Kristi uppståndelse – ett faktum

Kristi uppståndelse – ett faktum

Han är inte här, han har uppstått. – Luk 24:6

Kristi uppståndelse är en av den kristna trons viktigaste grundstenar. Luk 24:1-12 drar vår uppmärksamhet till bevisen för uppståndelsen. Här finns inte bara obestridliga bevis på att Jesus dog, utan även på att Han återuppstod.

I verserna framför oss ser vi att Kristus uppstod på riktigt. Vi läser att några kvinnor ”på den första dagen i veckan” (24:1) kom till klippgraven där Jesu kropp blivit lagd, för att smörja honom. Men när de kom dit fann de ”att stenen var bortrullad från graven och gick in men fann inte Herren Jesu kropp” (24:2-3).

Detta enkla faktum är startpunkten i berättelsen om Kristi uppståndelse. På fredag morgon [1] låg Hans kropp säker i graven. På [söndag] morgon var Hans kropp borta. Men vems händer hade fört bort den? Vem hade avlägsnat den? Det kan ju inte ha varit prästerna, de skriftlärda eller några andra av Kristi fiender! Om de hade haft Kristi kropp att visa upp för att motbevisa Hans uppståndelse, skulle de med glädje ha visat den. Inte heller kan det ha varit vår Herres apostlar eller andra lärjungar! De var alldeles för skrämda och modfällda för att försöka sig på någonting sådant, ännu mindre hade de någonting att vinna på det. En förklaring – och endast en – kan få alla pusselbitar att falla på plats. Den förklaringen är den som änglarna också ger i versen vi har framför oss (24:6): Kristus hade uppstått. Att söka Honom i graven var detsamma som att söka efter ”den levande bland de döda” (24:5). Han hade återuppstått och sågs snart levande och samtalandes i kroppen av många trovärdiga vittnen.

Det faktum att vår Herre återuppstod vilar på bevis som ingen icke-troende någonsin kan bortförklara. Det bekräftas av vittnen av alla sorter, typer och beskrivningar. Den enkla, osminkade berättelsen som evangelieförfattarna berättar kan inte omkullkastas. Ju mer deras skildring granskas, desto mer oförklarlig tycks händelsen vara, såvida vi inte accepterar att den är sann. Om vi väljer att förneka skildringens sanning, kan vi lika gärna förneka allt i världen. Det är inte lika säkert att Julius Caesar en gång levt, som det är att Kristus återuppstod.

Låt oss hålla fast vid Kristi uppståndelse som en av evangeliets grundpelare. Den bör skapa en fast övertygelse i våra sinnen om att den kristna tron är sann. Vår tro beror inte enbart på en uppsättning texter och läror: den har sin grund i ett storslaget faktum som skeptikern aldrig har kunnat välta omkull. Detta bör försäkra oss om att även våra egna kroppar ska uppstå efter döden. Om vår Mästare har uppstått ur graven, behöver vi inte tvivla på att Hans lärjungar ska återuppstå på den yttersta dagen. I synnerhet bör våra hjärtan fyllas med en lycklig känsla av evangeliets fullständiga frälsning: ”Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt” (Rom 8:34). Han har gått till fängelset för oss och kommit ut i triumf efter att ha gjort försoning för våra synder. Betalningen Han gjorde för oss har blivit godkänd. Det gottgörande verket har fullbordats helt. Inte undra på att aposteln Petrus utropar: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp” (1 Petr 1:3).

För det andra ser vi, i verserna framför oss, vilket klent minne lärjungarna hade i fråga om några saker vår Herre hade sagt. Vi får veta att änglarna som visade sig för kvinnorna påminde dem om deras Mästares ord i Galileen, där Han förutsade Sin egen korsfästelse och uppståndelse. Och så läser vi: ”Då kom de ihåg hans ord”. De hade hört dem, men inte tagit fasta på dem. Men först nu, efter flera dagar, kommer de ihåg dem. Detta klena minne är en vanlig andlig åkomma bland troende. Det är lika utbrett än idag som den var på de första lärjungarnas tid. Det är ett av många bevis på hur fallna och fördärvade vi är. Även efter att ha blivit förnyade genom den helige Ande, glömmer människor lätt evangeliets löften och föreskrifter, vilket leder till ständiga bekymmer för dem. De hör många saker som de bör bevara i sina hjärtan, men tycks glömma lika snabbt som de hör. Och sedan, kanske efter många dagar, drabbas de av lidande och de blir påminda – genast går det upp för dem att de hört dessa ord för länge sedan!

Den sanna boten på ett klent minne i tron är att få en fördjupad kärlek till Kristus och att få sitt hjärta mer fullständigt fäst vid det som är där ovan. Man glömmer inte snabbt det man älskar och ständigt håller framför sina ögon. Ju mer vårt hjärta är engagerat i Kristi tjänst, desto lättare finner vi det att minnas Kristi ord. Vi bör noga fundera över apostelns ord: ”Därför måste vi så mycket mer ta fasta på det vi har hört, så att vi inte driver bort med strömmen” (Hebr 2:1).

Vi ser, slutligen, hur sena till tro de första lärjungarna var när det gällde Kristi uppståndelse. Vi läser att kvinnorna, när de återvände från graven och berättade om vad de hade hört från änglarna för de elva apostlarna uppfattade dessa det ”som tomt prat, och de trodde inte på dem” (24:11). Trots att Mästaren själv hade förklarat hur tydligt som helst för dem att Han skulle återuppstå på den tredje dagen, trots att fem eller sex trovärdiga vittnen avlagt sitt distinkta vittnesbörd om att graven var tom och att änglar talat om det för dem. Han var uppstånden. Trots att det var uppenbart omöjligt att anta att graven var tom på någon annan grund än att ett uppståndelsens under hade ägt rum – trots allt detta kunde dessa elva trolösa människor inte tro! Kanske förundras vi över deras otro. Vid första anblick verkar det ju helt klart som det mest oförnuftiga, mest orimliga, mest provocerande, mest otippade. Men är det inte nyttigt att ta en titt på oss själva? Ser vi inte, runt omkring oss, en massa otro i kristna församlingar, som är långt mer orimlig och långt mer klandervärd än apostlarnas? Ser vi inte, efter ytterligare arton århundraden av bevis på att Kristus har uppstått från de döda, en allmän och verkligt beklagansvärd avsaknad av tro? Ser vi inte tiotusentals bekännande kristna som inte alls tycks tro att Jesus dog, återuppstod och ska återvända för att döma världen? Dessa frågor är smärtsamma. Stark tro är ju verkligen någonting sällsynt. Inte undra på att vår Herre sa: ”Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna en sådan tro på jorden?” (Luk 18:8).

Avslutningsvis, låt oss beundra Guds vishet, som kan bringa mycket gott ur det som för oss tycks ont. Apostlarnas otro är ett av de starkaste indirekta bevisen på att Jesus uppstod från de döda. Om lärjungarna till en början var så avvaktande till att tro på vår Herres uppståndelse, och slutligen blev så fullständigt övertygade om att det var sant att de predikade om det överallt, måste Kristus sannerligen vara uppstånden. De första predikanterna var män som övertygats trots sig själva, och trots en besluten, enveten ovilja att tro. Om apostlarna till slut trodde, måste uppståndelsen vara sann.

Från Expository Thoughts on Luke, Vol. 2, fri kopiering.

J. C. Ryle (1816-1900) var en engelsk anglikansk biskop och författare, född i Macclesfield, Cheshire County, Storbritannien.

1. Vi är medvetna om att evangeliska kristna har delade meningar kring korsfästelseveckan och när Jesus lades i graven, red. anm.

DelaShare on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page