Pastor, vad är du rädd för?

Vad kan pastorer bli rädda för? Att misslyckas? Inte bli erkänd? Otro? En rörig predikan? Fastän de ser till ”fårens store Herde” (Hebr 13:20) för att få kraft i sitt arbete med att leda hjorden, kämpar pastorer med rädslor i tjänsten varje vecka.

Danny Akin, Bill Kynes och Miguel Núñez öppnar sig om vad de är rädda för.

 

 

Här är en djupt personlig fråga jag gärna vill ställa er, mina pastorskollegor.
Vad är ni allra mest rädda för i er tjänst?
Ni har varit pastorer i årtionden. Detta är er kallelse. Vad oroar ni er för?
Jag har köttsliga rädslor, som rädslan att misslyckas.
Rädslan att församlingen en dag bara försvinner och jag blir helt misslyckad.
En annan är att människor inte ska tycka om mig. Detta är köttsliga rädslor.
Jag måste lägga dem åt sidan och lita på att Gud trofast har allt under kontroll.
En djupare, andlig fruktan är att förlora min andliga vitalitet.
Att jag skulle sluta tro vad jag förkunnar och allt bara blir arbetsrutiner.
Mitt liv skulle då bli ett enda hyckleri.
Jag har nyligen tänkt på Rom 12:11 där Paulus säger: ”Förlora aldrig er nit”-
-”utan var brinnande i anden.” Det här är jag rädd att förlora.
Har du sett detta hos andra som gör att du just tänker på det?
Det är något i pastorsrollen. Man är inte bara en föreläsare.
-Man delar sitt liv.|-Man är en herde…
Exakt. Och man kan inte predika troget utan att ha djup övertygelse.
Förlorar du det, är du ingenting.
Att behålla min andliga glöd och vitalitet som pastor är centralt för mig.
Jag är rädd att förlora det och bara bli en automat för andliga produkter.
Jag predikar just nu igenom 2 Kor. Paulus skrev till en församling-
-som inte godkände honom och missförstod hans roll som lärare.
Han var djupt sårad och skrev detta brev med tårar.
I detta brev ser man smärtan hos en pastor, apostel och missionär.
Jag känner också en rädsla att bli missförstådd i vad jag försöker göra för dem.
Att min iver och passion för Gud misstolkas och att man inte godkänner mig.
Det är som när ett barn inte förstår sin förälders goda avsikt.
Samma förhållande kan råda mellan pastorn och fåren.
Sedan kan man också bli rädd för att nästa generation kommer sakna passion-
-för Evangeliet och sanningen. Framtida ledare måste kunna fortsätta på det-
-som Gud har påbörjat. Så här känner jag också en viss oro.
Paulus såg oenigheten i Korinth – jag är orolig att församlingen blir oenad.
Vi är befallna att slå vakt om enheten genom fridens band.
Det är en enhet Anden redan skapat, men vi måste bevara den.
Detta är en rädsla jag har.
Min rädsla kommer ur en rad erfarenheter. Pastorn som vigde min fru och mig-
-och gav mig min pastorslicens, gick, lördagen efter vårt bröllop ut och sa-
-att han och hans fru, efter 20 års äktenskap, skulle skiljas. Han frånträdde.
Efter att jag gått i Bible college i två år lämnade studentpastorn i samma-
-församling sin fru och två döttrar för en annan kvinna och frånträdde.
Förste pastorn jag tjänade med började i en ny kyrka och begick äktenskapsbrott.
Nästa pastor jag tjänade med frånträdde p.g.a. otrohet. Jag blev ärrad tidigt-
-och är rädd att inte jag heller ska sluta väl.
När Paulus satt i fängelse och skulle bli avrättad var han glad på ett sätt.
I 2 Tim 4 säger han: ”Jag har fullbordat loppet, jag har kämpat den goda kampen.”
”Jag har nått mållinjen, och jag har bevarat tron.”
När jag blir allt äldre ber jag Gud låta mig sluta väl.
Om det betyder att Han tar hem mig imorgon: hellre det så att jag slutar väl!
Jag vill inte fortsätta, bli diskvalificerad och lida skeppsbrott i tjänsten.
Jag hoppas vi gett en del uppmuntrande och varnande ord.
Vi får se var vi särskilt behöver lita på Herren.
Dessa rädslor får vi lägga vid foten av korset, korsfästa köttet-
-förtrösta på Kristus, vara trogna och hålla fokus på priset: Herren Jesus.

DelaShare on Facebook7Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page