Vittnesbörd: Conrad Mbewe

Vittnesbörd: Conrad Mbewe

conrad[1]Conrad är den predikoansvarige pastorn i Kabwata Baptist Church i Lusaka, Zambia (HeartCrys huvudpartner i Afrika). HeartCry har samarbetat med Kabwata Baptist i snart 16 år och hjälpt till med att täcka kostnaderna för att stödja deras missionärspastorer. Följande är pastor Conrads skildring av sin omvändelse till Kristus och hur han sedan kallades till tjänst.

Omvändelse

Jag växte upp i en religiös familj; därför har jag alltid trott att jag var kristen, eftersom jag gått till kyrkan under större delen av mitt liv. Första gången någon konfronterade mig med Evangeliet var när jag var i Chiwala Secondary School. Jag vägrade tro att jag inte var kristen—speciellt inte när eleven som vittnade för mig levde samma världsliga och syndiga liv som jag. Strax efter att jag gick ur skolan i december 1978 skrev en vän vid namn Fred Simposya ett brev till mig där han berättade om mitt behov att vända mig till Gud i ånger och sätta min tilltro till Jesus Kristus. Brevets innehåll träffade mig som ett slag i pannan. Jag minns att när jag läste det, så kände jag mig så överbevisad att jag visste att jag behövde göra någonting med mitt liv. Men istället för att göra som det stod i brevet, övertygade jag mig själv om att allt jag behövde göra var att skaffa andra vänner och gå till kyrkan oftare.

Under tre månader, från januari till mars 1979, försökte jag göra detta, men misslyckades. Under denna period gjorde jag värnplikt i Zambia National Service (ZNS). Jag upptäckte att synden var en så stor del av mig att jag inte kunde sluta med den genom egna viljeryck. När jag var i ZNS bodde jag i samma byggnad som Fred och såg hur hans kristna liv kom så “naturligt”—till skillnad från mitt, som ständigt misslyckades.

Till Freds vittnesbörd lades även min storasysters. Hon blev omvänd mot slutet av 1978 och jag kunde se en enastående förvandling i hennes liv. Detta var vid en tid då vi hade det mycket svårt hemma. Min syster var ständigt lycklig mitt under alla bekymmer, medan jag ständigt var ledsen. Jag antog att denna skillnad berodde på att min syster hade fått någonting i sin omvändelseupplevelse som jag inte hade. Så dessa levande vittnesbörd tog mig ut på ett sökande efter frälsning, trots min religiösa uppväxt.

Det var inte förrän i slutet av Mars som sökandet var över. Den 29 mars lämnade jag ZNS och åkte hem, fast inställd på att reda ut min relation med Gud en gång för alla. På väg hem köpte jag mig en bibel. Följande morgon, när alla hade gått till jobbet och skolan, tog jag fram Freds brev och läste det igen. Jag märkte att han instruerat mig att be till Herren Jesus Kristus att förlåta och rena mig. Jag letade efter en bön bland traktaterna i min systers rum och fann en som verkade stämma för mig. Jag böjde knä och bad bönen två gånger. Jag kände ingenting så jag slängde den åt sidan och ropade till Herren från djupet av mitt hjärta.

Det dröjde inte länge förrän min längtan att be försvann. Jag reste mig och skrev i min nya bibel: “Idag, den 30 mars 1979 har jag, Conrad Mbewe, tagit emot Jesus Kristus som min personlige Herre och Frälsare.” Sedan öppnade jag Predikaren och läste den från början till slut. Jag var helt häpen över att Bibeln var så underbar att läsa. Jag återvände till ZNS och ville berätta för alla att Jesus frälser. Jag märkte att mina gamla syndiga begär var försvunna och jag hade nya gudfruktiga begär. Jag hatade synden med samma intensitet som jag en gång älskade den. Exakt ett år efter min omvändelse, på söndagen den 30 mars 1980 blev jag döpt i Lusaka Baptist Church av Pastor Joe Simfukwe. När jag steg upp ur vattnet tyckte jag mig höra änglarna sjunga, och jag bad upprymt: “Herre Jesus, från och med nu ska jag hålla alla mina fanor högt!”

Kallelse och tjänst

Så blev jag kristen. Men hur kände jag Guds kallelse till predikotjänsten? Strax efter mitt dop började jag få en märklig upplevelse. Ofta när jag höll min personliga andakt, särskilt när jag bad, kände jag en stark längtan att gå och predika evangeliet för alla som behövde bli frälsta. Först försökte jag bortse från denna känsla, men den växte med tiden tills jag slutligen bestämde mig för att söka rådgivning. Vid den här tiden studerade jag gruvteknik på Zambias universitet. Jag gick till rummet där en kristen bodde som jag såg upp till för hans gudfruktiga liv och bibelkunskaper, och jag anförtrodde denna upplevelse åt honom. Jag hoppades att han genast skulle säga åt mig att hoppa av studierna och börja på Bible College, men det gjorde han inte. Han sa att det var en sak att känna till Herrens kallelse över ens liv och en annan sak att veta exakt när Herren vill att man ska följa kallelsen. Så han rådde mig att gå tillbaka till Herren och svara på denna växande börda som låg på mitt hjärta, och sedan andäktigt vänta tills Han öppnade dörren, antingen för träning eller tjänst. Och precis så gjorde jag.

Det var först 1987, sju år senare, som Herren till sist öppnade dörren för att tjäna som pastor. Det var i Juli detta år som Kabwata Baptist Church kallade mig att bli deras pastor, och jag började tjäna där den 1 september samma år. De sju åren av väntan gick inte åt att titta upp i det blå och undra vad jag skulle ta mig till. Jag var engagerad i privata teologistudier och en växande predikoverksamhet, och mina ledarskapsgåvor fick tränas och utvecklas på olika sätt. Jag minns en dag när en skolkamrat kom till mitt rum det sista året jag studerade på universitetet, tittade i min bokhylla, och sa: “Conrad, varför studerar du egentligen på det här universitetet? När man tittar i din bokhylla skulle man kunna tro att du i huvudsak studerar teologi och bara har gruvteknik som tillval!” Han hade rätt. Jag hade investerat alla mina överblivna pengar på sådana böcker som verkade rekommenderas för teologistudenter. Dessa böcker var inte bara prydnader i min bokhylla; jag studerade dem, särskilt på loven och efter det att jag var klar med universitetsstudierna och började arbeta i gruvorna.

Jag utvecklades som ledare mest när jag var på universitetet. Under mina två sista studentår där blev jag utsedd till att leda University Christian Fellowship (UCF), som vid den tiden hade ca 400 studenter som medlemmar på ett campus med ca 3000 studenter. På grund av att det fanns så många olika samfund representerade i denna grupp, sträcktes mina kunskaper om ledarskap till gränsen. Under sista året på universitetet blev jag även utsedd som nationell studentordförande för Zambia Fellowship of Evangelical Students (ZAFES), som förde samman evangeliska kristna studenter för att vittna på universitet och högskolor över hela Zambia.

Utanför universitetet var jag även engagerad i Lusaka Baptist Church’ församlingsliv, särskilt ledde jag bibelstudiegruppen för universitets- och collegestudenter. (I hemlighet studerade jag även min pastor Joe Smifukwes liv och tjänst och försökte lära mig av hur han skötte sitt personliga liv och sin tjänst, för hur jag skulle arbeta som pastor när det väl var min tur). Jag var även engagerad i att plantera Kabwata Baptist Church. Vi brukade gå ut på lördagar för att evangelisera från dörr till dörr och sedan bjuda in folk till kyrkan på söndagar. När jag tog examen 1984 och började arbeta i koppargruvestaden Mufulira, blev jag genast ledare för församlingsverksamheten i den församling jag gått med i där. Vid slutet av mitt första år i den församlingen hade ledarna bestämt att jag skulle predika varje söndag, så länge jag inte arbetade! Andra församlingar började kalla mig att predika hos dem också, så runt 1987 (det år jag gick ut i heltidstjänst) fanns det knappt en söndag då jag inte predikade någonstans. Så när kallelsen kom att bli pastor i Kabwata Baptist Church, var jag mer än redo att lägga skyddshjälmen på hyllan och fatta tag i plogen med båda händer.

Conrad

DelaShare on Facebook12Tweet about this on TwitterShare on Google+0Pin on Pinterest0Share on LinkedIn0Email this to someonePrint this page