Vittnesbörd: Arturo Marin

Vittnesbörd: Arturo Marin

samerica_arturo-marin[1]Arturo och hans familj bor i Perus norra djungler i San Martin-regionen. Han är pastor i San Rafaels baptistförsamling och hjälper till att träna ett dussin pastorer runt om i San Rafael-regionen.

Jag heter Arturo. Jag föddes i San Martins djungler men flyttade med min familj till Lima när jag var väldigt ung.

Jag kom att lära känna Kristus när jag var tjugo år gammal. Innan dess ville jag inte veta någonting om Kristus. Jag var en ung man som jagade efter all den här världens tomma nöjen. Jag hade gått förlorad, men Gud kastade mig in i ett av de värsta fängelserna i Sydamerika: Luriganchofängelset i Lima. En söndag (19:30, 29 maj 1988) efter att ha blivit slagen av polisen, tog jag emot Kristus som min personlige Frälsare. Jag blev fylld med glädje och mitt liv började förändras omedelbart. Nio månader senare blev jag benådad och släppt ur fängelset, helt frikänd. Jag hade blivit gripen bara för att jag var på fel plats vid fel tillfälle. Min svägerska hade hållit på med olagligheter och jag råkade vara hemma hos henne när polisen kom och tog henne; så de trodde att jag var medbrottsling. Efter nio månaders utredning blev mitt namn rentvått och jag fick gå som en fri man.

Direkt när jag lämnat fängelset började jag besöka en baptistförsamling där en missionär vid namn Carlton var pastor. Hans liv och förkunnelse hade stor påverkan på mitt liv. Genom broder Carlton mötte jag en pastor som hette Jonas, som också hjälpt mig mycket i min andliga tillväxt. År 1993 påbörjade församlingen där jag var medlem flera nya verksamheter och jag kände en kallelse att tjäna som pastor; men Gud hade andra planer igen. Just den kväll då jag skulle predika i det nya kapellet blev jag stoppad vid en poliskontroll och de ville titta på mina papper. De häktade mig omedelbart. Först trodde jag att det berodde på min tidigare fångenskap, men sedan fick jag reda på att polisen misstänkte att jag var personligt inblandad i en knarkliga! Året dessförinnan hade mina ID-handlingar blivit stulna och användes nu av terrorister och knarklangare för att förfalska sina egna identiteter. Det var Guds vilja att jag än en gång hamnade i fängelse. Jag intalade mig själv att jag drömde och att detta inte kunde vara sant. Jag gick på teologisk utbildning och skulle bli pastor, men än en gång fick Gud mig att kastas in på en av världens värsta platser.

De första 47 dagarna i fångenskap befann jag mig i fängelset under regeringspalatset. När jag tittar tillbaka var detta, näst efter frälsningen, en av mitt livs bästa upplevelser. Jag fick med egna ögon se hur så många människor behövde Herren och den frälsning som endast kommer genom Sonen. Jag fick vittna för fyra av ledarna för terroriströrelsen “Den lysande stigen”. En av dem var ingenjör, en annan var universitetsprofessor och de två andra var studenter. De var i upplösningstillstånd eftersom de skulle spendera trettio år eller livstid i fängelset. När de såg mig i fängelset, predikandes för 60-70 människor varje dag, började de inse sitt stora behov av Kristus. En av männen kom fram och sa att Kristus inte kunde förlåta honom på grund av alla de hemska saker som han hade gjort. Han hade näst högsta befäl i terroriströrelsen “Den lysande stigen”. Jag satt där och talade med honom fram till klockan fem på morgonen. Till sist bröt han ihop och började gråta. Gud frälste honom. Senare presenterade han mig för andra som var i fängelset av samma orsaker. En del av dem blev frälsta och andra förkastade budskapet. En del av dessa män fick lämna fängelset i enlighet med lagen om ånger som staten tillät. Jag fick aldrig veta någonting mer om dem.

Jag hade aldrig tidigare haft möjligheten att tala med sådana här män. De var intellektuella och terrorister, men Gud förvandlade livet på en del av dessa. Vissa dagar var jag uppe till de tidiga morgontimmarna och delade de goda nyheterna med dessa män. Den här tiden visste jag inte mycket om vad som hände utanför fängelset, eller vad som hände med mitt rättsfall; men efter 47 dagar sattes jag i Luriganchofängelset igen, Perus allra värsta fängelse. I Lurigancho får man se döda människor varje dag. De flesta fångarna är smutsiga och lider av tuberkulos.

Före fängelsevistelsen hade jag alltid tvivlat på Guds omsorg om mig. Jag hade sett andra pastorer lida och tvivlade på Hans vård och omsorg om mitt liv, men i fängelset lärde jag mig att aldrig tvivla på Guds trofasthet. Jag vägde 66 kilo när jag kom in i fängelset och 86 när jag kom ut. Jag hade alltid tillräckligt med mat att ge åt andra i fängelset på grund av kärleksfulla bröder som kom för att besöka mig och ge mig mat. Jag fick dela evangeliet med många människor och startade till och med en församling i en av fängelsets sektioner.

Fängelset visade sig bli en välsignelse för mig. Gud förvandlade ett levande helvete till en välsignelse som förändrade mitt liv. Jag kunde predika dag och natt och fick glädjen att se människors liv förvandlas. Det som slag och galler och år i fängelse inte kunde åstadkomma, det gjorde Guds Ord i männens liv. Många av de som blev omvända är nu också Ordets förkunnare. Tiden gick mycket fort eftersom jag predikade och tjänade dygnet runt. Innan jag visste ordet av hade ett år gått förbi.

I Luriganchofängelset är ledningen mycket korrumperad. Det spelar ingen roll om man är oskyldig; man måste betala för att få upprättelse, annars händer ingenting. De ville ha 20 000 kr i utbyte mot min frihet. De talade om för mig att min advokat fick pengar från knarkhandlarna så att mitt fall skulle förbli dolt och jag skulle vara kvar i fängelse. Därför kunde inte mitt fall röras. Efter sex månader i fängelset kunde min församling och familj inte längre ha råd med en advokat. Det var då som en vän till mig, som även var missionär, fick reda på min situation och kunde betala en ny advokat att hålla mitt fall oavslutat. Jag tackar Gud för detta, eftersom jag hade varit i fängelse i tolv år om inte HeartCry hade hjälpt mig.

Dagen då jag blev frisläppt höll jag ett friluftsmöte för fångarna. Jag visste inte att jag skulle bli frisläppt, men efter min predikan kom de och sa åt mig att gå ut. Jag kunde inte tro mina öron! Som sagt, finns det oskyldiga människor som tillbringar åratal i fängelset på grund av de korrupta advokater och myndigheter som utnyttjar de oskyldiga som ett sätt att tjäna pengar. Genom allt detta visade Gud mig att Han förser mig med allting.

Medan jag satt i fängelset hade jag bett för San Martins igenvuxna djungelregioner, där jag ju hade fötts. När jag kom ut ur fängelset reste jag dit och såg att det inte fanns några evangeliska församlingar och att Guds Ord inte predikades. Många sekter började ta sig in mot detta område och mitt hjärta brast i gråt för att den sanna kyrkan ingenting gjorde. Jag lade fram mina planer på att starta en mission i San Martin och min församling sa att de inte kunde stödja mig eller delta i denna typ av arbete eftersom de fokuserade mer på stadsområdet. Efter detta, med hjälp av en vän som redan fick understöd av HeartCry, lade jag fram projektet för Paul Washer. Jag visste att broder Washer var väldigt intresserad av att nå människor med Evangeliet, särskilt på platser där det inte predikats förut. Med stöd av HeartCry började jag nu tjäna i djungeln.

Detta är mitt vittnesbörd, och om Gud ger mig många år att leva, vill jag använda alla till Hans ära! Jag vet att Gud kommer att använda mig och Han kommer utföra Sin vilja i mitt liv. Gud välsigne dig!

DelaShare on Facebook25Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page