Varför reformationen inte är över (Ligon Duncan, svensk text)

Är reformationen över? Det vill Ligon Duncan mena att den inte är. Faktum är att de frågor som låg till grund för den protestantiska reformationen är av tidlös vikt, och särskilt av vikt för oss i denna tid. Duncan visar frågorna ur historisk synvinkel, hur dessa frågor, i den protestantiska reformationens berggrund, gäller oss och våra församlingar idag.

 

 

Det är en glädje att åter vara tillsammans för Evangeliet.
Jag har förmånen att tala om temat för hela den här konferensen-
-nämligen de stora sanningarna från 1500-talets reformation.
Min längtan hade varit att bara få predika för er idag.
Helst skulle jag öppna Guds Ord och predika för er som jag gjort tidigare.
Att bara få öppna upp en text ur Guds Ord och predika den för er.
Det är viktigt, särskilt för er pastorer som lägger ner era själar-
-i era församlingsmedlemmars liv och predikar Guds Ord-
-men som också behöver någon som också predikar för era själar.
Här kommer ni för att höra andra pastorer predika Guds Ord och bli-
-uppmuntrade och styrkta. Detta skulle jag gärna göra nu.
Men skälet till att jag tog detta ämne när vi planerade detta år-
-är att de grundläggande frågorna för reformationen gäller alla tider.
Särskilt är de viktiga i vår egen tid. Därför vill vi titta historiskt-
-på dessa frågor och förstå hur de relaterar till våra egna liv.
Det här blir mer som ett föredrag än en predikan-
-men jag kommer nog inte kunna låta bli att predika under tiden-
-eftersom detta är så stora teman.
Föredraget heter: ”Varför reformationen inte är över.”
Undertitel: ”Det fortsatta behovet av bibeltrohet och reform”-
-”i tillbedjan, frälsning, sakrament och kyrka.”
Är reformationen över? Det har man frågat sedan 1960-talet-
-och då särskilt liberala, ekumenikförespråkare.
Olika frikyrkosamfund, som anglikaner, metodister, pingstvänner, reformerta-
-lutheraner och baptister har närmat sig katolska kyrkan.
Många drog slutsatsen att reformationens protest mot Rom inte längre behövs.
En grupp europeiska lutheraner anser att Rom och Luther inte längre-
-är oense i fråga om rättfärdiggörelsen.
Denna tanke hade djupt bekymrat många av mina katolska vänner.
Senaste 25 åren har många ”protestanter” hävdat att reformationen är över.
Reformationens väsentliga betänkligheter kring katolska kyrkans läror-
-är inte längre något som skiljer oss åt.
Protestanter och katoliker tycks ha enats kring trons väsentliga frågor.
Detta tror många efter ”Evangelicals and Catholics together”-samtalen.
Jag ska argumentera emot båda dessa perspektiv. Reformationen är inte över.
Men frågan hjälper oss undersöka varför reformatorerna ansåg-
-att en reformation behövdes från första början.
Om någon snabbt ställde frågan, likt Mark gjorde tidigare…
”Varför ansåg reformatorerna att reformationen behövdes?”
Och vad skulle deras svar bli till oss idag?
Jag hävdar att reformatorerna hade rätt, att deras oro ännu är befogad-
-och att deras föreskrifter är mer passande för denna tid än någonsin!
Huvudsyftet är inte att angripa katolicismen, utan visa varför reformationen-
-ägde rum från första början och vad det innebär för oss själva-
-och fortsatta reformer som krävs även i våra egna församlingar idag.
Reformatorerna har rätt, de hade rätt och jag hävdar även att deras kritik-
-mot katolska kyrkan stämmer in lika väl idag som för 500 år sedan-
-även efter Andra Vatikankonciliet och påve Franciskus.
Men jag vill inte förmedla en ”Vi har rätt, de har fel”-mentalitet.
Eller ”De är dåliga, vi är bra, hurra för oss!”
Reformatorerna hade rätt i sina läror och farhågor-
-och dessa är fortfarande viktiga idag. De stämmer både för dem och oss.
Jag minns en sak som Mark Dever sagt på ett tidigare t4g-möte:
”Bröder och pastorer, vi är problemet.”
Detta är alltså inte en övning i självberöm.
Reformatorerna hade även kritiserat oss, som vi ska se i vårt studium.
Ray Ortlund påminde mig om en sak som Francis Schaeffer sa 1974-
-i en liten bok som heter ”No Little People”.
”Vår tids stora utmaning är inte liberalismen eller modernismen.”
”Inte heller är det gamla eller nya katolska kyrkan, kommunismen eller”-
-”ens rationalismen eller den stora konsensus som råder omkring oss.”
”De är faror, men inte det största hotet.”
”Det verkliga problemet är Kristi kyrka som försöker göra Herrens verk”-
-”med hjälp av köttet, istället för Anden. Huvudproblemet är alltid”-
-”i Guds folk, inte omständigheterna omkring dem.”
Det här är en mycket vis, pastoral varning…
…och utifrån detta talar jag. Vi är problemet, inte våra omständigheter.
Vi behöver själva se på de frågor reformatorerna tog upp för 500 år sedan.
Det som ledde dem att påkalla reformation är fortfarande här.
Därför vill jag ta frågan och visa varför reformationen inte är över.
Romersk-katolska kyrkan har formulerat sin lära mer pastoralt och vänligt-
-i katekesen från 1992 än i dekreten från konciliet i Trient.
Studera gärna denna katolska katekes. Den är vackert skriven.
Och alla problem som Luther och Calvin såg på sin tid finns kvar.
Men det är värt att vi ser på frågan om reformationen är över.
För drygt 10 år sedan skrevs ”Is the Reformation over?”-
-”An Evangelical Assessment of Contemporary Roman Catholicism”.
Boken ville ge en evangelisk utvärdering och tolkning av vad vi ser-
-i dagens katolska kyrka. I boken står det att om evangeliska och katoliker-
-kan enas om att frälsning är av nåd genom tro på Jesus Kristus-
-så kan evangeliska och katoliker välkomna varandra som syskon i familjen-
-som Guds nåd skapat, oavsett vad mer de må vilja säga.
Sedan hävdar de att katolska kyrkan, efter Andra Vatikankonciliet-
-formulerar läror om t. ex. rättfärdiggörelse genom tron, som är nära-
-det som protestanter på 1500-talet och idag tror på, även evangeliska.
De drar slutsatsen att skillnaderna mellan katoliker-
-och evangeliska, i fråga om grunderna, är minimala jämfört med skillnaderna-
-mellan traditionell kristendom och modern kristendom.
Skillnader mellan katoliker och evangeliska blir nästan helt obefintliga-
-jämfört med den sekulära synen på mänskligheten och världen.
”Om protestanternas påstående är sant, med förankring i Luther och Calvin”-
-”att rättfärdiggörelsen är läran som kyrkan står och faller med”-
-”då är reformationen över.” Detta var ett citat från boken.
”Skillnaderna som nu delar evangeliska och katoliker är inte Skriften”-
-”rättfärdiggörelsen, påven, Maria, sakramenten eller prästernas celibat.”
”Huvudskillnaden gäller kyrkans natur.”
I detta anförande ska jag dock hävda raka motsatsen.
Jag ska hänvisa till två källor som visar hur det fortfarande är oenighet-
-mellan protestantismen och katolicismen.
Mina två vittnen är Jean Calvin och katolska kyrkans katekes.
Utifrån dessa ska jag visa att problemen fortfarande finns kvar.
Men jag vill inte bara ge klarhet i dessa skillnader-
-utan också be oss själva se om vi i våra kyrkor missar några av de saker-
-som reformatorerna var mycket angelägna om att återföra för 500 år sedan.
Vad kan vi lära oss av reformatorerna?
Enligt Bob Godfrey, rektor och professor vid Westminster Seminary-
-skrev Jean Calvin tre viktiga texter om behovet av reformation.
Det första var hans ”Svar till Sadoleto”.
Detta skrev han då han var 29 år 1539.
Som 29-åring skrev han sitt svar till kardinal Sadoleto.
Den andra texten Godfrey nämner är ”Nödvändigheten att reformera kyrkan”.
Detta skrev han när han var 34 år 1543 på begäran av Martin Bucer.
Den skulle presenteras för kejsar Karl V vid ett riksdagsmöte.
Den tredje texten var ”Hur man får sann fred i kristenheten”-
-”och reformerar kyrkan”. Detta skrev han 39 år gammal 1548.
Det var hans gensvar till rikets segrar över de protestantiska furstarna-
-då det augsburgska interim infördes.
De skrevs vid, och för, olika tillfällen, men Godfrey hävdar att alla tre-
-uttrycker varför Calvin anser att det behövs reformation.
De visar att han hade fem punkter – inte kalvinismens fem punkter-
-utan fem huvudsakliga angelägenheter. Det första var att Bibeln allena-
-är den enda yttersta auktoriteten i livet och församlingsverksamheten.
2: Att församlingen måste tillbe Gud i enlighet med Skriften.
3: Rättfärdiggörelsen är av nåd allena, genom tro allena på Kristus allena.
4: Församlingen måste korrekt förstå de två sakramenten: dop och nattvard.
5: Det sanna pastorala läroämbetet måste återställas i församlingen.
Senare ska andra talare ta upp de punkter Calvin räknar upp där.
Detta föredrag dukar alltså bordet för resten av vår tid tillsammans.
Jag ska fokusera på den andra av dessa tre texter.
Jag vill uppmuntra alla pastorer att läsa Jean Calvins lilla bok-
-”The necessity of reforming the church” gratis på nätet [engelska].
Henry Beveridge som översatte Calvins ”Institutio Christianae Religionis”-
-översatte även denna och den finns gratis på nätet.
Läs även det tillhörande brevet från påve Paulus II och Calvins svar.
Detta brev kommer att vara en välsignelse för dig.
För 473 år sedan bad Martin Bucer Jean Calvin att skriva denna lilla bok.
Karl V, kejsare i Tysk-romerska riket kallade till riksdag i staden Speyer.
En ”riksdag” är en formell samling som har myndighet över hela riket.
Karl V figurerar tidigare i reformationshistorien. 1521 satt han över-
-riksdagen i Worms där Martin Luther vittnade om att han stod på Skriften.
Karl V försvarade katolicismen, men 1544 ville han invadera Frankrike.
Han behövde stöd både från lutherska och katolska ledare i riket-
-så han kunde kompromissa. Därför kallade han till riksdagen i Speyer.
Idén var att samla lutherska och katolska furstar i Tysk-romerska riket-
-och reformatorerna såg här tillfället att förklara behovet av reformation-
-varför de som är engagerade i reformationen inte får förföljas-
-och varför man behöver ta itu med frågorna. Men vem skulle skriva detta?
Då svarade Martin Bucer: ”Det finns bara en man: Jean Calvin.”
Han ber alltså Calvin skriva ett brev till tysk-romerska rikets kejsare-
-och berätta varför kyrkan behöver reformeras.
Theodore Beza, Calvins efterträdare, kallar detta hans tids största verk.
I boken fokuserar Calvin på fyra ämnen som utgör kyrkans själ och kropp.
Kyrkans själ är tillbedjan och frälsning.
Kyrkans kropp är sakrament och församlingsledning. Dessa är frågorna.
Under alla dessa ämnen finns Skriften.
Det handlar om tillbedjan, frälsning, sakrament, församlingsledning.
Lyssna på hur han börjar:
”Vi påstår alltså att då, när Gud reste upp Luther m. fl. som lyste vägen”-
-”för oss i frälsningen, och som grundade och fostrade våra församlingar”-
-”så var de läror som rörde vår sanna, rena gudsdyrkan och hur människor”-
-”blir frälsta, i stort sett ur bruk. Vi hävdar att bruket av sakramenten”-
-”på många sätt förvanskats och förorenats. Och vi hävdar att kyrkostyret”-
-”hade förvandlats till ett väsen av vidrig och outhärdlig tyranni.”
I detta textavsnitt sammanfattar han allt: tillbedjan, frälsning, sakrament-
-och kyrkan. I texten fortsätter han skriva:
”Vad är det då i huvudsak som kristendomen består av ibland oss”-
-”och så förblir äkta? Det finns två saker…”
När Calvin säger att det är två saker som kristendomen består av hos oss-
-blir man ju intresserad, eller hur?
Han säger följande: ”Under dessa förstås alla andra beståndsdelar:”
”För det första, kunskap om hur Gud rätt ska tillbes; och för det andra”-
-”om varifrån vi ska få tag på vår frälsning.”
För Calvin var alltså det främsta problemet med katolska kyrkan inte-
-dess misslyckande att förstå rättfärdiggörelsen genom tron allena.
Det var avgudadyrkan. Grundproblemet var avgudadyrkan.
Viljan att tillbe Gud på vårt sätt, och inte på Guds sätt.
Calvin bemöter detta med att tillbedjan regleras av Gud allena.
Han säger: ”Jag vet hur svårt det är att övertyga världen om att Gud”-
-”förkastar alla sätt att tillbe som inte sanktioneras av Hans Ord.”
”De är övertygade, ända in i märgen, att allt de gör är godkänt”-
-”så länge den visar nån typ av iver för att hedra Gud.”
Alltså – så länge du har för avsikt att hedra Gud…
…spelar det ingen roll om det sanktioneras av Hans Ord eller ej.
Detta säger Calvin är grundproblemet i katolicismens system för tillbedjan.
Hela formen av tillbedjan, generellt, idag, är inget annat än korrupt.
I Calvins ögon var den medeltida kyrkans tillbedjan rena avgudadyrkan.
Sida upp och sida ner ägnades åt detta tema hos reformatorerna.
Men är detta relevant idag? Se på de första och andra budorden.
Du ska inte ha några andra gudar och inte göra avbilder och tillbe dem.
Se nu i katolska kyrkans katekes 2141:
”Den kultiska vördnaden för de heliga bilderna har sin grund i Guds”-
-”människoblivna Ords mysterium. Den strider inte mot första budet.”
Hur man kan ta ”du ska inte göra avbilder och tillbe dem” och sedan säga-
-att kultisk vördnad för heliga bilder inte går emot detta bud-
-vet jag inte.
Detta är inte från konciliet i Trient, utan katekesen från 1992.
Men hur är det egentligen med vår tillbedjan i protestantiska kyrkor?
Har man inte attityden ”så länge vår avsikt är att hedra Gud”-
-”och inte går emot Hans Ord, är det okej”.
En känd pastor sa för ca 15 år sen att kulturen får bestämma tillbedjan.
De flesta hade nog inte uttryckt sig så vågat men vi ser mycket av detta.
”Så länge vår avsikt är att tillbe Gud, behövs inget tillstånd från Bibeln.”
Men om vi ska tillbe på ett bibliskt sätt betyder det minst två saker.
Vår tillbedjan måste ordnas i enlighet med Bibeln-
-och vår tillbedjan måste fyllas med Bibeln. Detta måste vi verkligen-
-tänka på i vår tid. Ordnas tillbedjan efter, och är den fylld av, Bibeln?
Mottot för tillbedjan i era församlingar bör vara: Läs Bibeln-
-predika Bibeln, sjung Bibeln, be Bibeln.
Har ni märkt hur evangeliska gudstjänster sällan har mycket av Bibeln?
Man kanske läser ur Bibeln innan predikan och sedan är Bibeln stängd-
-utan att hänvisas till igen.
Men minns ni vad Paulus sa till Timoteus i 1 Tim 4:13?
”Fortsätt att föreläsa Skriften”. En gudstjänst påverkad av Skriften-
-kommer innehålla en avsevärd mängd bibelläsning.
Offentlig läsning av Bibeln har varit central för tillbedjan sedan GT.
Får de människor som besöker er gudstjänst en rejäl dos av Bibeln?
Predikas Bibeln på era gudstjänster? Ni som är här är ju dock ovanliga-
-och jag tror att Bibeln mer ofta predikas i era församlingar.
Predikan är Guds främsta medel för att bygga upp Sin församling.
”Tron kommer av att höra” och trogen biblisk förkunnelse tillämpar Skriften-
-på den samlade skaran av troende och icke-troende.
James Durham har sagt: ”Förkunnelsens syfte är att föra in dem i förbundet”-
-”som är utanför det och att de som är i förbundet vandrar värdigt det.”
”Herren skiljer aldrig dessa saker åt, och det bör inte heller vi.”
Evangelistisk och bibelutläggande förkunnelse hänger alltså ihop.
Du predikar alltid Evangeliet och bygger upp de heliga när Guds Ord öppnas.
De som har höga tankar om bibelläsningen i tillbedjan kommer inte ryckas-
-med alla personlighetsfokuserade, teologiskt tomma, ytliga monologer.
Hughes Old skrev en massiv volym om hur Guds Ord lästes och förkunnades-
-i kyrkohistorien. ”Från början är predikan menad att förklara Skriften.”
”Predika Ordet, säger Paulus till Timoteus i 2 Tim 4:2.”
”Predikan av Ordet, vers för vers, bok efter bok, hela Guds rådslut”-
-”har förekommit ända sedan kyrkofädernas tid. Ordets förkunnelse”-
-”är en väsentlig del i tillbedjan som fogar sig till Skriften.”
Hur är det med bönen? Ber ni på gudstjänsten och är den biblisk?
Jesus sa att Hans Faders hus är ett bönens hus.
Ber ni mycket när ni samlas och är bönen full med bibel?
Eller sången? Oftast tänker vi på musiken och på stilen.
Men hur är det med sångernas innehåll? Är det bibliskt?
Vår sång behöver vara biblisk och innehålla Bibelns språk och teologi.
Alla teman bör finnas i proportion till Bibeln.
Gud har inte gett oss en inspirerad psalmbok, men vi har Psaltaren.
Men hur ska sångerna vara? De ska vara som psaltarpsalmer.
Rika på teologiskt innehåll, de talar om Gud, människan, synd, frälsning-
-det kristna livet och särskilt Jesus Kristus.
De uttrycker allt en människa kan gå igenom och känna.
Så, är vår tillbedjan reformerad i enlighet med Skriften?
Frågan om varför reformationen började leder oss att fråga oss detta.
För det andra, sa Calvin att det även handlade om frälsningen.
Det var nödvändigt att reformera kyrkans tillbedjan, och frälsning.
Han riktade särskilt in sig på rättfärdiggörelsen.
Senare ska någon predika om rättfärdiggörelsen. Calvin skriver:
”Det finns ingen punkt som våra motståndare så inbitet bestrider”-
-”än rättfärdiggörelsen. Får vi den genom tron eller gärningar?”
”Kyrkans säkerhet hänger på denna fråga. På grund av felaktigheter här”-
-”har kyrkan ådragit sig ett dödligt sår och hamnat på fördärvets brant.”
Calvin insisterar på rättfärdiggörelsen av tron allena.
”Vi menar att oavsett hurdana en människas gärningar är, ses hon som”-
-”rättfärdig inför Gud, endast på grund av ogrundad barmhärtighet”-
-”eftersom Gud, utan att se till gärningar, fritt adopterar henne”-
-”i Kristus genom att tillräkna henne Kristi rättfärdighet”-
-”som om den vore hennes egen.”
Calvin säger sedan att det inte handlar om huruvida man ska göra gärningar-
-eller om Gud godtar och belönar dem, utan huruvida de, i sitt eget värde-
-försonar oss med Gud. Om vi vinner evigt liv genom dem-
-om de är kompensationer till Guds rättvisa så att vår skuld tas bort-
-eller om vi ska ha dem som grund för vår frälsning.
De såg inte bara rättfärdiggörelsen som viktig för frälsningen…
…om du förlitar dig på dig själv är du inte frälst…
Den var också absolut nödvändig för frälsningsvissheten.
Om din ställning hos Gud beror det minsta på dig själv har du ingen visshet!
När kardinal Bellarmino skrev sin kritik mot protestantismen sa han:
”Grundproblemet med protestantismen är…”
Och du tänker ”Sola Scriptura”? Fel. ”Rättfärdiggörelsen av nåd allena”-
-”genom tron allena på Kristus allena?” Icke.
”Grundproblemet med protestantismen är frälsningsvissheten.”
”De lär människor att de kan vara försäkrade om att de är frälsta”-
-”om de förtröstar på Jesus Kristus allena för sin frälsning.”
Exakt! Ja, väl talat, kardinalen!
Rättfärdiggörelsen var alltså inte bara viktig för vår ställning hos Gud-
-utan också för all frälsningsvisshet i livet.
Nu tittar vi på katolska kyrkans katekes idag. Människor säger ju att-
-katoliker inte är oense med protestanter längre…
Se katolska katekesen, artikel 2019:
”Rättfärdiggörelsen består av syndernas förlåtelse, helgelse”-
-”och förnyelse av den inre människan.”
Där ser ni huvudskillnaden mellan katolicismen och protestantismen.
Vi definierar rättfärdiggörelsen helt annorlunda!
De slår ihop rättfärdiggörelsen med det vi kallar ”helgelse”-
-under termen ”rättfärdiggörelse”. Guds verk för oss och Guds verk i oss.
Från denna punkt utgår all annan förvirring.
Många som tittar tillbaka på reformationens debatter säger ofta:
”Katolikerna och protestanterna på 1500-talet hade mer likheter än vi tror.”
På grund av detta drar man slutsatsen att de inte hade så stora skillnader.
Nej, nej, lyssna på vad Carl Trueman säger om detta:
”I fråga om rättfärdiggörelsen rådde inte oenighet på precis alla punkter.”
”Katoliker och protestanter hade en del gemensamt även i denna tvistefråga.”
”De var ense om att rättfärdiggörelsen kom av Kristi rättfärdighet.”
”Båda såg att tron hade en roll och att rättfärdiggörelsen är av nåd.”
”Oenigheterna gällde huruvida Kristi rättfärdighet tillräknades”-
-”eller om den tilldelades.”
”Om tron var det enda instrumentet i rättfärdiggörelsen, eller om”-
-”den hade frälsande nåd men även fungerade i samverkan med andra saker.”
”En egenskap hos Gud eller någonting som delades ut i sakramenten.”
”1500-talets polemik tenderade att skymma det de hade gemensamt”-
-”då de definierade sig mot den andra. Man gjorde gärna skarpa markeringar.”
”Men man hade även en del gemensamt på 1500-talet.”
”Idag fokuserar därför ekumeniska diskussioner helst på likheterna”-
-”men inte på de verkliga tvistefrågorna i reformationen.”
Nappa alltså inte på det lockbetet. Givetvis hade de en del gemensamt!
Men du måste titta på var de skildes åt. Där ligger striden.
Det tredje som Calvin tar upp är sakramenten.
Han talar om människogjorda ceremonier som fått samma status som-
-de mysterier som Kristus instiftade.
”Det första vi kritiserar här är att folket ser de tjusiga ceremonierna”-
-”utan att ett ord sägs om deras betydelse och sanning.”
”Sakramenten är ju inte till någon nytta om det de symboliserar”-
-”inte förklaras i enlighet med Guds Ord.”
Med andra ord: Sakramenten är tecken på Ordets löfte.
Om de inte finns i Ordet, vad är de då tecken på?
Sakramenten är tecken på Ordets löften. Vilket löfte är de tecken på?
Om du inte kan svara på detta är det inte ett sakrament!
Lyssna på katolska kyrkans katekes:
”Den Nya lagens sakrament har instiftats av Kristus”. En intressant fras.
Frasen ”Nya lagen” kommer från Tertullianus, där han kallar-
-det vi kallar ”Nya förbundet” för ”Nya lagen”.
”Den Nya lagens sakrament har instiftats av Kristus och är sju”-
-”nämligen dopet, konfirmationen, eukaristin, boten, de sjukas smörjelse”-
-”vigningen och äktenskapet.”
Katekesen 1413: ”Genom konsekrationen sker transsubstantiationen”-
-”väsensförvandlingen, av bröd och vin till Kristi kropp och blod.”
”Under de konsekrerade gestalterna av bröd och vin är Kristus själv”-
-”levande och ärorik, närvarande på ett sant, verkligt och substantiellt”-
-”eller väsensmässigt sätt, hans kropp och blod är närvarande”-
-”tillsammans med hans själ och hans gudom.” Och se vad de hänvisar till.
Konciliet i Trient. Kardinal Ratzinger visste vad han gjorde.
”Vi har inte ändrats det minsta dugg i denna fråga!”
1414 fortsätter: ”I egenskap av offer frambärs eukaristin också för att”-
-”sona de levandes och dödas synder och för att utverka andliga eller”-
-”timliga välgärningar av Gud.”
Calvin och reformatorerna avvisade inte bara den katolska förståelsen av-
-vad dopet och nattvarden var och gjorde.
De avvisade även hela resonemanget bakom det katolska sakramentsystemet.
De menade att nådemedlen inte ger oss något ytterligare än Kristus.
Nådemedlen ger oss ingenting ytterligare än Kristus.
Halleluja! Allt vi behöver är Kristus!
Kristus är ensam helt tillräcklig för vår frälsning och helgelse.
Roms sakramentalsystem utgick från ett resonemang om att kyrkan kunde-
-utdela något till den troende som skulle göra honom heligare.
Men Gud gav aldrig löften och tecken i Bibeln till detta ändamål.
Vad gör tecknen alltid i Bibeln? Vad är de alltid till för i Bibeln?
Tecknen är alltid till för att stärka tron.
Från Noa, till Abraham, till Jesus, ser man att tecknen alltid är-
-ska stärka tron, inte ge något mer än vad Gud gett i Kristus.
Nådemedlen ger oss inget ytterligare än Kristus, utan de ska hjälpa oss-
-förstå Kristus bättre.
Och det är enbart medel som Kristus har förordnat, annars sätts-
-Hans tillräcklighet på spel.
Reformatorerna gick så envetet emot de sju sakramenten som var-
-ett sent påfund inom Roms teologi.
Ta äktenskapet. Varför skulle äktenskapet vara ett sakrament?
Sakrament är tecken på förbund, men äktenskapet är ett förbund i sig!
Sakrament är alltid tecken på löften. Dopet är ett tecken på Guds löfte-
-att ge dig som troende, jude som hedning, Abrahams arv.
Han bekräftar det löfte Han uttalat i Sitt Ord.
Det är till för att stärka din tro på Ordet.
Så, hur är det när vi själva utövar sakramenten? Förstår vårt folk-
-hur de är till för att hjälpa oss i det kristna livet?
Undervisar vi om sakramenten på ett bibliskt sätt i församlingen?
Vi ska inte bara läsa, be, predika och sjunga Bibeln i församlingarna.
Vi ska även ”se” Bibeln. Augustinus kallade sakramenten för ”synliga ord”.
Tecken och riter som ska göra Ordet, Guds löfte, synligt för oss.
Förstår våra församlingar detta? Vi ser Bibeln i dopet och nattvarden.
Guds löften i Ordet hålls fram synligt för folket.
Dopet och nattvarden är de enda två dramer som Ordet befaller i tillbedjan.
I sakramenten ser vi, känner vi doften av, vidrör och smakar vi Ordet.
Vid lyssnandet och predikan HÖR vi Guds löften.
Men i sakramenten ser vi, känner vi doften av, vidrör och smakar vi löftet-
-från Gud, som bekräftas för oss.
I sakramenten tilltalar Han vårt medvetande genom sinnena och till sinnena.
Guds löften i Ordet blir påtagliga.
Fungerar sakramenten på detta sätt i er lokala församling? Uppfattas detta?
Det fjärde som enligt Calvin gör reformationen nödvändig är kyrkostyret.
Nu blir Mark Dever alldeles varm inombords…
”Det är ett enormt ämne, för om jag ska gå igenom alla fel hos ledningen”-
-”så kommer jag aldrig att bli färdig!”
Men han fokuserar på pastorstjänsten och säger följande:
”Förmånen och ansvaret att undervisa är huvudsaken i denna tjänst.”
”Man är ingen sann pastor om man inte undervisar.”
Reformationens stora dåd var att återföra predikan till dess rätta plats-
-i Guds folk och församlingens tjänst.
Calvin beklagar att romerska kyrkans ledare inte predikar helighet-
-utan utövar det grymmaste tyranni över Guds folks själar-
-då de tar sig en makt som Gud inte givit dem.
Reformationen skulle befria kyrkan från de obibliska traditionerna.
”Romerska kyrkan lägger stor vikt vid apostolisk succession i prästvigningen.”
”En reformert vigning följer den sanna läran, apostlarna och fornkyrkan.”
”Man kan inte ta i anspråk rätten att viga om man inte, genom ren lära”-
-”bevarar kyrkans enhet”.
Låt oss läsa från katolska kyrkans katekes, 936 och 937.
”Herren gjorde den helige Petrus till synlig grundval för sin kyrka.”
Han gav honom församlingens nycklar.
”Biskopen för Roms kyrka, Petrus efterföljare, är biskopskollegiets”-
-”huvud, Kristi ställföreträdare och herde för hela kyrkan på denna jord”.
”Påven har genom gudomlig instiftelse den högsta, fullkomliga, omedelbara”-
-”och universella fullmakten för att kunna fullgöra sitt herdeuppdrag”.
Ingenstans i Nya testamentet ser vi någon apostel hävda sig vara oberoende-
-och överlägsen de andra apostlarna.
Överallt i NT leds församlingen av ett flertal gudfruktiga-
-apostlar och äldste, under Skriftens auktoritet.
Apostlar tillrättavisar apostlar om de inte följer Ordet, vilket visar-
-att apostlarna står under Ordet och är en del av flera gudfruktiga ledare-
-som ömsesidigt står till svars inför varandra.
Det var även många medeltida katoliker som argumenterade för detta.
Konciliarismen kom 200 år före reformationen.
Därför säger Westminsterbekännelsen, som mitt samfund skriver under på:
”Det finns inget annat huvud för kyrkan än Herren Jesus Kristus.”
”Påven i Rom kan inte i någon bemärkelse vara densammas huvud.”
I samtal med katoliker kommer ofta kyrkans enhet upp.
De beklagar hur protestanter har splittrat kyrkan.
Men jag vill säga detta, på största allvar, och det är obestridligt.
Det största hindret för verklig enhet i kyrkan i hela världen-
-är påvens anspråk på överlägsenhet över kyrkan.
Biskopen i Roms anspråk på överlägsenhet som påve är det som ensamt-
-vållat mest splittring i kyrkohistorien.
Det har vållat mer splittring än de vildaste kätterisekter du kan tänka dig.
Calvin och reformatorernas bekymmer kvarstår, de finns i katolska katekesen.
Men vad säger detta oss? Är våra lokala församlingar styrda efter Bibelns-
-ordning, av ett flertal gudaktiga pastorer, lärare, herdar och äldste?
Vad behöver vi för reformer i våra egna församlingar på detta område?
Bara en hastig undersökning visar oss att reformationen inte är över…
…och det är min bön att ni blir en generation som är trogna Guds Ord-
-och lär er av de trogna pastorer som fanns för 500 år sedan-
-om dessa saker som gäller oss än idag.
Var trogna Guds Ord, i tillbedjan till Gud och Kristi ära i församlingen.
Låt oss be. Himmelske Fader, vi tackar Dig för denna stund av reflektion-
-över kyrkohistorien, där vi fått se varför reformationen ägde rum.
Och var vi står i dessa frågor idag, vad vi kan lära oss-
-och hur vi bör tjäna idag. Hjälp oss vara trogna Ditt Ord-
-som är den enda, tillräckliga, yttersta auktoriteten, för Din församlings-
-tro och praxis, och Evangeliets förkunnelse. I Jesu namn, amen.

DelaShare on Facebook32Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page