Hur jag lär mig om livets stora frågor genom att vara barnflicka

På vardagar arbetar jag som barnflicka för tre söta små barn. Det är ett tvillingpar, en flicka och en pojke, som nästan är 18 månader, och deras fyraårige storebror. Jag har lärt mig en del saker som jag mer eller mindre förväntat att lära mig efter att ha tackat ja till detta jobb: hur man byter blöja, hur man lagar välling, hur man kan se från andra sidan rummet att ett barn tuggar på något som det inte borde tugga på. Men jag har också lärt mig några saker som jag inte hade förväntat mig.

Att ta hand om små barn ger en klar inblick i vad det betyder att vara människa, ofta på daglig basis. Här är några exempel.

nanny_300_200_90[1]Barnen visar sidor av den mänskliga naturen som finns hos vuxna – men vi är bara bättre på att dölja dem. 

Ett drag jag kommit att uppskatta hos småbarn är att de säger rakt ut vad de tänker; de spär inte ut eller filtrerar sina känslor som vi vuxna gör.

Ett typexempel är storebrodern, Sam, när han blir bedrövad över att ett av hans syskon har rekvirerat en tågleksak av trä som han kanske, eller kanske inte, lekte med. Med gråten i halsgropen säger Sam: ”Men jag vill inte att han ska leka med mina tåg!” Detta är ett barnahjärtas uppriktiga bekännelse.

Även hos barn som inte är mina egna, ser jag vår gemensamma mänsklighet och brister: min själviskhet, min narcissism, min ibland överväldigande önskan att saker och ting ska gå som jag vill. Det är lätt att se att vi alla har en 4-åring inom oss, en liten version av oss själva som gapar och skriker mot de som står över oss, som aldrig vill dela med sig, och som inte vill ta ansvar eller möta svårigheter. Jag ser i själva verket vår delade synd, vår delade tendens att vända oss bort från det goda.

När vi visar vägen för barn, visar vi också vägen för oss själva.

När ditt jobb är att tala om för ett barn vad som är OK eller inte, vad som är bra och vad som är dåligt och hur de ska eller inte ska uppföra sig, börjar du se hur sådana direktiv också gäller dig själv.

Du behöver större referensramar för att förklara varför ett barn inte får putta sin lillasyster, eller inte få ett utbrott när han inte får se på tv, eller t.o.m. varför det är viktigt att han alltid tvättar händerna efter att ha varit på toaletten. Även om det bara är underförstått, även om endast den vuxne är medveten om det, visar vi barnen hur man ska leva väl baserat på djupare uppfattningar om vad det innebär att leva väl.

Bakom (nästan) varje direktiv ligger en större orsak, en läxa större än livet: du får inte putta din syster (för att vi måste vara snälla mot varandra); du får inte få ett utbrott (för du måste lära dig att respektera auktoriteter och förstå att saker och ting inte alltid blir som du vill).

Inget tvingar dig definiera din tro så mycket som ett frågvist barn.

Jag läste en gång en ironisk kommentar om föräldraskap i den här stilen: ”Panikartat insåg jag några månader innan mitt första barn föddes att jag behövde slänga ihop någon form av morallära.”

Som vuxen är det lätt att ta världen och vad man tror om den för givet. Vi stannar inte upp för att ifrågasätta allt det vi inte förstår. Det är också lätt att glida igenom dag efter dag utan att egentligen fundera över våra djupare uppfattningar kring det allra viktigaste: familj, relationer, Gud, döden, synden, frälsningen. Vi trillar ner i den ibland själlösa rytmen av arbete, städning, ärenden och att-göra-listor. Att konfrontera våra uppfattningar om livets största frågor och tvinga oss definiera och finputsa dem är något svårt och smärtsamt, det är tidskrävande och ansträngande. Varför skulle vi ge oss in i någonting sådant?

Men allt förändras när ett barn kommer in i bilden. Att vara Ansvarig Vuxen innebär ofta att det är ditt ansvar att förklara allt från fysikens lagar till hur man beter sig korrekt i mötet med andra människor, till Guds natur, för en liten människa som har all rätt att ställa frågor om sådant. Trots allt, har en sådan som Sam endast funnits på denna planet i fyra år.

Ett barn kan fråga om allt som vi inte riktigt tänker på längre, som vi en gång lärt oss men glömt. Frågor som ”Varför regnar det?” eller ”Varför måste jag dela med mig?” eller de stora, som ”Vem är Gud?”, ”Varför dör folk?”, ”Vad är synd?” Frågorna är svårare att ignorera när du får dem direkt till dig av ett ständigt frågvist barn. Och när ett barn som litar på dig och vänder sig till dig för vägledning ställer frågan, påminns du om hur viktigt svaret är. Du tar saker och ting på större allvar när du har ansvaret att hjälpa till att vägleda ett annat människoliv.

Barn är forskare och upptäckare, och de förutsätter inget. Jag får erkänna att jag ofta blir helt utmattad av alla frågor. Men när jag fått lite tid att vila och fundera är jag tacksam för dem. Det är som om små barn helt enkelt blir en röst för alla stora frågor om livet och universum som vi själva ofta låter gå obesvarade. Vi vuxna utmanar inte varandra eller oss själva lika mycket, även om vi borde, både för vår egen skull och för barnen. Vi måste alltid vara redo att ge ett svar på vad vi tror (1 Petr 3:15).

Sam har ännu inte frågat mig något så stort som ”Vad är synd?” eller ”Varför ska vi älska Gud?” Kanske kommer han aldrig fråga. Det är ju bättre att hans föräldrar får svara på de frågorna, ändå. Men jag hoppas och ber att jag en gång ska få egna barn, och i så fall vet jag att sådana frågor kan komma.

Och jag måste vara beredd.

Sarah Chantal Parro är fil. kand. i professionellt skrivande med teater som tillval från University of New Mexico. För tillfället jobbar hon frilans med att skriva teaterrecensioner för TalkinBroadway.com. Hon har fått publicera kreativt skrivande i tre nummer av Conceptions Southwest, och bidrar till Evangelical Outpost. Sara bor och arbetar i Boston, Massachusetts.

DelaShare on Facebook9Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page