Moses bön var så mäktig (Charles Spurgeon)

Moses bön var så mäktig (Charles Spurgeon)

”Så hölls hans händer stadiga tills solen gick ner.”
2 Mos 17:12

Moses bön var så mäktig att allting berodde på den. Moses åkallan gäckade fienden mer än Josuas strider. Men båda behövdes. På samma sätt är det i själens strid: styrka och glöd, beslut och hängivenhet, tapperhet och kraft, måste slå sig samman, och då går allt väl. Du måste brottas med din synd, men den allra största delen av denna brottningskamp måste göras när du är ensam med Gud i det fördolda.

Bönen håller alltid upp förbundets tecken inför Herren, precis som Mose när han bad. Staven var tecknet för Guds handlande med Mose, symbolen för Guds styre i Israel. Lär dig, du vädjande helige, att hålla upp Guds löfte och ed inför honom. Herren kan inte förneka sina egna uttalanden. Håll uppe löftets stav, och få vad du vill.

Mose blev trött, och då fick han hjälp av sina vänner. Närhelst din bön slaknar, låt tron stödja ena handen och det heliga hoppet lyfta upp den andra, så kommer bönen som satt sig på Israels sten, vår frälsnings klippa, hålla ut och få överhanden. Se upp så att din hängivenhet inte mattas av. Om Mose kände det, vem kan då undkomma det? Det är mycket lättare att strida mot synden offentligt, än att be emot den enskilt.

Det noteras att Josua aldrig blev trött i striden, men Mose blev faktiskt trött i bönen. Ju andligare en aktivitet är, desto svårare är det för kött och blod att hålla nivån uppe. Låt oss därför ropa efter särskild styrka och må Guds Ande, som hjälper oss i vår svaghet, såsom han lät Mose få hjälp, göra så att vi likt honom kan fortsätta med stadiga händer tills solen går ner – tills livets afton är förbi, tills vi kommer till en bättre sols uppgång, i landet där bön går upp i lovsång.

DelaShare on Facebook1Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page