Om du vill predika som Luther, måste du lyssna som Luther

Om du vill predika som Luther, måste du lyssna som Luther

Martin Luther har ofta uppmärksammats av forskare för sin strategi att dra nytta av tryckerimediet för att sprida reformationens budskap. Tryckerierna tog en risk när de publicerade hans 95 teser (som bjöd in till en akademisk disputation om avlatshandeln) eftersom disputationer, förutom vid det här tillfället, aldrig blev några kioskvältare.

Vid slutet av 1517 hade Luthers teser och tankar spridits som en löpeld, och han insåg då tryckeriernas möjlighet att sprida ännu mer av hans budskap. Han påbörjade en litteraturkampanj – samordnad med kolleger i Wittenberg och anhängare på andra ställen – som kom att för alltid förändra kyrkan och samhällena i Europa.

Men när Luther undervisade sina elever i att tolka Bibeln och predika nådde han direkt ännu fler människor än vad hans publicerade skrifter gjorde. Med retorikmästaren Philip Melanchton vid sin sida tog Luther predikan i bruk på ett minst lika radikalt annorlunda sätt som han använde det skrivna ordet.

Det kristna livets medelpunkt

Luther kasserade den gängse medeltida förståelsen av vad det är att vara kristen – att söka vinna Guds ynnest genom att utöva religiösa aktiviteter under de lokala prästernas medling. När han kallades till att undervisa i Bibeln vid Wittenbergs universitet kastades han också ännu längre och djupare ner i Skriften. Han började sin karriär med att undervisa i Psaltaren och därefter Romarbrevet och Galaterbrevet. Där upptäckte han att en kristen är en som Gud, genom Sitt Ord, rör till att förtrösta på Kristi frälsande verk.

För Luther blev det centrala med gudstjänsten inte att hålla mässa, utan att höra predikan. Därmed blev det också det centrala i den kristnes liv. Denna upptäckt kom också att påverka och förändra många andra saker, som till exempel begravningsceremonin. Istället för en mässa som skulle mildra de hädangångna själarnas lidande i skärselden, blev begravningspredikan standarddelen av begravningen, och man predikade budskapet om uppståndelsen och hoppet om evigt liv. Samma sak handlade psalmerna om, som ersatte de medeltida sorgesångerna man sjöng på vägen till kyrkogården.

Men det mest påtagliga var att predikningar under medeltiden annars brukade handla om de under som vissa helgon hade utfört, och vad man förväntar sig för uppförande hos de fromma. Luther, däremot, insisterade på att Jesus Kristus ska vara huvudpunkten i varje predikan – särskilt hans död och uppståndelse som vann förlåtelse, liv och frälsning för de som Anden leder att förtrösta på honom. Denna huvudpunkt ingick i Luthers homiletiska regel som tog fasta på Kristi befallning att predika omvändelse och förlåtelse (Luk 24:46–47).

Luther följde Jesu observation att ”det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka” (Matt 9:23) och 1522 ändrade han den medeltida ”katekesen” (instruktionsprogrammet för lärjungaskap) så att de tio budorden kom före den Apostoliska trosbekännelsen, för att man skulle få en diagnos av vad som gått fel. Trosbekännelsen lade sedan fram vad Gud gjort för sin skapelse. Den tredje och sista delen av denna katekes var Herrens bön, som lade grunden för hela det nya livet i lydnad.

bench-1868070_640[1]Luthers predikningar utgick från att åhörarna behövde sin synd diagnosticerad för att kunna uppskatta storheten i Guds barmhärtighet, särskilt den i Kristi verk, och att denna uppskattning skulle kunna blomma ut i en längtan att tjäna Gud och nästan. Luther gav riktlinjen att predikan på rätt sätt skulle göra åtskillnad mellan lag och evangelium.

Predikans medelpunkt

Luther hävdade att all synd kommer av att vi inte förtröstar på Gud och Hans Ord. I hans ”Lilla katekes” förklarar han därför det första budet med att Gud har skapat människan till att ”frukta och älska Gud mer än något annat och i allt förtrösta på honom”. Vi blev skapade för att lyda Guds bestämmelser för våra liv som människor.

Luther ansåg att lagen alltid anklagar, men han insåg även att lagen förkrossar även de som inte hör, eller inte kan höra, dess anklagelse. Denna förkrossande makt påminner alltid syndens offer – såväl som förövarna – att de måste vända om till sin Skapare.

Luther predikade hela historien om hur Gud interagerade med sina skapade varelser – från skapelsen i 1 Mos 1 och 2, till syndafallet i 1 Mos 3, och genom hela historien med Israels upprepade uppror och Guds oupphörliga trofasthet – även när den uttrycktes i vrede över människornas synd. Men Luthers predikan kretsade ändå kring Ordet som blev kött, tog sin boning bland sitt folk, levde ett liv i fullkomlig lydnad och tog på sig det yttersta lidandet för oss. Och i centrum av Luthers förkunnelse står Kristi död ”för vår synd” och uppståndelse ”för att återställa vår rättfärdighet” (Rom 4:25). De som har denna rättfärdighet inser naturligt att Guds rättfärdiga barn handlar på ett rättfärdigt sätt.

Luther trodde att Gud hade kommit för att bo ibland sitt folk i Jesu kött och blod, och han trodde även på Andens verkliga närvaro i Skriften. Gud talade direkt till wittenbergprofessorn från Bibelns blad. Det dödade honom, dränkte honom – då dess uttryck av Guds vilja för mänskligt beteende kom med sitt omdöme om honom – och det väckte honom till nytt liv, till att vandra i Kristi fotspår (Rom 6:3-11).

Luthers retoriska färdigheter gjorde att det blev en fröjd att lyssna till hans förkunnelse, det är jag säker på. Men budskapet om liv och frälsning i Jesus Kristus gjorde honom till en budbärare av goda nyheter – nyheter som återför hel och full mänsklighet till de som förtröstar på Frälsaren.

Lyssna likt Luther

Luther levde visserligen på en helt annan tid och plats, men predikanter kan än idag hämta stor uppmuntran och goda exempel från honom. Han kände bävan när han gick upp i predikstolen, och kunde ibland tänka ”Du följde inte manuskriptet” när han gick ner från den. Men när han fällde dessa omdömen om sig själv, erkände han, brukade ofta någon som hade lyssnat svara uppmuntrande. Andra gånger gjorde hans församlingsbor honom helt förtvivlad. Ändå var han säker på att den helige Ande uträttade stora, otänkbara ting med hans ord. Denna övertygelse kan också vi ha. Den helige Ande kanske inte sköter sitt hushåll på det sätt som vi anser vara bäst, men vi kan lita på att han vet vad som är bäst.

I denna förvissning förberedde Luther sina predikningar genom att lyssna till sina grannar i den lilla staden Wittenberg. Han försökte känna in vad som tyngde ner dem, och hur de försökte ta genvägar i att följa Guds bud. I samma position står också vi mellan Gud och hans folk, som han vill konversera med.

Så, likt Luther, söker vi Skrifterna. Vi överlämnar hans löfte om förlåtelse och stöd, om sällskap och acceptans. Och med hela vår varelse, och inte bara med ord, projicerar vi hans omsorg för sitt folk. Vi blir verktyg för Anden då vi står framför dem.

Gud blir närvarande i oss, lerkärl (2 Kor 4:7), och hans Ord – som Paulus säger kommer tyckas som dårskap och svagt för världen (1 Kor 1:17-2:16). Han projicerar sin styrka mot vår svaghet (2 Kor 12:9).

Robert Kolb (Fil. Dr., University of Wisconsin) är missionsprofessor emeritus i systematisk teologi vid Concordia Seminary i St. Louis, Missouri. Han har skrivit flertalet böcker själv och tillsammans med andra, bl. a. The Genius of Luther’s Theology, Luther and the Stories of GodMartin Luther: Confessor of the Faith och The Christian Faith: A Lutheran Exposition. Kolb är också medredaktör för The Book of Concord (översättning av Konkordieboken till engelska från år 2000). Han har hållit föreläsningar på mer än 40 utbildningar i fem världsdelar och på många kyrkliga möten. Sedan 1996 har han varit gästföreläsare vid Lutherische Theologische Hochschule i Oberursel, Tyskland.

DelaShare on Facebook27Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page