Håller din upptagna period på att bli en livstid?

Håller din upptagna period på att bli en livstid?

”Ni kanske inte är i en period av livet där ni kan tjäna just nu.”

Detta vänliga råd från en gudfruktig kvinna till ett rum fullt av fruar och mödrar högg till lite i bröstet på mig.

Det ligger helt klart mycket i detta väl beprövade uttryck. Jag har varit där. Jag vet. Jag minns så tydligt en kväll strax efter det att min dotter blivit född, då min svärmor vänligt knuffade ut min man och mig genom dörren så att vi skulle få lite tid för oss själva medan hon tog hand om den nyfödda. Vi gled in i ett bås i en 50-talsinspirerad vägkrog vid stranden, med våra ögon alldeles blanka av sömnbrist och matchande spyfläckar på axlarna.

Den här perioden i livet handlade enbart om överlevnad.

Hur lång bör denna period vara?

Nu är det nästan 19 år sedan och jag undrar över kulturskiftena och hur detta ser ut idag för föräldrar som lever i föräldraskapets Pinterest-era. Redan efter befruktningen måste barnen ha pompa och ståt värdigt en monark. Man ordnar en fest för att tillkännage att man väntar barn, en fest där man berättar om det blir en flicka eller pojke, minst tre baby showers, med fint hemmagjorda dekorationer som fångar temat. Och till sist: födseln. Professionell fotografering på den nyfödda, och efter tre månader, sex månader och tolv månader. Ettårskalaset? Det planerades redan innan barnet föddes.

När småbarnsperioden kommer planeras pysseldagar, lekträffar med teman, spektakulära födelsedagar och flera idrottssäsonger in i minsta detalj, för att sedan dokumenteras på Facebook, nålas på Pinterest och glatt tweetas för att andra mödrar ska följa, beundra och härma.

Förstå mig rätt, jag säger inte att någonting av detta i sig självt är fel eller skadligt. Men jag skulle vilja fråga: Är det möjligt att allt detta jobb bidrar, inte bara till ett farligt barncentrerat hem, utan också en period i livet som helt enkelt aldrig tar slut? Vi pratar inte längre om en kort period i en trött mammas liv, utan en livsinriktning som inte lämnar mycket, om något alls, utrymme åt att vara djupt engagerad i en lokal församlingskropp.

Vad säger vi att vi är för upptagna för?

När vi tittar på Skriften ser vi att det innebär både mindre och oändligt mycket mer att vara djupt engagerad och tjäna en församlingskropp än vad våra nutida uppfattningar om att ”tjäna” församlingen ofta liknar.

Paulus ger oss en aning i Titusbrevet, där kvinnor kallas att ”vara lärare i det som är gott, så att de förmanar de unga kvinnorna att älska man och barn, att leva anständigt och rent, att vara husliga och goda och underordna sig sina män, så att Guds ord inte smädas.” (Titus 2:3-5).

Från singelkvinna till farmor eller mormor – olika stadier i livet kommer levas ut olika utifrån Paulus’ uppmaning, när vi älskar andra, visar dem till Kristus och tjänar varandra. Men min oro är att vi, i vår frenetiska jakt på en fullkomligt underbar och noggrant utstakad barndom, tar den lättaste utvägen och använder ”upptagen period” som ursäkt, om och om igen, och låter åren svischa förbi. Så blir vår ”upptagna period” till en livstid.

Om vi reducerar ner vår definition och förståelse av tjänandet till en ruta att bocka för, och till någonting som avskiljer vår tjänst för Kristi kropp från vardagslivet, får våra barn aldrig lära sig vad tjänande egentligen innebär. Hur värdefullt skulle det inte vara för ett litet barn att se sin mamma regelbundet öppna sitt hem för yngre mödrar och studenter, eller hålla en gemenskapsgrupp som varje vecka har gemenskap, ber och äter tillsammans? Tänk på dessa dyrbara lektioner som de skulle lära sig om tjänandet.

Skriften talar om för oss att vi ska lära våra barn Guds Ord när vi sitter i vårt hus, när vi går på vägen, när vi ligger ner och när vi ställer oss upp (5 Mos 6:7). Men om vi ordnar våra liv på ett sådant sätt att våra barns välbefinnande och nöje blir familjens huvudfokus, hur ska vi då någonsin lära våra barn att ”dagligen ta upp sitt kors”? Var ser de glädjen i att tjäna andra? Hur ska de kunna se Skriftens uppmaningar om hur vi ska vara gentemot ”varandra” levas ut i vardagen?

Som församlingsplanterande fru i en ungdomlig församling har jag tillfället att lyssna på många unga fruar och mödrar. Gång på gång får jag höra samma sak. De är trötta, modfällda, saknar glädje och är djupt inne i denna ”upptagna period” men ser inget tydligt slut på det hela.

Bäddar vi för isolation och utmattning genom att konstruera ett liv som bara kommer leda till en enda livslång upptagen period? Ställ denna fråga till de som älskar dig och känner dig bäst. Lyssna på dem. Och var villig att, genom Guds nåd, ta de svåra steg som krävs för att komma in på rätt kurs igen.

Melissa Martin (@missymrtn) bor i Ashland, Ohio, med sin man Ronnie, som är författare och ledande pastor i Substance Church.

DelaShare on Facebook27Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page