Urbano Gomez’ vittnesbörd

Urbano Gomez’ vittnesbörd

profile_nicomedes_s[1]Pacaipampa, Peru, evangelist / lärare

Urbano tjänar som missionär inom en sammanslutning av församlingar som finns i Pacaipamparegionen i Peru. Han reser, undervisar och hjälper till att utveckla nya församlingsplanteringar.

När jag var 12 år gammal miste jag min far i en olycka, och när jag var 13 år gammal miste jag min mor i cancer. Min barndom var svår och fylld med lidande. Jag hade en äldre bror men han var inte särskilt intresserad av mitt liv. Jag arbetade hårt för att få en utbildning men när jag blev lite äldre hamnade jag i dåligt sällskap, vilket ledde mig till en destruktiv livsstil med många dåliga vanor och all sorts synd. Det gick till och med så långt att jag försökte ta livet av mig flera gånger, eftersom jag trodde att detta var den enda utvägen. Men min Gud befriade mig.

År 1984 träffade jag Graciela och vi gifte oss. På den tiden hade Evangeliet bara nyligen nått de närliggande städerna, och en man vid namn Angel brukade störa staden med läror som var annorlunda jämfört med de som våra förfäder fostrat oss i. Han var så envis med att undervisa, att den första församlingen snart formades i byn Pechuquis. Kampen mellan katoliker och evangeliska kristna var hård varje dag. Eftersom jag inte var kristen hjälpte jag till att gillra fällor för de evangeliska kristna och fick många av dem att falla.

En dag gick min fru till den evangeliska kyrkan för att lyssna på dem, och hon fortsatte gå dit ungefär fyra söndagar i rad. Snart angrep min bror och mina släktingar mig och sa att om jag lät min fru fortsätta gå där skulle pastorn ta henne ifrån mig. De sa att männen i alla kristna kyrkor gav sina fruar till pastorn för hans bruk. Jag svarade inte, men bestämde mig för att det nog är bäst att gå och undersöka saken själv.

På morgonen den 23 oktober 1984 sa jag till min fru att jag ville följa med till kyrkan. Min fru blev mycket glad och hon tog fram mina kläder. Men innan vi gick gömde jag en pistol och en kniv i min sadelväska utan att min fru såg det. Jag sa för mig själv: “Han har lurat andra, men han kommer inte lura mig. Om detta är sant tar jag lagen i mina egna händer och gör honom till ett avskräckande exempel.” När vi kom fram till kyrkan bemöttes jag mycket vänligt av pastorn och alla de andra bröderna. Gudstjänsten började på ett ordnat sätt. Kvinnorna satt på ena sidan och männen på den andra. När bönen började blev jag extra uppmärksam och letade efter något tecken på de saker som de utanför församlingen hade sagt till mig. Jag såg inte någonting oanständigt som överensstämde med de saker jag hade hört.

Budskapet förkunnades och i slutet kallade pastorn till omvändelse i Jesu Kristi namn. Utan att veta vad jag gjorde, gick jag upp längst fram. Pastorn förklarade Evangeliet för mig och jag satte tro till Herren Jesus.

Jag kände frid den dagen och jag visste att Herren hade gjort mig till en ny människa genom Sin Ande och Sin nåd. Mitt liv genomgick en förvandling och jag blev redo för tjänst. Senare började jag tillbringa mycket tid med att läsa Bibeln och be. Jag besökte församlingsgudstjänsterna med min fru så att vi kunde ha gemenskap med syskonen och förstå mer av Skrifterna.

Församlingen var fortfarande mycket ny, så pastorn organiserade evangelisationssatsningar där vi gick från hus till hus för att besöka byborna. Jag gillade alltid att gå med honom och dela Evangeliet om Jesus med folk. Pastorn började lärjungaträna och undervisa mig genom personliga studier. Senare utsåg församlingen mig till diakon och medarbetare till pastorn; men på grund av min frus dåliga hälsa blev vi tvungna att flytta till Pacaipamparegionen.

Vi kom till kyrkan i Pacaipampa år 1994. Efter att ha varit del av gemenskapen där med min familj och hjälpt till med evangelisationen utsåg församlingen mig att undervisa ungdomarna. När jag arbetade med ungdomarna organiserade jag evangelisationssatsningar där vi gick från hus till hus på platser dit Evangeliet aldrig nått förut. Så småningom blev jag ombedd att undervisa i söndagsskolan för de vuxna. Församlingen fortsatte växa och behovet av män som var beredda att undervisa och vara pastorer växte. Församlingens pastor blev äldre och det blev nödvändigt att någon ersatte honom. Jag hoppades och bad för att församlingen skulle utse mig till att leda församlingen men det fanns också en annan kunnig broder, och till slut beslöt församlingen att välja honom till pastor.

Vid den tiden ville jag verkligen bli pastor och jag förstod inte varför de inte hade valt mig, men jag kom till insikten om att detta var för att Herren hade en annan tjänst för mig. Det finns fyrtio evangeliska församlingar i regionen och nu tjänar jag i denna sammanslutning av församlingar som missionär för hela distriktet. Inom distriktet ligger en del församlingar tre, sex eller så mycket som nio timmar bort och man måste gå över floder och berg. Eftersom pastorerna här, förutom att leda hjorden, måste arbeta hårt på fälten för att försörja sina familjer, besöktes sällan en del av församlingarna. Därför behövdes det någon som kunde ägna sig åt denna tjänst på heltid.

Nu reser jag och besöker de troende som bor utspridda över hela distriktet och undervisar i församlingarna. Herren har rikligt välsignat mig med god hälsa, dyrbar tro och en förstående hustru som stöder mig i vått och torrt. Mitt arbete innefattar nu att hjälpa till med de nya församlingsplanteringarna i regionen, att organisera evangelisationssatsningar och undervisa i teologi i olika församlingar inom sammanslutningen.

DelaShare on Facebook32Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page