Predikan: Varför den stora missionsbefallningen är stor (David Platt, svensk text)

David Platt predikar om att utföra missionsbefallningen, att nå folken, utifrån 2 Kor 4 på The Gospel Coalitions 2013 Missions Conference i Rosen Shingle Creek i Orlando. (Här intervjuas Platt om denna predikan.)

Har du en bibel, så bläddra till 2 Korintierbrevet kap. 4.
Jag är utan tvekan tacksam till Guds nåd, som är den enda anledningen–
–till att jag står här.
Jag har gott hopp om att jag, genom Guds nåd, ska kunna tjäna er med Ordet.
Min text är 2 Korintierbrevet 4:13-18.
Ikväll, i en värld bestående av ca 16 000 olika folkgrupper.
Över 6 000 som fortfarande klassas som “onådda” med evangeliet.
Så läser vi dessa ord:
Men då vi har samma trons ande som i skriftordet: Jag tror, därför–
–talar jag, så tror också vi, och därför talar vi.
Ty vi vet att han som uppväckte Herren Jesus skall uppväcka oss tillsammans–
–med Jesus och låta oss träda fram tillsammans med er.
Allt sker för er skull, för att nåden genom att komma allt fler till del–
skall få tacksägelsen att flöda över till Guds ära.
Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner–
–förnyas vår inre människa dag för dag.
Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett–
–oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet.
Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga.
Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.
Jag vet att Andy just ledde oss i bön, men jag vill be för oss igen.
Fader, vi öppnar våra sinnen och tankar för Dig, denna stund.
Vi ber att Du ska tala till oss i Ditt Ord, genom Din Ande.
Och jag ber att Du genom Ditt Ord ska sända oss ut i världen.
Fader, vi ber att Ditt Ord på denna konferens ska skapa ringar på vattnet..
…både i hjärtat på pastorer, ledare och församlingsmedlemmar–
–som kommer att genljuda till Din ära bland folken.
Vi ber att efter vårt möte med Dig i Ditt Ord, på denna konferens, ikväll–
–att onådda folk en dag snart ska bli nådda.
Gud, att alla onådda folk snart ska bli nådda folk.
Fader i Himlen, helgat varde Ditt namn, bland alla jordens folk.
Tillkomme Ditt rike, ske Din vilja här och nu, i våra liv och församlingar–
–och över hela jorden, såsom i Himlen.
Vi ber detta i Jesu namn. Amen.
C.T. Studd var en rik engelsman som, när han kommit till Kristus–
–sålde allt han ägde för att ta evangeliet till folken.
Många försökte avråda honom, men han gick ändå, till Kina och Indien.
Han ansåg inte att pension var något för kristna så han tillbringade resten–
–av sitt liv med att predika evangeliet i Sudan.
Han dog där och det blev ett steg för “Worldwide Evangelization Crusade”-
-som började sprida evangeliet över Asien, Afrika och Sydamerika.
Studd skrev en gång:
I tron att vidare dröjsmål är syndigt, har några av Guds “nollor”–
–som förtröstat på Gud Allsmäktig, beslutat sig enligt Guds Bok att–
–göra ett bestämt försök att slutföra världsevangelisationen.
Vi har väntat för länge på varandra för att börja! Väntetiden är över!
Guds timme är slagen! I Guds Heliga Namn, stig upp och bygg!
Vi bygger inte på sand, utan på klippan, Jesu Ord.
Och Helvetets portar ska inte få makt över oss.
Skulle vi vara rädda? Inför hela världen, ja, även den sömniga, ljumma–
–trolösa, mesiga kristna världen, vågar vi lita på vår Gud.
Vi sätter allt på spel för Honom, att leva och dö för Honom.
Vi gör detta med Hans obeskrivliga glädje, sjungande högt inombords.
Vi dör hellre i tro på vår Gud än att leva i tro på människan.
När vi är i denna ställning är striden redan vunnen, segern är i sikte.
Vi vill ha verklig helighet för Gud, inte det sjukliga pratet och–
–vackra orden och fina tankarna.
Vi vill ha verklig helighet, med djärv tro och gärningar för Jesus Kristus.
Dessa ord sammanfattar min bön.
Inte bara denna konferens utan hela rörelsen: TGC, T4G, Cross Conference.
Och mycket annat. Bröder och systrar förenas från olika församlingar–
–olika strömningar och samfund, och de har ett fast fokus på evangeliet…
…på Guds ära i evangeliet, nådens läror i evangeliet.
Att sådant evangeliefirande, konferenser och böcker, enhet och centralitet–
–ska ge oss en evangelie-nöd i oss.
Så att vi tillsammans gör ett bestämt försök, under Guds suveräna nåd–
–slutför världsevangelisationen!
Jag vill vara tydlig med att jag inte kommer med utopiska visioner.
Jag förutsätter inte en viss eskatologisk position.
Jag säger inte att vi genom egen kraft kan slutföra missionsbefallningen.
Och det är inte vi som har bestämt när alla folk ska göras till lärjungar.
Gud är suverän över allt detta, men Han har gett oss ett specifikt mål-
-och det är kristallklart. Befallningen är att göra alla folk till lärjungar.
Alla folkslag. Han har lovat oss Sin Andes kraft för att utföra detta.
Då vi förenas kring evangeliet och får Hans Andes kraft, uppmanar jag oss–
–att inte nöja oss här, med sjukligt prat, vackra ord och fina tankar.
Låt oss våga lita på vår Gud och sätta allt på spel för Honom.
Leva och dö för Honom, gå tillsammans med syskon över världen, till de–
–farligaste, onådda folken i världen. Med Hans obeskrivliga glädje–
–sjungande högt inombords för varje steg.
Detta är precis vad Paulus menar i 2 Korintierbrevet kap. 4 och 5.
Utifrån orden i 4:13-18 vill jag uppmana oss på tre sätt.
Jag vill uppmana oss som förenas kring evangeliet, att leva våra liv–
–och leda våra familjer, predika och hålla konferenser, skriva bloggar–
–ge ut böcker och leda Hans församling i ett bestämt försök att slutföra–
–världsevangelisationen, missionen, göra lärjungar, församlingar–
–i alla länder, bland alla folk på planeten.
Att leva och dö och försöka, med Guds makt, att slutföra allt detta.
För detta är vad evangeliet driver oss till att göra.
Tre uppmaningar utifrån denna text till ett evangelieförenat folk.
1. Är vi övertygade om evangeliet, ska vi predika det med dödsförakt.
När vi tror på evangeliet, med djupt rotad övertygelse i våra liv–
–låt oss förkunna det i världen med dödsföraktande förtroende.
I 2 Korintierbrevet 4:1-12 som vi hörde predikas tidigare, förklarar Paulus–
–evangeliets kraft, han visar budbärarens svaghet, beskriver lidandet–
–som evangelietjänsten medför, och i vers 13 lånar han från Psaltaren.
Han beskriver sin motivation att hålla ut i missionen.
Psalm 116 där författaren blivit räddad från en säker död.
Han skrev: Jag tror, därför talar jag, jag som plågades svårt.
Så psalmskrivaren visar ett tydligt samband mellan att tro och att tala.
Han tror, därför talar han. Och plåga kan inte stoppa honom från att tala.
Enligt psalmisten kan lidande inte tysta trons ande.
Lidande kan inte stoppa, kan inte tysta ner trons ande.
Paulus säger att detta är samma trons ande i oss. Även mitt ibland lidanden.
Vi tror, därför talar vi. Tron leder automatiskt till att man talar.
Att ha tro leder till att förkunna tron.
Man kan inte skilja dem åt. Speciellt inte när man ser innehållet i tron.
Vi vet att han som uppväckte Herren Jesus skall uppväcka oss tillsammans–
–med Jesus och låta oss träda fram tillsammans med er.
När man tror på Jesu uppståndelse, förkunnar man Jesu uppståndelse.
Enligt Paulus finns ingen privat tro på en uppstånden Kristus.
De som tror evangeliet, förkunnar det, kosta vad det vill!
Jag tror detta ord behövs för oss idag.
Privat kristendom är en djup förbannelse över vår kultur och församlingarna.
Mängder av bekännande kristna säger, tror, eller lever bara som om de tror.
“Jesus har frälst mig, Hans undervisning funkar för min familj–”
“–men vem är jag att säga åt min granne, arbetskamrat, vad de ska tro på?”
“Vem är jag att tala om för folk i andra länder att de tror fel och jag rätt?”
“Vem är jag att säga till de som inte tror som jag, att de–”
“–kommer tillbringa evigheten, fördömda, i Helvetet?”
Jag säger till våra församlingsmedlemmar som brottas med detta:
Jag känner igen mig i att tänka så.
Att se mig stå inför en folkmassa i Indien. Om ni inte varit i Indien:
Indien är fullt med med mängder av folk. Ca 1,2 miljarder.
Över 600 miljoner i norra Indien. Gatorna är fullpackade.
Slumkvarter, omringade av ändlösa byar över hela landsbygden.
Fattigdomen har löpt amok, fler fattiga än hela USA:s befolkning.
Så säger jag till våra medlemmar att medarbetarna i Indien uppskattar att–
–ca 0,5% av befolkningen i norra Indien är kristna. Dvs. 99,5% ofrälsta.
Visst, man vet inte statistiken exakt, men…
…bara anta att det stämmer, den är nog inte så långt ifrån sanningen.
Anta detta. Jag ser denna folkmassa i Indien…
Och jag tänker “Vem är jag att resa ända hit och säga vad de ska tro på?”
Att säga att alla deras gudar är falska—hinduer, muslimer, buddhister–
–sikher… för att Jesus är den ende sanne Guden?
Vem är jag att säga till 597 miljoner människor, att om de inte–
–vänder om från sina synder och tror på Jesus, kommer de alla–
–att tillbringa evigheten i Helvetet?
Det känns väldigt arrogant, kärlekslöst och tanklöst.
Att påstå att 597 miljoner människor med olika religioner–
–är på väg till Helvetet för att de inte bekänner att Jesus är Herren och–
–inte tror att Gud uppväckte Honom från de döda.
Ja visst, ett sånt påstående skulle vara arrogant och kärlekslöst–
–såvida påståendet inte är sant!
Är det inte detta som Paulus sa i förra Korintierbrevet?
Om Jesus inte uppstod från de döda då är kristna ömkansvärda.
Och det värsta vi kan göra är att säga åt andra att leva i en lögn.
Om Jesus inte uppstod från de döda är det totalt nonsens–
–att resa omkring och säga att de måste tro på Jesus eller hamna i Helvetet!
Men om Jesus faktiskt uppstod från de döda…
Om Jesus har betalat för människors synd, besegrat döden och graven–
–så är det enda rätta att gå runt och tala om det för andra.
Om Jesus uppstod från de döda är det arrogant att bara sitta still–
–när 597 miljoner människor med olika religioner är på väg till Helvetet.
Och det ultimata hatet är att inte ge våra liv för att sprida glädjebudet–
–till alla vi känner och alla folkslag.
Om man tror evangeliet, berättar man evangeliet.
Tror man att Jesus uppstod, förkunnar man att Han uppstod.
Privat tro på en uppstånden Konung är helt otänkbar.
Vi tror, därför talar vi, därför ber jag er ikväll, pastorer och syskon…
Tror vi här inne verkligen på detta evangelium?
Tror vi verkligen detta glädjebud att den suveräne, rättfärdige Skaparen–
–såg på alla syndare, i vårt uppror, och sände Sin Son, Gud i köttet–
–för att lida Hans vrede mot synden, på korset och visa Sin makt–
–över synden genom att uppstå från de döda.
Det var ingen återupplivning, reinkar-|nation, ingen blev medvetslös och–
–fick en syn av Himlen som blev en bästsäljande bok.
Nej, Han blev dödad genom korsfästelse, insvept, lagd i graven.
Efter tre dagar var stenen framför graven borta och graven är tom.
Han går omkring levande, uppväckt från de döda.
Och att alla som sätter tilltro till Honom, omvänder sig från sina synder–
–förtröstar på Honom, omvänder sig och tror, blir evigt försonade med Gud.
Tror ni det? För i så fall kan vi inte sitta still i våra kyrkor–
–samtidigt som 6 000 folkgrupper, 2 miljarder människor aldrig hört det!
Vi får inte nöja oss med att lägga vår tid, pengar, familjer, församlingar–
–på bekvämligheter, småsysslor, traditioner och ägodelar när hundratals–
–miljoner människor aldrig ens hört nyheten om Jesu uppståndelse.
Vi tror, därför måste vi förkunna om den uppståndne Jesus för onådda folk.
Vi vet att vi kommer få möta lidande och förföljelse. Vi är inte dumma.
Dessa 6 000 folkgrupper är onådda av en anledning.
De är svåra att nå till. Alla de lätta är slut.
De är svåra och farliga att nå. De vill inte bli nådda.
De som försöker nå dem kommer att möta lidande och förföljelse.
Detta är så viktigt här i 2 Korintierbrevet 4.
Ju mer jag studerat texten, desto mer har jag övertygats–
–om att texten inte kan förstås om man inte ser att det handlar om–
–att förkunna evangeliet på svåra och farliga platser.
Jag vill vara försiktig här. Visst finns sanningar i detta stycke och–
–i övriga Bibeln som lär oss om lidandet i allmänhet.
Sanningar här tröstar kristna, om du har cancer eller är sjuk–
–eller sörjer över att ha förlorat någon nära, eller går igenom lidanden.
Men i detta brev beskriver Paulus lidandet han haft när han förkunnat–
–för farliga folkgrupper.
Detta händer inte för att han sitter i soffan hela dagen.
Eller för att han bara fortsätter som vanligt.
Nej, han går till farliga platser bland svåra folkgrupper och predikar.
Det mesta av hans lidande är ett resultat av detta.
Som senare, i kapitel 11. Allt han utstod: fängelse, slagen, nära döden–
–piskad, spöad, stenad, faror bland judar och hedningar–
–i städer och öknar, och kyla och utsatthet. Detta då han predikat i Asien.
Han börjar brevet med hur han lidit i Asien:
Svårare än vi kunde bära, så att vi till och med misströstade om livet.
Vi vet inte exakt vilket han syftar på. Demetrius-upproret–
–eller då han slogs mot vilddjuren i Efesos, eller svår sjukdom.
Men vad det än var, var det knutet till hans förkunnelse i Asien-
-och det hotade att stoppa hans förkunnelse.
Det är i detta sammanhang—mission till farliga platser som han säger:
Jag tror, därför talar jag. Vi vet att lidande och förföljelse kommer.
Vi vet att han som uppväckte Jesus skall uppväcka oss tillsammans med Honom.
Så se principen här. Det är inte bara isolerat till denna del av Bibeln.
Principen är tydlig: Förföljelse kommer av förkunnelse.
Förföljelse kommer av förkunnelse.
Att lida för evangeliet åtföljer evangeliets utbredning.
Tänk på våra syskon i Saudiarabien, Nordkorea och Somalia.
Om de håller tyst om sin tro så blir de inte upptäckta.
Men om de talar om sin tro…
En somaliska som jag pratade med för ett par månader sedan, sa till mig:
“Om jag talar om evangeliet för fel person, skär de halsen av mig direkt!”
Förföljelse kommer av förkunnelse. Är kristna tysta är det inga problem.
Men så fort vi talar får vi problem. Förföljelse kommer av förkunnelse.
Allt är inte lika extremt som i de länderna. Men jag säger till dig som–
–pastor, församlingsmedlem: Om vi seriöst ska göra lärjungar av alla dessa–
–6 000 onådda folk, måste vi inse att det inte blir utan kostnad…
Varken för oss, våra familjer, församlingar…
…liven på de vi älskar och leder.
Vi sände ut tre par för att leda församlingsplanteringsteam bland–
–några av de farligaste svårnådda folken. Vi samlades och bad för dem–
–och det var som Paulus i Efesos. Vi grät och visste att vi sände dem–
–till svåra delar av Mellanöstern, Nordafrika och Centralasien.
Vi gör inte detta för vi har en sjuk dragning till att leva farligt.
Det handlar om att faktiskt nå de onådda folken.
De är inte bara svårnådda utan kommer också stå emot de som försöker nå dem.
Så varför ska vi nå dem? Svaret är enkelt: Det är evangelium:
Vi går för att Gud kom till oss när vi stod emot Honom.
Han sände Sin Son för att offra Sitt liv för att rädda oss.
Det är bara en logisk följd för oss som har detta evangelium–
–att ha ett dödsföraktande engagemang att predika detta.
Vi tror, därför talar vi. Vi vet att inte ens döden kan hindra oss.
För Han som uppväckte Jesus skall uppväcka oss tillsammans med Jesus–
–och låta oss träda in i Hans närvaro.
När vi är djupt övertygade om evangeliet, låt oss predika det–
–med dödsföraktande tillit, i världen.
Andra uppmaningen kommer tydligt från vers 15.
Andra uppmaningen: När vi lever för att räcka ut Guds nåd bland fler folk…
…låt oss längta efter att upphöja Guds ära bland alla folk.
När vi lever för att räcka ut Guds nåd bland alltfler folk–
–låt oss längta efter att upphöja Guds ära bland alla folk.
Älskar du inte det tvåfaldiga målet, dubbelsiktet Paulus har i tjänsten.
Vers 15 sammanfattar syftet med kristen mission:
Allt sker för er skull. Allt: förkunnelsen, lidandet, förföljelsen…
Allt sker för er skull, så att fler och fler får uppleva Guds nåd.
Vill vi inte att våra liv ska kretsa kring detta?
Vill vi inte att våra verksamheter och samarbeten ska kretsa kring detta?
Att räcka ut Guds nåd till fler och fler, så att fler människor–
–känner Den Uppståndne. Räddas från synderna, förs från mörker till ljus.
Befrias från evig fördömelse borta från Gud och få evig gemenskap med Gud.
De vittnesbörd vi hör här måste ökas över hela världen, bland alla folk.
Jag vill inte ge er en mörk bild av Indien utan berätta att nåden når fler.
Bihar i norra Indien, där det är mycket fattigt, andligen och fysiskt.
Det är en delstat ungefär lika stor som Tennessee.
Skillnaden: Tennessee har 6 miljoner invånare. Bihar har 100 miljoner.
100 miljoner, i 45 000 olika byar. Majoriteten är extremt fattiga.
Inte bara fysiskt; de är under snittet i Indien: 0,1% är kristna.
De flesta är hinduer sedan flera generationer.
I området vi besökte var dödstalet |5 000 om dagen.
Alltså, varje dag, om man slår ihop det med andelen kristna som är där.
Varje dag dör ca 4995 människor som störtar ner i ett evigt helvete.
De flesta har aldrig ens hört evangeliet.
Vi samarbetar med syskonen där i lärjungaträning och församlingsbygge–
–för de pastorer och kristna som bor där.
För några månader sedan fick jag besöka Bihar och se vad som hänt där–
–på ett ödmjukande, underbart sätt.
Min mentor sa att han aldrig sett något mer likt det i Nya Testamentet.
När vi ser Guds nåd öka till fler och fler människor.
I Bihar finns två bröder. Den ene är skolintendent, den andre hönsbonde.
Båda efterföljare till Kristus och har varit engagerade i verksamheter.
Men för några år sedan var de på väg att ge upp, de såg ingen frukt.
De kom på en av träningarna i att göra lärjungar.
Där blev de tillsagda att gå till en helt onådd by utan kristna.
De skulle säga till den första de träffade:
“Vi är här i Jesu namn och vi vill be för er by.”
De såg på varandra och skakade sina huvuden.
“Inget vi gör fungerar ändå så vi kan ju lika gärna försöka.”
Så de går ut, in i byn, men ingen kommer fram till dem.
När de nästan är i andra änden kommer en man fram till dem.
Han frågar vad de gör här. De svarar: “Vi är här i Jesu namn…”
De hann inte ens säga klart det förrän han avbryter dem.
“Jag har hört lite om Jesus, kan ni berätta mer?”
Så de sa: “Ja, vi kan berätta mer.”
“Vänta, inte bara för mig, berätta även för min familj och vänner. OK?”
Så de svarade att det var OK.
De följer honom hem, väntar där och undrar vad som pågår.
Killen går och hämtar familjen, en grupp människor och kommer tillbaka.
“Kan ni berätta om Jesus nu?”
Så de delar evangeliet. För att göra en lång historia kort:
Följande veckor omvände sig ca 20 personer och trodde på Jesus.
Detta är en by som aldrig hört evangeliet.
Och Anden hade förberett deras hjärtan—skörden är stor…
…men arbetarna är få. De går och berättar evangeliet.
Och evangeliets kraft regnar ner och byn kommer till tro.
Men det slutar inte där. De talar om för dem att tala om för andra byar.
Detta gjorde de, och nu har det gått 3 år sedan dess.
Och människor har kommit till Kristus, församlingar har börjat samlas–
–i 350 byar sedan detta.
Vi tillber med dessa församlingar. Siffror blir tyvärr överdrivna ibland…
Men dessa bröder vi samarbetar med kan peka på riktiga församlingar.
De mäter även hur sunda de är efter Nya Testamentets normer.
Vi har besökt dem och hjälpt dem tänka igenom hur de kan fortsätta växa.
Gud häller ut Sin Ande i Bihar. I detta område.
Men det är inte lätt, de möter många utmaningar utanför och innanför–
–församlingarna. Olika lidanden.
Men mitt i allt sprids evangeliet till allt fler folk och byar.
Mitt favoritcitat är när vi var i en av dessa byar…
…detta är folk som samlas i en församling där det inte fanns något innan.
Nu är de samlade och tillber Kristus och vittnar om hur de kom till tro.
Och en kille fällde den här kommentaren:
“Vår by var som Helvetet innan vi hörde evangeliet!”
Detta är vad vi lever för. Allt är för deras skull.
Vi vill att allt fler ska uppleva Guds nåd.
Men det är inte allt! Kom ihåg, det är ett tvåfaldigt mål.
Syftet med kristen mission är ännu större än själars eviga frälsning!
Som om det inte räckte! Lyssna på Paulus:
Allt sker för er skull, för att nåden genom att komma allt fler till del–
–skall få tacksägelsen att flöda över till Guds ära.
Det andra målet, högre, ultimata syftet, riktiga ändamålet…
…det riktiga ändamålet med mission är inte själars frälsning.
Det riktiga ändamålet med mission är Guds ära. Tacksamhet till Guds ära!
Ändamålet för mission är alltfler människor som är glada i Gud!
Psalmistens rop: Folkslagen må glädja sig och jubla! Folken må tacka dig!
Änglaropet från himlen: Jag kommer med glädjebud för hela folket.
Aposteln Paulus själv i Romarbrevet 15: Jag har som strävan att inte komma–
–med evangelium där Kristus redan nämnts, så att…
De som aldrig sett eller hört ska få se och förstå och känna Gud.
De ska njuta av Gud, tillbe Gud, tacka Gud! Det är ju det som är problemet.
Utan evangeliet ger de inte tack till Gud.
Romarbrevet 1: Guds vrede avslöjas från himlen över all människors–
–ondska, som har ner sanningen med sin ondska.
Vad man vet om Gud är ju uppenbart från världens skapelse.
Hans obegripliga kraft och gudomlighet upptäcks genom det som gjorts.
De är oursäktbara, eftersom de inte ärade Honom som Gud, inte heller…
…inte heller tackade de Honom! Det är problemet! De tackade Honom inte–
–utan blev tomma i sina resonemang, deras oförståndiga hjärta förmörkades.
När de påstod att de var visa, fördum-|mades de och bytte den oförgänglige–
–Guds härlighet, till bilder av människor, djur och reptiler!
Därför överlämnade Gud dem till sexuell orenhet och att vanära sina kroppar.
De som bytte ut Guds sanning till lögnen och vördade och tjänade skapelsen–
–utöver Skaparen, som är välsignad i evighet.
Detta är problemet! Det finns mängder av folk som inte tackar Gud!
De ärar inte Gud som Gud. Därför strävar jag att få evangeliet–
–till dem. I Romarbrevet 15 säger han “Jag ska till Spanien, hjälp mig dit!”
“Det har inte hörts där, det finns folk där som inte tackar och ärar Gud.”
Detta är så viktigt, eller hur? Detta driver missionen.
Därför vill vi slutföra världsevangelisationen.
Inte för att vi kan skryta om vad vi gjort eller för att vi känner skuld–
–för att vi har allt detta. Folk anklagar en för att ge folk skuldkänslor–
–för att resa på mission. Nej.
Det som driver passionen för mission är inte skuld.
Det som driver passionen för mission är inte skuld utan ära.
Det är ära till vår Gud.
Bröder och systrar, vi måste offra våra liv och leda församlingarna–
–att nå till onådda folk med evangelium för att vi är djupt övertygade–
–om att vår Gud förtjänar äran, inte bara från några tusen folkgrupper.
Gud förtjänar äran från alla 16 000 folkgrupper.
För varje ny medlem i vår församling, är det här vi börjar.
Vi säger att Jesus har all makt i himlen och på jorden.
Det betyder, för det första, att Han är värd tillbedjan. Han är Herre.
Som Hans efterföljare ger vi upp rätten att bestämma över våra egna liv.
Vi använder ordet att våra liv är som en blankocheck.
Våra planer, tillgångar, bankkonton, var vi bor, vår framtid, drömmar–
–ambitioner—allt står till Guds förfogande. “Vad ska jag ge bort?”
“Vart vill du att jag går?” Inga förbehåll.
Detta är inte bara för superkristna, utan för varje Kristi efterföljare.
Han är värd vår tillbedjan. Våra liv tillhör Honom.
Men Han är inte bara värd vår tillbedjan. Om Han har all makt-
-i himlen och på jorden, så är Han även värd deras tillbedjan.
Därför gör vi vad vi gör, som församling.
Därför vill jag att du går strax efter du blivit medlem.
För det finns tusentals människor omkring oss i Birmingham–
–som inte ger Jesus Hans tillbedjan och vi vill detta mer än egen komfort.
Vi vill att Han ska äras, så vi går till staden och städer i Nordamerika.
Vi sänder er till städer med 100 miljoner människor som inte ärar Jesus.
Jesus är värd deras ära, och vi slutar inte där.
Han kan sända er till Afrika, för att där finns 3 000 stammar.
De följer animistiska religioner som förnekar sanningen om Kristus och Gud.
Och Jesus är värd ära från alla de stammarna.
Därför ska vi gå till Japan, Laos och Vietnam, med 350 miljoner buddhister.
De följer Buddhas regler, Buddha är inte värd deras dyrkan, endast Jesus.
Vi åker till Indien, Pakistan, Bangladesh, Sri Lanka med 950 milj. hinduer.
De har fler gudar än vi kan räkna, men det finns bara en Gud: Jesus!
Därför ska vi till kommunistländer—Kina, Kuba eller Nordkorea.
För där finns en miljard människor som är uppvuxna i ateistiska filosofier–
–som helt förnekar Guds existens. Gud finns: Jesus och Han är värd äran.
Vi åker till de svåraste ställena: Centralasien, Mellanöstern, Nordafrika–
–Sydostasien. 1,5 miljarder muslimer fastar, ger allmosor, vallfärdar–
–och ber 5 gånger om dagen till en falsk gud. Och Jesus har dött på korset–
–har uppstått ur graven, stigit upp i höjden, endast Han är värd tillbedjan.
Och vi som tror detta, att Jesus är värd denna ära kommer ge sina liv–
–för att gå dit Han leder.
Det är detta som driver oss. Han är värd tillbedjan!
Detta är vårt slutmål. Det är detta som vi avser! Det tvåfaldiga målet:
Det är för deras skull, för Guds skull.
Uppenbarelseboken 7:9-10. Vi ser fram emot dagen då en stor skara–
–som ingen kan räkna, av alla folkslag och stammar och länder och språk–
–står inför tronen och Lammet och ropar: Frälsningen tillhör vår Gud–
–som sitter på tronen, och Lammet. Där har vi det!
Det tvåfaldiga målet. Missionens huvudsyfte.
Det är detta som gör missionsbefallningen stor!
Frälsning för andras skull, bland alltfler människor som går till ära–
–för Guds skull bland alltfler människor.
När vi lever för att räcka ut Guds nåd bland alltfler folk–
–låt oss längta efter att upphöja Guds ära bland alla folk.
Detta leder till den tredje uppmaningen utifrån Paulus sista verser här.
Tredje uppmaningen: När vi ständigt föreställer oss evig ära hos Gud…
När vi ständigt föreställer oss evig ära hos Gud…
…låt oss med glädje ta emot lidande på jorden från Gud.
När vi ständigt föreställer oss evig ära hos Gud–
–låt oss med glädje ta emot lidande på jorden från Gud.
Allt Paulus säger i slutet av detta kapitel har mening.
Så länge vi tror evangeliet i våra liv, förkunnar det i världen–
–bryts vår yttre människa ner. Vi kommer få lidande.
Vi får inte bli förvånade över detta.
Vem av oss tror att det är lätt att göra alla folk till lärjungar?
Tänk tillbaka till 2 Korintierbrevet 4:4-6…
Det finns en gud i denna värld som förblindat de otroendes sinnen.
Vers 6: En Gud, med stort G, som låter ljus lysa upp våra hjärtan.
Ser du denna kosmiska strid pågå i den himmelska världen.
Där guden med litet g förblindar sinnen och Gud lyser upp hjärtan.
Mitt i detta, vers 5: Vi predikar Kristus.
Tror vi verkligen att saker kommer vara lätta i frontlinjen av denna strid?
Att målet för oss i striden är vår bekvämlighet? Det finns lidande.
Jag talade med en pastor jag har stor respekt för.
Han har varit pastor i samma församling i 30 år och har haft en passion för–
–folken längre än jag levt.
Han sa att sista åren var de tuffaste under hans verksamma liv.
Församlingsmedlemmarna står emot Guds kallelse till mission.
Jag blev helt modfälld!
Verkligen? Efter 30 år av att ha lett dem i mission, blir det svårare?
Så insåg jag hur dum jag var.
Kommer det någonsin vara lätt att trycka bort mörkret bland folken?
Missionen kommer aldrig att vara lätt när vi står längst fram–
–och ska trycka tillbaka mörkret.
Det bör inte förvåna mig eller oss. Jesus lovade oss detta.
Han sände Sina lärjungar som får bland vargar.
Inte en bra plats för får att vara… bland vargar.
En lärjunge är inte större en läraren, eller tjänaren herren.
Det är nog om lärjungen får vara som sin lärare.
En tjänare är inte större än sin herre. Om de förföljde Mig kommer de–
–även förfölja er.
Den enda möjliga slutsatsen här är att vi får värre faror–
–ju djupare vi känner Kristus och engagerar oss i mission.
Enda möjliga uppmaningen är tydlig för alla som vill ha en säker–
–bekväm, bekymmersfri tillvaro: Håll er borta från Jesus!
Så Paulus uppmanar de första kristna att de måste gå igenom många lidanden–
–för att komma in i Guds rike.
Alla som vill leva ett gudaktigt liv i Kristus kommer att bli förföljda.
Detta är väntat, säger Petrus:
Var inte förvånade när eldprovet kommer över er som om det var oväntat.
Uppenbarelseboken 2: Var inte rädd för vad du kommer att få lida.
Djävulen skall kasta några av er i fängelse, och ni ska utstå lidanden.
Var trogen intill döden!
Uppenbarelseboken 6 talar om att det finns fler martyrer innan det är klart.
Detta är Nya Testamentets oundvikliga slutsats. Ju mer passionerade vi är–
–för att sprida evangeliet till alla folk i världen, desto mer får vi lida.
Inte för att vi söker lidande, utan för vi predikar Kristus.
Och lidande för evangeliet medföljer att det sprids.
Och allt detta är av Gud!
Det är ingen slump, det är Hans plan.
Det par jag nämnde tidigare som vi nyss sände ut…
Två av de starkaste stunderna under min tid som pastor gällde detta par.
När de mötte de äldste om att få göra praktik i planteringen utomlands–
–och få leda ett team i en farlig folkgrupp, och en av de äldste–
–såg på det unga paret med allvar, särskilt frun. Han frågade:
“Förstår ni risken och vad det betyder för er och era barn?”
Frun svarade ödmjukt, medlidande och förtroende, med ljuv, allvarlig röst:
“Jag tror att Guds Ord är sant, och Hans evangelium sprids genom–”
“–förföljelse, svårigheter och lidanden. Och det är OK för min del.”
Våra äldste satt tysta, ingen sa något på ett tag. Intet öga torrt.
Sedan talade mannen för några veckor sedan om för oss:
“Ni tycker nog att vi är dumdristiga…”
Han satt där med sin fru och barn, redo att gå till detta muslimska folk.
“Jag är övertygad om att vi är i större fara för säkerhet, än–”
“–dumdristiga i församlingen idag.”
När jag satt och hörde honom förklara utifrån Apostlagärningarna–
–kunde jag inte annat än att hålla med honom.
Vi har gjort tryggheten till vår gud och likställt den med vishet.
Vi försöker vara trygga genom våra rikedomar, vilket är helt främmande–
–för Nya Testamentet. Jag menar inte att vi ska vara dumdristiga.
Men jag menar att det medför stora risker och om vi inte är beredda på det–
–kommer vi inte att vara del i missionsbefallningens slutförande.
Gud hoppar över oss så länge vi värderar trygghet över lydnad.
Jag påstår inte att jag vet hur detta påverkar mitt och ert liv.
Låt oss ta emot lidande från Gud och det med glädje. Hur då?
Detta är kruxet med hela texten. Det som hela texten hänger på.
Vers 16: Därför tappar vi inte modet. Samma sak han sa tidigare.
Han sammanfattar allt med detta nu. Även om vi lider, blir krossade och–
–slagna, ständigt utlämnas åt döden, tappar vi inte modet.
För alla dessa lidanden bereder åt oss en oändligt tung härlighet.
Lidande må vara oundvikligt, men Guds syfte kan inte hindras.
Guds syfte i våra liv kan inte hindras, alla våra lidanden är avsedda–
–av min Gud, till mitt goda.
Romarbrevet 8. Nutidens lidanden är inte likvärdiga med äran vi ska få se.
Allt samverkar till gott för de som älskar Gud och är kallade.
Romarbrevet 5: Jag gläds i mina lidanden, för det skapar uthållighet–
–uthålligheten karaktär och karaktären hopp. Och hoppet sviker inte–
–eftersom Guds kärlek har hällts ut i våra hjärtan genom den helige Ande.
Han säger till Filipperna: ni har fått nåd, inte bara att tro på honom utan–
–också att lida för hans skull.
Vi har fått det som en gåva av Gud, att lida.
Han vill känna Kristus, kraften i Hans uppståndelse, delaktighet i lidandet.
Början av detta brev:
Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader–
–och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd.
Ty såsom Kristuslidanden flödar över oss, så överflödar genom Kristus–
–också den tröst vi får.
Eller i slutet av brevet:
Hans nåd är nog för mig, för kraften fullkomnas i svaghet.
Så gläder jag mig över svaghet, misshandel, förföljelse och faror.
Ty när jag är svag, då är jag stark.
Lidande må vara oundvikligt, men Guds syfte kan inte hindras.
Han får detta att samverka i våra liv till vårt goda, till vår glädje.
Och till sist, till Hans ära i världen.
Guds syfte är inte bara ostoppbart i våra liv, utan i världen.
Detta är församlingens historia, i Apostlagärningarna 7. Stefanus stenas–
–och församlingen får sin första martyr.
Men detta sätter igång missionen i kapitel 8.
Församlingen skingras över Judéen och Samarien och predikar evangeliet.
Satan är faktiskt en del av Guds plan, inte bara i Apostlagärningarna.
Är det inte härligt? Han slår ner Guds främsta tjänare och tror han vann.
I nästa vers skingras alla och predikar evangeliet överallt. Känn på den!
Ännu bättre. Saulus var där vid avrättningen, som skingrade dem–
–så att församlingen i Antiokia grundas, som en dag sänder Saulus, Paulus–
–på global mission. Ha!
Man kan inte skriva något bättre manus!
Saulus startar omedvetet församlingen som sedan sänder ut honom på mission!
Så tappa inte modet, bröder och systrar.
Satans planer på att stoppa församlingen, kommer sprida församlingen.
Satans plan att ge dig lidande, leder till ökad evig ära hos Gud.
Lättviktigt lidande förbereder en evig vikt av ära som inte kan jämföras.
Här avslutar han textavsnittet.
Lidandet är oundvikligt, men Guds syfte kan inte hindras.
Vårt slutliga hopp kan inte jämföras.
Nutidens lidande är lätt och kortvarigt—inte lätt och smärtfritt just nu.
Men i ljuset av allt kan nutidens lidande inte jämföras med framtidens ära.
Han använder grekiska ordet för “överdrift”—bortom all jämförelse.
Församlingen i Korinth, och i förlängningen The Gospel Coalition…
Missionsbefallningen innebär lidande, men var säkra på detta:
Evigheten kommer att visa att det var värt priset.
Så bröder och systrar i Kristus som är enade kring Hans ära i evangeliet.
Låt oss enas kring att slutföra Hans missionsbefallning.
När vi tror på evangeliet, med djupt rotad övertygelse i våra liv–
–låt oss förkunna det i världen med dödsföraktande förtroende.
När vi lever för att räcka ut Guds nåd bland alltfler folk–
–låt oss längta efter att upphöja Guds ära bland alla folk.
När vi ständigt föreställer oss evig ära hos Gud–
–låt oss med glädje ta emot lidande på jorden från Gud.
Då vi vet, med Paulus’ ord: Om Gud är för oss, vem kan vara emot oss?
Han som inte skonade Sin egen Son utan överlämnade Honom för allas vår–
–skull, hur ska Han ej också skänka allt med Honom åt oss?
Vem ska väcka åtal mot Guds utvalda? Gud är den som rättfärdigar.
Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som dog, uppväcktes, och–
–är till höger om Gud, och vädjar för vår sak.
Vem ska skilja oss från Kristi kärlek? Förtryck, ångest, förföljelse–
–svält, nakenhet, fara eller svärd? Nej.
Det står: “För din skull avlivas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår.”
Men i alla dessa saker vinner vi överlägset genom Han som älskade oss.
Jag har ju blivit övertygad om att varken död, eller liv, änglar, demoner–
–nuvarande, kommande, krafter, höjd, djup, eller något annat skapat kan–
–skilja oss från Guds kärlek, i Kristus Jesus, vår Herre.
Ära till Hans namn.

 

 

20140827_IMB_Image[1]David Platt har utnämnts till ordförande för International Missions Board, Southern Baptist Conventions missionsenhet som tjänar ca. 40 000 församlingar och över 4 800 missionärer utomlands. David har också under många år tjänat som pastor i Brook Hills-kyrkan i Birmingham, Alabama. Han har en doktorsexamen från New Orleans Baptist theological Seminary. Hans bok Radikal finns på svenska och kan köpas här.

DelaShare on Facebook27Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page