“På så sätt uppmuntrade Gud mig inför min landstigning i Kina att ta alla sorters behov till Honom i bönen och förvänta mig att Han ska hedra Herren Jesu namn och ge hjälp i nöden.” – Hudson Taylor

 

 

Här är Hudson Taylor, på väg till Kina för första gången.
Det står: “Ett definitivt bönesvar skulle här bli till stor”-
-“uppmuntran för Taylors tro. De hade just kommit över Dampiersundet…”
Det är i Indonesiens trakter.
“…men var ännu inte ur sikte för öarna. En bris brukade komma efter”-
-“skymningen som varade till gryningen. Man drog största nytta av den”-
-“men under dagen låg de stilla med fladdrande segel.”
Detta är ganska vanligt kring ekvatorn. De kallas stiltjebälten eftersom-
-vinden ofta avtar. Segelskeppen kunde inte röra sig-
-utan var fast i strömmarna.
Men på natten brukade de blåsas framåt, och på dagen-
-stannade vinden och strömmen drog bak dem. Tänk er!
Man seglar så långt, så stannar vinden och man driver bakåt.
Nästa natt seglar man framåt, och nästa dag åker man tillbaka.
Man kom bara lite framåt, undan för undan. Men så hände detta:
“När vi låg farligt nära norra Nya Guinea hade lördagskvällen fört oss”-
-“ca 50 km från land. Under söndagsgudstjänsten som hölls på däck”-
-“såg jag att kaptenen såg bekymrad ut och ofta gick över till sidan”-
-“av skeppet. När gudstjänsten var slut fick jag veta varför.”
“En strid ström framåt tog oss så nära några rev att vi osannolikt”-
-“skulle klara oss säkert. Efter middagen lades skeppsbåten ut och”-
-“hela besättningen ansträngde sig förgäves för att vända skeppets för”-
-“från grundet. Efter att vi stått tysta på däck en tid sa kaptenen:”
“Vi har gjort allt vi kan. Vi kan bara vänta och se.”
“En tanke slog mig, och jag svarade: ‘Det finns en sak vi inte har gjort.'”
“‘Vadå?’ undrade han. ‘Fyra ombord är kristna. Låt oss gå till våra hytter”-
-“och enas om att be Herren genast ge oss en bris. Han kan lika enkelt”-
-“sända den nu som i skymningen!’ Kaptenen gick med på det, eftersom han”-
-“var en av de kristna. Jag talade med de andra två och efter att ha bett”-
-“med snickaren, drog vi oss alla undan för att vänta på Gud.”
“Jag hade en god, men kort, stund i bönen och kände mig då så nöjd”-
-“att vår bön hade blivit besvarad, att jag inte kunde fortsätta”-
-“och gick snart tillbaka upp på däck.”
“Förste styrman, en gudlös man, hade befälet. Jag bad honom fälla ut”-
-“huvudseglet som dragits upp för att det skulle sluta fladdra.”
“Vad skulle det vara bra för? Svarade han barskt. Jag sa att vi bett om”-
-“en vind från Gud och att vi inte hade en minut att förlora.”
“Han svor med en föraktfull blick och sa att han hellre ville se en vind”-
-“än höra om den. Medan han ännu talade lade han märke till röjeln”-
-“och, mycket riktigt, började översta seglet darra i brisen.”
“Ser du inte att vinden kommer? Titta på röjeln!”
“Nej, det är bara en liten vindpust, svarade han.”
“Vindpust eller ej, släpp åtminstone ner storseglet och dra nytta av den.”
“Han var inte långsam till att göra detta. Snart hämtade man kaptenen”-
-“så att han fick se vad som hände. Brisen hade mycket riktigt kommit.”
“På ett par minuter plöjde vi fram genom böljan i 6-7 knop.”
“Trots att vinden ibland var ostadig tappade vi den inte helt förrän”-
-“vi passerat Palaus öar. På så sätt uppmuntrade Gud mig inför min”-
-“landstigning i Kina att ta alla sorters behov till Honom i bönen”-
-“och förvänta mig att Han ska hedra Herren Jesu namn och ge hjälp i nöden.”
Jag läser detta, för det är som jag sa innan. Inombords vet vi att det-
-finns en nytta med att ha ett antal kristna som ber.
Ibland händer ju saker, och människor skickar böneämnen till allt och alla.
Och här fick han denna känsla. Han gick inte bara för att be själv.
Han ville att alla kristna var med. Han betonade endräktig bön.
De skulle enas om att be om samma sak. Jag tar upp detta, för jag vet-
-att vi känner, att det finns en viss fördel i detta.