Reformationen räddade evangeliet

Reformationen räddade evangeliet

I den gamla staden Genève i Schweiz finns en trevlig liten park intill Genèves universitet, nära kyrkan där Jean Calvin förkunnade och undervisade dagligen. Parken har ett varaktigt minnesmärke till reformationen på 1500-talet. Huvudattraktionen är en magnifik mur smyckad med statyer av Calvin, John Knox, Huldrych Zwingli, Theodore Beza, med flera Inmejslade i stenen står de latinska orden Post tenebras lux (”Ljus efter mörker”).

Dessa ord fångar reformationens drivkraft. Mörkret symboliserar hur evangeliet hade fördunklats under senmedeltiden. Mörkret sänkte sig allt djupare och djupare, och ljuset från läran om rättfärdiggörelsen genom tron allena hade så gott som slocknat.

Ved i elden

Reformationens eldstorm fick sitt bränsle från den mest livliga debattfråga som någonsin tagits upp i hela kyrkohistorien. Kyrkan hade mött svåra kriser förr, särskilt på de fjärde och femte århundradena då Kristi natur stod på spel. Den arianska villoläran på 300-talet ledde slutligen till kyrkomötet i Nicaea och den nicenska trosbekännelsen. 400-talet bevittnade kyrkans strid mot de monofysitistiska och nestorianska villolärorna som resulterade i konciliet i Chalkedon och dess tydliga bekännelse till Kristi mänsklighet och gudom. Efter Nicaea och Chalkedon har dessa kyrkomötens ekumeniska beslut tjänat som riktmärke för historisk kristen ren lära. Treenighetsläran och läran om föreningen mellan Kristi gudomliga och mänskliga naturer har efter detta nästan allmänt betraktats som väsentliga dogmer för den kristna tron.

Alla generationer genom kyrkohistorien har sett lärostrider och debatter. Villoläror av alla tänkbara slag har ansatt kyrkan och provocerat fram häftiga strider, även schismer.

Men ingen lärostrid har någonsin varit mer vildsint eller haft så långsiktiga konsekvenser som frågan om rättfärdiggörelsen. Andra bifrågor diskuterades visserligen också på 1500-talet, men ingen så central och het som denna.

Historiker beskriver ofta rättfärdiggörelsen som själva orsaken till reformationen. Den stod alltså i själva centrum för diskussionen. Det var denna lära som orsakade en så djup spricka i kristenheten att kyrkan fragmenterades i tusentals samfund.

Sola Fide eller konkurs

Hur kan en dispyt om en enda lära bilda så många flisor och provocera fram så mycket fiendskap? Var det bara fråga om en vanlig konflikt bland grälsjuka, bullrande, stridslystna teologer med en förkärlek för att kriga om triviala frågor? Handlade det om en serie av missförstånd som orsakade en storm i ett vattenglas – mycket väsen för ingenting?

Vi vet hur Martin Luther kände i frågan. Han kallade rättfärdiggörelsen genom tron allena ”den artikel med vilken kyrkan står eller faller” (articulus stantis et cadentis ecclesiae). Luther påstod att läran om rättfärdiggörelsen genom tron allena (sola fide) var såhär central därför att han identifierade den med evangeliet. De ”goda nyheterna” i Nya testamentet handlar inte bara om ett tillkännagivande om Kristi person och hans verk å våra vägnar, utan också en förklaring om hur den troende tillägnar sig förmånerna från Kristi verk.

Frågan om hur rättfärdiggörelsen och frälsningen tas emot blev huvudpunkten för debatten. Luther insisterade på sola fide därför att han var övertygad om att hur vi rättfärdiggörs är väsentlig för själva evangeliet. Han såg rättfärdiggörelsen genom tron allena som nödvändig och väsentlig för evangeliet och för frälsningen.

Eftersom evangeliet står i centrum av den kristna tron såg Luther och andra reformatorer att denna debatt om rättfärdiggörelsen handlade om en väsentlig sanning i den kristna tron – en lära som inte är mindre väsentlig än Treenigheten eller Kristi två naturer. Utan evangeliet, faller kyrkan. Utan evangeliet är kyrkan inte längre kyrkan.

Reformatorerna följde denna logik:

  1. Rättfärdiggörelsen genom tron allena är väsentlig för evangeliet.
  2. Evangeliet är väsentligt för den kristna tron och för frälsningen.
  3. Evangeliet är väsentligt för huruvida en kyrka är en sann kyrka.
  4. Att förkasta rättfärdiggörelsen genom tron allena är att förkasta evangeliet och att falla som kyrka.

Mota bort mörkret

Reformatorerna drog slutsatsen, att när Rom förkastade och fördömde sola fide, så hade den fördömt sig själv och upphört att vara en sann kyrka. Det här gjorde att det plötsligt bildades nya samfund som sökte fortsätta vara bibliskt kristna och vara sanna församlingar med ett sant evangelium. De sökte rädda evangeliet som hotades med att snart bli totalt förmörkat.

Förmörkelsemetaforen är praktisk. En solförmörkelse förstör inte solen; förmörkelsen skymmer den. Den bringar mörker där det varit ljus. Reformatorerna sökte avlägsna förmörkelsen så att evangeliets ljus än en gång kunde skina i dess fulla lyster och skådas klart.

Det protestantiska församlingslivet på 1500-talet var långt ifrån perfekt, men gudsfruktans återuppväckande under denna tid vittnar om vilken kraft evangeliet har när det får ses i sitt rätta ljus.

Red. Anm.: Detta är ett bearbetat utdrag ur R. C. Sprouls senaste bok Faith Alone: The Evangelical Doctrine of Justification (Baker, 2017).

R. C. Sproul är grundare och ordförande för Ligonier Ministries, en internationell kristen läroverksamhet nära Orlando, Florida. Han är en av pastorerna i Saint Andrew’s Chapel i Sanford, Florida, kansler vid Reformation Bible College, och chefredaktör för Tabletalk magazine.

DelaShare on Facebook26Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page