När du väntar i öknen

Om du var tvungen att välja en berättelse i Bibeln som förebild för ”framgång i tjänsten”, vilken skulle du då välja? Personligen kan jag inte tänka mig någon mäktigare än Elias seger över de falska baalsprofeterna i Första Kungaboken 18. I ett enda kapitel rensar profeten på egen hand bort all avgudadyrkan ur landet, sätter igång en gräsrotsväckelse bland Guds folk och får slut på torkan som pågått i tre och ett halvt år. Ingen dålig dag!

Men vi glömmer ofta att Elias gärning inte började den dagen. Innan han kunde kalla ner eld från himlen vid berget Karmel i Första Kungaboken 18, var han tvungen att genomgå en smärtsam tid i öknen i Första Kungaboken 17. För de flesta av oss är det precis som för Elia, att det inte finns någon kraft som i Första Kungaboken 18 utan förberedelsen i Första Kungaboken 17. Givetvis hade det varit trevligt om vi fick ”eld från himlen” från början till slut! Men större delen av vår tjänst liknar nog mer det som första Kungaboken 17 ger bilder av: att hålla ut tills korparna återvänder, lita på att krukan och kannan inte är tomma imorgon, hanka sig fram tills torkan är över, undra varför Gud inte avlägsnat den korrupte Ahab och under hela tiden ständigt vänta, vänta, vänta.

alone-in-the-desert-300x225[1]Ökenperioder är brutala. Men Gud verkar mäktigt även under dessa tider i våra liv, liksom i Första Kungaboken 17. Frågan är bara om vi kan se det?

Mol allena

I Första Kungaboken 17:1-6 sänder Gud Elia till öknen för att bli matad av korparna. Herren sänder en torka över landet—en dom mot den avgudadyrkan som Ahab och hans feniciska hustru Isebel infört i landet (1 Kung 16:30-33). Gud ger Elia makt över regnmolnen, men sänder honom sedan öster om Jordan till öknen där han måste dricka ur en bäck. Tänk vad ödmjukande! Från det högtflygande ”regn ska inte falla om inte jag säger det” (v. 1) till det lågtstående ”gå och göm dig i öknen och drick ur en bäck” (vv. 2-5). En som har makt över himlens högsta moln måste böja sig ner mot en bäck när han är törstig. Landets mäktigaste man lever i fullkomlig oansenlighet och under nästan barbariska förhållanden.

Men när månaderna släpade sig fram, är jag ändå säker på att den förkrossande ensamheten var värst av allt. ”Det är inte gott för mannen att vara ensam” (1 Mos 2:18)—ändå är Elia helt ensam, dag efter dag, månad efter månad. Jag kan se honom framför mig, där han sitter på en sten eller gömmer sig i en grotta. Han har ingen aning om vad som händer i världen utanför (jag antar att det inte kom några tidningsbud till bäcken Kerit). Han måste ha känt sig bortglömd, obetydlig, som om livet gått honom förbi. Det måste ha varit som för en stadsmänniska som flyttar ut på landet, eller som att skriva ditt livs största nyhet på Facebook och inte få ett enda ”gilla”.

Förutom förödmjukelsen och ensamheten måste denna tid dessutom ha varit dödstrist. Elia, den mäktige, dundrande profeten, som inte är rädd att utmana kungar och nationer, har ingenting att göra—annat än att vänta. Han kan inte ens arbeta för sin mat! Dessutom är han begränsad till ett visst område; han måste hålla sig nära bäcken. Så Elia ställs inför den brännande solen, dag efter dag. Han lär sig komma ihåg hur träden och sanden runt omkring ser ut medan månaderna långsamt släpar sig framåt. Han äter samma mat (bröd och kött), det som korparna kommer till honom med, måltid efter måltid.

Ingen att prata med, ingenting att göra och ingenstans att gå. Vid slutet av denna pärs tänker jag mig att han ser lite ut som Tom Hanks på ön i Cast Away: blekt hår, rufsigt skägg, spräckt hy och en förvildad blick.

Men så: en dag torkar bäcken och Gud sänder Elia någon annanstans. Men han får inget bokkontrakt, och inte heller får han resa runt och tala på konferenser efter ökenperioden. Gud flyttar honom till ännu en tid av väntan och avskildhet när han lever hos änkan i Sarefat (1 Kung 17:7-24). Hans tjänst begränsas till två människor, några av de lägst ansedda i denna kultur: en hednisk änka och hennes son. Och inte ens då får Elia samla resurser för framtiden. Änkan har faktiskt bara en handfull mjöl och en liten kanna med olja. Elia måste leva i kontinuerlig tro på att innehållet i krukan och kannan inte ska ta slut.

Skyddar, försörjer, förbereder

Hoppet som håller oss uppe i ökentiderna påminner oss om att Gud är där och gör en del av sitt mest genomträngande verk. Han verkar i Elias liv i Första Kungaboken 17 på minst tre sätt: skydd, försörjning och förberedelse.

Gud skyddade Elia eftersom Ahab skickat ut spioner för att döda honom (1 Kung 18:10). Isolering i öknen var alltså det enda säkra skyddet för honom under denna torka. Gud försörjde Elia genom korparna och sedan genom det kontinuerliga flödet av mjöl och olja i änkans hus. Korparna kom varje dag, och krukan och kannan blev aldrig tomma. Det må ha varit enformigt, men det var ändå ett mirakel. Det kanske kändes som döden, men det var det inte—Gud uppehöll honom.

Men framförallt förberedde Gud honom. Varifrån fick Elia den tro och det mod han behövde för att stå emot alla falska baalsprofeter i kapitel 18? Det måste ha varit de år av väntan på Gud, när han upplevde Guds trofasta omsorg mitt under alla svårigheter, som Elias tro och beslutsamhet blivit lika starka som diamanter.

När vi har en ökenperiod är det lätt att tappa siktet på Guds beskydd, försörjning och förberedelse. Vi kanske till och med undrar: Hur kan jag lita på Guds godhet när jag är i denna ödemark? Men kom ihåg Jesus! Han gick igenom den ultimata öknen: övergivenheten och förnedringen i att dö under Guds förbannelse. Om detta är måttetstocken för Guds kärlek och engagemang för oss, kan vi lita på honom i våra egna ökenperioder.

Ett gudscentrerat perspektiv på vår tjänst

Kapitel 17 i Första Kungaboken driver oss att bli gudscentrerade i hur vi utvärderar och i hur vi utför vår tjänst—alltså i både perspektiv och prestation. Det påminner oss om att ”framgång” i slutändan definieras som trohet till Guds kallelse till oss, oavsett om denna kallelse innebär att samla kraft inför situationer lika den i Första Kungaboken 18 eller att envetet hålla ut tills stunder lika den i Första Kungaboken 17 är över.

Vi vill ju att våra liv ska bli maximalt fruktsamma i arbetet för Guds rike. Vi känner en nöd och angelägenhet inför att ”skörden är stor, men arbetarna få” (Matt 9:37). Men Gud vet bättre än oss. Tänk om Elia bara hade ansett att det inte var tillräckligt fruktbärande att vänta på korparna, och så övergett Guds kallelse? Då skulle han nog aldrig ha fått uppleva berget Karmel.

Att trofast leva ut Guds kallelse i enkla sammanhang innebär inte att välja en enkel väg. Om Guds kallelse fört dig dit, är öknen den säkraste vägen till att verkligen arbeta för Guds rike. Den kan kännas slumpartat, men varje ögonblick är planerat av Gud. Det kan verka som slutet på din historia, men i är verkligheten det enda som kan föra handlingen framåt. Det kan smaka som döden, men i själva verket är det vägen till livet.

Om Gud har kallat dig in i en ökenperiod: Ge inte upp! Kom ihåg att på denna torra, kvava plats—under en tid då du nätt och jämt orkar hålla ut—vakar Gud över dig. Titta efter korparna. Lita på att krukan och kannan inte blir tomma. Och var medveten om att han använder denna svåra period för att förbereda dig inför saker som ligger framför—saker som ibland är mycket större än de du annars skulle ha uppnått om du inte gått igenom den smärta som du nu befinner dig i.

gavin_ortlund_headshot_1_100_82[1]Gavin Ortlund är en av redaktörerna på The Gospel Coalition, ungdomspastor i Sierra Madre Congregational Church och doktorand i historisk teologi vid Fuller Theological Seminary. Han bor med fru och barn i Sierra Madre, Kalifornien. Gavin bloggar regelbundet på Soliloquium. Du kan följa honom på Twitter..

DelaShare on Facebook28Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page