Julen i skuggan av döden

Julen i skuggan av döden

Jag har märkt att om man klickar på en spellista med julklassiker, så tigger man om att få mental och emotionell whiplash-skada.

Utan förvarning eller förklaring kastas man fram och tillbaka mellan ”Rockin’ Around the Christmas Tree” och ”Stilla natt”, från ”Blue Christmas” till ”Joy to the World”, från ”Grandma Got Run Over by a Reindeer” till ”Det är en ros utsprungen”.

Julen i den amerikanska kulturen är ett hopkok av distinkt kristet innehåll och alla möjliga sorters samlade traditioner. Jag, för min del, har inga större problem med det. Men jag undrar om du lagt märke till en stor skillnad mellan gamla kristna julsånger och mer moderna populära sånger. De gamla sångerna talar ofta om döden, medan de nya sällan gör det.

Döden i julsångerna

Ta bara några exempel:

Kom Jesus, kom Immanuel: “Du som har nyckeln i din hand till dödens och till livets land … kom lyft ditt folk ur gravens djup in i ditt rikes segerljus.”

Hark, the Herald Angels Sing: ”Light and life to all he brings, ris’n with healing in his wings. Mild he lays his glory by, born that man no more may die”.

Good Christian Men, Rejoice: ”Now ye need not fear the grave: Peace! Peace! Jesus Christ was born to save”.

Det är en ros utsprungen: Den späda rosen fina, som doftar salighet, i mörkret skall den skina, besegra dunkelhet. Sann Gud och mänska sann oss arma mänskor frälsa från synd och död han kan.”

För att fira julen betonade dessa äldre författare döden. Deras firande gick inte att förstå utan den. Idag undviker vi döden helt för att kunna fira jul. Vårt firande kan inte överleva dess utmaning.

Obekant död

Dessa skillnader mellan deras sånger och våra sånger idag visar vilket stort kulturskifte som ägt rum. De gamla sångerna hör hemma i en tid då döden var påtaglig för alla. De kunde inte undvika ämnet lika lätt som många av oss idag kan.

I slutet av 1700-talet i Amerika dog fyra av fem innan de blivit 70. Medellivslängden var övre trettioårsåldern. Nu är genomsnittet 80 år. På den tiden dog de flesta där de bodde – i sina hem, omgivna av familj, vänner och grannar. På 1980-talet var det bara 17 procent som avled i sina hem, även om den siffran börjar stiga igen, tack vare hospisvården. Döden har gått från att vara en välbekant händelse på en välbekant plats, till en obekant händelse i en steril, professionell institution som de flesta sällan besöker annars.

Och det är inte bara så att döden har blivit en mindre välbekant händelse. Döden som ämne har också blivit tabubelagt, bannlyst som oartigt att tala om. Historikern Philippe Ariès kallar detta skifte för en ”brutal revolution”. Döden ”som förr var så allestädes närvarande att den var välbekant, kom att hamna i skuggan, försvinna. Den kom att bli skamlig och förbjuden”.

Varför tränga undan talet om döden? Ariès hävdar att detta tabu kommer av vår syn att glädje är en sorts moralisk plikt. Vi beter oss som om vi har en ”social skyldighet att bidra till den kollektiva glädjen genom att undvika allt som skapar sorg eller tristess, genom att alltid verka glada, även i djup förtvivlan”. Om glädje är en moralisk plikt, är sorg ett moraliskt misslyckande. ”Genom att visa minsta tecken på sorg syndar man mot glädjen, man utgör ett hot mot den. Samhället riskerar då att förlora sitt existensberättigande”, skriver Ariès.

Om Ariès har rätt om denna plikt inför glädjen, förstår vi varför talet om döden vid jul är mindre vanligt än vad det varit förr. Denna typ av samtalsämne, för att inte tala om äkta sorg över dödens konsekvenser, uppfattas som taktlöst, eller rent av antisocialt – man tränger sig på de som bara vill ha det skoj.

Livet i dödsskuggan

Men hur vi än försöker undvika ämnet, möter vi alla dödsskuggan varje dag. Den dyker upp i vår osäkerhet om vilka vi är och varför vi betyder någonting. Den dyker upp i vår besvikelse över det vi trodde skulle göra oss lyckliga. Den dyker även upp i vår smärta när vi förlorat något gott som inte varat tillräckligt länge.

Men istället för att tala ärligt om dödens påverkan på livet, skjuter vi dem ifrån oss med allt vi orkar, inklusive julen och allt den blivit till i den amerikanska kulturen. Men allt vårt handlande och bakande, kalas och klappar, gamla minnen från svunna år och hopp om det perfekta firandet detta år – allt detta, även om de i sig är bra, är dock obrukbara som försvar mot döden.

Man kan tänka sig julen som en månads vältrande i självmedicinering som låter kusligt likt predikarens experiment i Predikaren 2. ”Jag sade i mitt hjärta: Kom, jag låter dig pröva glädjen. Njut av det goda! . . . Allt mina ögon begärde gav jag dem. Jag nekade inte mitt hjärta någon glädje” (Pred 2:1, 10). Han byggde och köpte. Han åt och drack. Han frossade i nöjen och glatt sällskap. Men till slut, när han möttes av döden, fann han vad vi också kommer finna: ”då var allt förgängligt och ett jagande efter vind. Det finns inget att vinna under solen” (Pred 2:11).

Det borde inte förvåna oss att man ofta hör om hur människor får depressioner efter julen. Glädje som köpts i affären kommer aldrig stå sig mot sanningen om livet i dödsskuggan. Inga julklappar man gett eller fått kan övervinna de osäkerheter som döden kommer med. Ingen julledighet kan lätta på den frustration och meningslöshet som döden åsamkar allt vi gör. Ingen sentimental sång kan lindra smärtan när döden tar våra vänner ifrån oss. Vi vaknar alla på nyårsdagen i kroppar som är ett år närmare graven.

Gläds över att Kristus har besegrat döden

Men det finns ett annat sätt att använda denna tid och de bästa gamla sångerna stakar ut vägen. Vi kan använda deras ärlighet och öppenhet kring döden för att mata vår glädje med Kristi löften – att föra de löftena från töcknet i en annan värld till vår världs vardagsproblem, där de hör hemma.

När de gamla sångerna knöt döden till julen, hade de ett gott källmaterial. Jag gillar den gamla översättningen av Jesaja 9, en av de tydligaste profetiorna om Kristi ankomst: ”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus; ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart (Jes 9:2).

Kristi ljus skiner som starkast där döden kastar sin skugga. Vi behöver inte skydda våra julfiranden från våra farhågor, frustrationer eller sorger. Så titta noga på sanningen. Var ärlig om din sorg. Och gläds sedan. Emmanuel har kommit till dig. Han kommer igen.

 

Matt McCullough (fil dr, Vanderbilt University) är pastor i Trinity Church i Nashville, Tennessee, och författare till Remember Death: The Surprising Path to Living Hope (Crossway, 2018) och The Cross of War: Christian Nationalism and U.S. Expansion in the Spanish-American War.

DelaShare on Facebook8Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page