”Den kommande vredesdomen.”
Matteus 3:7
Det är en behaglig känsla att fara genom landsbygden efter att ett oväder har härjat. Att känna doften av gräset där det regnat och se regndropparna, hur de gnistrar som de renaste diamanter i solskenet. Så ser det ut för en kristen. Han går igenom ett land där ovädret har härjat över hans Frälsares huvud, och om några droppar av sorg faller, så är det från barmhärtighetens moln, och Jesus uppmuntrar och försäkrar honom om att de inte är till hans fördärv.
Men hur förfärligt är det inte att se en häftig storm i antågande: att se varningstecknen innan ovädret; hur fåglarna på himlen slokar med vingarna; hur boskapsdjuren sänker sina huvuden i skräck. Att bevittna hur molnen blir allt svartare och se efter solen som inte längre skiner och himlarna som är arga och blänger! Hur fruktansvärt det är att invänta en orkans fasliga framfärd – en sådan som ibland uppstår i tropiken. Att med ond aning vänta på hur vinden snart ska rasa fram, slita upp träd med rötterna, rycka loss klippblock ur deras socklar och störta ner alla människors boningar!
Och så ser det ut för dig, O syndare! Än så länge har du visserligen inte känt någon het droppe falla på ditt huvud, men en skur av eld kommer! Inga ruskiga vindar viner omkring dig just nu, men Gud rustar sitt fasliga artilleri av stormbyar. För tillfället är vattenfloderna uppdämda av barmhärtighet, men snart ska dammen öppnas: Guds åskblixtar ligger fortfarande i magasinet, men se! Stormen närmar sig med stormsteg och hur rysligt ska det inte bli när Gud marscherar fram i raseri, klädd i hämndens dräkt?!
Var, o var, du syndare, ska du gömma ditt huvud? Vart ska du fly? Om bara barmhärtighetens armar nu skulle få leda dig till Kristus! Evangeliet erbjuder Honom fritt åt dig. Hans brustna sida är klyftan där du kan ta skydd. Du vet att du behöver honom; tro på honom, kasta dig på honom, och då ska raseriet vara över, för evigt.
