Luthers nittiofem teser: Vad du kanske inte vet och varför de har betydelse idag

Om det är någonting de flesta vet om reformationen så är det nog det som hände den 31 oktober 1517, då Martin Luthers (1483-1586) nittiofem teser spikades upp på dörren till slottskyrkan i Wittenberg, i en protest mot katolska kyrkan. Efter detta dröjde det inte länge förrän kyrkan hade delats upp i flera olika läger: inte bara i ”kyrkans läger” och ”Luthers läger” utan även alla möjliga sorters kyrkor och teologer.

Allra mest känd är Luther är för sin undervisning om Skriften och rättfärdiggörelsen. Han hävdade att Skriften allena (sola scriptura) är vår yttersta auktoritet för tro och liv. I fråga om rättfärdiggörelsen lärde han att vi enbart blir frälsta genom tro på Jesus Kristus, på grund av Guds nåd och Kristi förtjänst. Vi blir varken frälsta genom våra egna förtjänster eller förklarade rättfärdiga genom våra goda gärningar. Dessutom måste vi helt förtrösta på att Gud frälser oss från våra synder, och inte förlita oss delvis på vår egen självförbättring.

Förlåtelse med en prislapp

Denna undervisning avvek radikalt från den katolska ortodoxin på Luthers tid. Men vad du kanske inte vet är att de 95 teserna i själva verket inte handlade om dessa frågor, även om det var detta dokument som tände gnistan för reformationen. Nej, Luther motsatte sig här bara det faktum att katolska kyrkan sålde förlåtelsecertifikat, och att den genom detta ersatte evangeliets sanna hopp (att vi får förlåtelse enbart genom att Gud är rik på nåd) med ett falskt hopp (att förlåtelse kan förtjänas eller köpas).

Katolska kyrkan hävdade att den hade blivit satt att förvalta en ”skattkammare av förtjänster”, av alla de goda gärningar som helgonen gjort (för att inte nämna Kristi gärningar, som gjorde skattkammaren oändligt djup). Kyrkan kunde alltså utfärda ett certifikat för de som var fängslade i sin egen synd, så att helgonens förtjänster kunde överföras till dem. Det fanns bara en hake. Dessa ”avlatsbrev” hade en prislapp.

För att kunna förstå vad Luthers 95 teser egentligen handlade om måste man först veta detta: avlatshandeln, där man sålde syndernas förlåtelse, kom just i samma veva då Luther själv haft en lång och intensiv inre kamp i frågan om frälsning och visshet. När man alltså ser denna krock, mellan en mans evangeliska hopp och kyrkans förnekande av detta hopp, kan man också få en rätt förståelse för de 95 teserna.

Själva teserna

95-stellingen_350_207_901Luthers officiella gensvar till avlatsbreven kom i form av ett akademiskt dokument som han riktade till den lokala ärkebiskopen, som råkade vara just den Albrekt av Mainz som hade beviljat kampanjen. Luther skrev faktiskt sitt klagomål – med titeln ”Disputation till utredning av avlatens innebörd”, senare känd som ”De 95 teserna” – på latin, och inte på allmänhetens modersmål. Detta faktum, kombinerat med de avsedda mottagarna och den i stort sett akademiska tonen tyder på att Luther inte skrev den för masskonsumtion. I själva verket ville han få igång en akademisk debatt. Men den blev i alla fall översatt till det allmänna germanska språket i Sachsen och ska ha spikats upp på dörren till Schlosskirche (slottskyrkan i Wittenberg) den 31 oktober 1517.

Luthers 95 teser tar i huvudsak upp tre ämnen: att sälja förlåtelse (genom avlatsbrev) för att bygga en katedral, påvens påstådda makt att utdela förlåtelse, och den skada avlatsbreven orsakade för sörjande syndare. Att hans bekymmer var av pastoral natur (och inte att han ville främja sin egen sak) framgår tydligt av dokumentet. Han trodde inte (vid just detta tillfälle) att avlatsbrev var en helt dålig idé; han trodde bara att de var vilseledande i fråga om kristnas andliga tillstånd:

  1. Apostoliska benådningar ska predikas med försiktighet, så att folket inte felaktigt tror att avlaten är bättre än goda gärningar av kärlek.

Så väl som deras plikt gentemot andra:

  1. De kristna bör undervisas att den som ger till de fattiga, eller lånar ut till de behövande gör en bättre gärning än den som köper avlatsbrev.
  2. Med gärningar av kärlek ökar kärleken och människan blir bättre, men genom avlat blir människan inte bättre, utan bara mer befriad från straff. [Observera att Luther inte ännu är helt emot avlatsteologin.]

Och även deras ekonomiska väl:

  1. De kristna bör undervisas att om de inte har pengar över så ska de spara pengarna till det som är nödvändigt i hushållet, och inte under några omständigheter slösa sina pengar på avlat.

Luthers attityd mot påven är också anmärkningsvärt dubbel. På senare år kallade han påven ”Antikrist” och brände hans skrifter, men här har han endast en försiktig ton, och hoppas att påven ska besinna sig. Till exempel verkar han i detta stycke försvara påven mot kritiker, fast på ett lite bakvänt sätt:

  1. De kristna bör undervisas att påven frivilligt skulle, till och med (om det behövdes), sälja Peterskyrkan och ge av sina egna pengar till vissa av dem som alla dessa avlatspredikanter övertalar att ge pengar.

Eftersom Leo X hade påbörjat avlatskampanjen för att bygga basilikan ville han ju inte ”ge av sina egna pengar” till offren. Men Luther skrev detta för att det kunde vara så att påven inte kände till detta missbruk och åtminstone inte skulle bli dömd ohörd. På så sätt gav han Leo tillfälle att på ett fint sätt komma undan avlatskampanjen om han så skulle vilja.

Vad gjorde då detta dokument så kontroversiellt? Luthers 95 teser träffade en öm punkt djupt i den medeltida kyrkans maktstruktur. Luther kallade påven och makthavarna till omvändelse – med ingen annan fullmakt än de övertygelser han fått från Skriften – och vädjade till avlatsrörelsens ledare att rikta sina blickar mot Kristus, den ende som kan betala för straffet som synden förtjänar.

Luthers avslut är kanske mest minnesvärt i hela dokumentet, eftersom han där uppmanar dem att se till Kristus och inte kyrkans makt:

  1. Bort då med alla de profeter som säger till folket i Kristus, ”Frid, frid” där det inte finns någon frid.
  2. Välsignade är alla de profeter som säger till folket i Kristus, ”Kors, kors”, där det inte finns något kors.
  3. Uppmuntra de kristna att flitigt följa Kristus, deras huvud, genom straff, död och helvete…
  4. … och därmed att komma till himlen snarare genom många prövningar, än genom försäkran om fred.

Under åren som följde på det att Luther först publicerade teserna, blev han allt frimodigare i sin beslutsamhet och förstärkte sina argument med Skriften. Samtidigt blev kyrkan mer och mer obekväm med den radikale Luther och, under de följande årtiondena, blev gnistan som han tänt till en reformationens eld som spred sig över Europa. Luther blev beordrad av kyrkan att ta tillbaka sina uttalanden 1520 och till sist sattes han i landsflykt 1521.

Fortfarande relevant

Även om de nittiofem teserna inte uttryckligen lägger ut en protestantisk teologi eller agenda, innehåller den fröna till rörelsens allra viktigaste övertygelser; särskilt prioriteringen att greppa och tillämpa evangeliet. Luther utvecklade sin kritik mot den katolska kyrkan, både utifrån sin egen inre brottningskamp med tvivel och skuld, och utifrån sin pastorala omsorg för församlingsborna. Han längtade efter det hopp och den säkerhet som endast de goda nyheterna kan ge, och han blev frustrerad av strukturerna som utnyttjade Kristus för att dra fördel av människor och hindra dem från att bli frälsta och försonade med Gud. Vidare är Luthers fokus på att undervisa Skriften betydande, eftersom detta lade grunden för reformationens allra viktigaste läror.

Luther utvecklade en stark känsla för läran om rättfärdiggörelsen genom tron och förkastade tanken på skärselden som obiblisk; han hävdade att avlatsbrev och botgöringssystem inte kan leda till frälsning. Det mest uppseendeväckande var att han trotsade påvens auktoritet. All denna kritik drevs av Luthers engagemang, över allt annat, för Kristus och Skrifterna som vittnar om honom. Det frispråkiga mod som Luther uppvisade då han skrev och offentliggjorde de 95 teserna spred sig också till andra inflytelserika ledare inom den tidiga reformationen.

Idag står de 95 teserna som kanske det mest välkända dokumentet från reformationens tid. Luthers mod, och hans vilja att gå till rätta med det han bedömde vara tydligt fel är precis lika viktiga idag som på den tiden. Ett av de viktigaste sätten som Luthers teser kan påverka oss idag – förutom Reformationens ”fem allena” (Skriften allena, nåden allena, tron allena, Kristus allena, ära till Gud allena) – är att de kallar oss att ordentligt undersöka kyrkans nedärvda seder och bruk mot måttstocken som Skriften ger oss. Luther såg ett missbruk, var inte rädd att påtala det, och blev satt i landsflykt för att han var trogen Bibeln mitt under svårt motstånd.

Justin Holcomb är episkopal präst och teologiprofessor vid Reformed Theological Seminary och Gordon-Conwell Theological Seminary. Han har skrivit Know the Creeds and Councils, Know the Heretics och On the Grace of God. Justin har också, tillsammans med sin fru Lindsey, skrivit Is It My Fault? och Rid of My Disgrace: Hope and Healing for Victims of Sexual Assault. Han finns på Facebook, Twitter, och JustinHolcomb.com.

DelaShare on Facebook24Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page