Den öppna dörren är den enda dörren: Evangeliets säregenhet i en pluralistisk tid
Albert Mohler, Together For The Gospel 2014
Många vill ha en Frälsare, en del ser t.o.m. sitt behov av en. Men när det abstrakta väl blir konkret och det allmänna blir specifikt, när “en Frälsare” blir “den ende Frälsaren”, förlorar kristendomen sitt anseende i världen. Men även om denna exklusivitet vitt och brett föraktas, hävdar Al Mohler att detta måste lyftas upp med mod och övertygelse, särskilt under de kommande åren: “Den öppna dörren är den enda dörren, och den enda dörren är den öppna dörren.”
God kväll, jag hälsar er i Herren Jesu Kristi namn.
Det är gott att vara här igen på Together for the Gospel.
Det är gott att vara tillbaka för denna kvällsföreläsning.
Jag ska tala om det faktum att den öppna dörren är den enda dörren.
Vi har ändrat lite här framme, vi har en ny predikstol.
Den andra var snygg men inte så stor.
Det var en reduktionistisk predikstol.
När vi predikanter åt middag talade vi om den krympande predikstolen.
Vi kan tala om olika problem i förkunnelsen och annat-
-men för oss var det mer angeläget var vi skulle lägga våra saker.
Det var en snygg predikstol men man kunde inte ha mycket på den.
Jag är på ett korståg mot predikstolsminimalism.
Jag älskar att besöka Grace Community Church och John MacArthur.
Han har ett helt stridsfartyg där framme.
Det går ner i marken och kommer upp och är massivt.
Man kan predika och ha picknick samtidigt på hans predikstol.
Jag förstår inte killarna som bara har ett kafébord.
Jag står inte och dricker kaffe. Jag behöver allt tillgängligt.
Vi har den vanliga predikstolen igen.
Den är inte märkvärdig, är gjord av rör, men den har ett bord.
Men vår nyhetspanel har varit en riktig höjdare…
Den har mycket plats för att breda ut sig på.
Och vi får lite intressanta idéer. Tänk om vi skulle ha en nyhetssändning.
Vi har allt vi behöver för att kunna göra det.
Jag kan ta hand om sporten…
Vi tar det kort och koncist. Här är sporten: Många lag vann.
Konstigt nog förlorade precis lika många lag.
Precis som i förra rapporten.
Jag skulle nog inte få jobbet. Det är fler här som vill ha det.
Jag vill bara se John MacArthur göra sporten och John Piper vädret.
Bara en gång. “Det går en väckelse över St. Louis.”
Det hade varit något!
Jag vill ge politiska kommentarer, det är ju alla här för.
Man inser plötsligt att vi har glädjen att få samlas här.
Vi har glädjen att stå bakom en predikstol hur den än ser ut.
Vilken ära det är att Gud skulle använda människor av stoft-
-för att predika evangeliet.
Så när det gäller vår kallelse spelar predikstolen ingen roll-
-utan det som händer när vi står och predikar Guds Ord.
Detta uppmuntrar mig mycket.
Över 7000 människor har rest ända hit för tio timmar av predikan.
Vilken glädje att vara tillsammans och möta Guds Ord.
Vi lämnar inte denna värld för att komma in i verkligheten.
Vi kommer in i denna värld för att gå tillbaka ut på missionsfältet.
Det är gott att vara tillsammans. Vi är inte här länge.
Alla dessa timmar av sång och Ordet är snart över och vi återvänder.
Men så länge vi är här, är jag tacksam för denna möjlighet.
Vi måste påminnas om varför vi samlats…
Man ska visst inte ge sig på de som valde predikstol…
Vi måste påminnas om varför vi samlats.
År 2006 när vi samlades för det första Together for the Gospel-
-antog vi ett antal bejakanden och förnekanden.
Förklaringen började med: Vi är bröder i Kristus, enade för en sak:
Att stå tillsammans för evangeliet.
Vi är övertygade om att evangeliet om Jesus har blivit feltolkat-
-och marginaliserat i många kyrkor och av många som kallar sig kristna.
En kompromiss av evangeliet har lett till falska evangelier.
Många har blivit förledda och församlingens vittnesbörd har försvagats.
Som i tidigare teologiska och andliga kriser tror vi att svaret-
-ligger i att man återtar och bejakar evangeliet, och att kristna-
-går samman i evangelieförsamlingar som visar Guds ära i en fallen värld.
Detta sammanförde oss år 2006 och jag hoppas det även gäller 2014.
När vi antog förklaringen, antog vi även ett antal saker som vi-
-tillsammans ville bejaka och andra saker vi ville förneka.
Två av dessa bejakanden var dessa, artikel 9:
Evangeliet är Guds medel för att frälsa Sitt folk.
Syndare uppmanas att tro evangelium och församlingar ska förkunna det-
-för alla folk.
Evangelisation kan inte reduceras ner till tekniker och marknadsföring.
Frälsning äger inte rum utan omvändelse till Gud och tro på Kristus.
Artikel 10: Frälsning kommer till de som sant tror och bekänner Kristus.
Det finns inte frälsning hos någon annan, och frälsande tro kan inte-
-ta någon annan form än medveten tro på Kristus och Hans frälsningsverk.
Vi samlas för att vi inte skäms för evangeliet.
Detta är årets tema, och det bör vara vårt livs tema.
Vi samlas för att peka på Kristus som dörren till frälsning-
-och att be, som Paulus, för en öppen dörr att förkunna evangeliet.
Vi bekänner också att den öppna dörren är den enda dörren.
Ingen annan dörr leder till frälsning.
Det finns inget annat namn genom vilket vi blir frälsta.
En dörr. En Herre, en tro, ett dop.
Varför måste vi säga detta när vi samlas på denna konferens?
När vi samlas för att uppmuntra varandra och uppbygga varandra?
Varför måste vi prata om dessa saker? Jo, för att det är nödvändigt.
Och inte bara nödvändigt nu, utan även på Apostlagärningarnas tid.
Och det är även akut nödvändigt idag.
Några bakgrundsorsaker till att detta är nödvändigt…
Den första: Skiftet till en postkristen kultur.
Skiftet till en postkristen kultur innebär inte kristendomens slut.
Det betyder att kristen tro inte sätter agendan i samhället-
-och att allt fler människor vi möter till vardags i samhället…
De vi bor granne med, föräldrar till barnens skolkamrater…
När vi är på samlingar, ser kulturen och pratar med grannen, vad finner vi?
De flesta amerikaner har övergått till en postkristen världsbild.
Den kristna kultur som format den amerikanska världsbilden-
-försvinner nu på mindre än en generation.
Och i detta tillstånd ses religion bara som ett mänskligt påfund.
Exklusiva påståenden ses som naiva och farliga.
Evangeliets exklusiva påståenden är mer i otakt med samhället än någonsin.
Det ses inte bara som dålig teologi, utan dålig etikett, om man tror-
-att Jesus är den ende frälsaren.
Vi har en global medvetenhet som fått många att tro-
-att man endast kan se sanning som relativ.
Med relativ sanning blir absolut och exklusiv sanning helt förbjudet.
Den andra bakgrundsorsaken är generationsskiftet inom evangelikalismen.
År 1986 publicerades boken Evangelicalism: The Coming Generation.
Det var 1986, den är alltså inte en kommande generation längre.
Författaren skrev att den teologiska fråga som ändrades denna generation-
-var evangeliets exklusivitet.
Redan på 80-talet, t.o.m. bland de unga evangelikala som bejakade detta-
-ansåg man att det var den största apologetiska utmaningen.
Detta var nästan för 30 år sedan.
Och nu har en generation kristna vuxit upp i detta postkristna tillstånd-
-där de lärt sig att man inte får göra exklusiva anspråk för det är fult.
Christian Smith såg den s.k. generation Y och menade att deras-
-religion är Moralistisk Terapeutisk Deism.
Många av er känner till begreppet, det är en väldigt insiktsfull analys-
-utifrån omfattande forskning, och är precis just vad vi hör.
De flesta ungdomar idag, enligt hans forskning, i evangeliska-
-kyrkor, tror på moralism, deism och en terapeutisk världsbild.
Har man denna syn, tror man inte på evangeliets exklusivitet.
Man tillber inte Jesus Kristus inom moralistisk terapeutisk deism.
I denna generation är evangeliets exklusivitet det mest kränkande-
-man kan tänka sig.
Tänk dig en collegestudent, uppvuxen i en evangelisk familj.
Han flyttar in på skolan, alla andra flyttar in samtidigt.
Han lär känna de andra som flyttar in, vilket på de flesta skolor-
-inte behöver betyda att alla är manliga. Men vi säger det.
Vi säger att de flyttar in på rummet och börjar samtala.
En av männen är förstaårselev från Indien.
De börjar prata och lär känna varandra, talar om familjen och hemstaden.
Intressen, planer och drömmar.
Till slut blir det uppenbart vilken världsbild de har.
Och deras religiösa övertygelser blir mycket tydliga.
Till slut säger den unge indiern till den unge evangelikalen:
“Påstår du att mina föräldrar och förfäder är på väg till Helvetet?”
Man förstår, att i en sådan miljö, vill många som kallar sig evangeliska-
-finna en utväg.
Tredje bakgrundsorsaken är ett århundrade av protestantisk liberalism.
Protestantisk liberalism från slutet av 1800-talet var ett försök till-
-ett svar på frågan: “Kan vi komma ur problemet med teologins petighet?”
“Kan vi komma ifrån kristendomens exklusiva sanningsanspråk?”
Och en utväg blev religionshistoria, där man såg religion-
-som ett mänskligt påfund. Människans försök att nå det gudomliga.
Och ser man religion som ett mänskligt påfund är det omöjligt att-
-säga att den ena är överlägsen den andra.
Detta var någonting som liberala protestanter lärde sig.
För då de övergav Bibelns ofelbarhet och omdefinierade hela läran-
-och ändrade Bibelns evangelium till ett budskap om sociala insatser-
-och självförverkligande.
Samtidigt såg de att man kunde undvika exklusivitet om man sa att-
-alla religioner kan leda till det gudomliga.
År 1893 hölls världsutställningen i Chicago, varav en av attraktionerna-
-var religionernas världsparlament.
Det var en milstolpe i Amerikas historia, eftersom detta var-
-det första mötet någonsin mellan representanter från alla religioner-
-som man hade kunnat hitta, genom olika utredningar, på den tiden.
Detta ledde Amerikas finkultur och liberalteologi till idén att-
-det är pinsamt att påstå att vi har enda vägen.
Man sa: “Vi har inte den enda vägen, bara den bästa vägen.”
Jesus är inte den ende frälsaren, men Han är den bästa frälsaren.
De försökte sig på lite olika metaforer, till exempel att alla religioner-
-leder åt samma håll, men det är som en trappa.
En del religioner är mer primitiva, andra mer sofistikerade.
De går åt samma håll men har olika nivåer av ljus.
Andra försökte säga likadant, att det var olika ljust.
Det är ljusast här och lite mörkare där, men det är samma ljus som lyser.
Till exempel som en glasmålning.
Det är inte målningen—lärorna och anspråken, som är frälsande-
-utan ljuset som lyser igenom glaset. Kristendomen är bara finast.
Men ger man upp evangeliets exklusivitet så ger man också till slut-
-upp dess överlägsenhet.
För påstår man att ens eget mänskliga påfund är bättre än någon annans-
-då är man väldigt arrogant och dömande.
I liberala samfund har olika sorters universalism och inklusivism-
-varit rådande det senaste århundradet.
Man har bara behandlat kristendomen och mötet med andra religioner-
-som fenomen, att undersöka vad de tror och säger.
De är alla bevis på samma mänskliga sökande.
Detta ledde till att man självmant slutade med mission.
För om man inte längre tror att tron kommer av att höra Kristi ord-
-och att frälsning kommer till de som tror på Kristus-
-då blir bara mission en imperialistisk pinsamhet.
Därför har liberala kyrkor dragit sig ifrån missionsfältet.
För dem är mission pinsamt, imperialism, rasism, teologiskt översitteri.
Istället har dessa samfund och teologer relativiserat sanningsanspråk.
De har anpassat hela lärosystemet.
De ser det evangelium som apostlarna förkunnade som intolerant.
Och även om det var förståeligt på den tiden är det arrogant idag.
Bland protestantiska samfund är universalism och inklusivism-
-så självklara att de inte ens är kontroversiella.
Man förvånas inom dessa kretsar att någon alls håller sig till-
-evangeliets exklusivitet.
Men här tror vi annorlunda. Vi tror, lär och bekänner att Jesus-
-är världens ende frälsare.
Den ende medlaren mellan Gud och en syndig mänsklighet.
Den ende medlaren för ett nytt förbund med nya och bättre löften.
En Gud, en Kristus, ett evangelium. Men det är det första problemet.
Vårt första problem är att ett av de mest kontroversiella orden-
-man kan använda när sanningen står på spel, i vår kultur-
-är ordet en!
Faktum är att monoteism: Hör Israel, Herren er Gud, Herren är en.
Alltfler politiska filosofer menar att den största synden-
-i politik och människors relationer och allt, är monoteism.
Stuart Hampshire sa att monoteism är roten till allt våld.
Författaren Gore Vidal sa att det är dyrkan av den monoteistiske-
-himmelsguden som har lett till allt förtryck i världen.
Om vi kunde få bort monoteismen skulle vi bli av med all nationalism-
-och alla konflikter. Vi skulle bli av med denna dömande gudom.
Man är redan illa ute när man säger “En Gud.”
Det enda kulturellt acceptabla sättet att tro på en enda Gud-
-är om man ser alla religioner som klena försök att definiera Gud.
Alla gör sitt bästa.
Alla är historiskt och etniskt grundade. Alla speglar människans sökande-
-efter Gud och det skadade mänskliga perspektivet.
Med andra ord är alla trossystem människor i sitt religiösa sökande-
-som gör sitt bästa utifrån sina skadade sinnen, begränsade och-
-etniska koncept och perspektiv.
Men det kristna evangeliet är inte enbart monoteism.
Det är ett mono-redemptivt budskap.
Vi tror inte bara att det finns frälsning genom Jesus…
…vi tror att det inte finns frälsning i något annat namn.
Detta är kyrkans tro. Detta är apostlarnas budskap.
Detta är vad Kristus påstod. Johannesevangeliet 14.
I Johannes 14:1-7 läser vi tillsammans:
Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig.
I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha-
-sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er?
Och om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka-
-och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är.
Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni.
Thomas sade: Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?
Jesus sade till honom: Jag är vägen och sanningen och livet.
Ingen kommer till Fadern utom genom mig.
Om ni har lärt känna mig, skall ni också lära känna min Fader.
Och härefter känner ni honom och har sett honom.
I Johannes 14, i denna otroligt viktiga passage-
-förbereder Kristus lärjungarna för att Han ska gå iväg.
Han ska till korset, begravas, uppstiga och vara hos Fadern.
Han vill tala om för lärjungarna vart Han är på väg och ger dem löftet-
-att dit Han går ska de också en dag vara.
Thomas frågar vad alla säkert också tänkte:
“Herre vi vet inte vart du går. Vi kan inte vägen.”
Och Han svarar: Jag är vägen, sanningen och livet.
Sedan tillägger Han: Ingen kommer till Fadern utom genom mig.
Om vi bara hade Johannes 14 skulle vi ändå ha ett slutgiltigt ord.
När Jesus talade dessa ord, talade Han både med ett positivt och ett-
-negativt påstående.
Det kan inte missförstås när Han använder bestämd artikel i orden:
Vägen, sanningen och livet. Och för att göra det ännu tydligare-
-fortsätter Han med ett nekande påstående, precis som i vår förklaring…
Jesus både bejakar och förnekar!
Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern-
-utom genom mig.
Vi måste också se att i helheten av Bibelns kanon-
-är detta inte det enda stället vi ser dessa påståenden.
Det finns över hela Bibeln, från Gamla Testamentets monoteism-
-till de tydligt exklusiva påståendena från Jesus i Nya Testamentet.
När vi läser Johannes 14 läser vi Guds Ord. Detta är Kristi ord.
Här ser vi det oundvikliga, exklusiva påståendet.
Han hävdar singularitet: Jag är vägen, sanningen och livet.
Det finns inget annat sätt att undkomma texten än att förneka den.
Enda utvägen är att förneka textens sanningshalt eller auktoritet-
-och det finns de som förnekar båda. Vi får inte förneka någon av dem.
Jesus förbereder lärjungarna för Hans frånvaro, med ett löfte.
Ett löfte om en evig boning hos Honom, ett hus med många rum.
Jag ska ta er till Mig för att ni ska vara där Jag är.
Hos Honom ska de känna säkerhet, fred, gemenskap, nåd och frälsning.
Jesus är vägen, Jesus är sanningen, Jesus är livet.
Thomas säger: “Vi känner inte vägen.” Jesus svarar: “Ni känner Mig.”
“Att känna Mig är att känna vägen. Jag är vägen.”
“Jag är sanningen. Jag åstadkommer frälsning för er och förkunnar-”
“-också frälsning till er. Jag är livet.”
När Jesus blir återuppväckt blir Han förstlingsfrukten för alla som tror.
Vägen, sanningen och livet… detta pekar också på Treenigheten.
Jesus följer detta ord till lärjungarna med att säga:
Om ni har lärt känna mig, skall ni också lära känna min Fader.
Och härefter känner ni honom och har sett honom.
“Om ni har sett mig, har ni sett Fadern. Känner ni mig, känner ni Fadern.”
Och ingen kommer till Fadern utom genom mig.
Och detta är kontroversiellt, det är det nu och var det då.
Säkerligen i judendomen på det första århundradet, när Han säger:
“Om ni sett Mig har ni sett Fadern, förkastar ni Mig, förkastar ni Fadern.”
“Jag Är, före Abraham var. Jag är vägen, sanningen och livet.”
Det var också kontroversiellt i början när kyrkan förkunnade-
-i en tid av stark religiös pluralism och kejsardyrkan.
Allt detta blir tydligt i Nya Testamentet och särskilt Johannesevangeliet.
Tydligt på många sätt, men allra tydligast i “Jag Är”-uttalandena-
-där Jesus förklarar Sig själv och Sin gudom.
I Johannesevangeliet, kapitel 10:1-11 läser vi:
Den som inte går in i fårfållan genom dörren utan tar sig in på något-
-annat ställe, han är en tjuv och en rövare.
Men den som går in genom dörren är fårens herde.
För honom öppnar dörrvaktaren, och fåren lyssnar till hans röst, och han-
-kallar på sina får och nämner dem med deras namn och för ut dem.
Han går före, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst.
Men en främling följer de inte, utan flyr bort från honom, därför att de-
-inte känner igen främlingars röst.
Detta sa Jesus till dem, men de förstod inte vad han talade om.
Då sade Jesus än en gång: Amen säger jag er: Jag är dörren till fåren.
Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte-
-lyssnat till dem. Jag är dörren.
Den som går in genom mig skall bli frälst, och han skall gå in och gå ut-
-och finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda.
Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.
Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.
“Jag är den gode herden. Jag är dörren.”
Den som går in genom mig skall bli frälst, och han skall gå in och gå ut-
-och finna bete.
I Johannes 11:17 och framåt läser vi:
När Jesus kom fram, fann han att Lasarus hade legat fyra dagar i graven.
Betania låg nära Jerusalem, ungefär femton stadier därifrån.
Många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem-
-i sorgen över deras bror.
När Marta fick höra att Jesus hade kommit, gick hon ut och mötte honom.
Men Maria stannade kvar hemma. Marta sade till Jesus: Herre, om du-
-hade varit här, skulle min bror inte ha dött.
Men också nu vet jag att Gud kommer att ge dig vad du än ber honom om.
Jesus sade: Din bror skall uppstå. Marta svarade: Jag vet att han skall-
-uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen.
Jesus sade: Jag är uppståndelsen och livet.
Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever-
-och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?
Hon svarade: Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds-
-Son, han som skulle komma till världen.
Ingenstans i Bibeln, ingenstans i Nya Testamentet eller evangelierna-
-finner vi någonting annat än bestämd artikel i detta fall.
Aldrig “en frälsare”, utan “Frälsaren”, Den Smorde, uppståndelsen…
Dörren, den gode herden…
När det gäller Guds frälsningsverk i Kristus används bestämd artikel.
Sedan ser vi i Apostlagärningarna 4, Petrus och Johannes inför sanhedrin.
Nästa dag samlades äldste och skriftlärda i Jerusalem, med-
-översteprästen Hannas liksom Kajfas, Johannes och Alexander-
-och alla som var av översteprästerlig släkt.
De började förhöra dem: Genom vilken kraft eller i vilket namn-
-har ni gjort detta?
Som ni minns hade de botat en man…
“Res dig upp och gå.”
Då uppfylldes Petrus av den helige Ande och svarade dem: Ni folkets-
-rådsherrar och äldste, om vi i dag förhörs om en välgärning-
-mot en sjuk man och tillfrågas hur han har blivit botad, så skall ni-
-alla och hela Israels folk veta att genom Jesus, nasarén-
-som ni korsfäste och som Gud uppväckt från de döda-
-genom Honom står den här mannen frisk framför er.
Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare kastade bort-
-men som blev en hörnsten.
Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen-
-något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.
De hade ju fått rätt fråga: Genom vilken kraft eller i vilket namn-
-har ni gjort detta?
Längtar du inte efter att själv få den frågan?
Längtar du inte efter att någon kommer, och lyssnar på din förkunnelse-
-eller ser de förvandlade liven i församlingen, Guds förvandlande nåd-
-och frågar: “Genom vilken kraft eller i vilket namn har du gjort detta?”
Och så får du möjligheten att svara…
“Ni ska veta att i Kristi namn, som ni korsfäste och som Gud uppväckte-”
“-genom Honom gjordes allt detta. Det är gjort känt och gjort verkligt.”
“Jesus är stenen som ni kastade bort, men som blev en hörnsten.”
“Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen-”
“-något annat namn, genom vilket vi blir frälsta.”
Och när Petrus och Johannes svarade sanhedrin upprepade de vad Petrus-
-sagt på pingstdagen. Apostlagärningarna 2:29:
Mina bröder, jag får väl öppet säga er att vår stamfader David är både-
-död och begraven, hans grav finns ibland oss än i dag.
Han var profet och visste att Gud med ed hade lovat att sätta någon av-
-hans ättlingar på hans tron.
I förväg såg han Kristi uppståndelse och sade: Han skall inte lämnas kvar-
-i graven, och hans kropp skall inte se förgängelsen.
Det är denne Jesus som Gud har uppväckt, och vi är alla vittnen till det.
Sedan han nu genom Guds högra hand har blivit upphöjd och av Fadern tagit-
-emot den utlovade helige Ande, har han utgjutit detta som ni ser och hör.
David har inte farit upp till himlen. Men han säger: Herren sade:
Sitt på min högra sida, tills jag lagt dina fiender under dina fötter.
Därför skall hela Israel veta att Gud har gjort till Herre och Messias-
-denne Jesus som ni korsfäste.
När de hörde detta, högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus-
-och de andra apostlarna: “Bröder, vad skall vi göra?”
Petrus svarade dem: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn-
-så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva.
Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta-
-så många som Herren vår Gud kallar.
Också med många andra ord vittnade han och uppmanade dem:
“Låt er frälsas från detta bortvända släkte.”
De som då tog emot hans ord döptes, och så tillades tre tusen.
Petrus sa att löftet gäller er och alla som är långt borta.
Så många som Herren, vår Gud, kallar till Sig. Och hur kallar Han?
Endast genom Sonen. Med andra ord är den öppna dörren den enda dörren.
Här står vi inför utmaningen.
Evangeliets exklusivitet som kallas kristen exklusivism presenteras ofta-
-som en apologetisk utmaning, och det är det i denna generation.
Det är så brådskande, därför är det en apologetisk utmaning för alla.
Det är en utmaning, för församlingen måste försvara och förklara.
Men ser vi det som en tung sanning som vi är tvingade att bära-
-så framställer vi evangeliet i dålig dager. Vi missförstår evangeliet.
Vi underskattar evangeliet.
Bara i ljuset av fienderna är sanningen en tung börda att bära.
Ikväll tänker jag peka oss mot evangeliet, så att vi kan högtidlighålla-
-alla dess dimensioner. Allt handlar om nåd och barmhärtighet.
Det är behagligt och livgivande. Med andra ord vill jag bekräfta-
-en enkel sanning ikväll.
Det är endast Kristus som frälser oss.
Jag vill bjuda in er att vara med i ett experiment…
Vi ska prova att se på religion som ett fenomen, eller-
-som ett mänskligt påfund. Låtsas som att fenomenologerna har rätt.
Kliv tillbaka som om vi inte kunde hävda någon privilegierad information.
Vi har ingen tillgång till någon uppenbarelse.
Vi vet ingenting om någon övernaturlig dimension i religionen alls.
Vi tittar bara på de olika trossystemen och försöker förstå-
-genom att studera vad de säger och gör, vad de har gemensamt.
Vi sätter uppenbarelse åt sidan och ser religionen som fenomen.
Först och främst ser vi att det finns stor mångfald.
Bara mellan de stora religionerna. Zoroastrism, jainism, buddhism-
-hinduism, islam, bahá’í, sikher, aboriginsk religion, fornhedendom-
-nyandlighet, diverse egoreligioner i postkristna västvärlden…
Judendomen, kristendomen. Listan kan göras lång.
Dessa är de största identifierbara systemen i världen-
-men det är inte en kronologisk eller geografisk lista.
Då hade vi fått göra en otroligt lång lista.
Religionernas världsparlament 1893 i Chicago bestämde att mångfalden-
-bör uppskattas som ett uttryck för mänsklighetens kreativitet-
-i att tillsammans söka kontakt med det gudomliga.
Och amerikaner som gick på denna världsutställning fick se swamier och-
-mullor, rabbiner, olika präster, predikanter, tyckte det var fint.
Det var som ett konstmuseum. Titta på alla dessa olika uttryck-
-för människans kreativitet i religion.
Och en del sa att alla måste ha en gemensam kärna.
Det måste vara det att människan söker kontakt med det gudomliga.
“Människans kreativitet i det gemensamma sökandet efter Gud…”
Fast, tittar man närmare så har de inte mycket gemensamt.
De flesta har heliga böcker och religiösa lärare.
De utlovar välsignelser till sina anhängare på olika sätt.
De flesta kräver att man följer regler, liturgier eller livsstilar.
Men tittar man objektivt, fenomenologiskt, “vetenskapligt”-
-så finns inte mycket mer gemensamt.
I grund och botten är de helt olika. Alla är inte ens teistiska.
Buddhismen är inte teistisk, hinduismen är polyteistisk.
De teistiska religionerna är helt oense om hurdan guden är.
De skiljer sig och står i stark motsats över om Gud kan anses “vara”-
-eller är god eller ond, eller en kombination.
Eller finns det flera, en god och en ond gud?
Talar Gud? Hur då? Med ord eller i gåtor?
De olika religionerna tror inte likadant om världens ursprung.
De har inte samma förståelse av människans varelse och problem.
De uppfattar inte tiden och historien likadant, och vad som krävs-
-och vem som kan bestämma, från vad eller vem vi behöver bli frälsta.
Eller vart historien är på väg.
Med andra ord, kan man bara påstå att alla är varianter av samma sak-
-så länge man inte studerar dem.
De olika trossystemen har inte mycket gemensamt.
Det enda gemensamma är att de kan få ett eget bås på världsutställningen.
Liberal protestantism firar mångfalden och låter alla ha sin egen väg.
Ingen kristen exklusivism, ingen konverterande mission.
Nu har de landat i en konsensus som innebär universalism och inklusivism.
Universalism lär att alla människor blir frälsta-
-och här måste man fråga sig vilken sorts universalism?
Buddhistisk universalism är ju någonting annat än kristen universalism.
Mängder av människor tror ju inte på Himlen och vill inte dit.
Universalism säger att alla till slut blir accepterade.
Oavsett inställning eller moral, eller om de hör något evangelium.
De flesta samfund, även de som vill identifieras som kristna-
-och präglas av protestantisk liberalism, kännetecknas av inklusivism.
Alla dessa vägar, trossystem och ljus representerar samma sak-
-men den verklige läraren och frälsaren visar sig till slut vara Kristus.
Håll den tanken, så tittar vi på romersk-katolska kyrkan.
Där är skiljelinjen Andra Vatikankonciliet.
Före detta kännetecknades katolska kyrkan av formuleringen extra-
-ecclesiam nulla salus. Utanför kyrkan finns ingen frälsning.
Utanför en organisk, döpt identitet i romerska kyrkan och gemenskap…
Utanför den frälsning som romerska kyrkan administrerar, finns ingen-
-frälsning. Fram tills Andra Vatikankonciliet.
Andra Vatikankonciliet utgjorde en enorm förändring i teologin.
Där förklarade kyrkan: Detta gäller inte bara kristna utan alla-
-människor med god vilja och i vars hjärtan nåden verkar osynligt.
Ty, sedan Kristus dog för alla människor, och sedan människans-
-yttersta kallelse är en och gudomlig, bör vi tro att den helige Ande-
-på ett sätt som bara Gud vet, erbjuder alla möjligheten-
-att få del av detta påskmysterium.
På flera ställen i dokumenten görs officiella inklusivistiska uttalanden.
Så inklusivistiska att man säger att människor faktiskt bör förstås-
-oavsett vilken religion de är i, eller vilken tro de bekänner sig till-
-så dras de ovetandes in i Kristi frälsningsverk.
Den främste förespråkaren för detta var faktiskt påven Johannes Paulus II.
1979 i sin encyklika Redemptor Hominis, skrev han:
Människan—varje människa utan undantag—har blivit friköpt av Kristus-
-och varje människa utan undantag är förenad med Kristus även om de-
-inte vet om det.
Johannes Paulus II säger att alla är förenade med Kristus-
-även om de inte själva vet om det…
Romersk-katolska kyrkan lär officiellt inklusivism som medlet-
-och universalism som målet.
En rådgivare vid Andra Vatikankonciliet, tyske teologen Karl Rahner-
-föreslog att vi som kristna bör se andra religioner och förstå Kristi-
-verk så att man ser anhängare till andra religioner som anonyma kristna.
Han lade fram fyra teser. Jag delar nr. 3 och 4 med er.
Tes nr. 3: Kristendom konfronterar inte någon från en annan religion-
-som icke-kristen, utan man kan och måste se denne som anonym kristen.
Tes nr. 4: Kyrkan är inte en exklusiv gemenskap av de enda frälsta-
-utan en förebild av vad den kristne hoppas finns-
-som en gömd verklighet, även utanför den synliga kyrkan.
Låt oss medge en sak…
Det skulle vara väldigt bekvämt om detta var sant.
Detta skulle lyfta en stor börda ifrån oss.
Det skulle även ta bort grupptrycket, för om vi följer detta och ser-
-en som inte är kristen, eller någon världsbild som inte är evangelisk-
-så kan vi vila i att de åtminstone är anonyma kristna.
De får inte del av fördelarna av kristen tro i detta liv-
-och enligt katolsk tro får de inte sakramentens nåd i detta liv-
-som påverkar nästa liv, genom sakramenten och kyrkan.
Men bördan lyfts iallafall och man behöver inte se dem som förlorade.
Bara som anonyma, de har en “anonym kristendom”.
Det skulle vara lättare för han som flyttade in på studentrummet-
-att se killen från Indien som en anonym kristen.
Och att se hans släktingar i Indien som anonyma kristna.
Detta skulle ju hjälpa oss med de onådda folken för då finns de inte.
Om vi godtar denna idé om anonyma kristna, så finns inga onådda folk.
Det finns bara folk som är anonyma kristna, och vi behöver bara-
-säga till dem att de är kristna utan att veta om det.
Det är inte lika brådskande, eller hur? Det hade varit bekvämt.
Problemet är att det inte finns några anonyma kristna i Nya Testamentet.
Inte bara det, det finns även undervisning från Kristus och apostlarna-
-om att tron kommer av att höra Kristi Ord.
Förra gången fick jag predika utifrån Romarbrevet 10 om evangeliets kraft.
Jag frestas att predika samma budskap igen.
Men kom ihåg att Bibeln är tydlig: Om de inte hör, kommer de inte tro-
-och om de inte tror kommer de inte bli frälsta.
Som Kristus i Johannes 14, drar Paulus i Romarbrevet 10 logiken fram-
-och tillbaka. Om vi sänder och de går, och berättar, och de hör-
-och de tror, och de blir frälsta. Men motsatsen stämmer också.
Om vi inte sänder, och de inte går och berättar…
…då kommer de aldrig höra och aldrig tro och inte bli frälsta.
Vi måste även se övergången i denna diskussion då “anonym kristen”-
-uppstod på mitten av 1900-talet, efter Andra Vatikankonciliet…
Det ses numera av icke-kristna som en typ av kristen arrogans.
Det säger alltså inte bara emot Bibeln; det blir inte heller väl mottaget-
-av människor från andra trossystem i världen.
Det mest anmärkningsvärda gensvaret kommer från muslimer, som inte vill-
-höra att de är anonyma kristna.
Inte bara katolska kyrkan utan även några som ser sig som evangelikala…
Senaste exemplen på diskussioner har varit Rob Bells bok Kärleken vinner-
-som helt enkelt inte är trogen Bibeln och Kristi lära.
Den är inte trogen apostlarnas förkunnelse.
Och vi vågar inte leka med vad Bibeln säger oss om frälsningen.
Det har eviga följder.
Brian McLaren skriver i sin bok En generös radikalitet:
Jag tror inte att man gör lärjungar genom att göra anhängare-
-till kristendomen. Det kan vara bra ibland att hjälpa folk att följa-
-Jesus och vara kvar i sina buddhistiska och hinduistiska sammanhang.
Det som står emellan detta yttrande och sanningen är Nya Testamentet.
Vi måste inse att den teologiska kostnaden-
-av att överge Kristi singularitet är större än vad man anar.
John Hick som förespråkade “kristendomens icke-absoluthet”-
-förstod detta. Han sa att kristendomen, för att kunna ta till sig-
-denna icke-absoluthet, icke-exklusivitet, icke-singularitet-
-måste man ge upp treenighetsläran, Kristi gudom, mytologisera all-
-kristologi, ge upp inkarnationen, förneka objektiv försoningslära…
Med andra ord bli någonting annat än kristendomen. Han förstod åtminstone.
Langdon Gilkey skrev likartat om hur kristen tro måste byta till-
-en icke-absolut hållning. Han sa att kristna läror måste-
-omdefinieras till “relativa manifestationer av absolut mening.”
Vi är inte tillsammans för relativa manifestationer av absolut mening.
Det finns ingen frälsning i relativa manifestationer av absolut mening.
Vi är tillsammans för evangeliet.
Alla dessa förslag funkar, om vi inte behöver en frälsare. Men det gör vi.
Och det finns bara en frälsare, och det finns bara frälsning i Hans namn.
Han är den ende frälsaren, medlaren, Kristus, Guds Son, vägen-
-sanningen och livet, uppståndelsen, återlösaren.
Med andra ord:
Om allt vi behöver är en lärare, duger Buddha.
Om allt vi behöver är en samling gudar för alla behov, duger hinduism.
Om allt vi behöver är en stamgud, duger vilken som helst.
Om allt vi behöver är en laggivare, duger Mose.
Om allt vi behöver är en uppsättning regler, duger Muhammed eller-
-Joseph Smith.
Om allt vi behöver är inspiration och insikt i det gudomliga jaget-
-duger ju Oprah Winfrey.
Men om vi behöver en frälsare, duger bara Jesus.
Därför skäms vi inte för evangeliet.
Tillsammans med aposteln Paulus förkunnar vi för alla folk överallt-
-att det är Guds kraft för alla som tror, jude och grek.
Därför skäms vi inte för evangeliet. Där finns Guds kraft till frälsning.
Den öppna dörren är den enda dörren, men den enda dörren är-
-den öppna dörren! Vi förkunnar Kristus som frälsare och Herre.
Han dog på korset och uppstod på tredje dagen genom Guds kraft.
Vi förklarar frälsning över alla som åkallar Herrens namn, som hör-
-evangeliet och tror och blir frälsta.
Vi förklarar Kristus som världens frälsare. Vi predikar evangeliet ivrigt-
-för hela världen, då vi vet att Fadern kallar till Sig människor-
-från alla språk, stammar och folk.
Detta är inte en börda eller utmaning som hindrar oss.
Detta är de goda nyheterna, mina bröder och systrar.
Vi behöver en frälsare, det finns en frälsare, Jesus frälser.
Gud älskade världen så att Han gav Sin ende Son, så att ingen som tror-
-på Honom ska gå förlorad, utan ha evigt liv.
Den öppna dörren är den enda dörren, och den enda dörren är-
-den öppna dörren!
Det finns frälsning i detta namn och i inget annat namn!
Han är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utan Honom.
Han är uppståndelsen och livet, och det finns ingen annan.
Att komma till Honom är att finna detta liv. Detta är evangeliet.
Detta är evangeliet som vi enats för.
Evangeliets exklusivitet är inte en börda för oss att bära.
Det är inte en apologetisk utmaning att förkunna Kristi singularitet.
Det är frälsning! Och vi förkunnar den för alla människor överallt.
Jesus är vägen, sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utan Honom.
Det finns inget annat namn under himlen genom vilket vi blir frälsta.
