Idag är det 600 år sedan Jan Hus led martyrdöden

Idag är det 600 år sedan Jan Hus led martyrdöden

Jan Hus föddes i Hussenitz, en by i Böhmen, omkring år 1380. Hans föräldrar gav honom den bästa utbildning de kunde utifrån sina förutsättningar; och efter att ha fått en skaplig klassisk skolning på en privatskola flyttades han till universitetet i Prag, där han snart gav tydliga prov på sina intellektuella förmågor och utmärkte sig för sin flitighet och hängivenhet i studierna.

250px-Jan_Hus_2[1]År 1398 påbörjade Hus sin kandidatexamen i teologi, och efter att ha fullföljt den valdes han till pastor i Betlehemskyrkan i Prag samt dekanus och rektor på universitetet. Härifrån utförde han sina plikter med stor trohet, och med tiden blev han så känd för sin förkunnelse – som var i överensstämmelse med Wycliffes läror – att det bara var en tidsfråga innan han skulle bli upptäckt av påven och hans anhängare, som han dundrade emot med inte så lite skärpa.

Den engelske reformatorn, Wycliffe, hade tänt reformationens ljus så pass, att det började lysa upp påveriet och okunskapens allra mörkaste vrår. Hans undervisning spreds ända till Böhmen där det togs väl emot av stora folkskaror, och i allra högsta grad av Jan Hus och hans nitiske vän och medmartyr, Hieronymus av Prag.

Ärkebiskopen i Prag fann nu hur reformationsanhängarna ökade för var dag som gick, och utfärdade därför ett påbud om att man skulle hindra Wycliffes texter att spridas vidare. Följden blev istället ganska annorlunda mot vad han hade tänkt sig, ty detta stimulerade de som var vänner av dessa läror till allt större nitiskhet, och nästan hela universitetet enades om att befrämja dem.

Hus, som var väldigt fäst vid Wycliffes undervisning, motsatte sig ärkebiskopens påbud, men snart fick ärkebiskopen ut en bulla från påven som gav honom fullmakt att förhindra att Wycliffes läror publicerades i hans provins. I kraft av denna bulla fördömde ärkebiskopen Wycliffes texter. Han processade även mot fyra doktorer som inte hade lämnat in sina exemplar av denne teologs skrifter, och förbjöd dem, trots deras licenser, att förkunna för någon församling. Tillsammans med några andra från universitetet, protesterade Dr. Hus mot dessa processer, och lämnade in en överklagan mot ärkebiskopens dom.

När saken blev känd för påven gav denne fullmakt åt kardinal Colonna att kalla Jan Hus personligen att träda fram inför kurian i Rom och bemöta anklagelserna som förts fram emot honom, om att han förkunnat både felaktigheter och villoläror. Dr. Hus önskade att få slippa göra ett personligt framträdande, och han hade så stor favör i Böhmen att kung Wencel, drottningen, adeln och universitetet begärde att påven skulle ge honom dispens från ett sådant framträdande; och att han även skulle fria konungariket Böhmen från anklagelsen om villolära och tillåta dem att fritt förkunna Evangeliet överallt där de samlades för gudstjänst.

Tre prokuratorer framträdde å Dr. Hus’ vägnar inför kardinal Colonna. De gjorde vad de kunde för att ursäkta hans frånvaro och sa att de var redo att svara i hans ställe. Men kardinalen förklarade att Hus trotsat lag och rätt, och bannlyste honom på grund av detta. Prokuratorerna vädjade till påven och utsåg fyra kardinaler som skulle granska processen: dessa ombud bekräftade den tidigare domen och utvidgade bannlysningen så att den nu inte bara gällde Hus utan även alla hans vänner och efterföljare.

Denna orättvisa dom fick Hus att vädja till en framtida rådsförsamling, men utan framgång; och trots ett så strängt domslut, och efterföljande uteslutning från sin kyrka i Prag, drog han sig tillbaka till sin födelsestad Hussenitz där han fortsatte att sprida sin nya undervisning, både från predikstolen och med hjälp av pennan.

Breven som han skrev vid den här tiden var väldigt många; och han satte ihop en avhandling där han hävdade att läsning av böcker skrivna av protestanter inte kunde totalförbjudas. Han skrev i försvar för Wycliffes bok om Treenigheten; och gjorde djärva uttalanden mot påvens, kardinalernas och prästerskapets laster under dessa korrupta tider. Han skrev även många andra böcker, som alla avfattades med så starka argument att detta underlättade för att hans undervisning skulle kunna spridas i desto större grad.

I november månad år 1414 samlades ett generalkoncilium i Konstanz i Tyskland under förevändningen att man – enbart – skulle avgöra en dispyt som då låg mellan tre påvekandidater; men det egentliga motivet var att man ville krossa Reformationens framfart.

Jan Hus kallades till detta koncilium; och som uppmuntran gav kejsaren honom fri lejd: den hövlighet, och rent av vördnad, som Hus möttes av på sin resa, var mer än han kunnat föreställa sig i sina vildaste fantasier. Gatorna, och ibland huvudvägarna, kantades av människor som hade samlats där av respekt snarare än nyfikenhet.

Han blev välkomnad in i staden med höga rop och man kan säga att han reste genom Tyskland som i ett triumftåg. Han kunde inte annat än att uttrycka sin förvåning över den behandling han fick: ”Jag trodde,” sa han, ”att jag blivit utstött. Nu förstår jag att mina sämsta vänner finns i Böhmen.”

Så snart Hus anlände till Konstanz inkvarterade han sig i en avlägsen del av staden. Kort efter att han anlänt kom en Stefan Paletz som var anställd av prästerskapet i Prag för att handha åtalet man ville väcka mot honom. Paletz fick senare hjälp av Michael de Cassis, som representerade kurian i Rom. Dessa två presenterade sig själva som hans åklagare, och ställde upp en räcka åtalspunkter mot honom, som de höll fram för påven och rådsförsamlingens prelater.

När det blev känt att han befann sig i staden blev han genast gripen och hölls under arrest i en kammare i palatset. Detta brott mot den allmänna lagen och rätten påpekades särskilt av en av Hus’ vänner som åberopade kejsarens lejdebrev; men påven svarade att han aldrig beviljade någon fri lejd och att han inte heller var skyldig kejsaren att göra detta.

Medan Hus befanns i arrest agerade rådet inkvisitorer.

De fördömde Wycliffes läror och gav order om att hans kvarlevor skulle grävas upp och bli brända till aska; och dessa order följdes till punkt och pricka. Under tiden vädjade adeln i Böhmen och Polen enträget för Hus’ sak; och lyckades åtminstone förhindra att han blev dömd ohörd, vilket de ombud som utsetts till att pröva honom hade varit fast inställda på.

När han fördes inför rådet lästes de anklagelser man fört fram mot honom upp: De var uppemot fyrtio till antalet och hade i huvudsak tagits från hans skrifter.

Jan Hus svarade såhär: ”Visst vädjade jag till påven; och eftersom denne var död och mitt fall förblev oavgjort, vädjade jag på samma sätt till hans efterträdare Johannes XXIII: och när jag inte fått försvara min sak genom mina advokater inför honom på två hela år, vädjade jag till den högste Domaren, Kristus.”

När Jan Hus talat dessa ord frågade man honom om han fått absolution av påven eller ej. Han svarade nej. Sedan frågade man om det i så fall var tillåtet för honom att vädja till Kristus eller ej. Varpå Jan Hus svarade: ”Sannerligen, jag bekräftar här inför er alla att det inte finns någon mer rättfärdig eller duglig vädjan, än den vädjan som görs till Kristus, då lagen faktiskt säger att en vädjan inte är någonting annat än att bönfalla och ansöka om hjälp från en högre Domares hand, i fall av bedrövelse eller när fel begåtts av en lägre domare. Vem är då en högre Domare än Kristus? Vem, undrar jag, kan veta och döma mer rättfärdigt i frågan, eller med mer rättvisa? när det i Honom inte finns något svek och Han inte heller kan bli lurad; eller, vem kan bättre hjälpa de förtvivlade och förtryckta än Han?” Medan Jan Hus uttalade dessa ord, med ett fromt och sansat ansiktsuttryck, blev han utskrattad och hånad av alla i hela rådet.

Dessa utmärkta sentenser ansågs utgöra så många uttryck för förräderi och hans motståndare blev bara ännu mer förargade. Följaktligen avkragades han och fråntogs sina prästkläder av biskoparna, som rådet utsett, man förnedrade honom och satte en pappersmitra på hans huvud, som man målat djävlar på, med inskriptionen: ”En ledare bland villolärare.” När han såg denna sa han: ”Min Herre Jesus Kristus bar ju en törnekrona för min skull; varför skulle då inte jag också bära denna lätta krona för Honom, hur vanhedrande det än är? Sannerligen, jag ska göra det, och det villigt.” När den sattes på hans huvud sa biskopen: ”Nu överlämnar vi din själ till djävulen.” ”Men jag,” sa Jan Hus, och lyfte sin blick mot himlen, ”överlämnar i Dina händer, O Herre Jesus Kristus! min ande som Du har friköpt.”

När kedjan sattes runt honom vid pålen till bålet, sa han med ett leende på läpparna: ”Min Herre Jesus Kristus bands fast med en hårdare kedja än denna för min skull, så varför skulle jag skämmas för denna rostiga ena?”

När brännveden hade staplats ända upp till halsen på honom, var hertigen av Bayern beskäftig nog att be honom avsvärja sig. ”Nej,” svarade Hus. ”Jag förkunnade aldrig någon lära med onda tendenser; och vad jag lärde ut med mina läppar förseglar jag nu med mitt blod.” Sedan vände han sig till bödeln: ”Du ska just nu bränna en gås” – Hus står för gås på det böhmiska språket – ”men om ett århundrade kommer ni få en svan som ni varken kan steka eller koka.” Om han här var profetisk, måste han ha menat Martin Luther, som uppträdde ungefär hundra år senare och som hade en svan som vapen.

Nu sattes veden i brand, nu sjöng vår martyr en hymn med en så hög och munter röst att han överröstade allt knaster från brännvirket och allt oväsen från folkskaran. Till slut överröstades han av de brännande flammorna som snart skulle avsluta hans liv.

Sedan samlade man flitigt ihop askan och kastade det i floden Rhen för att de sista kvarlevorna av denne man inte skulle finnas kvar på jorden. Minnet av honom har däremot inte kunnat utplånas ur de gudfruktigas sinnen, vare sig av eld, vatten, eller av någon annan sorts tortyr.

Ur John Foxes Book of Martyrs

DelaShare on Facebook5Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page