Måste man välja mellan sanning och tolerans?

Måste man välja mellan sanning och tolerans? En workshop med D. A. Carson på The Gospel Coalitions konferens i Orlando, Florida 2013.

Vi lever i en tidsepok där tolerans har blivit ett ord som ses som viktigare än sanning, rättfärdighet – eller integritet…

Att tala om toleransens intolerans kan en del uppfatta som nonsens. En lika meningslös motsägelse som “kylans hetta”, eller “vitans svarthet”. Tolerans i samhället idag är en lika oförhandlingsbar dygd som moderskap och äppelpaj på 50-talet. Man ifrågasätter det bara inte. Tolerans har blivit vad sociologer idag kallar “Västvärldens plausibilitetsstruktur” – en tankestruktur som en viss kultur godtar utan att ifrågasätta den.

 

 

MÅSTE MAN VÄLJA MELLAN SANNING OCH TOLERANS?
När jag sitter i en publik som blir ombedd att komma närmare-
-så blir mina kvarlevor av arvsynden levande.
Genast känner jag att jag inte vill.
Men eftersom ni är den främsta eliten, skulle jag vilja be er-
-att komma närmare. Vanligtvis spelar det inte mig någon roll-
-men jag hoppas det blir en liten frågestund senare.
Mikrofoner kommer att skickas fram och tillbaka, och det skulle underlätta-
-enormt, om ni satt nära istället för utspridda i denna stora sal.
Så om ni vill flytta fram kommer det underlätta sedan.
Men om er kvarvarande arvsynd segrar, finns inte mycket att göra.
Låt oss börja med att be.
Fader, i en tidsepok där tolerans har blivit ett ord som ses som viktigare-
-än sanning, eller rättfärdighet, eller integritet-
-hjälp oss att förstå lite om toleransens historia.
Hjälp oss att förstå toleransens begränsningar och dess föränderlighet-
-så att vi inte börjar att tillbe en falsk gud. Vi ber i Jesu namn, amen.
För ett par år sedan gav jag ut boken The Intolerance of Tolerance.
Den handlade om en av de mest dramatiska samhällspåtryckningarna någonsin-
-och om hur kristna skulle bemöta den.
Jag ska därför utgå ifrån denna bok, som tar upp många fler exempel-
-inte bara från vårt land, utan också Storbritannien och Frankrike.
Sedan skriver jag om hur kristna bör bemöta detta, som jag tar upp i slutet.
De flesta har nog inte läst boken alls, så jag ska ge en introduktion.
Att tala om toleransens intolerans kan en del uppfatta som nonsens.
En lika meningslös motsägelse som “kylans hetta”, eller “vitans svarthet”.
Tolerans i samhället idag är en lika oförhandlingsbar dygd-
-som moderskap och äppelpaj på 50-talet. Man ifrågasätter det bara inte.
Tolerans är en av dessa. Tolerans har blivit vad sociologer idag-
-kallar “Västvärldens plausibilitetsstruktur”.
Jag tror uttrycket “plausibilitetsstruktur” myntades av Peter Berger.
Det är en tankestruktur som en viss kultur godtar utan att ifrågasätta den.
I en fast, enhetlig kultur, som t.ex. Japan, kan plausibilitetsstrukturer-
-vara extremt invävda, sammanhängande och komplexa.
En utomstående kan ha svårt att komma in och förstå alla förutsättningar-
-som alla i hela kulturen sysslar med.
Men i en mångfaldig kultur, som västvärlden, inte minst USA-
-är plausibilitetsstrukturer mycket mer begränsade-
-eftersom de är mindre allmänna. De som finns kvar i ett sådant samhälle-
-hålls dock fast vid desto hårdare, då det är en av få saker som förenar.
Tolerans är då en av dessa fast vidhållna plausibilitetsstrukturer.
Att offentligt ifrågasätta toleransen och säga att den är intolerant-
-ses inte bara som befängt, utan kulturellt okänsligt. Osmakligt.
Men jag fortsätter ändå eftersom jag är övertygad om att kejsaren är naken.
Eller, han har åtminstone inte mycket mer på sig än sina kalsonger.
Och det är viktigt att förstå vad som har pågått.
För det första har själva uppfattningen om tolerans förändrats.
Förr var tolerans en “parasitisk” egenskap, inte oavhängig av andra.
Alla kulturer – antikens Rom f. Kr. eller medeltiden med katolska kyrkan-
-har sina uppfattningar om vad som är rätt och fel, lovligt, uppskattat-
-som är allmänt hållet. Men de som inte håller med blir ett problem.
Vad gör samhället med dem? Ska vi tolerera dem? Eller bränna dem på bål?
Ska vi förgöra dem? Låter vi dem tala?
Hur mycket avvikelser från kulturella normer tillåter vi?
Den här frågan ställs inom kommunismen, nazismen och även i demokratier.
Varje kultur har alltså gränser för hur långt man kan gå.
Ett lätt exempel för idag: Oavsett vilka sexuella friheter man åtnjuter-
-och befrämjar idag, så är det i princip ingen som vill främja pedofili.
Det är brottsligt. Vi tolererar inte pedofili!
Alla samhällen drar gränsen någonstans. Intoleransen införs.
Samhällen som tolererar lite är väldigt underkuvade och enhetliga.
Samhällen som är mycket fria ses som mer toleranta.
Men fram till för 100 år sedan sågs inte toleransen som god i sig själv.
Den är parasitisk, den beror på vad man ser som gott i den större kulturen.
Man kan inte ge toleransen en överlägsen status, man måste ju-
-vara tolerant, eller intolerant, mot något också!
Man förutsätter ju då att det finns en uppsättning dygder där ute.
Det beror alltså på den större kulturens förutfattade meningar.
Med den här förståelsen av tolerans finns det mängder av diskussioner-
-genom historien, i kyrkan och hednavärlden, om hur mycket mångfald-
-man ska tillåta. Ska man bränna häxor på bål? Eller kasta dem i finkan?
Eller spelar det ingen roll? Kan de göra vad de vill?
Hur är det med att sälja porr? Ska det tillåtas eller kriminaliseras?
Alla dessa exempel förutsätter nämligen att det finns dygder som antas-
-av domstolar, stat och kulturen, och så har man olika grader av tolerans-
-om hur långt man ska gå, och så vidare.
Om man alltså inom religion är tolerant mot andra religioner-
-så säger man “Jag ogillar det du säger, men jag försvarar med mitt liv”-
-“din rätt att säga det”.
Det är en slogan som ofta tillskrivs Voltaire, även om det inte finns-
-belägg för att han faktiskt sa det.
Men jag ska citera det igen för det är så bra, man vet inte vem som sa det.
“Jag avskyr din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den.”
Detta var den gamla toleransen.
Det fina med denna tolerans var att man kan vara oense med någon-
-och fortfarande anses tolerant, om man låter den andra tala.
Men den nya toleransen säger att det i många fall är fel att säga-
-att någon har fel. Det är det enda som är fel.
Om man säger att någon annan har fel, är man en intolerant människa.
Säger man att Jesus Kristus är den enda vägen till Gud-
-då hävdar man exklusivitet, på grund av vad Bibeln säger.
Men många idag skulle då anklaga dig för att vara intolerant.
Men för hundra år sedan hade den tanken varit helt obegriplig.
Vi fängslar ju inte de som råkar vara buddhister eller muslimer.
Vi fängslar inte kristna för att de är kristna. Det vore obegripligt.
Muslimer får kritisera kristna, kristna får kritisera buddhister-
-och vi har rätt att diskutera och ge skäl till att något är rätt eller fel.
Det sågs förr som tolerant. Man kunde ta upp värderingar inom en religion-
-och argumentera igenom saker på åsikternas öppna marknad.
Den nya toleransen säger: “Den mest toleranta och godaste religionen”-
-“är den som vägrar att säga att andra religioner har fel.”
Den här synen har blivit så dominerande och stark i vår kultur-
-att den, istället för att snylta på ett helt värdesystem-
-har blivit det högsta goda, och då blir det svårt att ha en seriös-
-diskussion om moral. Man har redan tvingats till tystnad genom-
-att få etiketten “intolerant”, och är inte värd att lyssna på.
Tim Keller talar gärna om “kullkastartro”.
Det är en trosuppfattning som, om man håller den för sann-
-så kastar den omkull andra trosuppfattningar. En kullkastande tro.
Låt oss anta att du, av någon anledning, passionerat tror-
-att det inte bara finns en väg till Gud. Men så säger någon att Jesus-
-hävdar att Han är den enda vägen till Gud och att ingen annan finns.
Att apostlarna säger att Hans namn är det enda genom vilket vi blir frälsta.
Då kanske den med kullkastartron inte anser kristen tro värd att lyssna på.
Man kommer inte ens diskutera ämnet eftersom det redan blivit kullkastat.
Denna nya tolerans blir alltså intolerant mot dem som inte erkänner-
-denna förståelse av tolerans!
Det blir i slutändan väldigt påtagligt inkonsekvent.
Jag ska utveckla detta lite mer och sedan ge några lösningar.
Låt mig förtydliga lite grann angående de två toleranserna.
Om någon säger sig vara mycket tolerant, är det för att hon står ut med-
-åsikter hon ogillar, eller att hon ser alla åsikter som lika giltiga?
Båda användningar av ordet “tolerans” förekommer än idag.
Om någon alltså är “tolerant” – vad menas?
En muslimsk präst säger “Vi tolererar inte andra religioner.”
Betyder det att muslimer inte vill tillåta att andra religioner finns-
-eller att muslimer inte ser andra religioner som likvärdiga islam?
En kristen pastor säger: “Kristna tolererar gärna andra religioner.”
Betyder det att kristna ser att alla religioner har lika rätt att finnas-
-eller att alla religioner är lika giltiga (tolerans nr. 2)?
“Ni kristna är så intoleranta!” Säger någon.
Menas här att kristna vill att alla religioner ska utplånas?
Eller att kristna insisterar på att Jesus är enda vägen till Gud?
Det förra är osant, medan det senare är sant.
Om det alltså i en dialog råder tvetydigheter i fråga om ordet “tolerans”-
-kan anklagelser uppfattas som värre än vad de är.
Påståendet: “Kristna tolererar gärna andra religioner.”
Vi får se på ännu fler distinktioner. Om här avses den första betydelsen-
-att kristna ser att alla religioner har lika rätt i en fallen värld-
-att finnas till, även om de som åkallar Kristi namn och tror på Bibeln-
-är övertygade om att andra religioner har fel och inte ger frälsning…
Även inom denna mer klassiska förståelse av tolerans finns utrymme-
-för ett visst mått av vaghet.
Är det fråga om laglig tolerans? I så fall strider kristna gärna för-
-att alla religioner ska vara lika inför lagen.
Detta är då ett tillfälligt arrangemang fram tills Kristus återvänder!
Man säger att, i denna fallna, trasiga värld, med all avgudadyrkan-
-och teologisk, religiös förvirring, har Gud ordnat det så att konflikter-
-avgudadyrkan och motsatta åsikter om Gud själv får fritt spelrum-
-och inte bör utplånas genom svärdet!
Men kristna som kan sin bibel vet att i den kommande världen-
-kommer ingen trotsa, utan tillbe Gud. Men för tillfället har kejsaren-
-ansvaret att upprätthålla ordning i en kaotisk värld.
Kejsaren fungerar under Guds försyn, men Gud är annorlunda.
Jesus har sagt att vi ska ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren-
-och Gud det som tillhör Gud. Men så blir det inte i den kommande världen!
Vår lagliga tolerans hör alltså till den nuvarande världsordningen.
Guds rike har dagats men ännu inte fullbordats.
En dag kommer Gud nämligen inte tolerera något som överträder Hans vilja.
Är intolerans då en synd? Eller handlar det om att Gud är Gud?
Men om kristna försöker ta hit det som är del av den fullkomliga världen-
-då blir kristna själva förföljarna!
“Krista tolererar gärna andra religioner” kan också betyda, inte laglig-
-tolerans, utan social tolerans. I ett mångkulturellt samhälle ska-
-människor av olika religioner leva tillsammans utan att kränka varandra-
-eftersom alla människor har blivit skapade i Guds avbild.
Ja, alla ska avlägga räkenskap inför Honom på den yttersta dagen.
Kristna, av alla människor, borde se att de inte är överlägsna andra.
De talar om en stor Frälsare men ser sig inte som ett stort folk.
Social tolerans bör därför uppmuntras.
Så kan vi fortsätta och göra fler distinktioner…
I den äldre synen på tolerans kan en människa anses som tolerant-
-om hon låter andra avvika från hennes egna starka åsikter och diskutera.
Denna äldre syn på tolerans gör flera antaganden.
1: Det finns en objektiv sanning som vi har plikten att uppsöka.
2: De som diskuterar tror att de vet sanningen och att motparten har fel.
3: Bästa sättet att övertyga andra är inte genom tvång, utan att man-
-obehindrat får dela sina idéer hur felaktiga vi än anser dem vara.
Det tredje antagandet insisterar alltså på att ingen får tystas ner.
En fri utredning kan så småningom få fram sanningen.
En del menar även lite naivt att detta sannolikt kan övertyga de flesta.
Den sekulära libertarianismen har en lite annan version av denna äldre syn.
I sin berömda text om frihet, förespråkar John Stuart Mill (1806-1873)-
-en sekulär grund för tolerans. “Inom religion finns olika, otillräckliga”-
-“rationella grunder för att utvärdera sanningsanspråken i en religion.”
“Det enda rimliga förhållningssättet är således offentlig agnosticism”-
-“och privat, godhjärtad, tolerans.”
Enligt Mill bör människor alltså vara toleranta i fråga om religion-
-inte för att det är bästa sättet att finna sanningen, utan för att-
-det inte finns tillräckliga medel för att uppenbara den.
Denna syn på tolerans cirkulerar också hejvilt idag.
Tänkaren Gotthold Lessing (1729-1781) gjorde en annan liknelse känd-
-som illustrerar detta perspektiv.
Liknelsen utspelar sig på 1100-talet, under det tredje korståget.
Lessing använder detta som anslag till liknelsen.
Den är ett samtal mellan tre figurer som representerar tre monoteistiska-
-religioner: Muslimske sultanen Saladin; Nathan den vise – en jude-
-och en kristen tempelriddare.
Saladin säger till Nathan den vise: “Du är så vis.”
“Säg mig nu, vilken tro, vilken teologisk lag är sannast och bäst?”
Istället för att svara berättar Nathan en liknelse.
“En man ägde en opalring med enastående skönhet och magiska krafter…”
“Den som bar den var älskad av Gud och människor.”
“Han hade fått den från sin far, den hade gått i arv sedan urminnes tider.”
“Mannen med ringen hade tre söner som han älskade precis lika mycket.”
“Han hade lovat var och en att ge dem ringen.”
“När döden närmade sig insåg mannen att han inte kunde hålla sina löften”-
-“så han bad en juvelerare att göra två identiska kopior av ringen.”
“Man kunde inte se någon skillnad på ringarna, men bara en var magisk.”
“På dödsbädden kallade han sina söner, en och en, utan de andras vetskap.”
“Han gav var och en av dem en ring, och så dog han.”
“Det var först då som de upptäckte att de hade fått varsin ring.”
De grälade om vem som nu hade den magiska ringen, vilket Nathan beskriver…
“De undersökte, anklagade och käbblade förgäves…”
“Men det kunde inte bevisas, lika lite som det för oss kan bevisas”-
-“vilken tro som är den enda sanna.”
“Bröderna bad en vis domare avgöra frågan, men han vägrade.”
“Om alla fick ringen direkt från sin fars hand, så får ni alla tro”-
-“att ni har fått den äkta ringen.”
“Domaren ber dem att sluta försöka få fram vilken som är den riktiga.”
“Var och en bör godta sin ring som den ursprungliga och leva ett gott liv.”
“Det skulle bringa heder både till deras far och Gud.”
Lessings liknelse togs väl emot av sin samtid.
De tre stora monoteistiska religionerna var så lika att varje grupp-
-med glädje borde fortsätta i tron att deras egen var den sanna-
-och fokusera på godhet, fria från den hemska dogmatismen-
-som beskylldes för de blodiga krigen under det föregående århundradet.
Det efterfrågades här alltså religiös tolerans.
Det gör inget om du tror att din religion är bäst, så länge du lever gott-
-och låter andra tro att deras egen religion är bäst.
Inte undra på att läsare på 2000-talet också tilltalas av den.
Människor idag är lika skeptiska till religiösa sanningsanspråk-
-som Lessings läsare. De tycker om en religion som skapar snälla-
-religiöst toleranta anhängare. Men idag måste liknelsen revideras.
Istället behövs inte tre, utan hundratals ringar, för att inkludera alla.
Monoteistiska, polyteistiska, ateistiska. Och vi får ju inte, som Lessing-
-tro att en av ringarna faktiskt har magiska krafter!
Ingen har det! Det är det sekulära alternativet.
Men på många sätt är Lessings liknelse inte alls så tillfredsställande.
För att den ska fungera gör berättelsen tre ganska löjliga påståenden.
1: “Gud” i liknelsen, mannen med den magiska ringen, lovar dåraktigt-
-att alla tre söner ska få ringen, fastän han vet att det inte går.
Han framstår som en svag dåre som ger omöjliga löften.
Och det här är ju en mycket viktig komponent av berättelsen-
-som visar varför fadern bedrar minst två av sina söner med falska ringar.
Har Gud alltså gett omöjliga och motsägande löften till sina söner-
-att Han till slut ljuger för dem?
2: Hela liknelsen förutsätter att vi, läsarna, vet vad Gud har gjort.
Det blir inte en god tolerans grundad på att vi inte kan veta sanningen-
-utan den är grundad på vissheten om att Gud själv skapat falska ringar-
-för att Han inte klarar av att göra sina söner besvikna.
Berättelsen fungerar endast för att läsaren utifrån vet vad Gud gjort.
Det blir ingen viss epistemologisk tygel grundad i vår okunskap-
-utan liknelsen antar att läsaren vet precis hurdan Gud är!
Han är en far som gärna förfalskar ringar för att bedra sina söner.
Det är också otroligt hur ringarna inte kan skiljas från originalet-
-men ändå saknar originalets krafter.
Om ringen inte visar sig medföra några märkbara välsignelser-
-måste dess kraft vara så svag att den är obetydlig!
Förfalskningarna verkar alltså inte bara fysiskt likvärdiga-
-utan varje son kan tro att hans exemplar är originalet.
Vi ser alltså inte en mäktig religion som faktiskt förvandlar människor.
Det spelar ingen roll om någon av religionerna har någon kraft-
-huvudsaken är att dess försvarare tror att den har kraften.
Samma problem ser vi i samtalet mellan Timoteus och kalifen i Bagdad ca 800.
Skildringen har populariserats av Philip Jenkins.
Timoteus, patriark i nestorianska kyrkan diskuterade med muslimske kalifen-
-i Bagdad. Båda parter uppvisade förståelse och hövlighet.
Timoteus sa: “Tänk dig att vi är i ett mörkt hus och någon kastar in”-
-“en dyrbar pärla i en grushög. Många famlar bland gruset och tror”-
-“att de funnit pärlan, men ingen kan vara säker förrän dagen gryr.”
På samma sätt har sanningen fallit i mörkret i denna övergående värld.
Var och en tror att de har funnit pärlan.
Allt de kunde säga om saken var att en del tror att de har nog bevis-
-för att de håller i pärlan, men den slutgiltiga sanningen kan ingen veta-
-i denna värld.
Igen, det finns en dyrbar pärla, men bara en dyrbar pärla.
I berättelsen kommer gryningen avslöja den.
Men även om Lessings liknelse är full av konceptuella problem-
-är det förståeligt varför den tilltalade hans samtid och läsare än idag.
Men i ett avseende är Lessings liknelse inte modern alls.
Både Mill och Lessing trodde att det fanns sanning – den magiska ringen fanns.
Men deras rationalistiska och sekulära antaganden tvingade dem att hävda-
-att sanningen i vissa fall inte är godtagbar.
Man kan tro att man har sanningen och argumentera för den-
-men om man inte kan bevisa sanningen efter de rådande kraven-
-så är den visaste hållningen god tolerans.
Med andra ord, här är poängen, till slut…
Den äldre synen på tolerans ansåg, antingen att sanningen fanns-
-och att bästa sättet att finna den är att hålla ut tills vi finner den.
Eller, att sanning i vissa fall kan upptäckas, men troligen inte i alla-
-och att det visaste och vänligaste är att ha en god tolerans-
-och inse våra begränsningar.
I motsats förnekar dagens tolerans att det finns någon enda rätta sanning.
Starka åsikter är endast smak för en viss version av verkligheten-
-men varje version är lika mycket sann.
Enligt Lessing bör vi vara toleranta eftersom vi inte kan veta ringen.
Men han förnekade inte att det fanns en äkta ring.
Den nya approachen säger att alla ringar är lika magiska, eller omagiska.
Det är alltså inte för att vi inte kan veta, eller att vi kommer få veta-
-utan om alla ringar är lika magiska kan man inte säga att någon är falsk.
Vi måste vara toleranta för att alla vägar är lika rätta.
Om du sedan höjer denna syn på tolerans som det högsta goda-
-då blir intolerans ärkesynden.
Tyvärr har den nya toleransens “intolerans” en ny definition.
Intolerans är inte längre en vägran att låta motsatta åsikter yttras-
-utan det blir allt ifrågasättande av att alla religioner och åsikter-
-är lika mycket riktiga.
Att ifrågasätta dessa axiom är per definition intolerant!
Det råder nolltolerans vad gäller sådant ifrågasättande.
Det klassificeras som “intolerans” – den högsta synden, och måste fördömas.
Det har blivit den högsta lasten. Det blir en “kullkastartro”-
-som inte tillåter ifrågasättanden i det offentliga.
Man kan inte överdriva vikten av att se skillnaderna mellan gamla och nya.
Man kan inte förstå mycket som sägs om tolerans utan att se denna skillnad.
Filosofiprofessorn Lesley Armour skrev: “Vår idé om en god medborgare”-
-“är att han tolererar allt, förutom intolerans.”
FN:s deklaration om tolerans 95: “Tolerans förkastar all dogmatism”-
-“och absolutism.”
Men varför då? Kan man inte hålla någon dogm för absolut sann-
-och även låta andra hålla motsatta dogmer för absolut sanna?
Påståendet att “tolerans förkastar all dogmatism och absolutism”-
-låter väl också en aning dogmatiskt och absolut?
Thomas Helmbock, vicepresident för nationella studentföreningen LCA skriver:
“Definitionen av den nya toleransen är att alla livsstilar och åsikter”-
-“är likvärdiga. Det finns ingen sanningshierarki.”
“Din och min tro är jämlik och all sanning är relativ.”
Men om den nya toleransen respekterar alla trosuppfattningar-
-kan man fråga sig om detta inkluderar nazism? Stalinism? Barnoffer?
Hur är det med Ku Klux Klans åsikter? Eller andra liknande gruppers?
Det låter vidsynt och vist, men blir självdestruktivt och idiotiskt.
Jag menar att den nya toleransen är intellektuellt förvirrad-
-och moraliskt bankrutt!
Intellektuellt förvirrad, eftersom definitionen av tolerans blir nonsens.
Jag förstår betydelsen av “Kapitalist tolererar kommunist”, förutsatt-
-att jag använder den gamla definitionen av tolerans.
Men med den nya, måste kapitalist A hålla med kommunist B.
Kapitalisten kan ogilla åsikten, men inte säga att de är felaktiga, onda…
Kommunisten kan inte heller säga till kapitalisten att han har fel.
“Jag gillar det inte, det är ditt val. Det är OK för dig och OK för mig.”
Men vad betyder då tolerans, om du inte först kan vara oense med någon?
Du måste kunna säga “Dina idéer är nonsens, men ha dem om du vill.”
Men säger du “Jag kan inte vara oense, och jag tolererar dig”…
…då saknar orden mening. Det är intellektuellt bankrutt!
Det är lika mycket moraliskt bankrutt. Det tror sig vara det högsta goda.
Det ser sig som det högsta goda och är extremt intolerant mot allt-
-och alla som är oeniga med dess definition av tolerans!
Det är alltså, i sig självt, helt intolerant!
Det är moraliskt bankrutt då det säger sig följa något den inte gör.
Vi kan ta detta på många fronter, men ett särskilt känsligt ämne idag…
Det finns nog ingen hetare potatis i det offentliga idag än homosexualitet.
En ung kvinna jag känner arbetade på kontor och en kille hon inte kände-
-kom och sa: “Jag har hört att du är kristen?” Hon sa ja.
“Betyder det att du hatar mig för att jag är homosexuell?”
“Nej, jag hatar inte dig, jag känner dig inte ens!”
“Jag tror på Bibeln som säger att homosexualitet inte är bra, men”-
-“det är mycket som inte är bra. Jag är glad att få arbeta med dig.”
Han gick till HR och sa sig känna sig hotad och kränkt av den “homofoba”-
-kristna på kontoret. På måndagen fick hon sparken, i toleransens namn.
Det finns ju många intoleranta människor i fråga om homosexualitet…
Man drar fula skämt och fäller kränkande kommentarer.
Men i dagsläget är det mer homosexuella som är intoleranta-
-mot de som faktiskt är oense med deras värderingar.
Alla som är oense med dem kallas “homofoba”.
Därför kan man omöjligt ha en seriös diskussion om sexualmoral.
Du har ju redan marginaliserats genom etiketten “homofob”, “intolerant”.
Det här är en “kullkastartro”, och den vägrar ta en diskussion.
Det är en del av ett större fenomen i vårt samhälle.
Förr i tiden höll man antingen den katolska uppfattningen om naturlig lag-
-eller den protestantiska om att Guds morallag är skriven i vårt samvete.
I väst, med detta judisk-kristna arv, tog man det för givet att man måste-
-prata igenom mycket moraliskt rätt och fel, innan man pratar politik.
Men om man inte anser att detta föregår politik, måste rätt och fel-
-bestämmas genom juridiska beslut. Rätt och fel bestäms av lagstiftningen.
Rätt och fel etableras genom politiska dekret. Inget går före politiken.
Då arbetar man för att få politiska beslut till ens egen fördel.
Om domstolen säger att något är OK, är det OK och gott.
Anser du att det är fel, är du intolerant.
Därför blir det mycket svårt att ha en seriös diskussion om moral idag.
De flesta kan nämligen inte se djupare än politiska diskussioner om moral.
Detta innan jag ens har börjat citera kapitel och vers!
Om detta inte vänder i reformation, väckelse, opinionssvängning eller något-
-kommer ganska snart kristna församlingar, organisationer eller individer-
-förlora sina jobb, som den här unga kvinnan för några veckor sedan-
-eller få höga bötesbelopp eftersom de dömts för det skändligaste brottet:
De har varit intoleranta. Frågan uppstår då: Hur bemöter vi detta?
Det är värt sin egen föreläsning, men bara några saker.
Boken The Intolerance of Tolerance tar fram mer detaljerat-
-och skissar ut toleransens historia, inom och utom kristna kretsar.
Genom detta förstår vi vad etiska tänkare har bidragit med-
-och vad Skriften säger om detta. Det är viktigt att se-
-den stora historiska bilden. Vi har formats av saker i samhället.
En tänkande kristen måste undersöka vad dessa saker är.
Saker kan gå riktigt dåligt, men Gud kan också vända det hela mirakulöst.
Gud kan göra så det vänder helt. Jag är ingen profet och arbetar ideellt.
Men det finns en del vi kan säga om hjulet lossnar.
Vår vän och broder Al Mohler skriver en bok om “Dagen efter”…
Om domstolarna beslutar att homoäktenskap är lag, vad händer då?
Jag ser fram emot att få läsa boken och se vad jag borde ha sagt här…
För det första bör vi fortfarande älska människor. Frossa inte i hat.
Demonisera inte dina meningsmotståndare. Prata med, älska människor.
Man evangeliserar för både heterosexuella och homosexuella-
-medmänskligt, bjuder hem dem på en bit mat och visar godhet.
Kärleken, i sig själv, är ett starkt vittnesbörd.
Sedan hur omvända homosexuella bemöts i församlingen är en annan stor sak!
För det andra: Var beredda på att lida. Det kan gå så långt.
Bli då inte aggressiv. Men förbli trogen Jesus.
För det tredje, är det ibland värt att utmana en del av detta.
En gång tog Paulus villigt emot slag, en annan gång åberopade han-
-sitt romerska medborgarskap.
Det finns skäl till att Paulus gjorde olika ibland…
Ibland måste vi utmana besluten som fattas.
Kvinnan jag känner som fick sparken, hade kunnat vara sådan-
-att hon ifrågasatte detta beslut. Hon hade ju inte hotat eller kränkt nån.
Ibland får alltså kristna stå på sig och se om domstolen kan gå emellan.
Inte bara för din egen skull, utan för att det också sätter en standard-
-som kan skydda nästa person som hamnar i samma sits.
Det blir en kristen kärlekshandling att skydda och värna om andra kristna-
-som hamnar i samma sits.
Det kommer nog många sådana fall i framtiden innan det lägger sig, dock.
En del av detta är nämligen så genomskinligt intolerant och dumt-
-att det kommer att bli utmanat i rätten.
Och till sist, när allt annat misslyckas: Var glad!
Lev inte i rädsla. Var en glädjefull, förtroendefull kristen, i glad-
-lojalitet till Jesus som bygger Sin församling, som Helvetets portar inte-
-kan stå emot.
Om några av oss därigenom får oss några törnar – må så vara!
Gud är inte skyldig någon något. Allt blir utrett i evigheten.
Under tiden vittnar vi om Jesus och visar upp den bästa typ av tolerans.
Vi vet att det finns en Domare som kommer ställa allt till rätta.
Klockan här säger att vi har drygt fem minuter för en frågestund.
Om någon har en fråga finns det mikrofoner här i mittengången.
Kom gärna fram och ställ en fråga så att alla kan få höra den.
Hej Dr. Carson. Hur bör pastorer tala till församlingen om homosexualitet?
Det här är en bra fråga som många ställer.
Om du predikar utläggande så kommer dessa ämnen upp.
Går du igenom 1 Korintierbrevet eller Romarbrevet tas frågorna upp…
Sedan finns det också ställen i 3 Mos där vi får tala om förhållandet-
-mellan det Gamla och Nya förbundet. Ofta blir vi ju anklagade för-
-att endast tala om detta i 3 Mos men inte om att stena äktenskapsbrytare.
Detta hänger ju ihop med förhållandet mellan Gamla och Nya förbunden.
Kristna behöver få veta hur Bibeln hänger ihop och se vad texten säger.
Jag skulle inte skylta: “Söndag kväll: Pastor Bob talar om homosexualitet”.
En broder i The Gospel Coalitions rådsförsamling predikade nyligen igenom-
-en bibeltext som nämnde ett ansenligt antal synder.
Han talade om homosexualitet i 90 sekunder men nämnde allt möjligt, som-
-otrohet, hat och annat. Men en lesbisk kvinna var på besök och hörde detta.
Nästa vecka demonstrerade man utanför och fördömde honom som homofob.
När jag talar i ämnet så gör jag det helst privat, inför mindre grupper.
Där kan jag tala mer utförligt. Inte för att jag är rädd för konflikt-
-utan för att det oftast blir omöjligt att ha ett förnuftigt samtal.
Jag har haft några seriösa diskussioner på universitetsanläggningar-
-men gör inte en så stor sak av det i församlingen!
Var bara trogen på alla fronter – predika Evangeliet!
När du väl får tillfälle att tala mer utförligt om ämnet, annonsera inte.
Gör det bara utan vidare omsvep.
Kan du fördjupa mer hur den nya ateismen, som är fundamentalt intolerant-
-kan tala om tolerans med intellektet i behåll?
Det är en bra fråga, och här ingår det faktum att den nya toleransen-
-är märkvärdigt inkonsekvent. Det är ingen rättvis eller förnuftig hållning.
Den nya ateismen är fientlig, intressant, skarp, men inte särskilt djup.
Den förstår i stort sett ingenting om epistemologi.
Men den är en god motpart i debatter. Men den som redan har en sekulär-
-världsbild kommer självklart ta ställning för den sidan.
Oundvikligen finns det ju partiskhet hos alla ståndpunkter, och när-
-tolerans är det högsta goda, kommer du att se de som håller med dig-
-som toleranta, och de som inte håller med dig ser du som intoleranta.
Det är den nya retoriken. Tolerans och intolerans är “gott” och “ont”.
Många här har säkert släkt och vänner som är praktiserande homosexuella-
-eller strängt pluralistiska. Det intellektuella samtal vi för-
-tycks förpassat till den inre kretsen. Man kan inte diskutera öppet-
-med sina homosexuella vänner. Dessa intellektuella idéer är bra-
-men hur använder vi dem för att älska homosexuella, rent praktiskt?
Också en bra fråga. Diskussionen förs dock offentligt, ibland.
Jag talade på Berkeley inför 600 studenter om toleransens intolerans.
Jag använde samma resonemang, talade inte mycket om homosexualitet-
-men i den en timme långa frågestunden kom det upp iallafall!
I detta sammanhang gick det till på ett mycket hövligt sätt.
Här talar vi ju om samhällsfenomen och inte om att evangelisera personligen.
Detta får inte bli ett föredrag om hur man evangeliserar för homosexuella.
Det handlar om tolerans här och homosexualitet var ett exempelfall.
Jag har sett många homosexuella bli omvända genom åren, och de går oftast-
-igenom ett av tre olika mönster…
En utredning som jag läste för ett par år sedan visade att-
-87 % av homosexuella män faktiskt var bisexuella.
Om man är bisexuell kan man ha sex med vilket som.
Så i viss mån gör dessa 87 % ett val.
Vad föder du då din fantasi med?
Men 13 % kan bara gå åt ena hållet. Vad händer om de blir omvända?
Vad gäller lesbiska vet jag åtminstone att dessa experimenterar mer.
En del som blir omvända, genom bibelläsning, vägledning och vänskap-
-återgår faktiskt till att bli heterosexuella. Men dessa är få.
En del förblir homosexuella hela livet. Men de finner inte sin identitet-
-i sin sexualitet, utan i Kristus Jesus, och lever gärna i celibat-
-för Kristi skull.
En jämförelsen för egen del är min fru och jag som varit gifta i 37 år.
Tänk om min fru genom en olycka skulle hamna i ett vegetativt tillstånd?
Har jag då rätt att gifta om mig? Ligga runt? Nej, för Jesu skull.
Min identitet är inte i äktenskapet, min fru, eller i heterosexuellt sex-
-utan i Jesus! Därför skulle jag vara förnöjd och leva i celibat alla år.
Jag känner några homosexuella som tagit den hållningen.
Ytterligare några, genom en omsorgsfull församling och visa pastorer-
-och en underbar, gudfruktig kvinna-
-kan ingå ett heterosexuellt äktenskap, få barn, ha nära intimitet-
-men fortfarande får de homosexuella fantasier om de irrar bort från Jesus.
De lever med detta, så troget till Gud de kan, under Evangeliet-
-tills de får uppståndelsekroppar i den nya himlen och jorden.
Det här är mycket komplexa frågor och jag vet hur Gud kan förvandla.
Men det här är spannet av saker jag sett.
Det finns många fler visa själavårdare som bevittnat mycket mer än jag.
Vi behöver tänka noga och inte för överdrivet om vad som sker-
-när människor kommer till Kristus med allt möjligt i bagaget.
Jag bedriver kristet arbete på ett universitet och våra grupper-
-blir ofta kallade intoleranta. Vi får mindre tillgång till universiteten-
-eller blir utsparkade. Frågan uppstår, när är det värt att utmana?
Innan har det varit för att vi vill evangelisera och se omvändelser-
-men senaste året på grund av vår syn på homosexualitet. Kan du utveckla-
-hur Paulus ibland godtog slag, ibland åberopade sitt medborgarskap?
Vad jag förstår godtar Paulus slag för Kristi skull, hans kristna identitet.
Men ibland kan det skydda andra om han står upp för sina rättigheter.
Jag kan inte svara kategoriskt, men ett antal domstolar har stöttat den-
-kristne målsäganden om denne olagligen sparkats från universitetsområdet.
Om t. ex. elevrådet har en väldigt bred policy mot diskriminering-
-och en kristen grupp kräver att ledaren följer Bibelns lära om sexualitet-
-så tycker de att detta strider mot universitetets regelverk.
Men måste då även den judiska gruppen ha nazister i sin styrelse?
Måste den muslimska gruppen låta en kristen vara med? Det blir löjligt!
Detta blir i själva verket inte mångfald. Mångfald är när det får finnas-
-grupper som gör det de tror på, enligt den gamla toleransen. Men nu blir-
-det istället intresseklubbar efter “minsta gemensamma nämnare” så att-
-den nya toleransen kan upphöjas. Utmanas detta rättsligt vinner man oftast.
Får vi fler vunna rättsfall så blir det svårare att sparka ut skolgrupper.
Men det krävs mod, tid och pengar.
Även kristna skolgrupper i England har haft liknande fall som de vunnit.
Visst kan det bli annorlunda ju mer samhället förfaller, men det är värt-
-att tackla, vi är ju trots allt en demokrati och har ansvar.
Vi har alternativ som inte Paulus hade. Han kunde inte ställa kejsaren-
-inför rätta.
Obamacare kommer kräva skatt för att finansiera aborter-
-ska vi tolerera detta och bara betala vår skatt?
Detta är svårt. Idag kan man nog inte utföra någon form av transaktion-
-utan att en del pengar går till något man inte vill. Det är systemet.
Men det är annorlunda från en kristen organisation som öppet tar ställning-
-på religiösa grunder, emot abort och abortivmedel.
Det finns piller som avlägsnar barnet genom en typ av abort.
Den bästa boken som moraliskt och teologiskt integrerar detta ämne-
-är en ganska nyutkommen bok av Megan Best som nog finns i butiken här.
Hon kommer att medverka på konferensen och hålla i en workshop.
Hon är läkare från Australien. Jag minns inte vad boken heter…
Men jag vill hävda att dessa frågor är viktiga nog att strida om.
Wheaton College och katolska universitetet driver separata rättsprocesser.
Det är ännu inte avgjort hur det kommer bli.
Obamacare försöker sig på att definiera de religiösa undantagen.
De omkullkastar alltså inte grundlagen utan definierar tillämpbarheten-
-allt snävare, så att regeringen avgör vad som utgör en religion.
Exempelvis bibellärare kanske då inte behöver finansiera-
-preventivmedel o.s.v. men skolans trädgårdsmästare kanske måste det.
Detta är debatten som närmar sig med stormsteg.
Det kan bli stora rättegångar, avgifter och bötesbelopp i den processen.
Och där blir det nog kristna som får stå för notan.
Min förre arbetsgivare arbetade mycket med tolerans…
Jag har aldrig haft några problem med dessa saker, men om det uppstod-
-en situation, för andra här som undrar, där HR börjar tala om tolerans-
-och någon känt sig kränkt, vad rekommenderar du för åtgärd?
-För den som blir kränkt?|-Om någon anklagar dig-
-för att ha kränkt dem, HR kontaktar dig och du riskerar att förlora jobbet.
Vad rekommenderar du då, i vissa situationer?
Först skulle jag förklara min attityd och konversationen för HR-
-och sedan föreslå att HR medlade ett samtal.
Öppen diskussion måste vara möjlig utan att behöva gå direkt till rätten.
Att man automatiskt utesluter åsikter med hänvisning till “intolerans”-
-är just det som slår ut all möjlighet till samtal.
Därför vill jag börja med att hårt angripa de fronterna.
Men eventuellt kommer det rättsfall där HR har diskriminerat en kristen-
-som egentligen inte uppträtt på något kränkande sätt.
Sista frågan…
För att omfamna den gamla toleransen, menar du att vi ska omfamna-
-det libertarianska perspektivet, eller en libertariansk regering?
Du talade om “grader av tolerans” – hur bemöter man en som säger att-
-den som är emot pornografi vill “lagstifta moral”?
Är “tolerant” per den gamla definitionen detsamma som “libertarian”-
-eller är det legitimt att förbjuda pornografi, m.m.?
Detta är ännu en jättefråga som leder in på ännu fler spår.
Den är värd sin egen timme. Men jag ska försöka svara kort.
Många yngre kristna idag är eniga om att Bibeln fördömer homosexualitet.
Men de anser inte att det är rätt att stifta lagar emot det.
“Det är ok om det godkänns, jag är ingen att bestämma vad de vill göra.”
Detta är en mer libertariansk syn på moralfrågor.
Det blir då möjligt att låta allt gå oemotsagt och tiga.
Vi dras alla åt detta på olika sätt. Det är nog inte många som skulle-
-vilja kriminalisera eller fängsla homosexuella, även om man gjorde så förr.
Varför skulle vi då göra det med samkönade äktenskap? Det är en svår fråga.
Samtidigt kan inte den libertarianska synen se att kristna har ett ansvar-
-för vad de anser vara gott för samhället.
Traditionellt är det anabaptisternas syn. De bygger sitt separata samhälle-
-och har inget ansvar för omvärlden.
Kristna som tror på sitt ansvar i världen kan förlora debatten offentligt-
-även om de påpekar skadan i att överge äktenskapets bibliska värde.
Men då är det samhället som förlorar på det. Om vi lyckas omvända världen-
-är egentligen irrelevant, vi har fortfarande ansvar att göra gott mot alla.
Vi har ansvar att vittna så gott vi kan, på ett ödmjukt och fromt sätt-
-så att samtal om moral får komma tillbaka i det offentliga samtalet.
Den libertarianska/anabaptistiska synen håller inte.
Men jag förstår att dessa frågor är komplexa. Gud välsigne er.
Översatt av evangeliecentrerat.se

DelaShare on Facebook2Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page