Hur kan Kristus och islam komma överens?

Hur kan Kristus och islam komma överens?

En biblisk utvärdering av “Insider Movement”

Mörkret lägger sig över byn och jag bär mitt sex månader gamla barn längs den smala stigen till mitt hus. Vi är på väg hem efter att ha studerat Bibeln med en familj som bor i närheten. Från fyra olika moskéer kan jag höra maghrib-bönerna eka genom dalen. Precis innan jag ska svänga in till vårt hus blir jag stoppad av en äldre kvinna: “Jangan! Jangan! Harus tutup kalau bawa bayi keluar sekarang!” (Nej! Nej! Du måste täcka över barnet om du bär honom utomhus vid den här tiden!). Hon är rädd att min son är i fara. Enligt hennes uppfattning är den korta perioden vid skymningen, mellan det böneutrop som avslutar dagen och det bönerop som kommer efter mörkrets inbrott och som påbörjar det nya dygnet, en orolig tid i andevärlden. Det är särskilt riskfyllt för spädbarn som blir tagna utomhus av sina naiva och ovetande föräldrar, eftersom det utsätter dem för onda andar som kan skada och terrorisera dem under natten. Jag försökte lätta på hennes rädsla genom att le och säga: “Det är ingen fara, Ibu. Gud kommer att skydda honom från de onda andarna.”

Denna muslimska kvinnas världsbild är lika mycket färgad av vidskepelse och folktro som av islams heliga bok – Koranen. Hon och hundra miljoner andra muslimer i Indonesien kombinerar den officiella islamska tron med fornhinduiska och animistiska föreställningar och seder. För många som henne har de urgamla vidskepelserna en större roll i vardagen. Hon är en folkmuslim och söker inte bara behaga Allah utan även lugna ner nyckfulla, onda andar som lurar i skymningen. Den här sortens synkretism, som är långt ifrån svårtillgänglig och opraktisk har ett väldigt pragmatiskt syfte – om alla de kända makterna blir lugnade så finns det ingen anledning att hennes familj inte skulle kunna välsignas med hälsosamma, framgångsrika liv.

Ser man på hela den muslimska världen är det tydligt att folkmuslimer inte är i minoritet. Man har identifierat att så många som 75 procent av alla muslimer är folkmuslimer. Att blanda islamisk tro med folktro är med andra ord inte något nytt fenomen; det har hållit på från Marrakech till Manila i hundratals år. Det är alltså inte förvånande att många muslimer också gärna blandar islamisk tro med många av Bibelns sanningar om Jesus (Isa). Det är inte heller förvånande att deras motiv inte är annorlunda mot när de blandar islam och animism – att lugna ner de kända makterna för att få fysisk välsignelse. Många av dem har märkt att Gud svarar kristnas böner, och använder därför Jesu namn när de ber. Hans namn har blivit ett “kraftord” som de söker Allahs hjälp genom.

Ingenting av detta är förvånande eller främmande för vad som står i Bibeln. I Apg 19 läser vi till exempel om Skevas söner som försökte använda Jesu namn för sina egna syften. De hade också utan tvivel en folktro. Men det som är förvånande är att missionärer inte bara misslyckas med att gå till rätta med denna typ av synkretism som ovan nämnts; utan också främjar, rättfärdigar och försöker bygga en biblisk, teologisk grund för den. För många missionärer har det blivit en helt legitim metod för att nå muslimer med evangeliet. Denna metod får ofta etiketten “the insider movement” (insider-rörelsen, förkortat IM), vilket kan tyckas lite missvisande. Kallar man den för en rörelse kan det tyckas som att det rör sig om en homogen grupp där alla enats kring vissa trosuppfattningar och sedvanor. De flesta missionärer, även de som stöder IM, skulle säga att detta är långt ifrån sant. Men det finns några allmänna drag som de som ses som IM delar, och det mest grundläggande är identiteten. De menar att man kan vara en trogen efterföljare till Jesus Kristus och fortfarande stanna kvar inom islam. De kan alltså vara muslimer som följer Jesus.

Det finns många skäl till att missionärer och de som “tror på” IM insisterar på att troende med muslimsk bakgrund kan vara kvar inom sina sociala och religiösa sammanhang (islam) och vara trogna efterföljare till Kristus. Men om själva slutsatsen inte håller för en granskning utifrån Skriften, då kan inga resonemang rättfärdigas. Undertecknad är övertygad om att IM, som metod, inte bara vägts, mätts och funnits för lätt av Bibeln, utan även underförstått förnekar Herren Jesus Kristus. Med andra ord: Att bekänna sig som muslim är att förneka Jesus Kristus i praktiken. Att beskriva sig själv som “muslim som följer Jesus” är inte bara en självmotsägelse, nej, det värsta är att det leder till fördömelse. Detta hoppas jag visa genom att titta på ett fåtal nyckelpassager i Nya Testamentet.

Omaka par

I Andra Korintierbrevet skrev Paulus till en grupp troende som fortfarande hade kvar vissa band till sin tidigare hedniska religion. Fastän Paulus redan hade gett dem bud och förbud om hur de skulle förhålla sig till sin tidigare religion (se 1 Kor 8-10) hade de uppenbarligen inte lyssnat särskilt noga på vad han hade skrivit. Så han skriver till dem en gång till om samma sak och vill att de ska förstå vad som faktiskt står på spel. I denna diskussion om IM är följande ord relevanta:

“Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Vad har väl rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker? Hur kan Kristus och Beliar komma överens? Eller vad kan den som tror dela med den som inte tror? Vad kan ett Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna? Vi är den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: Jag skall bo hos dem och vandra med dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Därför säger Herren: Gå ut från dem och skilj er från dem och rör inte vid något orent. Då skall jag ta emot er, och jag skall vara er Fader, och ni skall vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.” (2 Kor 6:14-18)

I dessa verser kommer Paulus tvärt in på huvudsaken i sitt budskap till korinthierna angående att beblanda sig med hedendom – att om de struntar i att “gå ut och avskilja sig,” så kommer de inte heller få del av Guds löften: “Jag ska ta emot er, och jag skall vara er Fader, och ni skall vara mina söner och döttrar.” Med andra ord stod deras eviga frälsning på spel.

Det främsta budet i dessa verser finns i den första meningen: “Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror.” Men vad innebär detta? Betyder det att de bör dra ut ifrån hela den icke-troende världen och leva i “kristna ghetton” – i skydd mot alla de där hemska hedningarna? Exempelvis fanns det ju flera kristna byar i västra Java som holländare byggt för att hjälpa konvertiter att komma bort från islam. På en del ställen byggde de stora västerländska kyrkobyggnader där de troget kunde hålla gudstjänst varje vecka. Under de senaste ca 100 åren har dessa samhällen blivit inåtväxande och brutna. De har inte haft stor (om någon alls) effekt på de miljontals muslimer som bor runtomkring dem, och nu börjar islamisterna tränga sig inpå dem. För att komma till en som ligger nära mitt hem måste man köra genom Front Pembela Islams (islamiska försvarsfronten) lokala kontor. Det kan finnas vissa tillfällen då man behöver avlägsna sig på liknande sätt som dessa byar, speciellt om förföljelsen är riktigt svår (en HeartCry-evangelist i Indonesien tvingades fly till en annan provins i sju år). Men att dra ut och bo i ghetton är inte vad Paulus syftar på här. I så fall skulle han ge ett blandat budskap (läs 1 Kor 5:10)!

Med orden “omaka par i ok” anspelar Paulus på ett förbud som står i 5 Mos 22:10 mot att bönder använder en oxe och en åsna tillsammans för att plöja. Som andra förbud i 5 Mos gällde detta en onaturlig kombination som skulle “strida mot arternas renhet.” I just detta sammanhang tänker Paulus alltså på korinthiernas renhet. Vad skulle hända om de “gick i ok” med de som inte tror? Så han ger “ett förbud mot att skapa nära samband med icke-kristna…i utsträckningen kan principen uttryckas såhär: ‘Skapa inte någon relation, vare sig temporärt eller permanent, med icke-troende som leder till att kristna normer sätts på spel eller att ett konsekvent kristet vittnesbörd äventyras.’” Den renhet han syftar på är mer än bara moralisk renhet (detta ska vi få se nedan). Paulus tänker inte bara på korinthiernas etiska helighet, även om denna utan tvivel är en del av den helhetsbild som han målar upp i dessa verser; han tänker på mycket bredare och djupare saker. Han vill att korinthierna ska vara både moraliskt och religiöst helgade i ljuset av vilka de är i Kristus.

För att kunna förklara detta förbud mer detaljerat, och varför han ger det, fortsätter Paulus med att ställa fem retoriska frågor, som alla ger insikt i vilken renhet han tänker på. Den första frågan är moralisk – “Vad har väl rättfärdighet med orättfärdighet att göra?” Det uppenbara svaret är att ingen som lever ett rättfärdigt liv kan gå hand i hand med någon som lever i orättfärdighet. Den andra frågan är andlig – “Eller vad har ljus gemensamt med mörker?” Svaret är att ingen som känner ljuset av Guds sanning kan ha sann gemenskap med en som lever i mörker. Den fjärde frågan (mer om den tredje senare) handlar om de som har tro – “Eller vad kan den som tror dela med den som inte tror?” Återigen är det en fråga om kontrast. Genom tron har de troende del i Kristus, någonting de inte delar med de som inte tror. Och slutligen handlar den femte frågan om religion och tillbedjan: “Vad kan ett Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna?” Svaret är att de som är Guds tempel (församlingen) inte tillber samma verklighet, och inte heller på samma sätt, som de som är i en falsk, avgudadyrkande religion.

Den tredje frågan sparades till sist för att den lägger själva grunden för de övriga. Man kan förstå det som att den handlar om två kungar som representerar två vitt skilda riken – “Hur kan Kristus och Beliar komma överens?” (Beliar är det hebreiska ordet för djävulen). Dessa två kungar har ingenting gemensamt. Deras mål, önskningar, karaktär, kärlek, hat och deras rikens natur står i stark kontrast mot varandra. Inga kungar eller riken kan vara mer ställda emot varandra. Moraliskt sett är de annorlunda – den ene är rättfärdig, den andre orättfärdig; andligt sett är de olika – den ene är ljus, den andre mörker; deras medborgare är olika – de som tror på Jesus Kristus tillhör den enes rike, icke-troende den andres; och den religion och tillbedjan de väcker är olika – den ene leder människor till att tillbe den levande Guden, den andre får människor att böja sig till marken för bildstoder, rökelse och falska gudar.

Dessa fem retoriska frågor används för att visa de troende i Korinth att de inte får ha några andliga relationer med icke-troende. Som efterföljare till Kristus är vi förenade med Honom, de tillhör en   helt annan andlig gemenskap; all form av partnerskap, gemenskap, samstämmighet, delaktighet eller överenskommelse med en falsk religion och dess anhängare är omöjlig. “Gå ut från dem och skilj er från dem” är alltså inte en kallelse till geografisk flyttning, utan till att bibehålla en distinkt identitet som Kristi efterföljare mitt i en ogudaktig värld, särskilt en som bär den falska religionens pråliga mask.

Nu måste man ställa frågan: Kan dessa ord som skrevs till en församling i Korinth som bodde bland hedningar även gälla för Kristi efterföljare i islamiska sammanhang? Gör det någon rättvisa åt Paulus’ ursprungssyfte att ta det han säger till människor i en polyteistisk kultur och tillämpa det på de som bor i en monoteistisk kultur? En del tycker inte det. De argumenterar för att det är en väsentlig skillnad mellan muslimernas religion och hedningarnas moral. Skillnaden är så stor att man omöjligt kan lägga dem i samma kategori, och man kan inte heller tillämpa förbud som gäller den ena gruppen till den andra. Men om man tänker såhär visar man inte bara att man inte kan, eller inte vill, ta till sig de sanningar som Paulus betonar, utan det avslöjar även en naivitet om islams sanna natur. Fastän islams trosinnehåll skiljer sig kraftigt från hedendomen i Korinth, måste man ändå dra slutsatsen att de kommer från samma källa, när man ser islam i ljuset av Bibeln.

Lögnens fader

Johannes 8 innehåller nog det allra livligaste meningsutbytet mellan Jesus och judarna. Här yttrar Jesus många sanningar om sig själv och det verk Han kom för att utföra. Judarna gensvarade genom att bli allt mer fientliga och försökte även döda Honom (v. 40). Jesus säger då till dem: “Ni gör er faders gärningar” (v. 41). För att det inte ska bli något missförstånd, säger han sedan:

“Vore Gud er Fader, skulle ni älska mig…Ni har djävulen till er fader. Och vad er fader har begär till, det vill ni göra. Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, eftersom sanning inte finns i honom. När han talar lögn, talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader.” (vv. 42a, 44)

Kom ihåg att Jesus inte talar till hedningar när han säger detta, utan till judar. Han talar till folk som ärvt ett religiöst system baserat på sann gudomlig uppenbarelse. “De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena.” (Rom 9:4). Men trots att de hade en sann religion, och alla fördelar, kunde de fortfarande inte godta vad Jesus sa till dem om vem Han var och vad Han skulle göra. Varför? Därför att de var barn till djävulen, lögnens fader. Det var den ondes lögner som hindrade dem från att se sanningen i Jesu ord. När Han sa att Han var Israels förbundsgud tre gånger i kapitel 8 (ego eimi, eller “Jag Är” vv. 24, 28, 58; se 2 Mos 3:14), förstod de Honom inte de två första gångerna och Han blev nästan stenad för hädelse den tredje gången. När Han talade om sin korsfästelse (v. 28) och om att befria dem från syndens slaveri (v. 36), möttes Jesus av oförstånd och fick tala om för dem: “Den som är av Gud lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud.” (v. 47). De begrep alltså inte vem Han var och vad Han skulle göra, och detta visade att de inte hade sitt egentliga ursprung i den sanna, gudomliga uppenbarelse som fanns i de hebreiska Skrifterna – utan från djävulen själv. Detta är en hård sanning, men det visar att all sanning och all lögn hänger på vem Jesus är och vad Han gjort. All andlig och religiös sanning bultar för det som är sant om Honom; allt annat kommer från den brunn som är förgiftad av Satans lögner.

Men hur stämmer det som Kristus talar om i Joh 8 in på islam? Kan man säga någonting säkert här, eller är det arrogant att ens försöka? Enligt min erfarenhet har många västerländska missionärer jublat över hur mycket Koranen säger om Jesus. En del talar t.o.m. om hur Gud använder den för att nå och frälsa muslimer. Visst nämns Jesus (Isa) många gånger i Koranen. Han anses vara den störste profeten (förutom Muhammed), syndfri, född av en jungfru, undergörare. Men när karavanen gått förbi och allt damm lagt sig ser man att Koranen förnekar det allra viktigaste – vem Bibelns Jesus var och vad han gjorde. Isa i islams heliga bok är ingenting annat än “en annan Jesus” – en sådan som Paulus kritiserade korinthierna för att ha fördragit (2 Kor 11:4). Han var en stor man, men bara en man. Att påstå att han var Gud är att begå shirk, den värsta tänkbara synden i islam. Här är ord från Koranen::

”De som säger: ‘Gud är Kristus, Marias son’ förnekar sanningen; Kristus sade [själv]: ‘Israeliter! Dyrka Gud, min Herre och er Herre.’ Gud utestänger den från paradiset som sätter medhjälpare vid Guds sida och Elden skall bli hans sista hemvist. För [dessa] syndare finns ingen hjälpare. De som säger: ‘Gud är den tredje av ett tretal’ förnekar sanningen – ingen annan gud finns än Gud, den Ende.…Ett sändebud, varken mer eller mindre, var Kristus, Marias son. …” (Al-Ma’idah: Sura 5:72-73, 75 [Mohammed Knut Bernström, Koranens budskap, (KB)])

Visst, Isa, denne budbärare, levde ett perfekt liv; men att påstå att Allahs helige profet blev en förbannelse genom att dö på ett trä är dårskap! Allah skulle aldrig låta sin profet dö på ett så skamligt sätt. Så här säger Koranen om Jesu död:

”och för deras ord: ‘Vi har dödat Kristus Jesus, Marias son, [som påstod sig vara] Guds sändebud!’ Men de dödade honom inte och inte heller korsfäste de honom, fastän det för dem tedde sig så. De som är av annan mening är inte säkra på sin sak; de har ingen [verklig] kunskap om detta utan stöder sig på antaganden. Det är med visshet så att de inte dödade honom.” (Al-Nisa: Sura 4:157 [KB])

Att med någon grad av säkerhet säga att Koranen, och därmed islam, kommer från djävulen, ses som trångsynt “naiv realism” för många (inklusive missionärer). Men Jesu efterföljare har alltid kunnat tala med säkerhet om det vi vet att Gud har talat om (2 Petr 1:19). Det råder ingen tvekan om att islam som religiöst system har sina rötter i djävulens lögner. Det finns många olika sorters muslimer som tror väldigt olika; det vet alla. Men det finns vissa saker som alla muslimer överallt tror på – oavsett om de är sunniter, shi’iter eller sufier; eller om de fått utbildning i en wahhabitisk eller deobandisk madrassa eller i ett indonesiskt pesantren. Alla dessa förnekar vad Bibeln lär om vem Jesus var och vad han gjorde. Detta är för alla världens muslimer vad det innebär att kalla sig muslim. I århundraden har islam haft vissa “identitetskoder” med rötter i Koranen och haditherna, och viktiga beståndsdelar av dessa är att man måste förneka Bibelns allra viktigaste sanningar om Jesus. Ända från början var islam koncentrerat på att förkasta grundläggande kristologiska sanningar och omformulera Jesus (Isa) som bara en profet. Det är kanske därför som han nämns så ofta i Koranen – muslimer försökte omtolka Honom och få Honom att passa till deras egen berättelse.

Så vi går tillbaka till den tidigare frågan: Kan Paulus’ uppmaningar och förbud till församlingen i Korinth tillämpas på Jesu efterföljare i islamiska sammanhang? Min övertygelse är att inget annat svar möjligtvis kan ges i ljuset av vad som just sagts, än ett rungande “Ja!” Vad betyder det alltså för de med muslimsk bakgrund som vill följa Jesus? Gud befallde korinthierna genom Paulus’ brev: “Gå ut från dem och skilj er från dem.” För att troget kunna följa Jesus Kristus måste de med muslimsk bakgrund lyda detta bud genom att hålla en moralisk, andlig och religiös identitet som skiljer sig från den som muslimerna runt omkring dem har. Om de inte gör detta får de inte del av Guds förbundslöften. Om de inte gör detta identifierar de sig med en falsk religion som är i mörker; de går ihop med icke-troende som förnekar vem Jesus Kristus är och vad Han gjorde; de gör sig själva till ett med en religion som är en del av ett rike som gör motstånd mot Kristus. Genom att identifiera sig med islam sätter de sig själva jämsides med Herren Jesus Kristus och förnekar Honom med sin tystnad.

Att förstå Jesu ord

Jag är övertygad om att Paulus’ uppmaning till korinthierna måste förstås på detta sätt om man ska kunna vara trogen Jesus i muslimska sammanhang. Detta är också det enda sättet som man kan förstå Jesu egna ord i evangelierna på. Jesus talade om den svårighet som Hans efterföljare skulle få möta när de öppet identifierade sig med Honom, särskilt där man är fientligt inställd till evangeliet. Han sa många svåra saker när Han beskrev vad det kostar att vara lärjunge; och de svaga och de som sökte fysisk välsignelse drog sig undan (Joh 6). Ett sådant bibelställe, som beskriver mycket av vad det verkligen innebär att följa Jesus, är Matt 10:32-39.

På detta ställe ger Jesus instruktioner till sina tolv lärjungar innan han sänder ut dem två och två. Även om han talar till de tolv, har Kristi efterföljare genom historien alltid sett det som en beskrivning som fortfarande gäller, av hur de bör leva trots de sociala konsekvenser som kommer av att följa Honom. Jesu ord pekar bortom de tolv, så att det gäller alla lärjungar – “var och en” (v. 32, 33), “den som” (vv. 37, 38, 39). Dessa ord förmedlar alltså vad Kristus kräver av alla Sina efterföljare, oavsett sammanhang. Kristi ord handlar om lydnaden och dess potentiellt ödesdigra följder, och gäller både för lärjungen i det forna Främre Orienten, bland judar och hedningar, och för lärjungen i Indonesien, bland muslimer.

I Matt 10:32-33 sa Jesus: “Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag bekänna inför min Fader i himlen. Men var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader i himlen.” Jesus kunde inte ha varit tydligare. Det är ett absolut krav för alla Hans lärjungar att de bekänner Honom inför andra. Ned B. Stonehouse skriver: “Jesus får människors väl eller ve i den kommande världen att hänga på deras relation till och attityd gentemot Honom i denna värld.” De måste bekänna Honom; de måste identifiera sig med Honom, och om de inte gör detta kommer Han också att förneka dem på Domens Dag. Alltså får de inte vara “rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna.” (v. 28).

Vad folk säger med sina läppar är mycket viktigt. Man kan inte säga detta tydligare än Jesus, när Han sa: “Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas.” (Matt 12:37). I detta sammanhang sa Jesus att människors ord – vad de säger – bevisar vad som finns i deras hjärtan. Den som fortsätter bekänna Jesus inför andra bevisar att hjärtat är rätt inställt och lojalt. Detsamma gäller motsatsen. Den som konsekvent förnekar Jesus bevisar att hans hjärta aldrig blivit förvandlat genom Hans nåd.

De som påstår sig vara “muslimska efterföljare till Isa” förnekar alltså Jesus Kristus konsekvent varje gång de kallar sig själva “muslimer”. Ofta säger de att de bara är muslimer utan att lägga till något förtydligande. En del menar att de kan göra detta med gott samvete eftersom ordet “muslim” betyder “en som underkastar sig Gud.” De säger: “Vem vill inte säga att de underkastar sig Gud!?” De insisterar på att detta är allt de menar, när de säger så till andra. För mig är detta väldigt ironiskt, särskilt när man tänker på hur de resonerar kring att inte kalla sig kristen. Många vägrar använda denna titel för att muslimer har missförstått det. De tror att en kristen är en som “äter fläskkött, dricker alkohol, och praktiserar fri sex.” De vägrar alltså använda ordet “kristen” på grund av hur en muslim kan uppfatta ordet – men de glömmer av hur en muslim uppfattar ordet “muslim” när man kallar sig det!

Denna osammanhängande logik avslöjar vilka lögner de gått på för att kunna döva sina samveten. Om ordet “muslim” endast förmedlar betydelsen “en som underkastar sig Gud” så skulle resonemanget vara giltigt. Men ordet “muslim” förmedlar så mycket mer än bara detta. Det förmedlar att man är del av religionen islam. Det förmedlar att man tror på orden i shahadah: “Det finns ingen gud utom Gud och Muhammed är Guds profet.” Inbyggd i denna identitet och bekännelse ligger en tro på Guds radikala enhet, och därmed en förnekelse av vad Nya Testamentet lär om Jesus Kristus. Inbyggd i denna bekännelse ligger också tron att Koranen är den sanna och slutgiltiga uppenbarelsen från Gud, som upphäver allt annat som kommit tidigare – för “Muhammed är hans profet.” Alla muslimer som tar Koranen på allvar uppfattar ordet “muslim” på detta sätt.

I Matt 10:34-36 talar Jesus vidare: “Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Jag har kommit för att skilja en son från sin far, en dotter från sin mor och en sonhustru från sin svärmor, och en man får sina egna till fiender.” Detta var de sociala följderna av att offentligt identifiera sig med Jesus Kristus i Palestina under det första århundradet. Kärleken som Jesu efterföljare hade till Honom skapade hat och fientlighet bland deras familjemedlemmar. D.A. Carson skriver: “Precis som många judar på Jesu tid trodde att Messias skulle komma och ge dem politisk fred och materiell välgång, så tror många i kyrkan idag att Jesu närvaro ska ge dem en sorts lugn. Men Jesus insisterade på att Hans uppdrag skulle innebära strid och splittring (v. 34). Även om Han är fridsfursten, kommer världen att förkasta Honom och Hans välde, på ett så häftigt sätt att män och kvinnor kommer att splittras i fråga om Honom.” Dessa splittringar kommer enligt Jesus äga rum i de mest nära och kära relationer. Men Jesus kräver att kärleken som Hans efterföljare har till sina egna familjer måste blekna i jämförelse med deras kärlek till Honom. De måste också vara mer skräckslagna inför tanken på att Gud inte skulle ta emot dem än tanken på att deras familj eller samhälle inte skulle ta emot dem. Om en människas kärlek och fruktan för familjen och samhället är större än hennes kärlek och fruktan för Kristus, då är hon inte värdig Honom och kan inte vara Hans lärjunge (se Luk 14:26).

Varför skulle en man sättas emot sin far, och en dotter emot sin mor? Varför skulle en människas fiender komma från hennes egen familj? Jo, för att Kristi sanna efterföljare har sin identitet i Honom och inte i familjens och samhällets religion; deras sanna identitet ligger i En som blir föraktad och förkastad av deras familj. De driver inte efter strömmen i kulturen, utan litar på Kristus. Detta kan mycket riktigt sägas om en medarbetare i Indonesien som nästan blev mördad av sin familj. När hon bad, strax efter att hon kommit till tro, började hon känna sig överbevisad angående att hon höll sin tro på Kristus hemlig för familjen. Hon kände att det var hennes ansvar att berätta för sina föräldrar om vad Gud gjort i hennes hjärta. Men innan hon berättade, gick hon och talade med en annan kristen och sa: “Jag kan inte leva såhär länge till. Jag måste bli fri. Jag vill att mina föräldrar ska få veta, och jag vill inte dölja det längre.” Efter att hon berättat för sina föräldrar om sin nya tro, började de planera att förgifta henne.

Alla som funderar över att följa Jesus bör fundera över följderna av att följa Honom, särskilt de som lever i samhällsorienterade muslimska kulturer. Jesus säger att vi ska beräkna kostnaden (Luk 14:27-28). Familj och samhälle är saker som ofta håller många från att lämna islam och följa Kristus. IM har gjort ett försök att avlägsna detta hinder helt. En huvudorsak till att de tycker att potentiella kristusföljare ska kalla sig muslimer är för att de ska kunna stanna kvar inom sin biologiska familj. Men Jesus var tydlig med att en sann lärjunge kommer bli hatad av en familj som hatar Honom. Genom att avlägsna detta hinder har IM avlägsnat det nödvändiga eldprovet som alla som vill bli Jesu efterföljare måste gå igenom för att följa Honom i länder där man hör “Allahu Akbar!” fem gånger om dagen från moskéernas högtalare. IM vill att folk ska tro att de gjort det lättare för muslimer att följa Jesus. Men då de skurit bort lärjungaskapets kostnad från lärjungaskapsprocessen, har de skurit av människor från den Jesus som både är Herre och Messias.

Avslutande kommentarer

Jag är säker på att en del kommer tolka denna artikel som okänslig mot de svårigheter folk möter inför att bli kristna i muslimska samhällen. De kanske tycker att detta är lätt att säga för en västerlänning som inte mött speciellt mycket förföljelse eller utfrysning för att ha följt Kristus. Men det jag försökt förmedla här är inte mina egna tankar, åsikter eller erfarenheter. Jag hoppas jag har förmedlat någonting som sades för 2 000 år sedan av två judar – En som blev korsfäst, och en annan som blev halshuggen för sin tro på Den korsfäste. Alldeles för länge har missiologi, som vetenskapsgren, förlitat sig på missiologens erfarenhet och referenser som auktoritet. Kanske detta visar på hur missiologin har utvecklats till att bli en mer sociologisk och antropologisk vetenskapsgren, frånkopplad från de heliga Skrifterna och deras auktoritet. Jag tror att detta är någonting som måste förändras. En persons erfarenhet och akademiska träning bör inte vara avgörande för om man ska godkänna eller avslå vad de säger – om de talar meningsfullt och bibliskt om en situation i missionssammanhang. Erfarenhet och akademisk träning bör ge insikt; men i slutändan är det Guds Ord som består. Det främsta jobbet för den som bedriver mission är alltså att tillämpa Guds Ord över kulturgränserna och i all dess brokiga skönhet. Detta är vad jag har försökt göra i denna artikel.

Min egen erfarenhet är att jag försökt vara tålmodig och känslig mot de som säger sig vara muslimer som följer Jesus. Jag har försökt tillrättavisa dem med ödmjukhet och peka på vad Bibeln lär om lärjungaskapets mest grundläggande sanningar. Men jag har sett att IM-läror har kommit in i deras hjärtan och de kan inte släppa taget. IM ger dem en lätt väg – de får behålla kakan och samtidigt äta den. De får driva med i samhällets ström utan något motstånd samtidigt som de tror att Jesus är deras Frälsare. Då och då passerar de andra troende landsmän som simmat mot strömmen allt de orkat för att tryggt nå flodens strand. När de möter dessa troende som lidit, tycks de känna sig olustiga inför deras tal om uppoffring, att utstå förföljelse och lämna allt för att följa Kristus. I sin tur kan dessa troende som lidit inte förstå hur andra kan tro att det skulle kosta så lite att följa Kristus. Jag hör dem ofta säga “Pak Matt, mungkin ada udang di balik batu” (“Mr. Matt, det ligger en räka under stenen” – ett indonesiskt idiom om dolda motiv.)

Dolda motiv eller ej; det som är tydligt är att de gått ihop med en religion i mörker. Detta blev uppenbart och smärtsamt för mig nyligen när jag var på ett bröllop. Bruden var dotter till en far och mor som båda påstår sig vara muslimer som följer Jesus. De påstår att de älskar Jesus och har en frälsande relation med Honom. Men hela ceremonin leddes av lokala läromästare (s.k. ustader) och en imam, hade Koranen i centrum – de läste liturgiskt ur muslimernas heliga bok, sjöng sånger skrivna utifrån den och upphöjde profeten Muhammed. Jag undrar hur denna man och hustru med gott samvete kunde ha en så central roll i denna ceremoni om de verkligen älskade Kristus. Jag kunde inte låta bli att känna att Jesus undgått deras grepp, likt Han gjorde för många år sen vid en klippa utanför Nasaret.

Jag kan inte heller låta bli att jämföra detta bröllop med ett annat som jag fick närvara vid för ett par år sedan. Det var det första bröllopet bland kristna inom meiteifolket i Bangladesh. Dessa hade utstått mycket förföljelse under de föregående åren på grund av sin tro och även för att de djärvt förkunnat evangelium i alla sina byar. Men alla var upprymda – de befann sig nästan i ett rus – över att två av deras egna till slut skulle få gifta sig. De ville ta tillfället att äntligen visa sin familj och vänner att deras tro på Kristus kunde uttryckas med folkets kulturella former. Så de spelade musik, bar kläder och formade ceremonin på ett sätt som var väldigt likt de hinduiska bröllopen i deras kultur. Men det fanns en stor skillnad. Allt de gjorde kretsade kring Kristus. Han hade blivit deras liv och identitet. Bruden och brudgummens familjer vägrade komma till bröllopet och jag kunde se smärtan i deras ansikten. Men de fick tröst, uppmuntran och styrka av de andra troende som var samlade. Dessa troende hade blivit deras nya familj, och tillsammans hade de fått visa hur ett verkligt, inhemskt uttryck av den kristna tron kunde se ut.

En del kanske känner att jag förenklat frågorna kring IM. De kanske känner att jag inte gett en helt nyanserad bild av Koranen och möjligheten att finna sanning i den. De kanske känner att jag tagit Jesu ord för bokstavligt och inte gett utrymme för den tid det kan behöva ta innan spädbarn i Kristus vuxit till i frimodighet och förståelse för Skrifterna. Kanske detta är sant. Men jag känner att kristna alltför ofta inte tar Bibeln på tillräckligt stort allvar. Alltför ofta säger vi “Jo, det är sant, men…” Kan det inte vara så att det som blivit den evangeliska kristendomens död inte ligger i att vi inte förstår hur man ska tillämpa Bibeln i olika kulturer och sammanhang, utan att vi har fördunklat påståendena och kraven från Han som fått all makt och myndighet?

Andra kanske tycker att jag försvårat frågorna kring IM. De kanske undrar varför man ens ska behöva argumentera för att man inte kan vara muslim och samtidigt följa Jesus. Borde inte det vara uppenbart? Kort och gott, “Nej,” svaret är inte uppenbart för alla människor. IM och dess läror växer och har fått fäste i de flesta muslimska länder i världen. Detta har pågått i skymundan de senaste cirka trettio åren, bakom ryggen på många amerikanska församlingar. Det är inte förrän ganska nyligen som många av dessa saker har kommit upp till ytan; men precis som med det berömda isberget, tror jag att vi bara sett en bråkdel av allt. Kristi efterföljare som tror på Guds ord måste ta ställning emot IM:s falska lära och ge genomtänkta och bibliska svar. Detta har jag försökt göra på ett enkelt sätt i denna artikel. Må Gud hjälpa oss vara mer trogna Honom och Hans mission.

protected-profile-m[1]Matt G. (skyddad identitet) tog examen från Union University år 2004. Två år senare började han arbeta med HeartCry som missionskoordinator för Asien. Juli 2011 flyttade Matt, hans fru Amanda och deras familj till Sydostasien för att tjäna som missionärer och församlingsplanterare och ha översyn över de inhemska missionärer som får understöd av HeartCry.

DelaShare on Facebook15Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page