Samtal med John Piper och John MacArthur

John Piper och John MacArthur svarar på frågor från Justin Taylor om deras liv och tjänst. De svarar bl. a. på frågorna: Ville era fäder att ni skulle bli pastorer? Hur hanterar ni beröm och kritik? Vad ger ni för råd till yngre pastorer och missionärer som inte ser någon frukt av sin verksamhet? Vad vill ni bli ihågkomna för?

 

 

Dr. MacArthur, tack för din predikan, den var bibliskt uppmuntrande.
Jag vill fråga er två när ni träffades för första gången eller blev medvetna-
-om varandras arbete. Minns ni?
Jag tror att jag minns, men han gör det nog inte.
Jag mötte honom då jag hörde honom predika högljutt för många år sen.
Jag gillade honom inte, han var för sträng för min smak.
Han kom för att hålla föredrag vid Bethel College och vi åt frukost tillsammans-
-med John Sailhamer. Detta var första gången vi möttes. Och jag frågade…
Jag funderade just då på att börja jobbet på Bethlehem, minns inte datumet…
“Om du började om, hur skulle du få igång evangelisationen i din församling?”
För jag såg dig mer som en bibelutläggare än en evangelist då.
Du sa: “Jag skulle börja med att anställa en evangelist i församlingen.”
Så minns jag vårt första möte, i en numera nedlagd restaurang i New Brighton.
Minns du vilket år?
Det var nog i slutet av 70-talet.
Han har rätt, jag kommer tyvärr inte ihåg det…
Men det var en höjdpunkt i mitt liv, och han var en del av den höjdpunkten.
När jag skrev The Gospel According to Jesus var jag så förvirrad för att-
-teologin som förnekar Jesu herravälde kom ur sammanhanget jag tillhörde.
När jag skrev boken kände jag ingen utanför min egen krets, egentligen.
Jag visste inte hur den här boken skulle bli mottagen.
Men när Jim Boice gick med på att skriva förordet, och du skrev en rekommendation-
-blev jag helt paff.
På den tiden rörde jag mig inte alls i reformerta kretsar.
Jag var en dispensationalist med sprickor i min teologi…
Det där var min värld, och jag insåg att jag mer var en av er än en av dem.
Jag blev därför så överväldigad av att John gav en så god, uppmuntrande rekommendation.
Och sedan dess har jag läst och följt din verksamhet med glädje och tacksamhet.
En annan höjdpunkt i mitt liv var när vi hade ett litet möte i Louisville-
-och John fick be för mig.
Det var en välsignelse att han bad för mig. Det glömmer jag aldrig.
I morse tittade jag på datumen för båda era fäders liv:
Dr. Jack MacArthur, 1914-2005; Dr. Bill Piper, 1919-2007.
Nästan exakt samma livstid. Båda var hedersdoktorer vid Bob Jones-
-båda var baptister, båda var resande evangelister.
Berätta om dem som förebilder, vad ni lärt er av era pappor om trofasthet-
-och uthållighet, eller vissa saker som särskilt påverkat er i tjänsten och-
-livet.
Det hade varit fantastiskt att få höra din pappa.
Jag tror aldrig jag gjort det. Jag kan prata länge om min pappa.
Särskilt markant var att min pappa predikade Evangeliet så läromässigt.
Han var bibelsprängd, inom den dispensationalistiska skolan, men mycket-
-teologisk, och därför var han annorlunda.
Han evangeliserade genom att förklara teologin om pånyttfödelse, helvetet-
-eller himlen, eller läran om omvändelse.
Det var så han tänkte.
Så jag växte upp med att anta att det var så man hanterade Bibeln.
Även om man evangeliserar eller är herde för en församling, forskar man i-
-allt vad Bibeln säger om ämnet i fråga.
Det var en fantastisk förmån att växa upp i ett hem där min pappa var-
-bortrest 2-3 veckor.
Han kunde åka tvärs över landet och vara borta i 5-6 veckor-
-vara hemma i 4-8 dagar och sedan åka iväg igen.
Många har blivit bittra över vad deras pappor gjort, men jag har aldrig-
-känt mig sårad av min fars verksamhet, även om han bara var hemma en-
-tredjedel av tiden.
Jag tyckte det var en stor förmån.
Viktigt här var att min mamma älskade hans verksamhet.
Hon talade aldrig illa eller klagade på att han aldrig var hemma.
Det förekom aldrig någonting sådant.
Under min uppväxt antog jag bara att pappa hade en kallelse.
Min och mammas del var att stötta honom.
När han kom hem berättade han om Evangeliets landvinningar.
Vad kunde vara bättre? Han hade också många roliga historier att berätta.
Vi satt runt bordet och han gav mig det senaste skämtet.
Det jag tagit mest intryck av var hur mycket min pappa älskade min mamma.
För mig var det mycket värdefullt.
Jag lärde mig hur man ska älska sin fru.
Han bara älskade henne och han älskade sina barn på ett unikt sätt.
Han var en evangelist med Fuller Foundation, Charles E. Fullers-
-kringresande evangelister runt i USA.
Han var också evangelist vid Moody Bible Institute medan William Culbertson-
-var rektor.
Han höll möten i stad efter stad i mellanvästra och östra USA.
Han tog examen från Eastern Seminary i Philadelphia och hade många-
-kopplingar till östra USA.
Jag upplevde samma sak när jag var barn i Kalifornien och min pappa åkte-
-iväg under långa perioder med tåg, mellan städer till olika möten här och-
-där. Han reste även utomlands ett par gånger för att hålla möten.
Jag blev heller aldrig bitter på det.
Det var glädje när han åkte och glädje när han kom tillbaka.
Sedan blev han pastor och jag fick sitta under hans tjänst från-
-högstadieåldern och uppåt.
Han predikade utläggande genom Matteus, Romarbrevet och Johannes-
-alltid med en apologetisk vinkling.
Han vilade alltid på bevis för Bibelns sanningsenlighet och försökte bemöta-
-kritikern som hade invändningar mot Bibeln.
Detta gick som en tråd genom allt och blev hans huvudbetoning senare i hans-
-radioprogram “Voice of Calvary” där han var i ca 60 år.
Han var trofast.
Han brukade börja programmet med att spela marimba.
Han spelade temat i början och slutet och predikade i mitten.
-Mamma spelade marimba åt pappa.|-Är det sant?
Hon höll de två pinnarna i vardera hand och armarna dallrade här…
Det är meningen att man ska täcka det om det gör så.
Det här hamnar nog på YouTube.
Förväntade sig era fäder att ni skulle bli pastorer? Uttryckte de någonsin-
-denna önskan för er?
Min far satte aldrig press på mig att bli pastor.
Han älskade tjänsten, församlingen och människorna.
Han älskade att predika, att läsa och att studera.
Han var en riktig bokmal och älskade sitt arbete.
Jag växte upp med en man som älskade allt han gjorde, men han satte aldrig-
-press på mig för han ansåg att bara Herren kan göra detta-
-och han ville inte grumla mitt tänkande.
Jag hade en sådan respekt för honom så han ville vara försiktig med detta.
Men tiden kom i mitt liv genom en bilolycka.
När jag var arton kastades jag ut ur en bil, rullade ca 110 meter ner mitt-
-på motorvägen, och överlevde, sängliggande i tre månader.
Den här tiden grep Herren tag i mitt hjärta.
Min far satte aldrig press på mig, men när jag väl beslutat mig för det-
-blev jag hans personliga projekt.
Då blev han allvarlig.
Minns du ert samtal när du berättade att du kände ditt kall?
Jag minns inte själva samtalet, men någon gång då gav han mig en bibel, där-
-han bara skrivit: “Käre Johnny, Predika Ordet.”
Det var det enda han ville säga mig: “Predika Ordet”.
Och vi hade ett samtal om 2 Tim 4, om att predika Ordet och vara trogen-
-ända till slutet.
Sådan hade hans far varit, och det var hans eget livsmål.
Jag var sportfåne under gymnasietiden och även på universitetet.
Men sedan drog min pappa iväg mig till teologiseminariet.
“Du måste studera teologi.”
“Du måste studera teologi på llvar, och detta på Talbot Seminary”-
-“för där finns Charles Feinberg.” Han var ett geni.
Han studerade till rabbi i fjorton år och blev sedan omvänd till Kristus.
Han fick två doktorsexamina. Han fick sin Teol Dr på Dallas Seminary.
Då var Chafer rektor och han sa att han var den ende student som hade mer-
-kunskaper när han började än när han tog examen.
De hade dålig inverkan på honom.
Sedan gick han på John Hopkins.
Han studerade till sin Fil Dr under William Foxwell Albright, en aktad-
-Mellanöstern-arkeolog. Han kunde alla möjliga språk.
Min pappa hade varit på Feinberg om att ta sig an mig när jag studerade.
Och det gjorde han också. Han gav mig flera böcker…
Feinberg tog in mig på sitt kontor ibland för att hedra min pappa.
Han sa inte att det var på grund av min pappa, men jag vet att han låg-
-bakom det och försökte ändra mitt mentala fokus.
Feinberg brukade ge mig böcker att läsa, och konversera med mig, och han-
-bjöd till och med hem mig.
Jag blev god vän med hans söner Paul och John.
Vi var mycket tillsammans.
Jag fick predika i kapellet under mitt första år inför alla studenter och-
-Feinberg valde texten.
Han gav mig 2 Sam 7, det stora löftet till David.
Men jag predikade om “att ta för givet vad Gud vill”.
Natan sa ju “Gå och bygg det”, men Gud sa: “Natan, jag vill inte att han”-
-“gör det; han har utgjutit mycket blod”…
Jag predikade om att ta för givet vad Gud vill – och missade poängen helt!
Poängen var ju löftet till David, inte att anta vad Gud vill.
När jag var klar gav Feinberg mig en lapp där han skrivit i rött:
“Du missade hela textens poäng. Mitt kontor, omedelbart.”
Jag kom till kontoret, och han gav mig en rejäl avhyvling.
Det här blev mitt livs största läxa.
“Allt vi begär är att du får poängen med texten.”
“Det är allt vi begär. ”
“Vi vill inte ha din kreativitet, få bara fram poängen med texten.”
När Feinberg flyttade hem till Herren för några år sedan bad hans familj-
-mig tala på begravningen.
Så antagligen har han berättat för någon att han tyckte att jag börjat-
-förstå textens poäng.
De kände sig fria att be mig tala!
Dr. Piper, kan du berätta om den gång du skrev till din far och berättade-
-om ditt beslut att gå in i pastorstjänsten?
Jag har inget minne av att pappa uppmuntrat mig att bli pastor.
När jag valde att sadla om från lärare 1979 och bli pastor, skrev han-
-faktiskt ett brev på en och en halv sida för att avråda mig från detta.
Han hade varit i tusentals kyrkor och var rädd för min skull.
“Du har hittat din nisch.”
“Jag ville kalla dig Peter, men mamma gillade inte namnet Peter Piper.”
“Vi gav dig namnet John, och det är den du är. Du är den tyste, funderande”-
-“typen. Du är inte förkunnaren. Därför hör du hemma i klassrummet.”
“Stanna där, för du kommer bli levande uppäten i församlingen.”
Men jag kunde inte motstå kallelsen, och när jag sa: “Pappa, jag tror jag”-
-“gör detta ändå”, svarade han: “Bra.”
“Jag ville bara testa dig!” Det tillvägagångssättet hade han.
Han gjorde exakt samma sak när vi skulle adoptera en liten flicka när jag-
-var femtio år.
När jag berättade det skrev han ett brev på två och en halv sida…
“Du är femtio år, dina barn har flugit ut, vad sysslar du med?”
Men när det väl var gjort sa han “Vilken söt flicka! Hon är helt ljuvlig!”
Min pappa hade väl ett annorlunda sätt att uppmuntra till tjänst.
Han trodde verkligen att lärare var mitt kall, och jag tror att han hade-
-fel.
-Fick din pappa höra dig predika mycket?|-Bara lite.
Du var 34 när du kom till Bethlehem – och du var 30?
29.
Om ni kunde gå tillbaka och tala till den 34-årige John Piper och 29-årige-
-John MacArthur, med facit i hand, vad är det viktigaste ni skulle säga-
-till dem, er själva, i början av deras tjänst?
För mig är det klart viktigaste sådant som har med mina barn och min fru-
-att göra, inte församlingen.
Jag tror inte att jag skulle göra något egentligt annorlunda vid Bethlehem.
Jag kan tänka mig vissa taktiska ändringar.
Vi utgår från en så enkel pastorsmodell, och det är svårt att ändra.
Man öppnar Bibeln, talar om från hjärtat för folket vad den betyder, och-
-försöker leva ut det inför folket och räkna ut allt annat samtidigt.
Men jag hade kunnat vara en bättre familjefar om jag hade fått-
-börja om från början.
Ingen talade om att vara en herde för barnets hjärta på den tiden.
Ett exempel: Jag fick ett mail från Nathan idag där han citerar Rick Gamache-
-pastor i en Sovereign Grace-församling i stan.
Han vikarierade för mig på en lektion i torsdags och berättade för eleverna-
-om frågor han brukar ställa för att få veta vad hans barn har på hjärtat.
Jag läste dessa, ett tiotal frågor, skrev av dem och skickade dem till mina-
-fyra söner.
Alla har barn och jag vill att de ska lyckas bättre än jag.
Jag tror att jag var trofast till mina barn.
Jag gick på alla fotbollsmatcher, stoppade om dem på kvällen och föregick-
-med gott exempel.
Jag hade andakter varje kväll.
Men jag lade mig sällan i deras känsloliv när de var 13, 14 eller 15 år.
Det har nog inte gett dem lika goda förutsättningar som de hade kunnat få.
Jag skulle säga till den 34-årige John Piper: “Komplettera dina”-
-“sanningsåtaganden bättre genom att engagera dig i din frus och barns”-
-“känslor, så att de kan uttrycka vad de har på hjärtat och inte bara”-
-“vad de tänker på.”
Jag var nog naiv eftersom allt det kommer naturligt för mig.
Jag är emotionell och har lätt att uttrycka mina känslor – positiva-
-negativa, hela spektrumet.
Men det kommer inte naturligt för alla.
Man måste dra ut det.
Så det är det första jag kommer att tänka på, eftersom det känns stort nu-
-och alla pojkarna har blivit vuxna.
Jag har fortfarande Talitha, en underbar gåva.
Därför skrev jag av dessa tio frågor.
Hon är elva, så det är inte för sent.
Det är lite så för mig också.
Mycket mindre andlig introspektion förekom inom den evangeliska-
-kristenheten när jag var 29 och började i min församling.
Folk tänkte nog inte så mycket på att uttrycka känslor, inte i mitt-
-sammanhang.
Så det skulle nog stämma in mer på mig än under senare år.
Jag hade dock andra utmaningar när jag var 29.
Jag är inte den energiska ångvältstypen, men jag vill gärna-
-organisera allt – antingen är detta en andlig eller naturlig gåva.
Nu har jag gett upp allt detta och ser att församlingslivet flödar enkelt-
-och naturligt, men förr försökte jag alltid omorganisera allt-
-och flytta runt folk i olika fack.
De gick gärna med på alla mina försök.
Till slut förstod jag att det inte är så man ska göra, men min familj har-
-i viss mån fått lida av att jag varit så upptagen med studierna och alla-
-nya sätt att omorganisera allt.
Jag tror inte jag gav tillräcklig tid åt min fru Patricia i synnerhet.
Även om jag var hemma, hade jag annat som upptog allt jag försökte klämma-
-in.
Det stående skämtet i familjen: “Anropar pappa” och så vinkade de framför-
-ansiktet på mig.
Jag var inte alltid lätt att kontakta, men det är nog lite bättre nu.
Ni får fråga dem, men jag hoppas att jag är det.
Från församlingens synvinkel var tålamodet en utmaning för mig.
Jag har aldrig haft mycket tålamod med mig själv, särskilt inte när jag var-
-ung och förväntade allt att hända snabbt.
Jag blev besviken om det inte gick så fort som jag ansåg.
Varför förstår folk inte? Här är det; gör det.
Vi var Grace Community Church, men “grace”, nåd, var det svårt med.
Förhoppningsvis har jag förstått detta lite bättre, och nu har jag mer-
-tålamod med andra.
Jag nämnde detta för någon tidigare: Pastorer måste predika Ordet på ett-
-sätt som är starkt, hårt, frimodigt, tydligt, rakt och kompromisslöst, och-
-sedan tillämpa det med ömsinthet och medkänsla, nåd och tålamod.
I predikstolen är det klara, raka bud som gäller.
Men när du kommer ner och är en herde för folket får du tillämpa dessa-
-stora sanningar och uttrycka tålamod och visa nåd.
Du älskar dem under tidens gång och leder dem sakta fram.
Det var någonting jag fick lära mig.
Ni får båda mycket beröm såväl som mycket kritik.
Hur hanterar ni att få beröm, och att få kritik? Hur undviker ni högmod å-
-ena sidan eller att bli allt för modfälld å andra? Hur bearbetar ni detta-
-när ni får mycket beröm, eller sträng kritik och bemöter-
-detta bibliskt?
Det hela är en nåd.
Min frälsning är en nåd, jag är inte värdig någonting av detta.
Jag förundras alltid att Gud gör det han gör.
Vem är egentligen värdig? Man får helt enkelt vara uppriktig och se att Gud-
-inte verkar på grund av mina förmågor, gåvor, min makt eller insikt.
Jag är endast ett verktyg.
En del av fördelen med att vara länge i samma församling är att alla-
-styrkor och svagheter speglas tillbaka.
Flyttar man ständigt från stad till stad kan man nog luras av vad som står-
-i bladet om en, men om man ständigt måste leva med misslyckandena och-
-svagheterna i ens eget liv som visar sig då det speglas i församlingen och-
-familjen, då är det ser man tydligare hur det verkligen ligger till.
Det hjälper att ha en fru som vet att beröm kan göra skada och även-
-utan att vara en törntagg i köttet, kan ta en tillbaka till verkligheten.
När folk säger vänliga saker om mig, är det för att Guds Ord-
-undervisats och Anden verkat genom Ordet.
Jag är bara tacksam.
Jag blir alltid förvånad, och blir tacksam.
Jag bestämde mig för länge sedan att inte försöka försvara mig mot kritik.
Jag kan, i ärlighetens namn, inte försvara mig på vissa punkter.
Jag vill inte försöka framställa mig som perfekt eller bemöta alla kritiker.
Vi har alla svagheter. Min teologi har brister, men jag vet inte vilka.
Om jag hade vetat, skulle jag ju ändra på dem! Jag vet inte vilka mina fel är-
-men jag jobbar på det.
För 25 år sedan bestämde jag mig för att aldrig försvara mig själv.
Jag försöker bara göra vad jag gör och vara trogen och låta livet och-
-arbetet tala för sig självt istället för att försöka bemöta alla-
-anklagelser och kritiker.
Jag förstår att de finns, men letar inte efter dem.
Ibland kanske jag svarar: “Tack för att du får mig att rannsaka mitt inre.”
“Jag uppskattar det du sa och vill att du vet att jag tagit det på allvar.”
“Tack.” Ungefär så.
Man får omfamna sådant som håller en ödmjuk.
Jag vill betona båda sidor av ordet “nåd”.
Om vi får beröm betyder Guds suveräna nåd att vi måste överföra allt beröm-
-till honom, eftersom utan honom skulle ingenting ske som har evigt värde.
Suverän nåd gör slut på att allt beröm bara stannar hos mig.
Det hjälper också vid kritik, för kritik kan bli förödande om man tror att-
-det omintetgör din ställning inför Gud eller nyttan i din verksamhet.
Men eftersom Gud ger oss tjänsten och frälsningen av nåd kan kritiken inte-
-göra detta.
Ingen kan dra ur kontakten, för jag kan både lägga mitt betryck på Herren-
-och min syndabörda.
Vid själavård hjälper det ibland den som känner skuld för, exempelvis, sin-
-sons självmord, en skilsmässa, eller annat, och frågar:
“Borde jag känna skuld?”
Jag säger att jag inte vet, och att det inte spelar roll.
Om man lägger all tid på att begrunda om man bör känna skuld, hamnar man-
-alltid i ambivalens.
Slappna bara av och känn dig skyldig och ta sedan itu med det på domens dag.
På domens dag kommer du garanterat känna dig skyldig.
Allt uppdagas, hjärtat blottläggs.
Du kommer inte ha något att säga. Du är skyldig.
Och om du inte har en lösning på det nu, kommer du inte ha det då.
Så slappna av: vi är skyldiga. Nu omvänder jag mig.
Det är lite förenklat, vi är ju inte skyldiga till allt vi anklagas för.
Vi behöver också människor i vår omgivning.
Jag är omgiven av folk som inte bara säger “ja”.
Personalen på Bethlehem hör och kan bekräfta eller dementera det.
Att ha ett sammanhang har verkligen betydelse.
Sedan… Det är lite av en teologisk paradox som folk inte tycker om att höra.
Men jag tror att Herren bearbetar mitt högmod genom att låta mig synda.
Så många ord kommer ur min mun mot min fru, så många känslor har jag om-
-människor, att när jag faller på ansiktet och rannsakar mitt samvete, kan-
-jag inte säga som Paulus: “Jag … tjänar med rent samvete” (2 Tim 1:3).
Har han alls fötterna på jorden? Hallå, det finns ju kvinnor!
Aldrig tänkt en tanke? Jag tror han måste mena att han tog itu med synden-
-snabbt.
Jag menar, rent samvete, Paulus? Kom igen.
Är jag hädisk mot Guds Ord nu?
Jag tror att han tog itu med det.
I Romarbrevet 7 sa han: “Det jag inte vill, det gör jag, och det jag vill”-
-“det gör jag inte – jag arma människa!”
Han tog itu med det, han lät det inte ligga och jäsa.
Det var poängen jag hämtade; ett utpräglat, hemligt liv i synd är-
-livsfarligt.
Det betyder inte att du aldrig tänkt en tanke du inte skäms för eller-
-aldrig säger ett ord du skäms för.
Men min poäng var att, varje morgon när jag ligger på mitt ansikte-
-har jag så mycket att handskas med att jag inte kan peka med mitt-
-finger på alltför många ställen.
Så när jag står efter predikan och folk säger.
“Tack, tack, tack, tack”, så vet jag vad som pågår hemma-
-och i mitt eget hjärta.
Jag har så mycket jag måste ta itu med.
Jag kan bara säga “Fantastiskt! Fantastiskt!” Som du sa, John: om någon-
-blir frälst, vill man bara kliva tillbaka och se miraklet.
Många unga pastorer och missionärer ser upp till er och läser era böcker.
När ni ger råd till ungdomar på missionsfältet, verkar det vedertaget att-
-omständigheter ofta bekräftar vår kallelse.
Och om man är bra på något, kommer ofta frukten med det.
Ni har båda haft otroligt fruktsamma verksamheter.
Hur tänker ni igenom frågor om trohet och fruktlöshet? Om någon är i en-
-liten församling, eller på missionsfältet – och så går det år efter år-
-utan några omvända, ingen påtaglig frukt.
Hur borde de tänka sig möjligheten att detta inte är deras begåvning och-
-att de behöver dra sig undan från det.
Eller bör de se det som att de måste hålla ut i ytterligare 10, 20, 30 år?
Man kan svara på flera sätt.
Först av allt är det inte jag som står för resultaten.
Paulus säger: “Om vårt evangelium är fördolt, är det fördolt för de som”-
-“blivit förblindade av Satan” (jfr. 2 Kor 4:4).
Jag står inte över det.
Det här lärde jag mig som football-spelare.
Jag ville alltid vinna matchen, alltid. Annars fick det vara.
Man spelar inte för att förlora, man spelar för att vinna.
Men jag kunde inte garantera segern, eftersom det fanns elva på andra-
-sidan som ville hindra mig och tio i mitt eget lag som ibland inte heller-
-gjorde rätt.
Det var bortom min förmåga att avgöra det.
Så vid någon punkt bestämde jag att det enda jag kunde kontrollera var min-
-egen insats, inte utgången.
Tidigt under mitt första år i Grace Community Church, hade jag ett motto:
“Om du koncentrerar på djupet av din verksamhet, tar Gud hand om bredden.”
Min verksamhet har inte ändrats sedan mitt första år i den lilla, lilla-
-församlingen.
För mig handlar allt om att gå in på djupet i Skriften och min egen-
-vandring med Herren.
Bredden är någonting som Gud gör.
Detta måste man komma fram till, annars blir man frustrerad då man ska-
-jämföra sig med alla möjliga människor och situationer.
Men det betyder ju inte att Gud vill att man stannar.
Han kanske vill att du rör dig, men det blir ett personligt beslut efter-
-mycket bön och rådgivning.
Vi får vara nöjda med insatsen och lämna utgången till Herren.
Då kan man bli tillfreds.
Det är som allt annat.
Om man bara är nöjd med siffror kommer ingen siffra göra dig nöjd, för det-
-är alltid någon som har mer, är mer populär, mer känd.
Det kommer någon uppstickare som väcker intresse.
Fokusera istället på att vara trogen i det du är kallad till.
Som sagt, tänk på att allt är Guds nåd och att Gud belönar troheten.
Jag tänker på bl. a.
Robert Morrison, den förste protestantiske missionären till Kina.
Det här är 200-årsjubiléet för protestantisk mission till Kina.
Han väntade sju år på att få se första personen bli omvänd.
Även Adoniram Judson fick vänta sju år innan någon blev omvänd.
Samma för David Brainerd.
Det finns en handfull av dessa, och deras historia berättas om och om igen.
Vad man glömmer är att ingen väljer att gå till missionsfältet utan att-
-veta om man kommer ha gåvorna.
Gåvorna bekräftas hemma innan du reser.
Jag antar att församlingen som dessa blev frälsta och mognade i-
-upptäckte andliga gåvor hos dem.
Församlingens funktion i hur vi upptäcker gåvor och blir kallade-
-är att bekräfta gåvor.
Och det som bekräftas är inte en förmåga som inte fungerar.
Det är inte en andlig gåva i så fall.
En andlig gåva är en förmåga som Anden smörjer till att fungera.
Resultatet är inte alltid bara omvändelse.
En del får samvetskval, eller en djupare kärlek till Herren.
Andra korrigeras i sitt uppförande.
Det här säger jag till ungdomar i Bethlehem som vill veta vad Herren vill-
-att de ska göra.
Börja bara göra det du älskar.
Be ner välsignelser över det, och se vad människor bekräftar.
Är du i en hemgrupp, bekräftar de om du är hjälpsam och kärleksfull.
De bekräftar om du är en skicklig lärare, eller vad som helst. Så jag-
-antar att dessa missionärer hade viss erfarenhet i att tjäna och vara-
-till välsignelse för människor.
Sedan behövde de tro att Gud är för dem, att han skulle använda dem, och-
-sedan reste de.
Vi bör vara tacksamma för att de första missionärerna inte hade flygplan-
-för då kanske de hade åkt hem i förtid.
Måste man åka båt i sex månader så stannar man ett år till, ett år till-
-och ett år till.
Därför kanske vi idag inte har samma berättelser, för det är lättare att-
-hoppa av än på den tiden.
Bibeln säger att en äldste måste visa prov på andlig trofasthet och-
-vara “skicklig att undervisa”.
Det betyder inte att han är bra på det utan att någon blir hjälpt.
Beviset på skicklig undervisning är att ljuset går upp för människor.
De ser saker i Ordet som de inte tidigare har sett.
Det berör och andra bekräftar att han har en gåva.
Så var det för mig.
Jag började undervisa pojkar i årskurs 7 i Lake Avenue Church i Pasadena-
– sedan årskurs 9 och sedan Galilean Sunday School.
Sedan assisterade jag William LaSor i grekiska.
De började säga: “Vi förstår dig. Vi förstår inte LaSor.”
“Du hjälper oss begripa.” Jag började känna att det kanske var sådan-
-jag är.
Min identitet kom fram i gemenskap med andra.
Man kan inte gå ut i skogen och hitta sig själv.
Det blir bara flummigt.
Stanna i församlingen, älska människorna och gör det du älskar.
Snart upptäcker du vem du är inom församlingens sammanhang.
När ni själva känner att ni bara vill ge upp, vart vänder ni er då i Bibeln?
Finns det något visst ställe eller en bok som ni finner er återkomma till?
Och vart går ni utanför Bibeln? Finns det någon författare eller bok ni-
-återkommer till ständigt när ni känner er modfällda?
Jag brukar inte vara sådan.
Jag vet inte varför.
Jag är inte den melankoliske typen.
Jag går bara vidare till nästa uppgift.
Jag har ingen tid att sitta och hänga läpp.
Det finns för mycket att göra.
Ibland blir jag modfälld, men nästa uppgift tornar upp sig.
Folk vet inte hur det är att predika, vecka efter vecka, år efter år-
-årtionde efter årtionde, för samma människor, som har antecknat allt du-
-sagt, och sedan i ett universitetskapell, jobba på en bok, o.s.v.
För mig är detta spåret Herren har satt mig på.
Jag har ingen tid att sitta ner.
Om jag får sådana korta stunder tänker jag alltid på aposteln Paulus eller-
-någon av mina personliga förebilder.
Jag tänker ofta på William Carey, när alla hans manuskript brunnit upp-
-eller William Tyndale, som ligger mig varmt om hjärtat, då han satt för-
-döden i fängelset och bad någon komma med nål och tråd så att han kunde sy-
-sina byxor eftersom han frös.
Jag har stått vid Robert Morrisons grav och gråtit i Kina.
Det är inte en lång process för mig, eftersom mitt schema rullar på.
Jag predikar en gång på söndag morgon, en gång på söndag kväll och-
-vanligtvis någon mer gång varje vecka någon annanstans där vi har-
-verksamhet.
Jag verkar inte ha tid att låta sådant tynga ner mig.
Än idag när jag förbereder en predikan blir jag så till mig över vad jag-
-lärt mig, och ivern att predika det drar mig längre bort från det som-
-gjort mig modfälld.
Även när jag haft en riktigt “dum” predikan och jag bara vill gå och gömma-
-mig, är det bättre ju snabbare jag kan börja jobba på nästa predikan.
Jag lämnar det bakom mig och fortsätter till det nya tillfället.
För mig handlar det om att gå in i Ordet och hugga i och upptäcka vad jag-
-behöver veta till nästa gång.
-Sådana är inte alla.|-Jag vet.
Du är lyckligt lottad.
Jag blir lätt väldigt modfälld och har gott om tid att bli modfälld.
Jag ber nog Gud att bevara mig minst varje gång jag ber.
Jag menar “Bevara mig frälst”, för jag tror att Gud använder medel för att-
-få oss att hålla ut.
“Bevara mig i tjänsten.” Jag vill inte vara en sådan där kortlivad person.
Och “Bevara mig gift.” Jag vill inte förstöra äktenskapet.
Och jag ber “Bevara mig”.
“Till honom som förmår bevara er…” (Jud 24).
Jag ber denna välsignelse över mig själv ofta.
Och Herren har skonat mig.
Men tänk också på vår ålder, jag är 61, han är lite äldre.
Vi har gått igenom olika perioder.
Det är något med män i medelålderskrisen.
Jag minns en gång… Var var Ben Patterson pastor igen? Irvine?
Ben Patterson har planterat en församling i Irvine.
Han lät oss låna huset en vecka om jag predikade en söndag där.
Jag var 40 och satt på trappan halvvägs genom veckan och snyftade.
Noël kom ner och frågade vad som var fel.
Jag hade ingen aning… Det var som PMS.
Jag svarade: “Jag vet inte om jag vill stanna, jag vet inte om jag vill…”-
-“jag har ingen aning varför jag är så ledsen.” Den perioden varade i flera-
-år, och tack vare Guds nåd kunde jag fortfarande arbeta.
Varade detta i flera år?!
Jag har träffat sådana som honom tidigare.
Församlingens gamla ordförande bad mig definiera depression.
Han hade inte en susning.
Om du inte vet är det bra med dig – håll dig borta.
Det känns som jag missat nåt!
Jag lyssnade på en författare häromdagen som fick frågan:
“Vad är det bästa med skrivandet?” Hon svarade: “Den sista sidan.”
Det som är bra med depression är ljuset i slutet av tunneln.
Ingen gillar att vara deprimerad mitt när det pågår.
Men en sak till om lösningar.
Jag har lagt mycket arbete på att utveckla en lidandets teologi.
Denna konferens finns för att svara på den frågan.
Jag vill stå fast och komma igenom de tunga perioderna.
Jag vill hjälpa er att inte bli veka, tvehågsna-
-avhoppande, byt-bort-ditt-liv, byt-fru, byt-jobb, byt-kyrka-människor.
Jag vill bara att ni inte blir sådana, så jag ordnade konferensen.
Vi har pratat ikväll om aposteln Paulus ändlösa lidanden.
Så när han sa: “Jag går till Paulus”, instämmer jag.
Jag ser på 2 Kor 1:9: “vi hade redan inom oss fått dödsdomen, för att vi”-
-“inte skulle lita på oss själva utan på Gud, som uppväcker de döda.”
Detta predikar jag för mig själv. Så känner jag då.
Jag känner att det skulle vara så skönt att gå till himlen direkt.
Låt mig bara gå till himlen. Noël tar hand om Talitha.
Allt ordnar sig, låt mig fara till andra sidan.
Och då kommer svaret: “Nej, om ditt hjärta fortsätter slå, måste du göra”-
-“teologi.” Sådan är jag.
Jag gör teologi.
Gud slog ner Paulus för att han inte skulle lita på sig själv utan på Gud-
-som uppväcker de döda.
Han ville göra honom desperat.
“Du är desperat, så han måste ha en plan för dig.” Och så predikar jag mig-
-igenom en lidandets teologi, och kan förhoppningsvis bli ännu nyttigare.
Fortsätt arbeta på “Guds suveränitet” och “världens ondska”.
Dessa är livets största problem.
Hur kan Gud vara suverän samtidigt som det finns så mycket hemskt i världen-
-även det hemska i ditt liv som gör dig så modfälld?
Vad uppmuntrar…
Den här mannen har upplevt mycket lidande, men det tenderar att komma-
-utifrån, inte inifrån.
Det är inte sakerna jag känner, utan hur det bearbetas i mig, alla de-
-andliga striderna, besvikelserna och sorgerna.
Jag är skapt att hantera dem annorlunda.
Jag kan inte tänka mig att sitta och gråta utan att veta varför.
Men det betyder inte att jag inte känner samma längtan inombords.
Det handlar mer om hur de bearbetas.
Den andliga kampen är samma för mig och för alla.
Just nu känns det som att jag är här för att jag undkommit med nöd och-
-näppe.
Det finns många tillfällen då det hade kunnat sluta riktigt illa.
Inte för att det inte är verkligt eller jag inte känner till det.
Det är mitt sätt att hantera det som är annorlunda.
Jag vet inte varför, det är bara sån jag är.
När ni dör, hur vill ni bli ihågkomna? Vad vill ni att folk ska säga om er?
Vad vill ni vara kända för?
-Tänker du på sånt?|-Ja…
…på varje begravning.
Eftersom jag tänkt mer på det, får du lite betänketid.
Jag försöker inte planera världen efter min död.
Nej, det här är inte en plan. Man kan inte planera det.
Men man kan ändå tänka på det.
Jag skulle vilja att de sa att jag var ödmjuk, men det tror jag inte de-
-kommer.
Jag skulle vilja att mina söner sa att jag var en ömsint, förstående far.
Men jag tror de kommer säga andra saker.
Jag skulle vilja att församlingen sa att jag alltid fanns där för dem.
Men det tror jag inte de kommer säga.
Nu kanske du frågar: “Varför ändrar du inte på dig?” Svaret är att jag har-
-försökt.
Jag jobbar fortfarande på det.
Men om de säger att jag var ett medel för många att få en passion för Guds-
-överlägsenhet i allt till glädje för alla folk genom Jesus Kristus, är jag-
-nöjd om det får stå på min gravsten.
Paulus sa att vad människor säger ändå inte kommer räknas.
Det är endast en Persons utlåtande som räknas.
Så vad det än står på min gravsten är det av liten betydelse jämfört med-
-Domaren på den sista dagen.
Han kommer se efter tecken på om jag klamrade mig fast vid Kristus för min-
-rättfärdighet och mitt straff.
Skulle du vilja avsluta med bön?
Fader i himlen, vi känner stort behov av Dig och vi älskar nåden-
-och det faktum att vår tjänst är given av nåd, vår frälsning-
-är av nåd, våra andetag är av nåd, vår singelhet är av nåd, vårt äktenskap-
-är av nåd och våra barn ges och tas av nåd.
Vi är ett folk som äter, dricker, sover och andas nåd.
Det är så vi vill ha det.
Du upphöjer Dig för att visa nåd, och vi är glada att bli förmånstagare-
-medan du får ära, pris och berömmelsen.
Vi får glädjen.
Ge oss den vila vi behöver i natt och styrk John MacArthur inför-
-morgondagens tjänst, och Randy Alcorn, Jerry Bridges och Helen Rosevaere.
Vi är ivriga att få möta Dig igen i Ditt Ord i morgon.
Genom Kristus ber jag. Amen.
SPRIDER EN PASSION FÖR GUDS ÖVERLÄGSENHET I ALLT TILL GLÄDJE FÖR ALLA FOLK GENOM JESUS KRISTUS.
Översatt av Evangeliecentrerat.se|Med tillstånd

DelaShare on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page