Det viktigaste vi behöver förstå om högmodet är att Gud hatar det. Om du tycker att jag borde uttrycka mig mildare, titta på dessa texter:

Sex saker är det som Herren hatar, sju som han avskyr: stolta ögon, en falsk tunga, händer som spiller oskyldigt blod,  ett hjärta som smider onda planer, fötter som skyndar till det som är ont, ett falskt vittne som främjar lögn och den som skapar gräl mellan bröder. (Ords 6:16-19)

Herren avskyr de högmodiga, de blir verkligen inte ostraffade. (Ords 16:5)

Märk att i Ordspråksboken 16:5 är det inte bara högmodet som Herren avskyr; Han avskyr även den högmodiga människan.

Av allt som Gud hatar, av allt som Han avskyr, vad står högst upp på listan? Stolta ögon – det vill säga högmodiga, arroganta ögon. Stolta ögon syftar inte på hur en människas ögon ser ut för andra, utan hur en människa ser på sig själv och andra. Hon ser dem som mindre än henne själv, i princip värdelösa. Hon är arrogant och uppblåst över känslan av sitt eget värde.

Ordet hata är ett otrevligt ord, som vi i regel lär våra barn att undvika. Det är elakt, giftigt och destruktivt. När vi upplever ”hat” betyder det ofta att vi avskyr vissa saker, vi söker undvika dem, vi önskar förstöra dem, vi talar illa om dem och vi röstar emot dem. Vi gör allt möjligt för att glömma dem. Hat i Guds hjärta är ett rättfärdigt hat, ren, oblandad, outspädd avsmak och motvilja. Att någonting är en ”styggelse” för Gud betyder att det är en stank i hans näsborrar. Så känner Gud inför högmodet: han hatar det; det är en fullkomlig styggelse.

Tänk på Jakob 4:6 – ”Gud står emot de högmodiga men ger nåd åt de ödmjuka”. Jakob säger inte bara att Gud struntar i de högmodiga eller undviker dem, håller dem på avstånd. Nej, han står emot dem. Han motarbetar dem öppet. Han krigar mot dem och omintetgör dem. Högmodet retar Gud till vrede och förtörnelse; det irriterar honom, hetsar honom och misshagar honom bortom vad ord kan beskriva.

Pålroten till all synd

Skriften lär även att högmodet är det som kommer före all annan synd. Högmodet är den mylla där alla möjliga synder gror och växer. Se på Ordspråksboken 16:18-19 – ”Stolthet går före undergång och högmod går före fall. Bättre vara ödmjuk bland de ringa än dela byte med de stolta.” Jag kan lägga till många verser som i princip säger samma sak om högmod. Först kommer högmod, sedan den högmodiges undergång.

Är det en överdrift att högmodet är den bakomliggande orsaken till all synd? Jag tycker inte det. Om du skulle ta dig tid att göra en utgrävning i din synd, skulle du i botten finna högmodets och arrogansens ruttna ben. Otaliga synder är det direkta utfallet av högmod:

Avund. Avund är en bitterhet över att någon annan har någonting bättre, någonting som du är övertygad om att du också borde ha. Men varför skulle någon annans framgång, befordran eller beröm reta upp avund i våra hjärtan? Varför inte glädje istället? Svaret är att vi inte vill att andra ska verka bättre än vi själva; vi är övertygade om att vi är mer värda och förtjänta av det.

Bitterhet. Bitterhet är den sura känslan i våra själar när någon har kränkt oss, bedragit oss eller inte gett oss det vi ansett dem skyldiga oss. Men varför skulle detta provocera fram bitterhet? För det framställer oss i dålig dager eller berövar oss någonting vi tror oss förtjäna.

Stridighet. Strider utgår från ett tävlingsbegär att vara nummer ett, begäret att bli erkänd av andra, begäret efter makt, myndighet och beröm.

Svek. Varför ljuger vi, vilseleder andra och talar i luddiga istället för raka termer? Vanligtvis beror det på att vi hoppas vinna någonting åt oss själva som vi tror oss förtjäna, eller för att dölja någonting från andra som vi är rädda kan framställa oss i dålig dager.

Hyckleri. Vi motiveras att låtsas vara någonting vi inte är för att vi är rädda för att bli sedda och kända för vilka vi verkligen är.

Förtal. Varför talar vi nedsättande om andra? Varför förtalar vi dem? Kanske för att vi själva blivit sårade och vill hämnas, eller så vill vi vinna andras gunst, och det enda sättet är att förminska dem inför dem vars gunst och respekt vi så gärna vill ha.

Girighet. Girighet är i grund och botten begäret att göra mer av och åt oss själva än Gud önskar eller tillåter. Och högmodet är bälgen som blåser liv i materialismens brasa. Vi står inte ut med tanken på att människor inte tycker vi är så rika, framgångsrika, talangfulla, förtjänta och sofistikerade som andra.

Alla dessa synder växer från samma dödliga pålrot: högmodet. Kort och gott, högmodet är den fula del av ditt hjärta som får dig att bry dig mer om dig själv och ditt eget anseende än du bryr dig om Kristus och hans anseende.

Nåden rycker upp högmodet

Den sammanfattning av högmodet som bäst kan få oss att sansa oss finns i Ordspråksboken 26:12 – ”Ser du en man som är vis i egna ögon, då är det mer hopp om dåren än om honom.” Varför finns det inte mycket hopp om honom? För att högmodet placerar en människa bortom att förstå sitt behov av undervisning. Det högmodiga hjärtat är oemottagligt för förmaningar och okänsligt inför överbevisning. Det är därför som han har mindre hopp än dåren.

Så hur rycker vi upp högmodet ur våra hjärtan? Hur besegrar vi detta lömska inflytande? Det finns många svar, men inget är mer praktiskt än principen vi finner i Första Korintierbrevet 4:7. Paulus frågar de arroganta korintierna: ”Vem ger dig en särställning? Vad har du som du inte har fått? Och om du har fått det, varför skryter du då som om du inte hade fått det?”

Det är svårt för den som förstår Guds nåds suveränitet att vara högmodig, såvida han inte tar åt sig äran för att ha förstått den, förstås. Högmodet tar åt sig äran för vad Gud har gjort. Att veta att allt vi har är en gåva, att allt vi upplever och åtnjuter är ett uttryck för Guds, och inte vår, godhet, att veta att allt vi har – särskilt vår frälsning – kommer från Guds hand, är att ta det första steget mot att besegra och störta högmodet från våra hjärtans tron.