Hur John Pipers snäckskal tog en generation med storm

Morgonen den 20 maj 2000 gryr, fuktig och grå, över en äng i Memphis, där en mobil stad rests upp under natten. Tusentals tält står i blöta rader; dimman gör allting suddigt.

Cirka 40 000 universitetsstudenter har kommit till den fjärde ”Passion”-konferensen, och den första som hålls utomhus! Det är en dag de sent ska glömma, en dag de beskriver med ord som ”speciell”, ”helig” och ”tung härlighet”.

Även människor som inte var där minns den, eftersom det var den dagen som författaren och pastorn John Piper höll sin kända predikan om snäckskal.

”Vilket episkt budskap det var!” säger Desiring God-redaktören David Mathis. ”När vi tittar på det inflytande som Desiring God och John Pipers haft genom åren ser vi att OneDay 2000 är det enskilda tillfälle som allra tydligast gav Piper en bredare publik.”

Innan talet ber Piper Gud om ”ett profetiskt ord som skulle sprida sig som ringar på vattnet till jordens, och evighetens, alla ändar”.

Och det fick han. Budskapet formligen exploderade och resulterade i en bok, en studieguide, traktater och t.o.m. en raplåt.

”Predikan formade vår generation”, säger 35-årige Matt Capps, numera pastor i North Carolina. ”Tiden får utsäga om den blir en milstolpe i kristendomens historia på samma sätt som predikningar som [Jonathan Edwards’] Syndare i händerna på en arg Gud. Men i vår generation, åtminstone i mina kretsar vet alla vad du talar om när du nämner snäckskalsillustrationen.”

Problemen

Det är tidig eftermiddag, omkring klockan ett, när Piper ska tala. Temperaturen ligger mellan 17-20 °C större delen av dagen, och når upp i 22 under en kort stund. Studenter sitter på jackor eller soppåsar i det blöta gräset, utspridda kring en scen av trä.

”Det var den största samling människor jag dittills hade talat inför i hela mitt liv”, minns Piper. Den stora folkmassan gjorde honom nervös. ”I gymnasiet klarade jag inte av att tala inför grupp, jag blev alldeles stel av skräck. Det var väldigt underligt. Min mor tog mig till en psykolog. … Så varje gång jag står framför en ny, stor publik, har jag alltid många minnen att försöka komma över.”

Storleken på folkmassan är bara början på Pipers problem. Den är dessutom rastlös. Utan några schemalagda toalett- eller matpauser – det hade ju varit i princip omöjligt om alla 40 000 människor skulle in i bajamajorna och mattälten samtidigt – är det studenter i rörelse hela tiden. Studenter som skaffar tilltugg, går på toaletten eller bara tar sig en bensträckare.

”Det var som en full fotbollsarena där publiken ständigt gick för att köpa korv”, säger Piper.

Men det värsta var blåsten.

”Efter nio minuter blåste hälften av mina anteckningar bort.” Lyckligtvis var det de han redan var färdig med. ”Jag vet inte vad jag hade tagit mig till om resten också hade blåst bort.”

De kommande 27 minuterna håller han fast sina kvarvarande anteckningar med en hand och får göra alla sina gestikulationer med höger arm. Piper, som vanligtvis rör båda armarna nästan konstant när han talar, känner sig nu som om han ”hade delats mitt itu”.

”Hela atmosfären var alltigenom problematisk”, minns Piper. ”Att någon kunde få ut någonting av denna predikan är i sig ett bevis på Guds suveräna nåd.”

Snäckskalen

Ståendes med den fuktiga vinden i ansiktet, framför en publik i ständig rörelse, ber Piper.

”Fader i himlen, du vet hur otillräcklig jag känner mig just nu. Jag ber om en mycket särskild smörjelse och hjälp från dig.” Med ögonen slutna tar han ett djupt andetag och ber om nåd.

Ytterligare ett djupt andetag och så börjar han: ”Ni behöver inte veta en massa saker för att era liv ska göra bestående skillnad i världen.”

Ni behöver inte vara smarta, se bra ut eller komma från en fin släkt, säger han till dem. ”Ni behöver bara veta ett fåtal grundläggande, ärorika, majestätiska, uppenbara, oföränderliga, eviga ting, och bli gripna av dem, och vara villiga att ge era liv för dem.”

Fem minuter senare kommer han med en jämförelse som ingen kan glömma:

”För tre veckor sedan kom nyheten till vår församling att Ruby Eliason och Laura Edwards hade dött i Kamerun. Ruby Eliason – över 80, singel hela livet, sjuksköterska. Hon offrade sitt liv som ett drickoffer för detta enda: att göra Jesus Kristus känd bland de sjuka och fattiga på de svåraste och mest onådda platserna.

Laura Edwards hade varit läkare i Tvillingstäderna Minnesota-Saint Paul och nu som pensionär arbetade hon ihop med Ruby. Också hon var snart 80, och de reste från by till by i Kamerun. Men bromsarna la av och de åkte ut för ett stup och dog direkt. Jag frågade min församling: ’Är detta en tragedi?’

Två kvinnor i åttioårsåldern som vigt sina liv åt en enda sak – att se Kristus förstorad bland de fattiga och sjuka på de svåraste platserna i världen. Och 20 år efter att de flesta av deras amerikanska motparter börjat kasta bort sina liv på struntsaker i Florida och New Mexico, flyger dessa båda kvinnor vidare in i evigheten med ögonblicklig död. ’Är detta en tragedi?’”

Publiken vet svaret och ropar ”Nej!”

”Det är inte någon tragedi!” bekräftar Piper. ”Jag ska läsa för er om en tragedi.”

Han tar fram en sida ur Det Bästa.

(”Jag vet inte riktigt var jag fick den här ifrån, jag har aldrig varit prenumerant”, minns Piper nu. ”Jag måste ha hittat den på en läkarmottagning någonstans.”)

Han läser för dem:

”Bob och Penny . . . gick i förtidspension från sina jobb i nordöstra USA för fem år sedan, när han var 59 och hon 51 år. Nu bor de i Punta Gorda, Florida, där de kryssar runt med sin 10-meters trålare, spelar softboll och samlar snäckskal.”

”Det där kan man kalla en tragedi!” Säger han.

”Och det finns människor i detta land som spenderar miljardtals dollar för att lura i dig det. Men nu får jag 40 minuter på mig att vädja till er: Köp det inte. Av hela mitt hjärta, vädjar jag till er – köp inte den drömmen. … Ska dina sista ord när du står inför universums Skapare och ska avlägga räkenskap för vad du gjort bli: ’Här är den, Herre – min snäcksamling. Och jag har en bra sving. Och titta på min båt’?”

”Kasta inte bort ditt liv.” Han får knappt fram orden, förrän han brister ut i ytterligare en minnesvärd anekdot, den här gången om en tavla i hans hem med C. T. Studds dikt: ”Blott detta liv, som snart är förbi / Blott vad som gjorts för Kristus förblir.”

”För att inte kasta bort ditt liv ska du ge Gud äran för varje gåva. Allt från en ny bil, din fysiska säkerhet, till ditt nästa hjärtslag är ju en nåd som köpts och betalats för genom korset”, säger Piper. Den poängen gillade han så mycket att han gav predikan titeln ”Att endast berömma sig av korset”.

Men ”kasta inte bort ditt liv” fångade också kärnan i Pipers predikan och blev titeln på allting – boken, Lecraes rapphyllning, framtida predikningar – som växte fram efter denna dag.

 

Studenterna

”Jag minns att jag var 54 och hade fyra söner från 17 till 27. För första gången kände jag mig som en far för denna folksamling”, säger Piper. Hans fortsatta deltagande vid Passion-konferenserna är ”en gåta”, säger han. ”Ju äldre jag blir, desto konstigare låter det.”

Det såg också konstigt ut, åtminstone för Justin Converse som var 24 då.

”Jag minns att jag tänkte Vad är detta för en gamling som kommer upp på scenen?” säger Converse, som nu lyssnar på Pipers dagliga podcast, har desiringGod.org bokmärkt i sin webbläsare, och har alla böcker av Piper i sin ägo.

”Hans hår var galet i vinden och han såg ut som en pappa”, minns Paul Coleman, som då var 19.

Så började Piper tala.

”Det ändrade hela mitt perspektiv, inte bara på min pension, utan också på mitt val av karriär”, säger Converse. Han fortsatte sedan med att arbeta några år med marknadsföring för klienter som Hilton Hotels innan han anslöt sig till Dennis Raineys FamilyLife ministry och därefter Nancy Leigh DeMoss’ radioprogram Revive Our Hearts.

”Jag kommer nog aldrig ’gå i pension’. Jag vill göra någonting med mitt liv efter 50-, 60- och 70-strecket som gör skillnad, vare sig det är att vara hjälpa till frivilligt i ett soppkök, handleda barn, eller någonting annat.”

Matt Carter från The Austin Stone Community Church och medlem i TGC:s råd känner likadant. ”Jag var med i publiken. Den predikan gjorde slut på alla mina drömmar om pensionen.”

Coleman kallar budskapet ”en viktig byggsten som hjälpte mig se värdet i att leva för Jesus”. Numera är han pastor i South Carolina och arbetar med gymnasie- och universitetsungdomar.

Chad Huddleston hade precis gått sitt första år på universitetet och satt mitt i folkmassan.

”Det är nog den predikan som betytt mest för mitt liv.” Flera år senare åkte han och hans fru för att arbeta som missionärer i Kina.

piper-2[1]Marian Jordan Ellis, en nykristen 27-årig frivilligarbetare, satt längst bak. Dikten Piper citerade ”ekade bokstavligen i mina öron i 15 år”, säger hon. Efter det åkte hon på en resa till Israel under två veckor med Passion-konferensens grundare Louie Giglio.

”Det var som ett vägskäl”, säger hon om konferensen och resan. ”Lev för Guds ära eller för dig själv. Och jag hade redan levt för mig själv så jag visste att jag behövde gå åt andra hållet. Det är väl ingen som vill kasta bort sitt liv, eller?”

Hon började undervisa i Bibeln för sina kristna gymnasieelever, sedan gick hon själv tillbaka till skolbänken innan hon startade Redeemed Girl Ministries. Nu undervisar hon i Bibeln för unga kvinnor runt om i hela landet.

Men Pipers predikan spreds från Memphis på många andra sätt också.

Ringarna på vattnet

Piper bad om ringar på vattnet, Gud gav honom brottsjöar.

”Johns verksamhet och inflytande växte ganska långsamt, stadigt och naturligt under 90-talet, tills OneDay gav honom ett rejält lyft, som han aldrig fått förut”, säger Mathis. ”Generation Y var just på väg att braka in i vuxenlivet. … När han fick tala inför 40 000 sydstatsstudenter blev han introducerad för en enorm publik som sannolikt aldrig hade hört honom förut, och som precis var på rätt skede i livet för att hörsamma kallelsen Kasta inte bort ditt liv.”

Crossway bad honom skriva en bok, och Don’t Waste Your Life (Kasta inte bort ditt liv) gavs ut år 2003. Nu har boken sålts i över 600 000 exemplar.

”Det är någonting väldigt speciellt att en bok säljer i över 100 000 exemplar under de första nio månaderna – och sedan 300 000 totalt de första tre åren”, säger Crossways vice vd Justin Taylor. ”Men lika speciellt är det enligt mig att den såldes i över 30 000 ex år 2016, 13 år senare! Det blir 80 ex om dagen förra året. Många böcker är som smällare: en imponerande explosion i början, sedan är de borta. Pipers bok har kommit för att stanna.”

”Många som började studera vid teologiseminarierna på den tiden hade blivit påverkade av Passion-verksamheten, Pipers förkunnelse och boken”, säger Denny Burk, professor vid Southern Baptist Theological Seminary som också var där den dagen, iklädd en regnrock. ”Det är det främsta resultatet jag kan minnas av OneDay.”

De inte bara läste boken, utan såg även filmen. Ben Peays, vd för The Gospel Coalition, hörde predikan för första gången när han satt vid skrivbordet på det ekonomiföretag där han arbetade.

”Jag hade då varit i arbetslivet i två år och försökte förtränga en del av mig som undrade: Är detta allt livet handlar om? Pipers ord var en kraftig väckarklocka för min generation. Hans predikan gav oss utrymme att få ifrågasätta den kulturella strömningen som drog med sig så många amerikaner.”

Peays spelade upp videon för sina rumskamrater och för sin far. Sedan sa han upp sig från jobbet, avbröt alla sina åtaganden och reste till Östeuropa för att plantera församlingar, för att sedan påbörja en teologiutbildning.

“Det gav mig kraft och befrielse, att riktigt känna hur någon annan talade till mitt hjärta. Det sträckte ut sin arm och tog tag i mig. Mina ögon öppnades för Guds storhet och hur saker kunde göras annorlunda.”

”Första gången jag hörde den visste jag inte hur jag skulle bearbeta allt”, säger Matt Capps, som fortfarande delar ljud- och videofilerna med folk. ”Jag hade aldrig hört någon sätta ner foten på detta sätt. … Det ändrade på hur jag spenderade min tid, vad jag gjorde för investeringar och hela min livsinriktning.”

Han började studera teologi, utvecklade en passion att undervisa och fick en utbildning. Nu sitter han på pastorsexpeditionen med en glasskål full av snäckskal i bokhyllan.

”Skvallra inte för Piper”, skrattar han. Snäckorna påminner honom om att leva för Gud istället för pensionen.

Han är inte den ende som skrockar – snäckorna har blivit så familjära att de är ett kulturminne för de “unga, rastlösa, reformerta”, där de dyker upp i internskämt på nätet och i verkligheten: ”Ska du till stranden? Plocka inga snäckskal!”

Mer ringar

Predikan påverkade inte bara studenter, utan även deras föräldrar.

”Det är nog fler över 50 som tackat mig för den boken än unga människor”, säger Piper. ”Paret som for till Punta Gorda var 59 och 51 – och det sved till rejält. De var människor i sina bästa år som valde att leka resten av sina liv. … Jag tror lika många i femtioårsåldern [som ungdomar] har tackat mig för att jag räddat dem från pensionens dårskap.”

(Det bör dock sägas att Piper inte är emot att en ”85-åring som inte kan se eller gå” börjar lugna ner sig. Men han ifrågasätter ”62-åringen som mycket väl kan ha 20 friska år kvar och tänker spela golf? Kära nån.”)

Predikan har också förts vidare till barnen till de som då var studenter.

Zack Curry, som satt på gräset bredvid Converse tar nu sina tre döttrar, som är i grundskoleåldern, på missionsresor varje år till ett barnhem i Tijuana. Förra året följde Converse med dem, tillsammans med sin 15-åriga dotter Anna.

”Jag ville forma hennes tänkande genom att ta med och visa henne extrem fattigdom”, säger Converse. ”Ingenting skulle göra mitt hjärta mer begeistrat än om hon skulle fyllas av kärlek till folket i Mexiko.” (Anna vill åka tillbaka nästa år; hon vill också studera spanska som huvudämne.)

Chad Huddleston är nu tillbaka från Kina och undervisar och är tränare på en kommunal skola i Texas. Men han vill att hans barn också ska uppleva missionsfältet.

”När Herren kallar ligger redan vårt ’ja’ på bordet”, säger han.

”Vare sig du är ingenjör, läkare, lärare, utlandsmissionär eller sophämtare – vad du än blir – är det jag tog till mig från Pipers ord den dagen, att den verkliga tragedin blir om man kommer till avslutet på sitt liv och allt man har är de saker man åstadkommit för sin egen skull. Det spelar ingen roll vad du gör, så länge du gör det till hans ära.”

DSC_0525[1]Sarah Eekhoff Zylstra är huvudskribent åt The Gospel Coalition och redaktör på Christianity Today. Hon tog magisterexamen i journalistik vid Northwestern University.

DelaShare on Facebook40Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page