”Jesus sade till honom: ‘Res dig, ta din bädd och gå!’”
Johannes 5:8
Som så många andra hade denne invalide man väntat på att ett under skulle utföras och ett tecken bli givet. Uttröttad bevakade han dammen, men ingen ängel kom, i alla fall inte till honom. Men han såg det som sin enda chans och väntade kvar, ovetandes om att En fanns i närheten, som kunde hela honom på ett ögonblick.
Många lider av samma problem: de väntar på någon särskild känsla, något märkbart intryck eller himmelsk syn. De väntar förgäves och vakar på intet. Och även i de få fall som märkvärdiga tecken visar sig, är de väldigt sällsynta och ingen människa har rätt förvänta sig någonting för sin egen skull, och särskilt inte den som är medveten om sin stora oförmåga att tillgodogöra sig det stigande vattnet ens om det skulle ske. Sorgligt nog finns det tiotusentals människor som väntar genom att använda medel, förordningar, eder och löften, och som har väntat så sedan urminnes tider, helt förgäves. Samtidigt glömmer dessa arma själar att Frälsaren är nära och bjuder dem att se till honom och bli frälsta. Han kunde genast bota dem, men de väntar hellre på en ängel och ett under.
Att förtrösta på honom är den säkra vägen till all välsignelse och han är värdig den starkaste tilliten; men otron får dem att föredra Betesdas kalla avsatser framför hans kärleks varma famn.
Måtte Herren vända sin blick till de stora skaror som är i denna situation ikväll. Måtte han förlåta den dåliga attityd de har till hans gudomliga makt och kalla dem med den där ljuva, betvingande stämman, att resa sig från sin förtvivlans bädd och i trons energi ta sina bäddar och gå. O Herre, hör vår bön för alla sådana i denna solnedgångens stilla timma, och må de, innan dagen gryr, se och leva.
Ärade läsare, finns det någonting i detta stycke för dig?
