Kristna i en pluralistisk värld

Kristna i en pluralistisk värld

Tolerans, sanningssägande, våld och lag: principer för hur kristna bör förhålla sig till dem som är av andra trosuppfattningar

Sedan den 11 september 2001 har frågan om hur kristna och muslimer ska förhålla sig till varandra blivit mer aktuell. Denna fråga är en del av den större frågan om hur kristna kallas till att leva i en pluralistisk värld. Mer specifikt, hur ska vi som amerikanska kristna tänka och handla i fråga om religionsfrihet i ett pluralistiskt sammanhang definierat av en representativ demokratis ideal? I synnerhet, hur ska vi vittna om Kristi överlägsenhet i en värld där mäktiga kulturer och religioner inte delar kärleken till friheten eller demokratins ideal?

De äldste i Bethlehem Baptist Church skrev den 26 augusti 2002 under på följande 20 principer som bibliskt trogna riktlinjer för kristna. Vi håller fram dem främst för församlingen som är under vår vård, till deras vägledning, i andra hand till den bredare kristenheten för allvarligt övervägande och nytta, och i tredje hand för icke-kristna sammanhang för att nå ett gemensamt samförstånd. Vårt främsta mål är att hjälpa kristna framhålla Jesu Kristi unika position och överlägsenhet, med ödmjukhet och med mod, så att andra också ska hedra honom genom tron och få evigt liv.

1. Oavsett om det gillas eller ogillas av andra bör vi tacksamt och med glädje hålla fast vid den sanna bibliska förståelsen av Gud och den frälsningens väg som han har försett oss med och det liv i kärlek, renhet och rättvisa Kristus förebildat och undervisat. (1 Kor 15:2; Hebr 3:6; 4:14; 6:18; 10:23; Upp 2:13; 25; 3:11)

2. Både i församlingen och världen bör vi vara raka och tydliga med hela Guds rådslut som är uppenbarat i hans inspirerade ord, Bibeln – både de delar som icke-kristna gillar och de delar som de inte gillar. Vi bör inte sticka under stol med vissa aspekter av vår tro för att undvika kritik eller ogillande. (Matt 10:27-28; Ef 6:19-20; 2 Kor 4:2; Gal 1:10)

3. Det är kärleksfullt att peka på felet och faran med trossystem som förnekar Kristus. Faran ligger inte bara i några temporära skadliga inverkningar utan särskilt i den eviga pina som kommer av att man avvisar Kristi sanning. Denna varning bör ges med uppriktighet och längtan efter det bästa för de som riskerar konsekvenserna av att de inte litar på Kristus. (Luk 6:31-32; Rom 13:10; 1 Tim 4:8; 2 Thess 1:8-9; 2 Kor 5:20)

4. Vi som kristna bör bekänna vår synd och vårt desperata behov av frälsning genom en korsfäst och uppstånden Frälsare, så att vi inte framställer oss själva som värdiga frälsning, som om vi hade högre intellekt, vishet eller godhet. Vi är tiggare som, av nåd, har funnit det livgivande brödet av sanning, förlåtelse och glädje. Vi önskar erbjuda det till alla så att de, tillsammans med oss, får beundra och åtnjuta Kristi storhet för evigt. (1 Kor 1:26-30; 4:7; 1 Petr 5:6; Jak 4:8-10; Luk 18:13-14; Matt 10:8b)

5. Vi bör presentera Kristus, inte som triumfen i en diskussion mellan religioner, utan som den mest pålitlige, vackre, viktige och dyrbare personen i världshistorien, och som den älskade ställföreträdare vi desperat behöver, i två bemärkelser: 1) Genom sitt lidande och död, absorberade han Guds vrede i vårt ställe; och 2) han blev vår rättfärdighet inför den allhelige Guden genom att leva ett syndfritt liv som tillräknades oss som rättfärdighet när vi satte tilltro till Jesus. (1 Kor 2:1-2; 2 Kor 4:4; 1 Petr 2:6-7; Rom 3:24-26; 5:18-19; Gal 3:13; 2 Kor 5:21)

6. Vi bör göra det tydligt att den kristna tron som förenar oss med Kristus och alla hans frälsande fördelar är som ett barns, som en självförtvivlad förtröstan på Kristi värde och verk, inte som en förtjänstfull handling vi själva utfört. Att vi kallar andra till att bli kristna innebär inte att vi kallar dem till att arbeta för Gud eller förtjäna hans gillande genom att utföra gärningar av rättfärdighet eller kärlek. Vi kallar människor att avsäga sig all självtillit och helt förlita sig på Jesu Kristi frälsande liv och död. (Ef 2:8-9; Tit 3:5; Rom 4:4-5; Rom 10:1-4; Fil 3:9)

7. Vi tror att det är någonting rättfärdigt och kärleksfullt att offentligt peka på felaktigheterna med andra trossystem, förutsatt att detta görs med tillräckliga bevis på att de religiösa skrifter eller representerande språkrör som dessa trossystem har faktiskt uttrycker dessa fel. Det är avgörande viktigt att vi strävar efter att undvika att göra nidbilder av andra trossystem, eftersom detta inte bara är ohövligt utan även underminerar vår egen trovärdighet. (Apg 6:8-7:53; Mark 12:24; Mark 8:33; Apg 3:15; 5:30; 2 Mos 20:16; Ef 4:25)

8. När vi avslöjar felen i andra religioner bör vi känna och uttrycka sorg och medlidande med de som inte omfamnar Kristus så att de blir frälsta. (Luk 19:41-42; Fil 3:18; Rom 9:1-3; 10:1)

9. Vi bör vara tydliga med att vi är kristna i första hand och amerikaner i andra hand. Vi är gäster och främlingar i världen och vårt djupaste och sannaste medborgarskap är i himlen. Vår beslutsfattande Herre och Ledare är Jesus Kristus, inte USA:s president. Denna första och djupaste lojalitet förenar oss med kristna från alla nationaliteter på ett fastare sätt än vårt sekulära medborgarskap förenar oss med andra amerikaner. I fråga om många amerikanska värderingar och beteenden är vi avvikande medborgare. Amerikansk kultur är inte kristendomen. Vi tror att det inte är opatriotiskt att kritisera orättfärdiga och ogudaktiga aspekter i vår egen kultur. (Fil 3:20; 1 Petr 2:11; Matt 22:21; Apg 5:29; 1 Tim 6:14-15; Upp 17:14; Ef 5:11)

10. Vi bör inte förvänta oss en ”rättvis match” i en sekulär värld som är fientligt inställd mot Gud och som känner sig obekväm inför Kristi sanning. Därför bör vårt gensvar till glåpord, förvanskning eller förtal inte vara ilsket förakt, utan tålmodigt vittnesbörd om sanningen, i hopp och med bönen om att när man lönar det onda med gott kan det öppna hjärtan för sanningen. Vi måste inse att förföljelser av varierande slag är normalt och att mycket av det beskydd vi har i Amerika är abnormt sett till historien och omvärlden. Vårt vittnesbörd når inte framgång genom ett föraktfullt pustande och frustande om våra rättigheter. Det når framgång genom att ”lida men alltid vara glada” och besegra det onda med det goda och genom konsekventa uttalanden och rimliga försvar för sanningen. (Matt 5:43-45; Rom 12:17-21; 1 Kor 4:12-13; 1 Thess 5:15; 2 Tim 3:12; 1 Petr 2:15, 19-24; 3:9; 4:12)

11. Vi bör ta avstånd från all form av våld som metod för att sprida vår tro. Bibliska kristna försöker inte sprida sin tro genom att använda politiskt eller personligt våld. Kristna sprider sin tro genom att lida, inte genom att orsaka lidande. Autentisk kristendom kan inte tvingas fram genom våld eller manipulation. (Luk 10:3; 2 Kor 5:11; Kol 2:24; 1 Petr 2:19-24; Upp 12:11)

12. Vi bör erkänna och förkunna att Kristus vid sin personliga ankomst kommer att straffa de som förkastat honom. Han kommer anvisa dem till evig dom i helvetets kval. Men vi måste vara lika tydliga med att Kristi våld vid slutet av tidsåldern är en avgörande orsak till att vi inte bör och inte får bruka våld mot andra på grund av deras trosuppfattningar. Detta är Kristi rätt, inte vår. (Matt 25:46; Rom 12:19; 2 Thess 1:7-9; 1 Petr 2:20-23; Upp 6:16)

13. I denna tid innan Kristus kommer i egen hög person, bör civila myndigheter inte bruka fysiskt våld eller något annat maktutövande eller undanhållna förmåner för att belöna eller bestraffa människor på grund av deras tro. (Antyds i Bibelns mönster för frivillig tro som söks genom övertygelsens och exemplets kraft; och att Guds möjliggörande nåd är en nödvändighet för att någon ska omvända sig. 2 Kor 5:11; 1 Thess 1:5-6; Ef 2:8-9; Apg 6:14; Fil 1:29; 2 Tim 2:24-26)

14. Inget fysiskt våld eller annat maktutövande, eller undanhållande av förmåner bör brukas av civila myndigheter för att bestraffa människor på grund av deras yttranden, skrifter eller konst, så vida inte kommunikationen kan visas, genom rättsprocess, uppenbara avsikter att begå brott eller hjälpa andra att begå brott. (Se stödet för #13)

15. Vi tror att Gud har givit plikten till den civila regeringen, inte individer eller församlingen, att ”bära svärdet” för rättvisa och säkerhet. (Matt 26:52; Rom 13:1-4; Rom 12:17-21; 1 Petr 2:20-23; 3:9, 14)

16. Vi bör skilja mellan ett rättfärdigt försvarskrig mot angrepp och ett religiöst krig mot människor på grund av deras trosuppfattningar. Vi bör se att denna distinktion antagligen inte kommer att hållas av vissa religioner som definierar sina trosuppfattningar så att de inkluderar rätten till kulturdominans genom makt. Men vi bör insistera på denna distinktion istället för att godta angriparens påstående om att vårt motstånd mot deras angrepp är en religiös attack mot deras tro. Vi bör hävda att grunden för ett sådant nationellt försvar är den civila rättigheten till frihet (religionsfrihet, yttrandefrihet, tryckfrihet och samlingsfrihet), inte ett ogillande av religionen som ligger bakom attacken. Vi kommer vara djupt oense med andra religioner, men denna oenighet är inte grund för beväpnad försvarsmakt. Vi bör skilja mellan det faktiska militära motståndet mot en religiöst motiverad makt, å ena sidan, och motivationen till vårt motstånd, å andra sidan, som inte är detsamma som att förkasta en viss religion, utan frihet för alla religioner att vinna omvända genom icke-våldsamma övertygelse- och attraktionsmedel. (Implicit i de tidigare principerna)

17. Vi bör tillstå att trosuppfattningar och beteenden inte har samma ställning inför lagen. Inga trosuppfattningar får straffas av civila myndigheter. Men en del beteenden som har sin grund i trosuppfattningar kan befinna sig utanför lagen och därför vara straffbara av den civila myndigheten. Dessa beteenden kan t.ex. vara att man dödar andra människor, misshandel, stöld, olika typer av diskriminering, o.s.v. Vilka beteenden som är enligt lag förbjudna i ett samhälle som vilar på trosfrihet och religionsfrihet bestäms i en process av övertygelse, debatt och val av representativa lagstiftare, där makten fördelas av de exekutiva och rättsliga grenarna och av grundlagsstadgade skyddsåtgärder för minoriteters rättigheter. Vi ser att det kan finnas utrymme för tvetydigheter. (Se stödet för nr. 13 och de logiska följderna av de tidigare principerna sammanlagt)

18. Vi bör särskilja mellan rätten att uttrycka kritik mot felaktiga trosuppfattningar och syndiga beteenden, å ena sidan, och de felaktiga slutsatser vissa drar från denna kritik, att de kritiserade trosuppfattningarnas förespråkare därför med rätta kan bli felaktigt behandlade. Vi bör inte godta påståendet om att det att bli kritiserad eller utpekad för att ha fel eller som syndare är en form av ”misshandel”. Det är inte ett brott (hatbrott eller annat) att offentligt kalla någons trosuppfattning felaktig och skadlig, eller kalla någons beteende syndigt och destruktivt. En nödvändig del av all debatt vad gäller trosuppfattningar, beteenden och anspråk är argumentet att vissa är fel, dåligt underbyggda och har skadlig inverkan. Det är såhär all politisk debatt fortgår. Detta är inte illegitimt i den religiösa sfären. T.ex., om någon våldsamt misshandlade en av USA:s senatorer på gatan efter att han kritiserats på senatens golv för att hans motion hade brister och var baserad på felaktig information och skulle leda till att fattiga tog skada, skulle vi inte skylla på den senator som framfört kritiken för det senare begångna våldsdådet och anklaga honom för anstiftan till våld. Alltså måste vi skilja mellan offentlig kritik av trosuppfattningar och beteenden, å ena sidan, och de felaktiga slutsatserna om att dessa felaktiga trosuppfattningar och syndiga beteenden gör att man förtjänar att bli misshandlad. (Se stöden för nr. 3 och nr. 7)

19. Vi tror att olika trosuppfattningar ändrar den inre betydelsen av alla övertygelser och beteenden, men däremot inte formen på alla övertygelser och beteenden. Därför kan exempelvis två personer ha olika trosuppfattning men ha samma form av övertygelse och beteende gällande abort. Vi önskar att alla människor delar tron på Kristus och har övertygelser och beteenden vars inre betydelse är att Kristus är Herren och livets skatt. Men vi gläds ändå när formen av våra övertygelser och beteenden delas av de som skiljer sig från oss i tron. Vi tror att det är möjligt att göra gemensam sak med dem i sociala frågor, förutsatt att denna delade aktion inte underminerar grunden och betydelsen av vår kristusupphöjande övertygelse. (1 Kor 10:31; Kol 3:17; Rom 14:23)

20. Vi tror att varenda religion, världsbild eller livsfilosofi har friheten att försöka påverka och forma vår kultur. Vi tar avstånd från att använda våld, mutor eller bedrägeri i denna strävan att forma kulturen. Vi bejakar evangeliets förkunnelse, att sanningen offentliggörs, att kärlek och rättvisa förebildas, bönens makt, användandet av övertygelse och deltagande i den politiska processen. Vi ser att alla lagar ”prackar” en viss grupps övertygelse om hur man bör bete sig på alla. Därför är det inte en övertygande kritik att säga att en lag som styr beteende är dålig för att den ”prackar någons moral” på samhället. Men det gör bara saken än mer viktig, att vi stöder principer, lagar och policyer som skyddar minoritetsgruppers lagliga friheter, som inte har tillräckligt många på sin sida för att ha något inflytande på lagstiftande processer. Utsträckningen av dessa friheter avgörs av de principer som uttrycks ovan, särskilt nr. 17. (Implicit i de tidigare principerna och deras stöd)

 

GDWU2WJohn Piper var under mer än 30 år pastor i Bethlehem Baptist Church, Minneapolis Minnesota, en ursprungligen svensk församling grundad av svenska emigranter på 1800-talet. Han är också författare till ett stort antal böcker, varav Guds stora passion är den första utgiven på svenska. Denna bok kan köpas här.

DelaShare on Facebook15Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page