Vad det egentligen var som fick reformationen att gå framåt

Vad det egentligen var som fick reformationen att gå framåt

Den mest slående praktiska förändringen på reformationens tid var med stor sannolikhet den utläggande predikans uppkomst i lokala församlingar.

Under århundradena före reformationen hade predikan varit på stadig nedgång. Predikan hade blivit överskuggad av mässan och gjorts oväsentlig av den medeltida Romersk-katolska kyrkans teologi, och så förlorat den framträdande roll den en gång åtnjutit på den tidiga efterapostoliska kyrkans tid.

Vid 1400-talet var det bara en liten procentandel av befolkningen som regelbundet fick höra prästen predika i deras lokala sockenkyrka. Den engelske reformatorn Hugh Latimer, talade om ”jordgubbspastorer” som, likt jordgubbar, endast kom en gång om året. Och då var predikan ofta på latin, som folket inte kunde förstå (och ibland inte ens prästen själv).

Beträffande innehållet i dessa sällsynta delikatesser var det högst osannolikt att de skulle komma i närheten av Skriften. De allra flesta bland prästerna hade helt enkelt inte bibelkunskaper nog att försöka sig på det. Istället, skrev Jean Calvin, brukade predikningar före reformationen följa detta mönster:

Första halvan ägnades åt abstrakta akademiska frågor som kunde få den obildade massan att häpna, medan andra halvan bestod av fina historier eller roande spekulationer som kunde hålla åhörarna vakna. Bara ett fåtal uttryck från Guds Ord slängdes in, för att, genom dess majestät, ge legitimitet åt detta trams.

Följden blev att okunskapen om Guds Ord och evangelium blev djupt rotad och utbredd.

Predikstolens centralitet

Reformationen, å andra sidan, gjorde någonting helt påtagligt annorlunda. Församlingens regelbundna gudstjänst fokuserade här på predikan och betonade den arkitektoniskt genom att predikstolen fysiskt hamnade i mitten för att dra all uppmärksamhet till sig. Och medan vi idag gärna tänker på de ledande reformatorerna som teologer (och därmed inte predikanter), var det predikan – särskilt utläggande predikan – som normalt definierade och tog upp merparten av deras verksamhet.

Under ett kvartssekel i Wittenberg predikade Luther igenom Bibeln, ofta minst två gånger på söndagar och tre gånger varje vecka.

I Zürich började Reformationen den 1 januari 1519, när Zwingli från predikstolen i den stora katedralen Grossmünster förklarade att han, istället för att fylla sina predikningar med de medeltida teologernas tankar, skulle predika sig igenom Matteusevangeliet, vers för vers. Och när han blivit färdig med detta, fortsatte han med resten av Nya testamentet.

I Genève var det Calvin som ägnade mycket av sin tid åt att predika: två gånger på söndagarna (Nya testamentet) och varannan vecka även varje veckodag (Gamla testamentet). Varje predikan varade ungefär en timme.

Det som fick reformationen att gå framåt

Det är inte svårt att förstå varför utläggande predikan var någonting så väsentligt för reformationen och ett så utmärkande drag i reformatorernas personliga verksamheter. Det var genom Guds Ord som Luther först hade hört evangeliets glädjebud. Den tidige engelske reformatorn Thomas Bilney fann när han först läste: ”Skriften blev mer behaglig för mig än honung eller en honungskaka”. Deras längtan blev därför att många andra, för att använda Luthers uttryck, skulle: ”få tag på och smaka Guds klara, rena ord självt och hålla fast vid det.”

Så skrev Calvin: församlingen ”kan inte föras till sundhet, eller fortsätta i ett gott tillstånd, förutom genom Ordets predikan.” Faktum är, förklarade den lutherska Augsburgska bekännelsen – som här kan tala för hela reformationens huvudfåra – definieras församlingen som ”de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas”. Församlingen är en skapelse av Guds Ord. Inget ord predikat, ingen församling.

Vare sig det var i Tyskland, Schweiz, England eller någon annanstans, var det den utläggande predikan som egentligen fick reformationen att gå framåt. Och däri ligger både utmaning och uppmuntran för alla idag som ser sig själva som arvingar till reformationen. När vi ser på all den hemska statistiken om hur kyrkan befinner sig på drift och nedgång, är det lätt att tappa tron på en enkel förkunnelse av Ordet. Det är frestande att leta efter andra mirakelkurer.

Fortfarande Guds kraft

Men för 500 år sedan visade reformationen vilken enormt förvandlande kraft regelbundna och tydliga bibelutläggningar hade. Detta står som historiskt bevis på att trenden kan vända för kyrkan igen. Vår tids andliga mörker kan stävjas och motas bort. För femhundra år sedan gick det – genom samma Ord som inte förlorat något av sin obevekliga kraft.

Michael Reeves är rektor och professor i teologi vid Union School of Theology. Han är författare till Delighting in the TrinityRejoicing in Christ, och The Unquenchable Flame: Discovering the Heart of the Reformation. Du kan följa honom på Twitter.

DelaShare on Facebook15Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page