Stephen Nichols om Martin Luther (svensk text)

The Gospel Coalitions konferens år 2017 firade 500-årsjubiléet av reformationen, som Gud satte igång den 31 oktober 1517 när Martin Luther spikade sina 95 teser på Wittenbergs port. Här är ett föredrag om Martin Luthers liv av Stephen Nichols.

Stephen J Nichols är doktor i kyrkohistoria, rektor vid Reformation Bible College i Kalifornien och författare till ett stort antal böcker, däribland flera historiska biografier.

Stephen Nichols har också skrivit boken MARTIN LUTHER – hans liv, lära och inflytande – 500 år senare som Reformedia har gett ut på svenska och som kan köpas här.

 

 

Slå upp era biblar – Psalm 68.
Psalm 68, verserna 20 och 21.
Jag ska strax berätta om hur dessa verser var avgörande i Martin Luthers liv-
-men det passar att vi, innan vi tar del av Luthers liv, börjar med bibeltexten.
Så Guds Ord:
”Lovad vare Herren! Dag efter dag bär han oss, Gud är vår frälsning. Sela.”
”Gud är för oss en Gud som frälsar, hos HERREN Herren finns räddning från döden.”
Denna text var bland de sista som Martin Luther predikade om.
Han predikade i Wittenberg, januari 1546 – ovetandes om att det var hans sista.
Han var, som han själv skrev, ”en trött och sliten gammal man”.
Han var halvblind och hade troligen grå starr i ena ögat.
Tänk er teologen Luther, vars liv kretsade kring böcker…
Vad det innebar att vara en enögd, sjuk och trött gammal man.
Han bad om att få vila: ”Jag vill bara bli lämnad i fred.”
Men i hans födelsestad Eisleben uppstod en arvstvist som påverkade stadsrådet-
-och även församlingen. Detta var inte bra.
Tänk om inte ens hans egen hemstads ”Evangelische” församling kunde hålla ihop?
Då hade Luthers fiender – Romersk-katolska kyrkan – fått vatten på sin kvarn.
Denne gamle man, som bara vill vara i fred, tvingas resa till Eisleben-
-i den kalla tyska vintern 1546. Resan var 10 mil – inga problem för oss-
-men för Luther var det en rejäl utmaning.
Han tog sig till Halle och mötte många svårigheter på vägen.
Han behövde korsa flera floder och även fara på floden ett tag.
I floden flöt det isblock – och på klassiskt Luther-manér uppkallade han dem-
-efter anabaptistiska meningsmotståndare, kardinaler och påvar.
Och så tog han åran och började slå iväg dem från båten.
På väg mot land hade ett stort isblock – säkert en ”påve” – förstört bryggan-
-så att de inte kunde förtöja båten. De fick vada i land och bli blöta.
Luther får lunginflammation av detta.
Han tar sig till Eisleben och predikar på söndagen den 31:a januari 1546.
I hemstaden. Vilken resa! Det var i den kyrkan Luther hade blivit döpt som barn.
Han föddes den 10:e november. Det var vanligt att nyfödda barn dog på den tiden.
Därför var det alltid bråttom för familjen att få sitt barn döpt.
Han föds 10 november, och den 11:e blir han döpt inför kyrkan.
Detta datum firas Sankt Martin av Tours – så Hans och Margareta Luder ger honom-
-namnet Martin Luder.
Och nu är han här, flera årtionden senare, han ser dopfunten där han döpts.
Hela världen hade förändrats sedan han föddes ända till slutet av hans liv-
-och i denna förändring hade han spelat en central roll.
Jag önskar att jag hade fått läsa Luthers tankar när han höll denna predikan.
Sjukdomen gjorde honom sängliggande i ett provisoriskt sjukrum.
Rummet höll faktiskt på att falla samman – murbruk och sten föll ner på honom.
En kväll föll en sten ner bredvid hans kudde. Vid frukosten talade han sedan om-
-hur stor stenen var. På lunchen hade stenen blivit ännu större-
-och vid middagstid var stenen tre gånger så stor som vid frukosten!
Stenen hade nästan tagit livet av honom. Käthe fick höra om incidenten, hans-
-älskade fru, f. d. nunna. Han skriver till henne: ”Jag vet att du är orolig”-
-”men jag har en bättre Vårdare.” Luther älskade ironi: ”Han är ett barn”-
-”som ligger i krubban och ammar sin moders bröst.”
Sitt sista brev skriver han 7 februari 1546. Följande dagar blir han allt sämre.
Han ligger för döden. Han ska predika för sista gången.
Som en god lutheran citerar han en psalm för att sedan läsa ur evangelierna.
Psalmläsningen blir psalm 68:19-20, som vi läste:
”Lovad vare Herren! Dag efter dag bär han oss, Gud är vår frälsning.”
Men det var inte alltid såhär Luther hade tänkt om Gud.
Han hade inte alltid sett Gud som frälsningens, utan fördömelsens, Gud.
Han var rädd för Gud och sa t.o.m. ”Jag hatar denne rättfärdige Gud.”
Hur förvandlade alltså Gud Luther – denne augustinske munk som hatade Gud-
-till denne man som, mänskligt talat, var central i att förändra kyrkan-
-och dog med förvissning att Gud var frälsningens Gud?
För att förstå Luthers liv vill jag ta upp tre frågor:
1. Varifrån kommer han?
2. Vad sysslade egentligen med? Vad ägnade han sig åt?
3. Vad för betydelse har han? I synnerhet idag?
Först: Varifrån kom han? Vi har redan svarat bokstavligt – han kom från Eisleben!
Denna stad i Tyskland, han föddes 1483 i slutet av medeltiden.
Man längtade efter förändring under denna tid, och det fanns en medvetenhet…
Luthers far hade höga förhoppningar om sin son. Han förestod en gruva-
-och skaffade en till gruva för att kunna skicka Martin, sin äldste son-
-till universitetet för att studera och få ett förnämt jobb som jurist.
Då skulle familjen kunna få en vapensköld och komma in i adelsklassen.
Hans far hade förhoppningar för sin son. Denna tid och plats kommer han ifrån.
Men låt oss se på frågan teologiskt och kyrkligt. Vad pågick på den tiden?
Vi kan använda två slagord – man hade inga bildekaler på den tiden-
-men om man haft det hade det stått: ”I livet är vi dödens fångar.”
Tänk vilken dyster livssyn man då hade! Men faktiskt var den ganska realistisk.
I vår tid håller vi en distans till döden. De äldre sätter vi i karantän-
-och vi tror nästan faktiskt på myten om att vi kan leva här för alltid.
Men på den tiden hade man inte dessa möjligheter till hands.
Döden var dig ständigt i hälarna.
Detta hade tagit sig in i liturgin – och har funnits i den allmänna bönboken.
Wij som lefwe i werlden här|Äre dödsens fångar.
Varifrån kommer alltså Luther? Hans sammanhang är döden.
Döden var där, eftersom det var en mörk plats.
Vi ska snart höra om Jean Calvin, och Genèves kända valspråk.
Det står numera skrivet överallt i hela staden: ”Post tenebras lux.”
Efter mörker, ljus. Men låt oss vända på det och säga ”före ljus, mörker”.
1500-talet var en tid av mörker. Vi talar nu om vad som skulle komma att bli-
-reformationens ”formella” princip, respektive dess ”materiella” princip…
Mörkret var där eftersom Bibeln hade fördunklats!
Evangeliets ljus hade tagits av den institution som borde ha vetat bättre.
Och som borde ha varit bättre. Institutionen jag talar om är katolska kyrkan.
Och den hade fördunklat detta ljus.
Då Evangeliet inte förkunnades rådde endast död. Utan tydlig lösning.
Hade man gjort en Sifo-undersökning på 1500-talet om vad folk är mest rädda för…
…ställ den frågan till dig själv. Vad är jag mest rädd för?
Tja, att tala inför 8 000 människor efter att ha blivit presenterad av Tim Keller?
Döden.
Rädsla för döden.
Detta är Luthers sammanhang. Och han var väl insatt i den tidens utmaningar.
För honom var det inte abstrakt historia, utan den krassa verkligheten.
Döden stirrade honom rakt i ansiktet – och det fanns inget som rådde bot på den.
Det fanns falska botemedel. Hemma hade de ett altare åt Sankta Anna.
Enligt traditionen är hon Marias mor.
Vi vet inte vad Marias mor egentligen hette, men det hindrade inte-
-den medeltida kyrkan att komma på ett namn.
Här har vi alltså Sankta Anna, och hon blir gruvarbetarnas skyddshelgon.
Luthers far drev ju gruvor, så som god katolsk familj hade de ett altare åt henne.
I juni 1505 hamnade Luther sedan i ett åskoväder.
Han har tagit kandidat- och magisterexamen i juridik.
Nu är han på väg hem, efter vårterminen, i slutet av juni, och det börjar åska.
Sitt vanliga snille till trots, letar Luther då upp ett träd att gömma sig under!
Det finns också en stor sten här, som han slänger armarna runt.
Helt reflexmässigt ropar han: ”Hjälp mig, Sankta Anna!”
Detta säger ju en hel del.
Inte en tanke på att ropa: ”Hjälp mig, Gud!”
Eller ”Hjälp mig, Kristus!”
Avståndet till Gud kändes stort, med alla dessa medlare emellan.
Men tänk lite nu. Sankta Anna levde och dog. Och henne förtröstade han på.
Dessa var endast kryckor!
De flesta på Luthers tid var nöjda med kryckorna, men inte Luther.
Han hade en förnimmelse av vad vi egentligen behövde.
Men på grund av allt detta mörker, fann han ingen lösning.
Vad blir det då av Luther? Gå tillbaka till åskovädret.
”Hjälp mig, Sankta Anna! Jag ska bli munk!”
Och, som biografiskrivaren Roland Bainton uttrycker det: Gud höll Sitt löfte-
-och Luther höll sitt! Han överlever ovädret och går i kloster.
Men det är som att ta ett steg bakåt. Nu konfronteras han med sin synd dagligen.
Som juridikstuderande kunde han bokstavligen undvika den.
Vägen till skolan gick nämligen genom katedralplatsen där det fanns en bild-
-av Kristus med ett svärd i munnen.
Luther ville inte gå i närheten av rädsla att den skulle få liv-
-som om Kristus skulle dra svärdet och sätta efter Luther.
Så han gick helt enkelt upp tidigare för att gå en omväg och undvika statyn.
Men nu är han i kloster och kan inte komma undan.
Hans biktfader vet ingen råd med Luther som sitter timmar i biktbåset.
När han väl går där ifrån vänder han genast tillbaka för att bekänna en ny synd.
Luther sa senare: ”Om munkfasoner tog någon till himlen, hade jag klarat det.”
Ser ni honom där? 1505, 1506, 1507, 1508, 1509… febrilt försöker han nå Gud.
Till sist, år 1510 skickar biktfadern honom till Rom där han får klättra upp för-
-den heliga trappan i Rom – Pontius Pilatus trappa som kejsar Konstantin hade-
-fört från Jerusalem till Rom som en gåva till sin mor. En mycket from kvinna.
Där kryper pilgrimerna än idag upp och ner för att beta av år från skärselden.
När Luther kommit hela vägen upp ska han ha sagt: ”Vem vet om detta är sant?”
Han hade tappat tron på kyrkan. Helt uppgiven.
Efter pilgrimsfärden skickas han av Staupitz till teologistudier.
Han skulle kanske få distraktion från sina grubblerier genom att studera teologi.
Det var ett skämt – jag hoppas ni uppfattade det!
Men så börjar Luther samla på sig teologigrader.
Men det innebär fortfarande bara ett ytterligare steg bakåt.
Han måste repetera Lombardus sentenser, men Lombardus citerar Augustinus!
Han börjar läsa Augustinus och finner att det är ännu värre!
Mitt problem är inte ”synder” – medeltiden hade kommit att kvantifiera synden.
Därför kvantifierade man också rättfärdighet. Skulder och förtjänster.
Har du inte förtjänat tillräckligt, finns det de som har i överflöd – s.k. helgon.
Deras förtjänster fanns på lager i himlen, s.k. ”överloppsgärningar”.
Påven har nycklarna till detta kassavalv, och genom kyrkans sakrament kan du-
-få del av dessa förtjänster. Sedan får du genomgå skärselden för att renas-
-från dina kvarvarande skulder. Allt kvantifieras alltså.
Luther upptäcker det latinska ordet ”radix”. Fast mer ”rädisa” än ”radikalt”.
Vi är syndare till roten. Problemet är inte ”synder”, utan att vi är ”syndare”.
Det tog död på ”munkfasonerna”. Inga febrila försök kan komma-
-över det faktum att du är en syndare till roten.
Och Gud, som är helig, kan inget annat än att döma dig.
Och vad säger Luther då? ”Jag hatar denne rättfärdige Gud.”
Men han läser rätt material. Från Augustinus tar han sig till Paulus.
Han börjar också föreläsa om några böcker i Bibeln – Psaltaren, Galaterbrevet-
-och Romarbrevet. Så småningom börjar han förstå vad som är lösningen-
-på vårt problem med att vi är syndare till roten.
Rättfärdigheten Gud kräver av mig är inte något jag själv frambringar.
Det är Kristus som åstadkommer den åt mig. Luther kallar detta sitt genombrott.
Luthers huvudsyssla blir att tala om de två grundproblemen: mörker och död.
Luther tappade aldrig sitt fokus på att försvara Skriftens auktoritet-
-och läran om rättfärdiggörelsen av tro allena.
Luther bemöter alltså mörkret med ljus, Guds Ords ljus. När Ordet förkunnas-
-blir budskapet som går ut att Kristus har åstadkommit vår frälsning.
Psalm 68 var första halvan av Luthers sista predikan.
En sann lutheran måste ju först läsa ur Psaltaren, sedan ur evangelierna.
På sin dödsbädd citerar Luther först Ps 68:20-21, sedan Joh 3:16.
Det är så han bemöter mörkret och döden. Där Guds Ord lyser fram syns Evangeliet.
Denna död som härskar över oss och som gjorde Luther stel av skräck-
-besegras nu av det Kristus har gjort.
Så är det av nåd allena genom tron allena på grund av Kristus allena.
”Sola gratia, sola fide, solus Christus.”
Luther var en enformig teolog: hans lära var rättfärdiggörelsen.
Han kom fram till läran genom att läsa Augustinus och Paulus.
Han forskade inte fram den i ett instängt rum på ett bibliotek någonstans-
-utan den kom fram mitt i stridens hetta, när hans liv stod på spel.
När han publicerade de 95 teserna, och dessa nådde påve Leo-
-sa han bara: ”Äh, svammel från en full tysk…”
En del säger att det bara är en tautologi: ”…en full tysk…”
”Han nyktrar snart till sig.” Men Luther nyktrade aldrig till sig.
För Luther gällde detta liv och död. Det var ingen abstrakt teologidebatt.
Varje gång han ställdes inför kyrkans tjänstemän stod hans liv på spel.
Efter de 95 teserna kallas han till debatt i augustinerordens kapitelmöte-
-i Heidelberg, denna vackra stad belägen vid en biflod till Rhen, med dess slott-
-högt uppe på berget och ett universitet som blickar ner mot den vackra kyrkan-
-där Heidelbergkatekesen för första gången offentligt lästes upp.
Men långt före detta, år 1518, kallas Luther att försvara sin ståndpunkt.
Han har sina teser och säger: ”När vi kommer till det yttersta av vår förmåga”-
-”och finner att vi är utom allt hopp – endast då kan vi börja se nåden.”
Och dessa vackra ord: ”Guds kärlek finner inte, utan skapar, det älskvärda.”
Är inte det vackert? Vi tror ju att vi är älskvärda.
Vi tror att vi är förtjänta, att det finns något av värde i oss.
Vi kan erkänna att det är Guds verk, men… vi tror Han såg något av värde i oss.
Men om så var fallet hade Gud inte verkat i någon av oss.
Guds kärlek finner inte det älskvärda – inget älskvärt står ju att finna!
Vi är ju alla syndare till roten – av naturen är vi vredens barn.
Alla är vi under Guds vredes kalk.
Så Luther säger: ”Guds kärlek finner inte, utan skapar, det älskvärda.”
Det här är Evangeliets hopp. Inte förtvivlan, Evangeliets hopp.
Ser ni här hur Luther utvecklar denna idé om liv som svar på död.
Och givetvis är ju inte döden egentligen vad det är fråga om.
Det handlar om ännu större ting. Döden är endast ett symtom på mänsklighetens-
-verkliga problem. Luther visste att det var Guds vrede. Romarbrevet 1.
Omedelbart efter introduktionen om att det handlar om Evangeliet kommer:
”Guds vrede uppenbaras”. Omedelbart efter sin introduktion kommer Paulus till-
-det egentliga argumentet, och det första han säger om Gud-
-är att Han är vredens Gud. Det här är problemet. Guds vrede.
Och det finns ingenting du kan göra, vare sig du är jude eller hedning.
Så vad säger Paulus? Romarbrevet 3:21-26 – paragrafen där Luther höll sig.
Genom Kristi verk. Så kommer vi till kapitel 5:1. Nu är vi inte under Guds vrede-
-utan vi har fred med Gud. ”Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro.”
Det här var vad Luther ägnade sig åt. Under dessa år kom han till rätta med-
-att inte förlita sig på alla dessa kryckor som sina samtida.
Inte ens alla sakrament och helgon räckte till för att ta honom ur avgrunden.
Han förstod hur desperat han verkligen var. Han brottades med Paulus och med-
-Augustinus, och med dessa läror. Vilken underbar gåva från Luther till oss-
-fem hundra år senare. Men vi tappar lätt bort dessa läror.
Sola scriptura och sola fide…
Nyligen talade Dr. R. C. Sproul på National Religious Broadcasters årsmöte-
-i Orlando. Dr. Sproul talade för denna grupp. Det var musik och en rökmaskin.
Det var nog den enda gång Dr. Sproul talat samtidigt som en rökmaskin var igång.
Det blev att han höll en 30-minuters seminarieföreläsning om Sola scriptura.
Han berättade för dem om Luthers liv.
Men han följdes av en annan talare. Denne talare har världens största kyrka.
Hans predikan handlade om de fyra uppenbarelser Gud hade gett honom-
-och som var grundpelarna i hans verksamhet. Fundera nu lite över detta.
Vi ser en koppling mellan mörker och död i det att han också sa-
-att Jesus har gjort Sitt verk, och den rutan kan vi kryssa i som fullbordad.
Men om du inte gör ditt verk kommer inget av det Jesus gjorde att vara något värt.
Här bakom står det ”Inget annat evangelium”.
Men det där, det är ett falskt evangelium. Det är inte Evangeliet.
Och när Guds Ord fördunklas, vad det än är som gör det: traditioner-
-personliga uppenbarelser, pirr i magen – går Evangeliet förlorat.
Det är så lätt att vi tappar bort Evangeliet.
Vi behöver inte gissa vad Luther tänkte på i januari-februari 1546 då han dog.
Vi vet vad han predikade om. Under sin sista predikan på Wittenberg visste han-
-inte att han skulle dö. Han visste att han skulle till Eisleben, men han visste-
-inte att han skulle återvända i en likkista.
Det sista han predikade i predikstolen i Wittenberg var hur lätt vi tappar-
-bort Evangeliet. Han förmanade sin egen församling, då den börjat gå-
-tillbaka till sina gamla mönster. Han hade fått veta att en del av hans egna-
-församlingsbor vallfärdat till reliker bara för att vara på den säkra sidan.
I sin sista predikan talar Luther om hur lätt vi tappar bort Evangeliet.
Det var ett eko av Paulus ”Jag är förvånad att ni vänder er till ett annat”-
-”evangelium, som inte är ett evangelium.” Det finns ju inget annat Evangelium!
När Guds Ord inte förkunnas, när detta mörker träder in-
-blir Evangeliet förvrängt. Evangeliet går förlorat.
Det är inte en kyrka. Den har sålt sin förstfödslorätt.
Med hela sin varelse förkunnade Luther läran om rättfärdiggörelse av tron allena-
-utifrån läran om Skriften allena, för detta är kyrkans uppdrag och mission.
Vi har talat om var Luther kom ifrån, både bokstavligt och kyrkohistoriskt.
Vi har talat om vad Luther ägnade sig åt – reformationens fem allena…
Men vad har han för betydelse idag?
Det var inte bara innehållet i reformatorernas läror, utan även sättet-
-de förkunnade innehållet på. De gjorde det med frimodighet och förvissning.
Luther hade visserligen kollegor, men han var också mycket ensam.
När han står i Worms inför Karl V av det Tysk-romerska riket med påvens legater-
-biskopar, representanter för hela Romersk-katolska kyrkan är han en munk.
”Luther contra mundum” – Luther mot världen.
Inför denna riksdag ber han om 24 timmars betänketid.
Han tillbringar natten i sin sängkammare i bön.
Han vaknar med nytt mod och står inför kejsaren, adeln, furstarna.
De står iklädda sina fotsida ämbetsdräkter – och han är bara en enkel munk.
”Jag är överbevisad i mitt samvete och bunden av Guds Ord.”
”Det är varken säkert eller nyttigt att gå emot samvetet. Här står jag.”
Detta är frimodighet.
Varifrån kom denna frimodighet?
Vi kan få Luthers teologi utifrån hans psalm ”Vår Gud är oss en väldig borg”.
”Vår egen kraft är här för svag”.
Vår kraft är för svag för att brygga över gapet mellan syndig människa-
-och helig Gud.
Det vore vansinne.
Vår kraft är för svag för att ge sig i kast med Romersk-katolska kyrkan.
Vår kraft är för svag för att stå emot furstar.
Det vore en vanvettig möda.
Vad hade han satt sin tillit till?
Ett enda ord… Och strofen som David Wells använde som boktitel:
”Above all earthly pow’rs” [motsvarar ”Guds ord de måste låta stå, det kan de ej fördärva” i svenska versionen, övers. anm.]
”Det allt de taga må” säger Luther; vi tycker att han då alltid ska överdriva.
Han lär ha sagt: ”Melanchton skär med en knivs precision – jag går loss med yxan!”
Sådan var Luther. Men han överdrev inte här. Allt de taga må.
Han hade sin tilltro till ordet som all jordisk makt ej kan fördärva.
Idag har vi ett ännu mer akut behov än 30 oktober 1517.
Ett falskt evangelium färdas kring vår jord.
Jag mötte några från Mexico City – en stad på 24 miljoner invånare.
Där råder en romersk-katolicism identisk med den Luther stod inför-
-med gärningsbaserad frälsning. Detta är mörker och död.
Sedan finns framgångsteologin som svept med sig miljoner.
Därför måste vi vara djärva, och vi behöver ha förtroende och mod.
Varför har Luther betydelse? För det var inte bara innehållet-
-utan sättet på vilket han förkunnade detta innehåll.
Måtte vi ha samma innehåll och trohet till Evangeliet-
-och dessutom samma frimodighet. Låt oss be.
Gud Fader, vi tackar dig för detta vittne och tjänare från det förflutna.
Vi vet att han inte var fullkomlig, att han hade sina brister.
Men han hänvisade så frimodigt till Ditt Ord och till Din Son.
Låt oss få samma frimodighet och trohet till detta budskap om ljus och liv.
Låt oss predika det för denna desperata värld som behöver Evangeliet.
Vi ber detta i Kristi namn, amen.

DelaShare on Facebook22Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page