Treenighetsläran – en översikt

Treenighetsläran – en översikt

William S. Plumer (1802-1880)

Ordet treenighet finns inte i Bibeln, men treenighetsläran finns där. Ordet treenighet betyder enhet av tre, d.v.s. de tre gudomliga personernas enhet.

Ordet person, som det används i detta sammanhang, betyder inte ’separat individ’, utan en distinkt hypostas.1 Det betecknar en distinktion i det gudomliga Väsendet som är verklig, men som inte kan förklaras eller begripas. Treenighetsläran har haft många fiender. Arianerna2 påstod att Guds Son fullständigt, och till Sitt väsen, var åtskild från Fadern, och därmed underlägsen Fadern i natur och värdighet. De lärde också att den helige Ande inte var Gud, utan skapades genom Jesu Kristi makt. Sabellianerna3 förnekade att det fanns mer än en person i gudomen och sa att Sonen och Anden enbart var gudomliga krafter eller funktioner. Socinianerna4 lärde att Kristus bara var en människa och att den helige Ande inte var en distinkt hypostas. Unitarierna5 begränsar gudomlighetens ära och egenskaper till Fadern. De låter inte Kristus eller den helige Ande vara verkligt gudomliga. Men hela den kristna världen håller sig, och har alltid hållit sig, till Treenighetsläran.

Personerna i Treenigheten utmärks tydligt i Skriften som Fadern, Sonen och den helige Ande (Matt 28:19). De utmärks på andra ställen som Herren Jesus Kristus, Gud och den helige Ande (2 Kor 13:14).  Den första Personen i gudomen omtalas som en Gud, Fadern, från vilken allting är. Den andra omtalas som en Herre, Jesus Kristus, genom vilken allting är, och vi genom Honom (1 Kor 8:6). Den tredje talas om som den helige Ande, Guds Ande, Kristi Ande, Hjälparen som sänts för att överbevisa människor om synd, om rättfärdighet och om dom (Joh 16:8).

Fadern är varken född,6 inte heller utgår Han från Sonen eller Anden. Sonen är född av Fadern, Faderns enfödde (Joh 1:14; 3:16). Anden är inte född, utan utgår från Fadern, är Faderns Ande och Sonens Ande; Han är av Sonen och är sänd av Sonen (Joh 15:26; Rom 8:9, 14; 1 Petr 1:11). Men orden Fader och Son, föda och född, ska inte dras för långt. De är bara de ord som, mest passande för våra tröga hjärnor, kan förmedla en tanke om det förhållande som råder mellan gudomens första och andra Person.

Ingen förnekar Faderns gudomlighet. Ingen får förneka Sonens sanna och överlägsna gudomlighet. Om Honom säger Skriften: ”Han är den sanne Guden och det eviga livet” (1 Joh 5:20). Han är ”över allting, Gud, prisad i evighet” (Rom 9:5). ”Ty liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv” (Joh 5:26). Tomas tillbad Honom och kallade Honom: ”Min Herre och min Gud” (Joh 20:28). Världen skapades genom Sonen (Kol 1:16). Den ska förstöras av Sonen (Hebr 1:12). Alla människor ska bli dömda av Sonen (Joh 5:22, 27). Stefanos bad till Honom när han dog (Apg 7:59). Himlens allra högsta tillbedjan tillägnas Honom (Upp 5:12-13). Så är också Guds Ande sann Gud. I Apostlagärningarna 5:3-4 kallas den helige Ande uttryckligen Gud. Anden har fullständig kunskap om Gud, och är alltså Gud (1 Kor 2:10-11). Han är förenad med Fadern och Sonen i dopets formel (Matt 28:19) och apostelns välsignelse (2 Kor 13:14).

Denna lära får aldrig läras ut på ett sätt som leder människor att förmoda att det finns tre Gudar. Vi förnekar inte Guds enhet. Vi fröjdas i den. Inte heller hävdar vi att Gud är tre på samma sätt som Han är en, för det hade varit en motsägelse. Men Han är en till Sin varelse, natur, väsen; och tre i personlighet eller hypostas. Så när vi talar om Fadern, säger vi Han, Hans, Honom; och när Fadern talar om Sig själv, säger Han Jag, Min, Mig; och när vi talar till Honom säger vi Du, Din, Dig. Samma sätt att tala finner vi också angående Sonen och Anden. När Johannes döpte vår Herre var alla Treenighetens tre personer där: ”När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Och se, himlen öppnades, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. Och en röst från himlen sade: ’Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje’” (Matt 3:16-17). Så finner vi att gudomens alla tre personer omtalas i Johannes 14:26: ”Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er”.

Såsom alla gudomens tre personer samarbetade i människans skapelse, så samarbetar de också i människans återlösning. Fadern utgav den enfödde Sonen (Joh 3:16). Sonen gav Sitt liv för Sina får (Joh 10:17-18). Anden förmanar världen i fråga om synd, om rättfärdighet och om domen, och leder Guds folk in i hela sanningen (Joh 16:8, 13). Det råder en underbar och outsäglig gemenskap i natur, egenskaper och ära, hos gudomspersonerna. Kristus säger om Anden: ”Han skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall han ta och förkunna för er. Allt vad Fadern har är mitt. Därför sade jag att han skall ta av det som är mitt och förkunna för er” (Joh 16:14-15). Guds vilja är att ”alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom” (Joh 5:23). Om människor nu vägrar ära Sonen och endast tillber Fadern, eller om de ärar Sonen, inte som Guds Son, utan bara som en skapad varelse, då misshagar de verkligen Honom som sände Sin Son till världen. Vi måste tillbe Treheten i enighet och enigheten i Trehet. Läran som här hålls fram har alltså att göra med föremålet för religiös tillbedjan. De renläriga håller sig till att vi ska tillbe Fadern, Sonen och den helige Ande. Ingen annan tillber Gud efter hur Han uppenbarats i Bibeln; alla andra tillber efter sina egna idéer. ”Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus” (Joh 17:3). Det är påfallande hur människor som håller sig till Kristi överlägsna gudomlighet aldrig förnekar Andens gudomlighet.

Vi ser skymtar av Treenighetsläran i Skriftens äldsta texter. I första versen i Första Moseboken står ordet för Gud i pluralis. Likaså i Predikaren 12:1 står ordet Skapare på hebreiska i pluralis. Likaså i Jesaja 54:5 står de båda orden Skapare och Make i pluralis. Likaså i Malaki 1:6 står ordet Herre i pluralis. Inte bara substantiv utan även pronomina finner vi i pluralis. I Första Moseboken 1:26 läser vi ”låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss” (se även 1 Mos 3:22). Många sådana här saker finner vi i Gamla testamentet. Alla argument som stödjer Sonens och den helige Andes gudomlighet och personlighet, bevisar Treenighetsläran. För om var och en av Dem är en person, och var och en av Dem är gudomlig, råder ingen mer tvekan om Treenigheten.

Från Theology for the People, Sprinkle Publications,
www.sprinklepublications.net.

_______________________

picture-of-young-william-swan-plumer[1]William S. Plumer (1802-1880): Amerikansk presbyteriansk pastor och författare; född i Greensburg, Pennsylvania, USA.

 

 

 

 

NOTER

  1. Hypostas – teknisk term som betecknar en personlig existensform hos det gudomliga väsendet. I gudomen finns det alltså endast en substans (väsen) men tre hypostaser (personer).
  2. Arianer – efterföljare till Arius, en biskop i Alexandria (256-336 e. Kr.), som var emot Treenigheten och lärde att Sonen är den främste och störste bland de skapade varelserna, men inte jämlik Fadern till Sina egenskaper. Medan teologer ofta förstår gudomlig och gudom som synonymer, beskrev arius Sonen som gudomlig – ”lik Gud” – men inte som en ”gudom” – ”sann Gud”. Ett exempel på arianer i vår tid är Jehovas vittnen.
  3. Sabellianer – efterföljare till Sabellius (tidigt 200-tal), en romersk teolog som förnekade Treenigheten och lärde att Gud endast är en person som spelade tre olika roller – först som Fader (Skapare), sedan som Son (Återlösare) och till sist som Ande (Den som ger pånyttfödelse och helgelse). Sabellianismen, även känd som monarkianism och modalism, lade grunden för de mer sentida villolärorna socinianismen och unitarismen (se fotnot 4 & 5). Ett exempel på sabellianer i vår tid är oneness-rörelsen, en gren av pingströrelsen.
  4. Socinianer – efterföljare till Faustus (1539-1604) och Laelius Socinius (1525-1562), italienska teologer som förnekade Kristi gudom och att korset innebar syndernas förlåtelse.
  5. Unitarier – en rörelse som motsatte sig treenigheten, och som har sina rötter i sabellianismens och arianismens urgamla villoläror. Unitarismen växte snabbt i Ungern och Polen på 1500-talet; men är idag i stort sett humanistisk och antikristen, förnekar Treenigheten, Kristi gudom och att den helige Ande är Gud och en person. De förnekar även att Bibeln är Guds Ord och att helvetet är evigt.
  6. född – här avses Sonens eviga födelse och Andens eviga utgående. Med ”född” avses den eviga relationen mellan den andra Personen (Sonen) och den första Personen (Fadern) i Treenigheten. Det är ”den eviga och oföränderliga aktivitet i gudomen varigenom Fadern frambringar Sonen utan att väsendet delas, och varigenom den andra Personen i Treenigheten identifieras som en enskild hypostas (person) i det gudomliga väsendet” (Richard Muller, “generatio,” Dictionary of Latin and Greek Theological Terms, 127). På samma sätt utgår Anden från Fadern och Sonen.
DelaShare on Facebook25Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page