Guds Godhet i ditt lidande (John Piper, David Platt och Matt Chandler)

Guds Godhet i ditt lidande (John Piper, David Platt och Matt Chandler)

Så länge denna trasiga värld finns kvar kommer lidandet att förbli ett smärtsamt aktuellt ämne. Det är inte främmande för någon av oss. Som kristna vet vi att vi ska förlita oss på Gud, men vilken sorts Gud är han? I ljuset av all sorg och bedrövelse som hemsöker våra liv, är han verkligen värd vår tillit?

“Gud visade mig så stor godhet långt innan mitt lidande kom,” berättar Chandler som fick diagnosen hjärncancer år 2009. Han hade arbetat ett tag med att förbereda sin unga församling för lidande. Men vad han inte visste då var att Gud hela tiden hade förberett honom.

I motsats till vad de flesta tror, säger Piper, så hjälper det att vara medveten om Guds storhet, majestät och suveränitet, i praktiken, då vi befinner oss i rådlöshetens och smärtornas kval. Även om det kan låta tröstande till en början om någon säger: “Gud hade ingenting med det att göra”, är detta egentligen fruktansvärda nyheter, eftersom det innebär att Gud inte alls har allting under kontroll och därför inte kan försäkra dig om att dina prövningar kommer användas till någonting gott (Rom 8:28).

“Vi har en kärleksfull Fader som ger oss det som samverkar till vårt goda,” kommenterar Platt. “Gud använder olyckliga tragedier för att ordna en otippad triumf—oavsett om det är i detta liv eller det kommande.”

Se hela niominutersvideon för att höra om paret Platts kamp med infertilitet, när Pipers mamma dog, ett 10000-årsperspektiv, m.m.

Guds godhet i lidandet; detta vill vi prata om i några minuter.
Vi behöver inte gå direkt till våra egna upplevelser–
–men det bör vara en del av det.
Hur har ni upptäckt att Gud har varit god mot er genom lidande?
En del vet nog vad du har gått igenom.
Och det finns de som inte känner till ditt personliga liv.
Vem ska börja?
En av de största godheterna Gud visat mig när min cancer upptäcktes–
–hade egentligen hänt innan lidandet kom.
Gud gjorde redan tidigt något spektakulärt för att visa mig Sin storhet.
Jag undrar ofta hur man alls kan klara av smärta utan en stabil gudsbild.
Vi var unga när jag kom till församlingen och jag har varit pastor i 10 år.
Jag har förrättat dussintals begravningar.
Förra veckan var det begravning för en ettåring och en åttaåring.
Jag skulle hellre vilja begrava en trogen 70-åring som flyttat till Herren.
Församlingen jag blev pastor för visste inte hur…
…de skulle handskas med lidandet.
De förstod inte att Gud samtidigt är god och använder världens trasighet.
Jag försökte ständigt förbereda dem för lidande.
Kanske jag borde skämmas eller skratta, men Gud förberedde mig samtidigt!
Något som gladde mig när jag började gå igenom strålbehandlingen–
–var att Gud förberett mig samtidigt som jag försökt förbereda andra.
Jag vet inte hur man gläds i lidandet utan att förstå Guds storhet i det.
Talar du om att Guds storhet, majestät och suveränitet hjälper?
Inte främst problem, utan främst hjälp!
Det är nödvändigt med en hög syn på Gud för att hålla en uppe i lidandet.
Vilan i att Gud inte bara tillåter detta utan även bestämmer det till gott.
Vi har en kärleksfull Fader som ger oss det som samverkar till vårt goda.
Det är bättre att höra än “Gud hade ingenting med det att göra.”
Sådant är fruktansvärt att höra, för i så fall har Han inget under kontroll.
Då kan vi inte vara säkra på att det kommer samverka till det goda.
Det faktum att Gud är suverän över allt är den fasta klippan.
Det är den enda grunden för lovsång och tillförsikt mitt i lidandet.
Jag kunde glädjas, samtidigt som jag trodde–
–att jag inte kommer se min dotter gifta sig, eller min son ta examen.
Det är fortfarande inte säkert heller.
Jag kunde glädjas i detta för att jag förstod från Guds Ord att–
–det viktiga är inte nuet utan Guds löfte i evangeliet om härligheten.
Om tio tusen år säger jag som Paulus: “Detta är kortvarigt!”
Tänker jag bara på att inte få se min dotter gifta sig, blir det förödande.
Om jag förstår att Gud gör allting nytt och alla sorger försvinner.
Om jag tänker mig fram en miljard år kan jag säga som Paulus.
Att jag ligger och kräks på golvet är bara kortvarigt.
Att inte få se döttrarnas vigsel, eller sonen bli man–
–kan bara sägas vara kortvarigt när man ser Guds stora frälsning–
–i evangeliet, och sedan att man ser fram emot härligheten.
Då kan jag glädjas på samma sätt som Paulus.
Jag hade nog inte kunnat det utan att gå över från teorin–
–till att jag fick uppleva att teologin var sann i verkligheten.
Att själva gå igenom lidande gör att vi kan uppleva det Paulus talade om.
Innan dess läser vi det bara.
Jag brukar berätta om när min mor dog när jag var 28 år.
Jag fick telefonsamtalet, berättade för min fru, gick till sovrummet–
–böjde knä och grät i två timmar och fick för första gången uppleva:
Bedrövade men alltid glada.
Den frasen blev så påtaglig. Jag grät ju som aldrig förr!
Hon dog så plötsligt, hon var 56 år, min fru var med barn.
Samtidigt skuttar mitt hjärta av tack-|sägelse. Hon var en underbar mamma.
Jag hade henne i 28 år, Gud har tagit hand om henne.
Dessa känslor som tycks rakt motsatta: sorg och glädje.
När jag säger till församlingen att vi måste både sörja och glädjas–
–så är det inte bara fikonspråk.
En av Guds godheter för vårt folk är att de får smaka detta.
Vad finns det för andra saker… vad vill du säga?
Du citerade en text som satte resten av texten i mitt huvud.
En av de saker jag försökt lägga fram för församlingen är det likartade:
Rådvilla men inte rådlösa.
Så på begravningen för ettåringen som somnade och aldrig vaknade–
–kan jag säga: Vi kan vara rådvilla här, men inte så att vi blir rådlösa.
Vi har en Suverän som vi förtröstar på, en teologi om en stor Gud.
Jag har sett att du sagt och täckt över munnen och sträckt upp handen.
En del av mig är rådvill, jag vet inte hur ett barns död ärar Dig.
Jag kan inte svara på den frågan, men jag kan lita på att Du är suverän och–
–god, oavsett vad jag kan se i den lilla daggen i gräset på morgonen.
Och jag blir inte driven till rådlöshet.
Jag är rådvill, men det kommer inte driva mig till rådlöshet.
Det har varit en stor tröst med den texten också.
När vi studerar detta i Rut och Jobs bok, och jag tänker på mitt eget liv–
–använder Gud olyckliga tragedier för att ordna en otippad triumf.
Det finns ju ingen garanti att saker blir bättre om ett år–
–men vi har en evigt tung rikedom av ära som väntar oss.
Och nutidens lidanden väger inte upp mot äran.
Men samtidigt gläds Herren åt att visa otippad triumf i olyckliga tragedier.
Min fru och jag kunde inte få barn på fem år och vi brottades varje månad:
“Varför har vi denna önskan? Du kan förse oss, varför inte?”
Herren har använt denna tid för att helga oss och sedan gett oss triumf–
–genom adoption och annat.
Nu ser jag Efesierbrevet 3: långt mer än vi tänker eller ber.
Jag kunde inte ens be eller tänka mig positionen som pappa för 7 år sedan.
Jag påstår inte att allt kommer sluta likadant för alla.
Men jag litar på att Gud ordnar olyckliga tragedier för otippade triumfer.
Oavsett om det är i detta liv eller i nästa.
Tack så mycket!

mattMatt Smethurst tjänar som biträdande redaktör för The Gospel Coalition. Han och hans fru Maghan har två barn och bor i Louisville, Kentucky, där de tillhör Third Avenue Baptist Church. Du kan följa honom på Twitter.

DelaShare on Facebook10Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page