där alla medlemmar delar med sig av sina tillgångar och resurser, och fattiga och marginaliserade ges plats. Dessa preferenser kommer alla att kombineras och ömsesidigt styrka varandra i varje lokal församling.

Vad kan leda till en växande rörelse av evangeliecentrerade församlingar? Det slutgiltiga svaret är att Gud, för sin egen äras skull, måste sända en väckelse som svar på hans folks ihärdiga, extraordinära och uthålliga böner. Men vi tror att det också finns andra steg vi kan ta. Hoppet växer om vi kan enas om sanningens natur, hur vi bäst läser Bibeln, om vår relation till det omgivande samhället, om vad evangeliet är och hur en evangeliecentrerad församling ser ut. Vi tror att en sådan överlåtelse på nytt kommer att driva oss till Bibeln, till Bibelns Kristus, till evangeliet om Kristus, och att vi kommer att börja växa i vår förmåga – genom Guds nåd – som församlingar att ”följa evangeliets sanning” (Gal 2:14). Vi skäms över våra synder och misslyckanden, är oändligt tacksamma för förlåtelsen, och ivriga att på nytt få se Guds ära och förkroppsliga likformigheten med hans Son.

DelaShare on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page