Lärjungaskap och avgudarna Familj och Kultur

Det har skrivits mycket om lärjungaskapets pris. Det har sagts ännu mer. Men varje gång vi hör om allt Jesus kräver av oss som lärjungar sätts vi ändå ur balans när vi springer på en svår text som Luk 14:26-27, 33:

“Om någon kommer till mig och inte hatar sin far och sin mor, sin hustru och sina barn, sina bröder och systrar, ja, även sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge. Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge. … På samma sätt kan ingen av er vara min lärjunge, om han inte avstår från allt han äger.

Stephen-Um-TGC11-198x300_198_300_90[1]Vems hår står inte på ända efter detta skarpa prat om hat, korsbärande och avståndstagande? Det tycks skära sig mot allt som gör oss till dem vi är. Ja, det gör det verkligen.

Så vad håller Jesus på med här? Menar han verkligen att vi borde “hata” våra familjer, och t.o.m. oss själva, med allt vad det innebär? Vi måste ju å ena sidan säga “nej”. För det var ju Jesus som helt uppfyllde budet att älska din nästa som dig själv, och som även kallar oss att älska våra fiender. Han kan omöjligt säga emot sig själv, och han menar inte att vi ska göra någonting som inte stämmer med resten av Guds Ord.

Men om han inte kallar oss att aktivt hata våra familjer, gör detta lärjungaskapets pris lägre? Här får svaret bli “nej” igen. Vad Jesus kallar oss till är fullständig lojalitet. I grunden säger han: “För att bli min lärjunge, måste du låta mig gå före och (ibland) emot alla andra relationer.” Med andra ord måste våra liv vara så satta i lydnad under Kristus att när vi sätter vår lojalitet till honom sida vid sida med andra vi är lojala mot, är det ändå en så stor skillnad att den kan beskrivas med svart-vita termer som kärlek och hat.

Visst är det ett enormt pris att betala? Det verkar mödosamt, för tungt och nästan outhärdligt. Och faktiskt är det allt detta. Man undrar om någon alls har lyckats med det.

Någonting enormt med ett evangeliecentrerat lärjungaskap är påståendet att någon faktiskt “lyckades med det.” Kristus, Guds Son valde att nedlåta sig till vår värld i sin inkarnation. Istället för att lämna oss att dö som slav-lärjungar till grymma herrar, lämnade han sin Faders sida i himlen, avstod från allt han ägde, bar ett kors som vi förtjänade, och gav till sist sitt eget liv för oss. När Jesus kallar oss till radikalt lärjungaskap ber han oss alltså inte att göra någonting som han själv inte redan har gjort för oss. Och det är denna sanning—att vår Lärare har gett allt för oss—som inte bara uppmuntrar oss, utan också ger oss kraften att svara på hans kallelse till ett kostsamt lärjungaskap. Endast denna sortens Gud kan vara värd vår högsta lojalitet.

Lärjungaskapets pris i kulturens perspektiv

Denna kallelse till den högsta lojalitet utmanar och skär sig mot alla kulturers avgudar. Vi kan undersöka detta på mikronivå—nationer, etniciteter, grannskap, m.m. Men i det här sammanhanget är jag särskilt intresserad av skillnaderna på makronivå, alltså mellan en mer traditionell österländsk kultur och en progressiv västerländsk kultur. Den kostsamma kallelsen i Lukas 14 utmanar både det österländska och det västerländska kulturtänket, och syns tydligt i avsnitten där Jesus kallar sina lärjungar att följa honom.

I  Matteus 4:21-22 finner vi Jakob och Johannes laga sina fiskenät i båten, och deras far var med dem i båten. Det var nu Jesus “kallade dem” och när de hörde denna kallelse “lämnade de [genast] båten och sin far och följde honom.”

En intressant sak här nu är de olika sätt man kan läsa denna text på. Å ena sidan kan en typisk västerlänning läsa denna passage och inte se mycket till utmaning i en kallelse som innebär att man lämnar sin far. Detta är för att man, i västerländska kulturer, tenderar att vara mer lojal mot individen och yrkeskarriären, oavsett hur detta påverkar familjen, samhället och andra. I skarp kontrast till detta lägger en konservativ österländsk kultur oftare mer vikt vid familjen, samhället och solidaritet med kollektivet.

Denna kallelse, som är ett strålande exempel på den typ av engagemang Jesus krävde i Luk 14, är alltså särskilt utmanande för mer traditionella kulturer. Medan samhället självt, eller lokala samhällen, och rent av våra familjer, kan fordra att vi ger dem vår främsta hängivenhet, inkluderar kallelsen till lärjungaskap alltid ett drastiskt omarrangemang av vad som är mest värdefullt för oss, och kan ibland även inkludera ett avståndstagande från de saker som vägrar att inrätta sig under vår nye Mästare.

Lika utmanande för det progressiva västerlandet

Men intressant nog ger Matt 4:18-20 oss en bild som är minst lika utmanande för den alltför individualistiske västerlänningen som läser. Det är där som vi finner Petrus och Andreas mitt uppe i att utföra sitt dagsverke—med att fiska. När Jesus ser dem säger han “Följ mig, och jag skall göra er till människofiskare.” Lägg märke till att kallelsen här särskilt knyter an till deras yrke. Jesus vill omdefiniera hela deras liv, vilket han gör genom att kalla dem till att byta bransch. När de hör kallelsen överger de genast sina nät och följer honom.

En sådan kallelse kanske inte är så jättesvår att höra om man är av en mer traditionell kultur. Trots allt är dessa ibland mer vana vid att offra sina egna ambitioner och drömmar till förmån för samhället och familjen. Men för den mer progressive västerlänningen som läser är det nästan ofattbart att hängivenheten till Kristus kan innebära att ambitioner och karriärklättrande måste stryka på foten för Jesus.

Låt mig vara tydlig: Jag menar inte att Kristus kallar österlänningar att överge sina familjer och västerlänningar att överge sina karriärer. Snarare säger jag att kallelsen till lärjungaskap innebär att helt byta inriktning för vår tillvaro som människor, en omorientering, en allomfattande omvändelse av våra liv för att vår tillgivenhet helt ska vara till Kristus. Och eftersom det är så kommer kallelsen till lärjungaskap skära igenom och tvärs över alla kulturer. Så, för de progressiva, blir en del av kallelsen att se till att Kristus är viktigare än arbetet. Vi måste finna vår identitet i att vara lärjungar till Kristus och inte lärjungar till vår karriärsutveckling. För den mer traditionelle kan utmaningen ligga i att se till att Kristus får företräde i ens liv, över och ovanför familjen, kollektivet och samhället. Vi måste se till att Kristus är den största skatten i våra liv.

Oavsett hur det ligger till, utmanas vi som Kristi lärjungar till att ge honom vår högsta lojalitet, oavsett kulturell bakgrund eller social status. Eftersom det är såhär måste vi hämta tröst och kraft i det faktum att Kristus inte bara övergår mänsklig kultur, utan också gick in i den. Och då han gått in i kulturen utmanar han inte bara de rådande paradigmen, utan lovar också att befria allt som är trasigt i dem.

Stephen Um är förstepastor i CityLife Church i Boston, och rådsmedlem i The Gospel Coalition. Han är ordförande och verkställande direktör för The Center for Gospel Culture.

DelaShare on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page