”Intoleranta hatare”? Kom med nåt nytt!

”Intoleranta hatare”? Kom med nåt nytt!

Mitt i det högoktaniga kulturkriget de senaste åren – särskilt debatten om samkönade äktenskap – har evangeliska kristna blivit påklistrade alla möjliga nedsättande etiketter. Ord som trångsynt, arrogant, utestängande och homofob är endast ett fåtal exempel.

Men två etiketter sticker särskilt ut. För det första ses kristna ofta som intoleranta. Kristna ses inte bara som religiöst intoleranta – eftersom de bekänner sig till Jesu ord om att ”ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6) – utan de ses som etiskt intoleranta, eftersom de vägrar godkänna alla beteenden som moraliskt goda.

Kristna blir också regelbundet (och ironiskt nog) sedda som hatare. Uppenbarligen ser vår moderna värld det som hat när man säger till människor att de har fel. Det förklaras aldrig varför anklagelsen inte går att använda lika mycket åt andra hållet – de som kommer med denna anklagelse säger ju till kristna att de har fel!

Onekligen kan en sådan situation göra kristna modfällda i denna moderna tid. Vi kan frestas att förtvivla och tro att församlingen går in i mörka tider. Men lite historiskt perspektiv kan vara till nytta. Om sanningen ska fram är ju detta inte första gången kristna har fått ta emot sådana bemärkelser. Ja, nedsättande termer har använts mot kristna ända från början.

Plinius den yngre: Kristna är intoleranta

Det är väl känt att det i den grekisk-romerska världen fanns ett panteon av gudar. Varje grupp hade sina egna gudomar och de placerades lätt och naturligt vid sidan av andra gudomar. För det mesta var det ingen som hade någon invändning mot att det skulle finnas andra gudar. Det var en polyteistisk värld.

Givetvis var de tidigaste kristna lika monoteistiska som deras judiska föregångare och ganska ovilliga att spela med i de allmänna religionsutövningarna i den grekisk-romerska kulturen. För romerska härskare som ville hålla freden, blev de kristnas intolerans mot andra gudar en ständigt återkommande frustration.

Plinius den yngre, romersk ståthållare i Bithynien, skrev mellan 111-113 och uttryckte sin frustration över det faktum att kristna inte ville ”åkalla gudarna”. I ett brev till kejsar Trajanus klagade han över deras ”envishet och obevekliga styvsinthet”. Med andra ord blev han arg över deras intolerans.

Varför var Plinius så bekymrad? För att de kristnas inflytande hade fått hednatemplen att bli ”övergivna” och så ”fann man väldigt få köpare” till offerdjuren. Med andra ord – man förlorade pengar.

För att lösa problemet beslöt sig Plinius att tvinga kristna tillbe de hedniska gudarna och förbanna Kristus, och om de vägrade skulle de avrättas. Han säger: ”Eftersom jag blivit informerad om att människor som verkligen är kristna omöjligen kan fås att göra någonting av detta.”

Det är intressant att notera att Plinius, medan han torterade dessa kristna, erkände att de höll en hög moral: ”[Kristna brukade] förbinda sig, inte till någon brottslig handling, utan att icke begå stöld, icke rån, icke äktenskapsbrott, icke bryta ett givet löfte, icke vägra att vid anmaning återlämna anförtrodda medel.”1

Uppenbarligen var intolerans mot de romerska gudarna skäl nog att döda kristna, trots deras heliga liv.

Nero: Kristna är hatare

Under senare delen av det första århundradet gjorde sig kejsar Nero berömd för sin förföljelse av kristna. Den romerske historikern Tacitus talar om för oss att under Nero:

Lades hån av varje slag till deras [de kristnas] död. De blev täckta med djurhudar och slets sönder av hundar och miste livet, korsfästes, eller dömdes till att brännas i eld, att tjäna som kvällslyktor när dagsljuset hade gått bort. Nero använde sina trädgårdar som skådeplats för detta, som om han höll en uppvisning på circus maximus.

Så vad för hemska brott hade kristna begått för att förtjäna en så ofattbar tortyr? Tacitus erkände att kristna egentligen inte var skyldiga till de falska anklagelserna om att ha satt eld på staden. Istället erkände han att de blev dödade för ”hat mot mänskligheten”.

Vad hade kristna gjort för att förtjäna anklagelsen att vara ”hatare”? Samma sak igen – de hade vägrat att ge sitt stöd till gudarnas panteon och de religiösa bruk som åtföljde dem.

Sammanfattningsvis kan det sägas att berättelserna om Plinius och Nero både är uppmuntrande och skrämmande. De är skrämmande för att de låter kusligt mycket som den typ av språk och anklagelser som används även idag mot kristna. Men istället för att kristna ombes att ge sin hyllning till de romerska gudarna för att bli accepterade, blir de nu ombedda att ge sin hyllning till gudarna ”Tolerans”, ”Homosexuella äktenskap” eller andra sedvanor Skriften förbjuder.

Samtidigt är dessa berättelser uppmuntrande. De påminner oss om att denna typ av förföljelse inte är ny. Denna förföljelse var ju inte slutet för kristendomen utan början. Mitt upp i allt frodades och expanderade församlingen.

Jesus lovade just detta: ”Jag ska bygga min församling, och helvetets portar ska inte bestå mot den (Matt 16:18).

1. Axel Mattsson, Plinius den yngres brev, Liber

Michael J. Kruger är föreståndare för Reformed Theological Seminarys campus i Charlotte, North Carolina, där han också tjänar som professor i Nya testamentet. Han är författare till Canon Revisited: Establishing the Origins and Authority of the New Testament Books (Crossway, 2012). Han bloggar regelbundet på Canon Fodder.

DelaShare on Facebook14Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page